Tolkning (katolsk kanonisk lag)

När det gäller den katolska kyrkans kanoniska lag , tillhandahåller och följer kanonister regler för tolkning och acceptans av ord, för att lagstiftningen ska förstås korrekt och omfattningen av dess skyldighet fastställas.

Autentisk tolkning

En "autentisk tolkning" är en officiell och auktoritativ tolkning av en stadga som utfärdats av lagstiftaren för stadgan. I kanonisk rätt har en autentisk tolkning lagens kraft.

Förutom den högsta påven (påven), som har den plenum lagstiftande makten, har flera andra myndigheter i den katolska kyrkan olika grader av lagstiftande makt. Primära exempel är stiftsbiskopar och deras motsvarigheter, biskopskonferenser och särskilda råd . Alla dessa lagstiftare kan utfärda autentiska tolkningar av sina egna och sina föregångares lagar. Autentiska tolkningar ersätter även administrativa beslut av ordinarie domstolar och domar från kyrkliga domstolar , eftersom ingen av dessa handlingar har den lagkraft som autentiska tolkningar har. Effekten av en autentisk tolkning är beroende av tolkningens omfattning:

En autentisk tolkning som presenteras i form av en lag har samma kraft som själva lagen och måste förkunnas. Om den bara förklarar de ord som är säkra i sig själva, har den retroaktiv kraft. Om den begränsar eller utvidgar en lag eller förklarar en tveksam sådan är den inte retroaktiv.

Lagstiftare kan också anförtro makten att på ett autentiskt sätt tolka sina lagar till en annan. För 1983 års kanonisk lag , östkyrkornas kanonkoder och andra påvliga lagar har den högsta påven delegerat auktoriteten för autentisk tolkning till det påvliga rådet för lagtexter . Följande tabell listar de autentiska tolkningarna som detta dikasteri har utfärdat (med påvens godkännande).

Tabell över autentiska tolkningar

latinska kanon(er)	Offentliggörande	Sammanfattning
Burk. 87, §1	AAS , v. 77 (1985), sid. 771	Stiftsbiskopen kan inte avstå från kanonisk form för äktenskap mellan två katoliker .
Burk. 119, 1º	AAS , v. 82 (1990), sid. 845	Relativ majoritet räcker vid den tredje granskningen.
Burk. 127, §1	AAS , v. 77 (1985), sid. 771	Överordnad har inte rösträtt, såvida det inte är en befintlig sedvänja i samhället.
Burk. 230, §2	AAS , v. 86 (1994), sid. 541-542	Både lekmän och kvinnor kan tjäna vid altaret .
Cann. 346, §1 och 402, §1	AAS , v. 83 (1991), sid. 1093	Biskopar emeriti kan väljas till biskopssynoden .
Cann. 434 och 452	AAS , v. 81 (1989), sid. 388	Biskopar i hjälporganisationer kan inte fylla ämbetet som president för en biskopskonferens .
Burk. 455, §1 (även kann. 31-3)	AAS , v. 77 (1985), sid. 771	"Allmänna dekret" omfattar allmänna verkställighetsförordnanden.
Burk. 502, §1	AAS , v. 76 (1984), sid. 746-747	Konsulten fortsätter i tjänst även när han inte längre är medlem i presbyteralrådet. Konsulter behöver inte bytas ut om inte det minsta erforderliga antalet saknas.
Burk. 509, §1	AAS , v. 81 (1989), sid. 991	Det är inte nödvändigt att välja president för ett kanonkapitel genom val.
Burk. 684, §3	AAS , v. 79 (1987), sid. 1249	"Religiös" inkluderar religiösa i tillfälliga löften .
Burk. 700	AAS , v. 78 (1986), sid. 1323–1324	Religiös ska underrättas om uppsägning efter bekräftelse av påvestolen . Kongregationen för religiösa och sekulära institut ska få suspensiv regress mot uppsägning.
Cann. 705-7	AAS , v. 78 (1986), sid. 1323–1324	En religiös biskop åtnjuter inte aktiv och passiv röst i sitt eget institut.
Cann. 705-7	AAS , v. 80 (1988), sid. 1818–1819	Religiöst utsedda domare i den romerska Rota är inte undantagna från den religiösa Ordinary .
Burk. 767, §1	AAS , v. 79 (1987), sid. 1249	Stiftsbiskopen kan inte avstå från föreskriften att predikan är förbehållen präster eller diakoner .
Burk. 830, §3	AAS , v. 79 (1987), sid. 1249	Imprimaturer måste ange namnet på den ordinarie som ger sitt tillstånd, och var och när tillståndet gavs.
Burk. 910, §2 (även Can. 230, §3)	AAS , v. 80 (1988), sid. 1373	Extraordinära nattvardsföreståndare kan inte utöva sin funktion när vanliga predikanter (som inte hindras från att dela ut nattvarden ) är närvarande i kyrkan, trots att de inte firar mässan .
Burk. 917	AAS , v. 76 (1984), sid. 746-747	En person får ta emot nattvarden samma dag endast två gånger, utom livsfara.
Burk. 951, §1	AAS , v. 79 (1987), sid. 1132	Mässoffer för flera högtider på samma dag ska skickas till den korrekta ordinarie firaren.
Burk. 964, §2	AAS , v. 90 (1998), sid. 711	En präst kan välja att höra bikt i en biktstol med fast galler.
Burk. 1103	AAS , v. 79 (1987), sid. 1132	Tvång och rädsla ogiltigförklarar även icke-katolikers äktenskapliga samtycke.
Burk. 1263	AAS , v. 81 (1989), sid. 991	Externa skolor av religiösa institut med påvlig rätt är inte föremål för beskattning av stiftsbiskopen .
Burk. 1367	AAS , v. 91 (1999), sid. 918	"Desekrering" inkluderar alla frivilliga och allvarligt föraktfulla handlingar mot den eukaristiska arten.
Burk. 1398	AAS , v. 80 (1988), sid. 1818–1819	" Abort " inkluderar dödandet av ett foster på vilket sätt som helst, när som helst från befruktningsögonblicket och framåt.
Cann. 1522 och 1525	AAS , v. 78 (1986), sid. 1324	Kan återinföra ett mål i en annan nämnd efter att instans är avslutad genom förköp eller avstående.
Burk. 1673, 3º	AAS , v. 78 (1986), sid. 1323–1324	Den dömande kyrkoherden vid svarandens interdiocesan-domstol kan inte ge det samtycke som krävs för att pröva ett ogiltighetsmål i kärandens stift.
Burk. 1686 (även Cann. 1066–7)	AAS , v. 76 (1984), sid. 746-747	Äktenskapsförordet räcker för att fastställa ogiltigheten av ett tidigare äktenskap på grund av bristande kanonisk form; en ogiltighetsförklaring via dokumentprocessen krävs inte.
Burk. 1737 (även Can. 299, §3)	AAS , v. 80 (1988), sid. 1818	En icke-juridisk grupp med ett klagomål måste ta hierarkisk regress som individer.

