Dalarnas språk

Dalmål
_
Infödd till Sverige
Område Dalarnas län
Etnicitet Dalecarlians ( svenskar )
Tidig form
Dialekter

Latinska ( Dalarlian alfabetet ) Dalecarlian runor
Språkkoder
ISO 639-3

Ingen ( mis ) Individuell kod: ovd – Elfdalian
Glottolog dale1238
ELP Dalarna

Dalecarlian ( dalmål på svenska ) är en grupp öst- och västskandinaviska språk, och deras respektive dialekter talas i Dalarnas län , Sverige . Vissa dalasorter kan betraktas som en del av den svenska dialektgruppen i Gästrikland , Uppland , samt norra och östra Västmanland . Andra representerar en variation som kännetecknar en mittpunkt mellan väst- och östnordiska, till skillnad från det svenska språket. De visar också vissa likheter med dialekterna i de andra länen som gränsar till Dalarna. I den nordligaste delen av länet ( dvs. de ursprungligen norska socknarna Särna och Idre ) talas en karaktäristisk dialekt som påminner om östnorska . Man brukar skilja mellan de dala Bergslagsdialekterna , som talas i sydöstra Dalarna, och egentliga Dalarna [ sv ] . Dalarnas dialekter betraktas traditionellt som en del av den sveländska dialektgruppen.

Vissa dalariska dialekter intar en mellanposition mellan östnordiska (svenska–danska) och västnordiska (norska, isländska och färöiska). Kroonen nämner ett antal drag som älfdalskan (ett dalarspråk) delar med västnordiska, och skriver: "I många aspekter intar älfdalskan en mellanposition mellan öst- och västnordiska. Den delar dock vissa innovationer med västnordiska , men ingen med östnordiska. Detta ogiltigförklarar påståendet att Elfdalian skiljt sig från fornsvenskan."

I dagligt tal hänvisar många med dalar ofta också till regionalt färgad standardsvenska från Dalarna, det vill säga en lexikalt och morfologiskt "nationell" svenska med karaktäristisk dalatonation och prosodi . Inom lingvistik skiljer man på regionalt färgade nationalspråk och äkta dialekter, och dala används uteslutande för dialekter i den senare betydelsen.

Geografisk fördelning

Sorter av Dalecarlian klassificeras vanligtvis geografiskt:

  • Ovansiljan, norr om Siljansjön : socken Malm , Orsa, Våmhus, Älvdalen ( Elfdalian ), Mora, Venjan, Sollerön.
  • Nedansiljan, söder om Siljansjön : socken Boda, Rättvik, Bjursås, Ål, Siljansnäs, Leksand, Gagnef.
  • Övre Västerdalarna: strumpor Lima, Transtrand.
  • Nedre Västerdalarna: sockens Malung, Äppelbo, Järna, Nås, Floda, Mockfjärds socknar i Gagnefs socken.
  • Floda och Mockfjärd kan betraktas som en egen grupp.

Egentliga dalar (särskilt i Älvdalen, Mora och Orsa, i viss mån även i Ore, Rättvik och Leksand), liksom västdalsvarietterna skiljer sig markant från svenskan, och anses av språkvetare vara distinkta språkvarieteter, trots att de saknar erkännande som sådant. Elfdaliska är det av de dalaspråk som bäst behöll sina äldre drag. Den väckte tidigt intresse från forskare, eftersom den av svenska myndigheter stämplas som en dialekt trots att den utvecklats oberoende av svenska eller fornsvenska. På många sätt är det väldigt ålderdomligt. På andra sätt har den särskiljt sig från det antika språket och utvecklat särdrag som är sällsynta i andra språk. Ett kännetecken för varieteterna är ett uttal som är uppdelat i ett antal lätt urskiljbara lokala dialekter, som ofta bara täcker en enskild by eller till och med en del av en by.

För främlingar är dalsorter praktiskt taget obegripliga utan speciella studier. Detta gäller dock inte i samma utsträckning med Rättviks- och Leksandsdialekterna. De är lättare att förstå och kan anses utgöra ett övergångsskede mellan dalaspråken, och en dialekt av svenska med dalarlevor. Sådana övergångstungor är också Ål, Bjursås och Gagnefs tungor. Gagnefsdialekten närmar sig de västdalska varieteterna, som i viss mån också kan betraktas som övergångsdialekter, men som i många avseenden intar en mer självständig ställning, särskilt i de övre socknarna. De kan visa likheter med närliggande norska dialekter .

Det är en ganska stor skillnad mellan Gagnef och Stora Tuna-dialekten, som tillhör de dala Bergslagsdialekterna, ett relativt enhetligt och ganska normalt svenskt dialektkomplex som täcker hela södra Dalarna (Stora Kopparberg, Hedemora och Västerbergslagen). De mest unika inom detta komplex är dialekterna i Svärdsjö och västra Bergslagen, som närmar sig Hälsingemål respektive västra Dalarna (via Grangärde och Floda). Västmanland talas dala bergslagsdialekter . De dala bergslagsdialekterna är ganska nära förbundna med den angränsande svelandsvenskan , kanske mest med de östra västmanländska dialekterna.

