Intonation (lingvistik)

Ej att förväxla med böjning , ton (lingvistik) eller tonhöjdsaccent .

Global uppgång Globalt fall
↗︎◌
↘︎◌
IPA-nummer
510 511
Kodning
Entitet (decimal) ↗​↘
Unicode (hex) U+2197 U+2198

Inom lingvistik är intonation variation i tonhöjd som används för att indikera talarens attityder och känslor, för att markera eller fokusera ett uttryck, för att signalera den illokutionära handlingen som utförs av en mening eller för att reglera flödet av diskurs . Till exempel den engelska frågan "Språkar Maria spanska eller franska?" tolkas som en ja-eller-nej-fråga när den uttalas med en enda stigande intonationskontur, men tolkas som en alternativ fråga när den uttalas med en stigande kontur på "spanska" och en fallande kontur på "franska". Även om intonation främst är en fråga om tonhöjdsvariation, fungerar dess effekter nästan alltid hand i hand med andra prosodiska egenskaper. Intonation skiljer sig från ton , fenomenet där tonhöjd används för att skilja ord (som i mandarin ) eller för att markera grammatiska drag (som i kinyarwanda ).

Transkription

De flesta transkriptionskonventioner har utformats för att beskriva en viss accent eller ett visst språk, och de specifika konventionerna måste därför förklaras i samband med det som beskrivs. Men för allmänna ändamål erbjuder det internationella fonetiska alfabetet de två intonationstecknen som visas i rutan i början av denna artikel. Global stigande och fallande intonation är markerade med en diagonal pil som stiger från vänster till höger [ ↗︎] respektive faller från vänster till höger [↘︎] . Dessa kan skrivas som en del av en stavelse, eller separeras med ett mellanslag när de har en bredare räckvidd:

Hittade han den på gatan?
[ hiː ˈfaʊnd ɪt | ɒn ðə ↗︎ˈˈstɹiːt ‖ ]

Här indikerar den stigande tonhöjden på gatan att frågan beror på det ordet, på var han hittade det, inte om han hittade det.

Ja, han hittade den på gatan.
[↘︎ˈjɛs ‖ hi ˈfaʊnd ɪt | ɒn ðə ↘︎ˈstɹiːt ‖ ]
Hur kom du någonsin undan?
[↗︎ˈˈhaʊ dɪdjuː | ˈɛvɚ | ə↘︎ˈˈskeɪp ‖ ]

Här, som är vanligt med wh- frågor, finns det en stigande intonation på frågeordet och en fallande intonation i slutet av frågan.

I många beskrivningar av engelska särskiljs följande intonationsmönster:

  • Stigande intonation innebär att tonhöjden på rösten stiger över tiden.
  • Fallande intonation innebär att tonhöjden faller med tiden.
  • Dipping eller Fall-rise Intonationen faller och stiger sedan.
  • Peaking eller Rise-fall Intonation stiger och faller sedan.

Det är också vanligt att spåra tonhöjden för en fras med en linje ovanför frasen, intill frasen, eller till och med genom att (översträpa) frasen. Sådan användning stöds inte av Unicode från och med 2015, men symbolerna har skickats in. Följande exempel kräver ett SIL-teckensnitt som Gentium Plus , antingen som standardtypsnitt för webbläsare eller som användardefinierat teckensnitt för IPA-text, för vilket se Mall:IPA#Användning .

[     ]
[ mɑ mɑmɑ tʰədaⁱəzsatʰədaⁱ jɛs ]

Funktioner

Alla vokala språk använder tonhöjd pragmatiskt i intonation - till exempel för att betona, för att förmedla överraskning eller ironi , eller för att ställa en fråga. Tonala språk som kinesiska och hausa använder intonation förutom att använda tonhöjd för att särskilja ord. Många författare har försökt skapa en lista över distinkta funktioner av intonation. Den kanske längsta var den av WR Lee, som friade tio. JC Wells och E. Couper-Kuhlen lade båda fram sex funktioner. Wells lista ges nedan; exemplen är inte hans:

exempel: ett fall från en hög tonhöjd på "mor" stavelsen "god morgon" tyder på mer spänning än ett fall från en låg tonlig
  • grammatisk funktion (för att identifiera grammatisk struktur)
exempel: det är hävdade att på engelska förknippas en fallande tonhöjdsrörelse med påståenden, men en stigande tonhöjd förvandlar ett påstående till en ja–nej-fråga , som i He's going ↗ home ? . Denna användning av intonation är mer typisk för amerikansk engelska än för brittisk.
  • fokusering (för att visa vilken information i yttrandet som är ny och vad som redan är känt)
exempel: på engelska såg jag en ↘ man i trädgården svarar "Vem såg du?" eller "Vad hände?", medan jag ↘ såg en man i trädgården svarar "Hörde du en man i trädgården?"
  • diskursfunktion (för att visa hur satser och meningar hör ihop i talad diskurs)
exempel: underordnade satser har ofta lägre tonhöjd, snabbare tempo och snävare tonhöjdsområde än deras huvudsats, som i fallet med materialet inom parentes i "The Red Planet ( som det är känt) är fjärde från solen"
  • psykologisk funktion (att organisera talet i enheter som är lätta att uppfatta, memorera och utföra)
exempel: yttrandet "Du kan ha det i röd blågrön gul eller ↘svart" är svårare att förstå och komma ihåg än samma yttrande uppdelat i tonenheter som i "Du kan ha det i ↗rött | ↗blått | ↗grönt | ↗gult | eller ↘svart" indexikal funktion (att fungera som
  • en markör för personlig eller social identitet)
exempel : gruppmedlemskap kan indikeras genom att använda intonationsmönster som antagits specifikt av den gruppen, såsom gatuförsäljare eller predikanter. Den så kallade high rising terminalen , där ett uttalande slutar med en hög stigande tonhöjdsrörelse, sägs vara typisk för yngre talare av engelska, och möjligen vara mer allmänt förekommande bland unga kvinnliga talare.

Det är inte känt om en sådan lista skulle gälla för andra språk utan ändring.

engelsk

Beskrivningen av engelsk intonation har utvecklats på olika sätt i USA och Storbritannien.

Brittiska analyser

Brittiska beskrivningar av engelsk intonation kan spåras tillbaka till 1500-talet. I början av 1900-talet baserades det dominerande tillvägagångssättet i beskrivningen av engelsk och fransk intonation på ett litet antal grundläggande "låtar" förknippade med intonationsenheter: i en typisk beskrivning faller melodi 1, med sista fall, medan melodi 2 har en sista uppgång. Fonetiker som HE Palmer bröt upp intonationen av sådana enheter i mindre komponenter, varav den viktigaste var kärnan , som motsvarar den accentuerade huvudstavelsen i intonationsenheten, vanligtvis i det sista lexikaliska ordet i intonationsenheten. Varje kärna bär en av ett litet antal nukleära toner, vanligtvis inklusive fall, stigning, fall-stigning, stigning-fall och möjligen andra. Kärnan kan föregås av ett huvud som innehåller betonade stavelser som föregår kärnan, och en svans som består av stavelser som följer efter kärnan inom tonenheten. Obetonade stavelser som föregår huvudet (om det finns) eller kärnan (om det inte finns något huvud) utgör ett förhuvud . Detta tillvägagångssätt utvecklades ytterligare av Halliday och av O'Connor och Arnold, dock med avsevärd variation i terminologi. Denna "Standard British" behandling av intonation i sin nuvarande form förklaras i detalj av Wells och i en förenklad version av Roach. Halliday såg intonationens funktioner som beroende av val i tre huvudvariabler: Tonalitet (uppdelning av talet i intonationsenheter), Tonicitet (placeringen av den toniska stavelsen eller kärnan) och Ton (val av nukleär ton); dessa termer (ibland kallade "de tre T:nen") har använts på senare tid.

Forskning av Crystal betonade vikten av att göra generaliseringar om intonation baserat på autentiskt, oskrivet tal, och de roller som spelas av prosodiska egenskaper som tempo, tonhöjd, ljudstyrka och rytmik i kommunikativa funktioner som vanligtvis tillskrivs intonation.

Transkriptionen av intonation i sådana tillvägagångssätt är normalt inkorporerad i textraden. Ett typiskt exempel skulle vara:

Vi ˌtittade på ↗himlen | och ˈsåg ↘molnen

I det här exemplet visas | märke indikerar en uppdelning mellan intonationsenheter.

