södra Jylland

Sydjysk
synnejysk
Infödd till	Danmark
Område	Södra Jylland , för att vara mer exakt i Nordslesvig (Danmark) och Sydslesvig (Tyskland).
Språkfamilj	Indoeuropeisk germansk nordgermansk östskandinavisk dansk jylländsk sydjysk
Språkkoder
ISO 639-3	–
Glottolog	Ingen
IETF	da-synnejyl
Sydjyskan är klassad som Definitely Endangered av Unescos Atlas of the World's Languages ​​in Danger ( 2010)

Sydjyska eller södra Judiska (sydjyska: Synnejysk ; danska : Sønderjysk ; tyska : Südjütisch eller Plattdänisch ) är en dialekt av det danska språket . Sydjyska talas i södra Jylland ( Sønderjylland ; även kallat Schleswig eller Slesvig ) på båda sidor om gränsen mellan Danmark och Tyskland.

Varianter av dialekten inkluderar västra och östra södra jyska (inklusive alsisk). Den tidigare varianten i Angeln (danska: Angel ) och Schwansen ( Svansø ) var känd som Angel Danish .

De andra dialekterna som klassificeras som tillhörande den jyska eller judiska ( Jysk ) gruppen av dialekter är väst , öst och nordjysk.

Användande

Karta över norra och södra Schleswig (Södra Jylland)

Norra Slesvig

Många äldre kommer fortfarande att tala en utpräglad sydjysk dialekt, både i städer och på landsbygden. Yngre människor och barn är mer benägna att använda en dialekttonad version av standarddanska, men allt från relativt ren dialekt till standarddanska kan hittas. Många kan växla mellan båda varianterna.

Ett förnyat folkligt intresse för att bevara den sønderjyske dialekten har setts under senare år. Denna väckelse har underblåsts av verk av flera lokala konstnärer och författare samt Æ Synnejysk Forening, ett sällskap som arbetar för att främja dialekten.

Flera skolor erbjuder nu dialekten som ett tillvalsämne, men Rigsdansk , det officiella danska, är fortfarande ett obligatoriskt ämne.

Medlemmar av den södra jyska minoriteten på den tyska sidan av gränsen tenderar att betona sin södra jyska identitet. Många medlemmar av denna minoritet är på ett eller annat sätt förknippade med jordbruket, dialekten är mer utbredd på landsbygden. Den tyska minoriteten talar vanligtvis södra jyska med varandra och med dansksinnade människor, men föredrar tyska för skrivande och officiella tillfällen som möten. Standarddanska bemästras också och lärs ut i skolor, tillsammans med standardtyska.

Södra Slesvig

Sydjyska talas fortfarande till viss del i byar upp till cirka 15 km söder om den dansk-tyska gränsen, men knappast i storstaden Flensburg, där de dansktalande talar standarddanska. De flesta människor kommer att kunna tala eller förstå lågtyska och ibland nordfrisiska. Alla kommer att kunna högtyska, som ofta är det enda språket för ungdomar och barn. Medlemmar av den danska minoriteten får undervisning i standarddanska också i skolor, men väljer ofta att kommunicera på tyska i vardagen.

Språk, särskilt talat språk, är inte nödvändigtvis kopplat till nationell identifikation. Familjeband och informella lokala kontakter över gränsen var förr mycket vanliga, med södra jyska som förstaspråk för både dansksinnade och tysksinnade. Ibland kan den renaste södra jyska hittas bland äldre personer som identifierar sig som tyska. Eftersom de inte har gått i danska skolor är deras tal inte påverkat av standarddanska. Med urbaniseringen under de senaste decennierna har kors och tvärs mellan dialekter och nationell känsla bleknat, högtyska har blivit förstahandsvalet överallt, men vissa södrajländska ord finns ofta kvar i vokabulären.

Historia

Historiskt sett hade det danska språket en mycket större utbredning i södra Slesvig än idag. Sydjyska talades ner till Danevirke- muren söder om Schleswig stad, nära vikingastaden Hedeby och till Eckernförde på östkusten. Söder om detta låg ett glest befolkat område som efter vikingatiden blev befolkat med sachsiska nybyggare vars språk nu är mer känt som lågtyska . De västra öarna och västkusten bosattes av friser . Lite längre in i landet blandades friser och danskar.