Tolkningsregler

I allmänhet kan den autentiska tolkningen av en lag göras av lagstiftaren eller dennes efterträdare eller överordnade, men när så inte är fallet måste man tillgripa vad som kallas magistriell eller doktrinär tolkning. Det är för detta senare läge som regler har utformats.

Ord

De specifika orden i en lag förstås enligt deras vanliga betydelse, om det inte är säkert att lagstiftaren avsett att de skulle förstås på annat sätt. När ord är entydiga får de inte vridas till en annan, osannolik betydelse. Om lagstiftarens avsikt med ifrågavarande ord är känd, måste tolkningen överensstämma med det, snarare än med den vanliga betydelsen av orden, eftersom orden i detta fall inte sägs vara nakna utan snarare klädda med lagstiftarens vilja .

När en lag anges i allmänna ordalag, förutsätts att inget undantag var avsett; det vill säga, om den allmänna lagen inte anger något undantag, får tolkarna inte särskilja specifika fall. Beträffande alla tolkningar är emellertid den betydelsen av orden i fråga att föredra som gynnar rättvisa snarare än strikt rättvisa . Ett argument kan föras utifrån ordens motsatta betydelse, förutsatt att det ger ett resultat som är absurt, olämpligt eller motsägs av en annan lag. Vidare antas bestämmelserna i en tidigare författning inte ändras utöver den uttryckliga betydelsen av orden i en ny lag.

När en lag är straffbar till sin natur, ska dess ord tolkas i deras strikta mening och inte utsträckas till fall som inte uttryckligen anges, men när en lag medger förmåner ska dess ord tolkas i dess vidaste betydelse. "I kontrakt ska ord tas i sin fulla [plena] betydelse, i sista testamente i en vidare [plenior] mening, och i beviljande av tjänster i deras bredaste [plenissimi] tolkning". När betydelsen av ord är tveksam, är den betydelse att föredra som inte påverkar rättigheterna för en tredje person, dvs. en person som lagen inte direkt påverkar eller berör.