En inflytelserik utveckling i brittiska studier av intonation har varit Discourse Intonation, en utlöpare av Discourse Analysis som först lades fram av David Brazil. Detta tillvägagångssätt lägger stor vikt vid den kommunikativa och informativa användningen av intonation, och påpekar dess användning för att skilja mellan att presentera ny information och hänvisa till gammal, delad information, samt att signalera den relativa statusen för deltagare i ett samtal (t.ex. lärare-elev, eller läkare-patient) och hjälper till att reglera turtagning i samtal . Beskrivningen av intonation i detta tillvägagångssätt är mycket skyldig Halliday. Intonation analyseras enbart i termer av tonhöjdsrörelser och "nyckel" och hänvisar inte mycket till de andra prosodiska egenskaperna som vanligtvis anses spela en roll i samtalsinteraktion.

Amerikanska närmar sig

Det dominerande ramverket som användes för amerikansk engelska från 1940-talet till 1990-talet baserades på idén om tonhöjdsfonem, eller tonemes . I Trager och Smiths arbete finns det fyra kontrastiva nivåer av tonhöjd: låg (1), mellan (2), hög (3) och mycket hög (4). (Tyvärr hade Kenneth Pikes viktiga arbete om samma ämne de fyra tonhöjdsnivåerna märkta på motsatt sätt, där (1) är hög och (4) är låg). I sin slutliga form var Trager och Smith-systemet mycket komplext, varje tonhöjdsfonem hade fyra tonhöjdsallofoner (eller allotoner); det fanns också en terminalkontur för att avsluta en intonationsklausul, samt fyra stressfonem. Några generaliseringar som använder denna formalism ges nedan. Den amerikanske lingvisten Dwight Bolinger genomförde en lång kampanj för att hävda att tonhöjdskonturer var viktigare i studiet av intonation än individuella tonhöjdsnivåer.

  • Normal konversation är vanligtvis på medelhög eller hög tonhöjd; låg tonhöjd förekommer i slutet av andra yttranden än ja–nej-frågor, medan hög tonhöjd förekommer i slutet av ja–nej-frågor. Mycket hög tonhöjd är för starka känslor eller betoning. Tonhöjd kan indikera attityd: till exempel, bra uttalad isolerat kan indikera svag känsla (med tonhöjd som börjar med medium och sjunker till låg), entusiasm (med tonhöjd som börjar mycket högt och slutar lågt) eller sarkasm (med tonhöjd som börjar och förblir låg).
  • Deklarativa meningar visar ett mönster på 2–3–1 tonhöjd. Om den sista stavelsen är framträdande är den slutliga nedgången i tonhöjd en glidning. Till exempel, i This is fun , detta är på tonhöjd 2, och kul börjar på nivå 3 och glider ner till nivå 1. Men om den sista framträdande stavelsen inte är den sista stavelsen i yttrandet, är tonhöjdsfallet en steg. Till exempel, i That can be frus trating , That can be har tonhöjd 2, frus- har nivå 3, och båda stavelserna av -tating har tonhöjd 1. Wh-frågor fungerar på samma sätt som i Vem (2) kommer (2) ) hjälp (3↘1)? och vem (2) gjorde (3) det (1)? . Men om något lämnas osagt, ersätts den slutliga tonhöjdsnivån 1 med tonhöjd 2. Således i John's (2) sjuka (3↘2) ... , med talaren som anger mer att komma, har John's tonhöjd 2 medan sjuk börjar kl. pitch 3 och sjunker endast till pitch 2.
  • Ja–nej frågor med ett 2↗3 intonationsmönster har vanligtvis subjekt-verb inversion, som i Har (2) har du (2) fått (2) en (2) minut (3, 3)? (Här skulle en 2↗4-kontur visa mer känslor, medan en 1↗2-kontur skulle visa osäkerhet.) Ett annat exempel är Har (2) planet (2) (3) vänster (3) redan (3, 3, 3) ? , som, beroende på ordet som ska betonas, skulle kunna flytta platsen för uppgången, som i Har (2) planet (2) vänster (3) redan (3, 3, 3)? eller Har (2) (2) planet (2) vänster (2) al läst y (2, 3, 3)? Och till exempel skulle den senare frågan också kunna ramas in utan subjekt-verb-inversion men med samma tonhöjdskontur: (2) planet (2) har (2) lämnat (2) al läst y (2, 3, 3)?
  • Tagga frågor med deklarativ avsikt i slutet av ett deklarativt uttalande följer en 3↘1-kontur snarare än en stigande kontur, eftersom de egentligen inte är avsedda som ja–nej-frågor, som i Vi (2) bör (2) besöka ( 3, 1) honom (1), borde inte (3, 1) vi (1)? Men taggfrågor som uppvisar osäkerhet, som är förhörande till sin natur, har den vanliga 2↗3-konturen, som i Vi (2) borde (2) besöka (3, 1) honom (1), borde inte (3, 3) vi (3)?
  • Frågor med eller kan vara tvetydiga i engelsk skrift med avseende på om de är antingen-eller-frågor eller ja-nej-frågor. Men intonation i tal eliminerar tvetydigheten. till exempel (2) (2) vilja ha (2) juice (3) eller (2) läsk (3, 1)? betonar juice och läsk var för sig och lika, och slutar med en minskning av tonhöjden, vilket indikerar att detta inte är en ja–nej-fråga utan snarare en valfråga motsvarande Vilken skulle du vilja ha: juice eller läsk? Däremot skulle (2) du (2) vilja ha (2) juice (3) eller (3) läsk (3, 3)? har ja–nej intonation och motsvarar alltså Vill du ha något att dricka (som juice eller läsk)?