I och med reformationen på 1500-talet installerades riksspråket i kyrkan istället för latinet. I Slesvig betydde detta inte böndernas språk, utan hertigarnas och herrarnas, först lågtyska och senare högtyska. Tyska var förvaltningsspråket i hela Slesvig. I Norra Slesvig utbildades dock präster vid kapitlet Haderslev och danska talades i kyrkan. Kyrkospråksgränsen var mycket lik den nuvarande dansk-tyska gränsen som skapades genom folkomröstning 1920.

Under 1600- och 1700-talen övergick befolkningen i området söder om inloppet Schlei (Sli) till lågtyska, få detaljer var kända om deras tidigare sydjyske dialekt. Befolkningen i Angeln (dansk ängel ), landsbygden mellan Flensburg och Schlei där även de anglar som bosatte sig i England ursprungligen kom ifrån, höll sig under längre tid på sin södra jyska dialekt, men hade ofta viss kunskap även i lågtyska .

Ängladialekten dog ut omkring 1900. Det finns några få uppgifter om den och visar att den liknade den södra jyska i Sønderborgsområdet i Norra Slesvig, tvärs över Flensborgsfjorden . Den lågtyska dialekten Angel har fortfarande mycket danska ord och grammatiskt inflytande, vilket gör den svår att förstå för andra lågtyska talare.

Under 1800-talet hade den södra jyska dialekten en sämre status än lågtyska, och föräldrar började uppmuntra sina barn att tala lågtyska, så att de skulle vara bättre förberedda för skolan, där utbildningen skedde på högtyska. Vissa forskare antar att århundraden med tyska som talas i kyrkan fick människor att identifiera sig med den tyska nationaliteten, även om de fortfarande talade ett danskt folkspråk hemma.

Den danska regeringen ville av politiska skäl stoppa denna språkförskjutning från danska till tyska. Efter det första Schleswig-kriget , 1851, utfärdade regeringen Slesvigsk språkreskript som beordrade att skolspråket skulle vara danska i områden där bönderna talade danska och till och med i ett område som sträcker sig längre söderut, in i det lågtyskspråkiga området. Kyrkospråket skulle växla mellan danska och tyska. Standarddanska hade aldrig använts i stor utsträckning i södra Slesvig även där befolkningen talade dansk dialekt. Det dominerande officiella språket var tyska, och regeringens åtgärder hade en negativ effekt och förstärkte den antidanska känslan. Ett mönster uppstod, där de fattigaste på landsbygden höll sig till södra jyska, de rikare bönderna talade lågtyska som lingua franca och de utbildade stadsmännen talade högtyska.

En intressant talades fram till 1940-talet i ett område väster om staden Schleswig, 40 km söder om den nuvarande gränsen Kallas Fjoldedansk efter byn Fjolde (tyska: Viöl) eller sydslesvigsk (södra Schleswigian), dialekten hade många ålderdomliga drag som annars går förlorade på danska, såsom verb helt böjda i person och tal. Byn isolerades mellan omgivande hedar och skapade en språkö , liknande fallet med det saterländska frisiska språket .

Ortsnamn

Ortnamn i södra Slesvig är nästan uteslutande av danskt ursprung, förutom i Nordfrisland och det sydligaste området. Typiska skandinaviska ändelser inkluderar -by, -bøl, -trup, -lund, -ved, -toft (i tysk form: -by, -büll, -trup, -lund, -witt, -toft ) . I vissa fall har den södra jyska formen utrotats från den danska standardvarianten av namnet, men är fortfarande synlig i den germaniserade versionen:

Standard danska	södra Jylland	tysk
Meden	Mejn	Meyn
Bilskov	Bilskau	Billschau
Agtrup	Achtrup	Achtrup
Jydbæk	Jybæk	Jübek
Sønderup	Synnerup	Sunderup

I många andra fall är de germaniserade versionerna utanför etymologiskt sammanhang. Som exempel kan nämnas att den danska ändelsen -næs (halvön) ersatts av -nitz , en obesläktad slavisk ändelse som är vanlig i östra Tyskland. Sådana godtyckliga översättningar gjordes ofta av den centralpreussiska regeringen efter att hela Slesvig avträddes till Preussen efter kriget 1864 .

Det södra jyska namnet på staden Schleswig (Slesvig), som regionen har fått sitt namn från, var Sljasvig med betoning på andra stavelsen.

externa länkar

• Æ Synnejysk Forening, sällskap som främjar dialekten
• Hiphopartist som sjunger på södra jyska
• Film på sydjyska, trailer