Fonologi

Som med de flesta dialekter i norra och mellersta Sverige har de dala dialekterna ett supradentalt tung-r och en cachuminal (med tungspetsen mot tråget) har tjock-l. Superdentalantalet är dock mer begränsat än vanligt, till exempel blir rs ofta ss (t.ex. Dalecarlian koss, Swedish kors, English cross), rn i södra Dalarna blir r (exempelvis Dalecarlian bar, Swedish lada, English child, Dalebjörn, svensk björn, engelsk björn, till och med Rättvik, Leksand och Västerdalarna). I egentliga Dalen är ofta nn, och rt, rd bevarad utan assimilering (från Gagnef norrut). l är vanligtvis inte cachuminal efter i och e, förutom i egentliga Dalecarlian, som i fallet med l har gått sin egen väg och kan till och med delvis använda cachuminal l i början av ord, till exempel låta.

Dalecarlian har på vanligt sätt tappat -n och i regel -t i obetonade ändelser, till exempel Dalecarlian sola eller sole, Swedish solen, English sun, Dalecarlian gâtu, Swedish gatan, English street, Dalecarlian biti, Swedish bitit, engelska biten. Liksom andra översvenska dialekter har de ofta i i ändelser för riksspråken e, till exempel Dalecarlian funnin, Swedish funnen, English found, Dalecarlian muli, Swedish mulet, English cloudy, Dalecarlian härvil, Swedish härvel, English härvel (linding yarn on ), har g-ljud, inte j, i rg och lg, till exempel Dalecarlian och Svenska varg, Engelska Wolf, lång vokal framför m i många ord, där riksspråket har kort, till exempel Dalecarlian Tima, Svensk timme, Engelska timmen, Dalecarlian töm, Svenska tom, Engelska tom. jhar inte spårlöst försvunnit efter k, g i ord som Dale äntja, Svenska änka, Engelsk änka, Dalecarlian Bryddja, Svenska brygga, Engelska brygga. Liksom i nordsvenskarna och i de nordliga dialekterna har även g, k mjukats upp till tj, (d) j, till exempel dala sättjin eller sättjen, svenska säcken, engelsk bag, dala botja eller botje svenska boken, engelsk bok, dala. nyttjil, svensk nyckel, engelsk nyckel. Dessa egenskaper kännetecknar alla dalariska dialekter.

Utmärkande för vokalsystemet i särskilt Övre Dalarna, med undantag för egentliga Dalarna, är användningen av öppet och slut a, som används på ett helt annat sätt än i riksspråket: det öppna kan förekomma så långt och det slutna som kort, till exempel hara hare med öppet a i första, slut på andra stavelse, katt, bakka, vagn med ände, skabb, kalv med öppet a; öppet å ljud (o) ersätts ofta med ett ljud mellan å och ö; U-ljudet har ett ljud som liknar det norska u; ä och e äro väl åtskilda; den låga sången har ofta ett ljud av ä. Bland de mest intressanta dragen hos dialekterna i Älvdalen, Mora och Orsa är att de fortfarande till stor del har kvar de nasala sångljud som tidigare fanns i alla nordiska dialekter. Vidare märks att de långa i, y, u diftongerna, vanligtvis till ai, åy, au, till exempel Dalecarlian ais, Svenska är engelsk is, Dalecarlian knåyta, Swedish knyta, Engelsk tie, Dalecarlian aute, Swedish ute, English out . v har det fornnordiska uttalet w (som w på engelska)[3], l brukar utelämnas framför g, k, p, v, t.ex. Dalkåv, Svensk kalf, Engelsk kalv, Dalfok och sådant svenskt folk. , Engelskt folk. h utelämnas t.ex. dala och, svensk och engelsk hand (i älvdals-, orsa- och moramålen samt i Rättvik och delar av Leksand). På samma sätt har många ord tillkommit som h:n såsom häven, hälsklig, hägde. Dessa drag har den gemensamma dalaren gemensam med de äldre uppländska dialekterna. Ett par forntida nordiska diftonger finns kvar i de västliga Dalarnas dialekter i Lima och Transtrand. Diftongen au, som i svenska staten har uttalat ö, har i dessa områden en något ändrad form, ôu, till exempel dôu (svensk död, engelsk död). De ursvenska diftongerna ei och öy (som på svenska blev e respektive ö) har uttalats äi, till exempel skäi (svenska sked, engelsk sked) respektive här (svenska hö, engelska hay).

Anteckningar

Källor

  • Adolf Noreen "Dalmålet. I. Inledning till dalmålet. II. Ordlista öfver dalmålet i Ofvansiljans fögderi" ur Svenska landsmålen IV, Stockholm 1881 + 1882
  • Carl Säve "Dalmålet" 1903
  • Lars Levander "Dalmålet: beskrivning och historia I-II", Uppsala 1925-28
  • Bengt Pamp, "Svenska dialekter", Lund 1978

Vidare läsning

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Dalecarlian_language&oldid=1139006618 "