Således är de två grundläggande konturerna av satsens tonhöjd stigande-fallande och stigande. Men andra höjningar och sänkningar inom en mening beror på placeringen av prominens på de betonade stavelserna i vissa ord.

För deklarativa eller wh-frågor med en slutlig nedgång, är nedgången placerad som en nedtrappning till stavelsen efter den sista framträdande betonade stavelsen, eller som en nedglidning på själva sista stavelsen om den är tydligt betonad. Men för slutlig stigande tonhöjd på ja–nej-frågor sker uppgången alltid som ett steg uppåt till den sista betonade stavelsen, och den höga (3) tonhöjden behålls genom resten av meningen.

ToBI-systemet

En nyare metod för analys av intonation växte fram ur forskningen av Janet Pierrehumbert och utvecklades till det system som är mest känt under namnet ToBI (förkortning för "Tones and Break Index"). Metoden kallas ibland för autosegmental . De viktigaste punkterna i detta system är följande:

  • Endast två toner, associerade med tonhöjdsaccenter, känns igen, dessa är H (hög) och L (låg); alla andra tonala konturer är uppbyggda av kombinationer av H, L och några andra modifierande element.
  • Förutom de två ovan nämnda tonerna innehåller det fonologiska systemet "brytindex" som används för att markera gränserna mellan prosodiska element. Rasterna kan vara på olika nivåer.
  • Toner är kopplade till betonade stavelser: en asterisk används för att indikera en ton som måste anpassas till en betonad stavelse.
  • Dessutom finns det frasaccenter som signalerar tonhöjden i slutet av en mellanfras (t.ex. H − och L − ), och gränstoner vid fullfrasgränser (t.ex. H% och L %).
  • En fullständig ToBI-transkription inkluderar inte bara ovanstående fonologiska element, utan även den akustiska signal som transkriptionen är baserad på. ToBI-systemet är avsett att användas i datorbaserad transkription.

Ett förenklat exempel på en ToBI-transkription ges nedan. I det här exemplet kombineras två fraser "vi tittade på himlen" och "och såg molnen" till en större innationell fras; det är en uppgång på "himlen" och ett fall på "moln":

                                        L* L*H − H* H* L − L%
vi tittade på himlen och såg molnen

På grund av sin enkelhet jämfört med tidigare analyser har ToBI-systemet varit mycket inflytelserik och har anpassats för att beskriva flera andra språk.

franska

Fransk intonation skiljer sig väsentligt från den engelska. Det finns fyra primära mönster.

  • Fortsättningsmönstret är en ökning i tonhöjd som sker i den sista stavelsen i en rytmgrupp (vanligtvis en fras).
  • Finalitetsmönstret är ett kraftigt fall i tonhöjd som inträffar i den sista stavelsen i ett deklarativt uttalande.
  • Ja/nej-intonationen är en kraftig ökning av tonhöjden i den sista stavelsen i en ja/nej-fråga.
  • Informationsfrågans intonation är ett snabbt fall från hög tonhöjd på det första ordet i en icke-ja/nej-fråga, ofta följt av en liten ökning i tonhöjd på den sista stavelsen i frågan.

Fortsättningsmönster

Det mest utmärkande för fransk intonation är fortsättningsmönstret. Medan många språk, som engelska och spanska , lägger betoning på en viss stavelse i varje ord, och medan många talare av språk som engelska kan åtfölja denna betoning med en stigande intonation, har franska varken betoning eller distinkt intonation på en given stavelse. Istället, på den sista stavelsen i varje "rytmgrupp" utom den sista i en mening, placeras en stigande tonhöjd. Till exempel (som före tonhöjdsändringspilarna ↘ och ↗ gäller för stavelsen omedelbart efter pilen):

  • Hier ↗soir, il m'a off↗ert une ciga↘rette. (Den engelska motsvarigheten skulle vara "Sista ↗kvällen ↗bjöd han mig en cigarett (BrE) / ↘cigarett (AmE)).
  • Le lendemain ma↗tin, après avoir changé le pansement du ma↗lade, l'infir↗mier est ren↗tré chez ↘lui.

Adjektiv är i samma rytmgrupp som deras substantiv. Varje objekt i en lista bildar sin egen rytmgrupp:

  • Chez le frui↗tier om trouve des ↗pommes, des o↗ranges, des ba↗nanes, des ↗fraises et des abri↘cots.

Sidokommentarer som infogas i mitten av en mening bildar sin egen rytmgrupp:

  • La grande ↗guerre, si j'ai une bonne mé↗moire, a duré quatre ↘ans.

Finalitetsmönster

Som kan ses i exempelmeningarna ovan placeras ett kraftigt fall i tonhöjd på den sista stavelsen i ett deklarativt uttalande. De föregående stavelserna i den slutliga rytmgruppen har en relativt hög tonhöjd.

Ja/nej mönster

Vanligast i informellt tal indikeras en ja/nej-fråga endast med en kraftigt stigande tonhöjd, utan någon förändring eller omarrangering av orden. Till exempel

  • Il est ↗riche?

En form som finns i både talad och skriven franska är Est-ce que ... ("Är det det ...") konstruktionen, där den talade frågan kan sluta i antingen en stigande eller en fallande tonhöjd:

  • Est-ce qu'il est ↗riche? ELLER Est-ce qu'il est ↘riche?

Den mest formella formen för en ja/nej-fråga, som också finns i både tal och skrift på franska, inverterar ordningen på ämnet och verbet. Även där kan den talade frågan sluta i antingen en stigande eller en fallande tonhöjd:

  • Est-il ↗riche? ELLER Est-il ↘riche?

Ibland börjar ja/nej-frågor med en ämnesfras, som anger fokus för yttrandet. Sedan följer den inledande ämnesfrasen intonationsmönstret för en deklarativ mening, och resten av frågan följer det vanliga ja/nej-frågemönstret:

  • Et cette pho↘to, tu l'as ↗prise?......

Informationsfrågemönster

Informationsfrågor börjar med ett frågeord som qui, pourquoi, combien, etc., som i lingvistik kallas för frågeord . Frågeordet kan på franska följas av est-ce que (som på engelska "(where) is it that ...") eller est-ce qui , eller av inversion av subjekt-verbordningen (som i "where goes" han?"). Meningen börjar på en relativt hög tonhöjd som faller bort snabbt efter frågeordet, eller dess första stavelse vid ett flerstavigt frågeord. Det kan finnas en liten ökning av tonhöjden på den sista stavelsen i frågan. Till exempel:

  • ↗Où ↘part-il ? ELLER ↗Où ↘part-↗il ?
  • ↗Où ↘est-ce qu'il del ? ELLER ↗Où ↘est-ce qu'il ↗part ? ELLER Où ↗est-ce qu'il ↗part ?
  • ↗Com↘bien ça vaut ? ELLER ↗Com↘bien ça ↗vaut ?

I båda fallen börjar och slutar frågan med högre tonhöjd än en deklarativ mening.

I informellt tal sätts frågeordet ibland i slutet av meningen. I det här fallet slutar frågan på en hög tonhöjd, ofta med en lätt höjning på den höga slutstavelsen. Frågan kan också börja på en något högre tonhöjd:

  • Il del ↗où? ELLER ↗Il ↘del ↗où?

Mandarin kinesiska

Mandarinkinesiska är ett tonspråk så tonhöjdskonturer i ett ord skiljer ordet från andra ord med samma vokaler och konsonanter. Ändå har mandarin också intonationsmönster som indikerar meningens karaktär som helhet.

Det finns fyra grundläggande meningstyper som har distinkt intonation: deklarativa meningar, omarkerade frågefrågor, ja–nej frågor markerade som sådana med meningsslutpartikeln ma och A-inte-A frågor av formen "Han går inte" (som betyder "Går han eller inte?"). På Peking-dialekten särskiljs de innationellt för den genomsnittliga talaren enligt följande, med en tonhöjdsskala från 1 (lägst) till 9 (högst):

Således inleds frågor med en högre tonhöjd än deklarativa meningar; tonhöjden stiger och faller sedan i alla meningar; och i ja–nej-frågor och omarkerade frågor ökar tonhöjden i slutet av meningen, medan för deklarativa meningar och A-inte-A-frågor slutar meningen med mycket låg tonhöjd.

Eftersom mandarin särskiljer ord på grundval av toner inom stavelsen, skapar dessa toner fluktuationer i tonhöjden runt de meningsmönster som anges ovan. Således kan meningsmönster ses som band vars tonhöjd varierar under meningens gång, och förändringar av stavelse tonhöjd orsakar fluktuationer inom bandet.

Dessutom påverkas detaljerna i mandarintonationen av olika faktorer som tonen i den sista stavelsen, närvaron eller frånvaron av fokus (centrering av uppmärksamhet) på det sista ordet och talarens dialekt.

Punjabi

Intonation i Punjabi har alltid varit ett område för diskussion och experiment. Det finns olika studier [Gill och Gleason (1969), Malik (1995), Kalra (1982), Bhatia (1993), Joshi (1972 & 1989)] som förklarar intonation i Punjabi, enligt deras respektive teorier och modeller.

Chander Shekhar Singh förde vidare en beskrivning av den experimentella fonetik och fonologi av Punjabi intonation baserat på meningar lästa isolerat. Hans forskningsdesign bygger på klassificeringen av två olika nivåer av intonation (horisontell nivå och vertikal nivå). Det första experimentet (på horisontell nivå) utförs för att undersöka tre typer av yttranden: deklarativ, imperativ och frågelig. I hans andra experiment utförs undersökningen av meningar för att se intonation men i vertikal mening. 'Vertikal' betyder här en jämförande analys av intonationer av de tre typerna av meningar genom att hålla kärnintonationen konstant.

Experimentet visar några extremt signifikanta resultat. Den vertikala nivån visar fyra olika typer av accentueringar i Punjabi:

  1. Normalt uttalande
  2. Enkel eftertrycklig
  3. Bekräftelse
  4. Information
  5. Tveksamt/Utrop

Det andra experimentet ger en signifikant skillnad mellan den horisontella nivån och den vertikala nivån.

Jämförande studier

Cruttenden påpekar den extrema svårigheten att göra meningsfulla jämförelser mellan olika språks intonationssystem, svårigheten förvärras av avsaknaden av en överenskommen deskriptiv ram.

Fallande intonation sägs användas i slutet av frågor på vissa språk, inklusive hawaiiska , fijianska och samoanska och på grönländska . Det används också på Hawaiian Creole English , förmodligen härlett från Hawaiian. Uppgångar är vanliga på uttalanden i urbana Belfast ; faller på de flesta frågor har sagts vara typiska för urbana Leeds -tal. [ citat behövs ]

Ett ESRC -finansierat projekt (E. Grabe, B. Post och F. Nolan) för att studera intonationen av nio urbana accenter av brittisk engelska i fem olika talstilar har resulterat i IViE Corpus och ett specialbyggt transkriptionssystem. Korpus- och notationssystemet kan laddas ner från projektets hemsida. Efter detta arbete följer ett papper som förklarar att dialekterna för brittisk och irländsk engelska varierar avsevärt.

Ett projekt för att sammanföra beskrivningar av intonationen hos tjugo olika språk, idealiskt med hjälp av ett enhetligt beskrivande ramverk (INTSINT), resulterade i en bok publicerad 1998 av D. Hirst och A. Di Cristo. De beskrivna språken är amerikansk engelska, brittisk engelska, tyska, holländska, svenska, danska, spanska, europeisk portugisiska, brasiliansk portugisiska, franska, italienska, rumänska, ryska, bulgariska, grekiska, finska, ungerska, västra arabiska (marockanska), japanska, thailändska, vietnamesiska och pekingkineser. Ett antal bidragande författare använde inte INTSINT-systemet utan föredrog att använda sitt eget system.

Störningar

De med medfödd amusia visar nedsatt förmåga att särskilja, identifiera och imitera intonationen av de sista orden i meningar.

Se även

Bibliografi

externa länkar

Lyssna på den här artikeln ( 4 minuter )
Spoken Wikipedia icon
Denna ljudfil skapades från en revidering av denna artikel daterad 26 januari 2006 ( 2006-01-26 ) och återspeglar inte efterföljande redigeringar.
( Ljudhjälp · Fler talade artiklar )
Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Intonation_(linguistics)&oldid=1112752821 "