Ord i en lag antas aldrig vara överflödiga. Ord måste ses i sitt sammanhang. En tolkning av ord som gör den aktuella lagen meningslös är en falsk tolkning. När ord är i framtida tid , och även när de är på imperativt humör när det gäller domaren, men inte när det gäller brottet, förstås påföljden inte ipso facto utan endast vid rättslig dom. När ord är tveksamma måste de antas gynna ämnena och inte lagstiftaren.

Benedikt XVI:s åsikt

Enligt Benedictus XVI är läroverkets instruktioner angående kanonisk rätt och dess tolkning bindande i och för sig i den mån den lär ut lagen. De juridiskt bindande instruktionerna om kanonisk tolkning av läroämbetet ges i första hand i de högsta påvarnas tilldelningar till den romerska Rota-domstolen .

Påven Benedikt XVI lärde i sitt tal av den 21 januari 2012 till den romerska Rota att kanonisk lag endast kan tolkas och förstås fullt ut inom den katolska kyrkan i ljuset av hennes uppdrag och ecklesiologiska struktur, och att "tolkens arbete måste inte berövas "vital kontakt med den kyrkliga verkligheten":

Allt övervägt är de kanoniska lagarnas hermeneutik närmast knuten till själva förståelsen av kyrkans lag .... I en sådan realistisk framtidsutsikt får tolkningsuppdraget, ibland mödosamt, mening och syfte. Användningen av den tolkningsinnebörd som förutses i kanonisk lag i can. 17, som börjar med "den korrekta betydelsen av orden som betraktas i deras text och sammanhang", är inte längre en ren logisk övning. Det har att göra med ett uppdrag som livfullgörs av en autentisk kontakt med kyrkans omfattande verklighet, vilket gör att man kan penetrera den sanna innebörden av lagens bokstav. Något inträffar då, liknande det jag sa om den helige Augustinus inre process i den bibliska hermeneutiken: "bokstavens överskridande har gjort brevet självt trovärdigt". På ett sådant sätt bekräftas också i lagens hermeneutik att den autentiska horisonten är den juridiska sanningen att älska, söka och tjäna. Därav följer att tolkningen av kanonisk lag måste ske inom kyrkan. Detta är inte en fråga om enbart yttre omständigheter, med förbehåll för omgivningen: det är en kallelse till samma humus av kanonisk rätt och den verklighet som regleras av den. Sentire cum Ecclesia får mening även inom disciplinen, på grund av de doktrinära grundvalar som alltid är närvarande och verksamma inom kyrkans rättsliga normer. På detta sätt tillämpas också på kanonrätten att förnyelsens hermeneutik i kontinuitet som jag talade om med hänvisning till Andra Vatikankonciliet så nära bunden till den nuvarande kanoniska lagstiftningen. Kristen mognad leder till att man älskar lagen allt mer och vill förstå den och tillämpa den troget.

Anteckningar

Bibliografi

New Commentary on the Code of Canon Law , red. av John P. Beal, James A. Coriden och Thomas J. Green, Paulist Press, 2000. ISBN 978-0-8091-0502-1 (inbunden), ISBN 978-0-8091-4066-4 (paperback, 2002) ).
Code of Canon Law Annotated , andra engelska upplagan, ed. av Ernest Caparros, Michel Thériault och Jean Thorn, 2004. ISBN 978-2-89127-629-0 (Wilson och Lafleur), ISBN 978-1-890177-44-7 (Midwest Theological Forum).
Lawrence G. Wrenn, Authentic Interpretations on the 1983 Code , Canon Law Society of America, 1993. ISBN 978-0-943616-61-2 .
Påve Benedictus XVI , Hans Helighet Benedikt XVI:s tal för invigningen av rättegångsåret för domstolen i den romerska Rota , 21 januari 2012, https://w2.vatican.va/content/benedict-xvi/en/speeches/2012 /january/documents/hf_ben-xvi_spe_20120121_rota-romana.html , tillgänglig 29 mars 2016.

Tillskrivning

Den här artikeln innehåller text från en publikation som nu är allmän egendom : Herbermann, Charles, ed. (1913). " Ord (i kanonisk lag) ". Katolsk uppslagsverk . New York: Robert Appleton Company. Inlägget citerar:
- Ethelred Taunton , The Law of the Church (London, 1906), sv;
- Lucius Ferraris , Bibl. Burk. , 5 (Rom, 1889), sv Lex.

externa länkar

1983 Code of Canon Law for the Latin Rite (CIC)
1990 Code of Canon Law for the Eastern Rites (CCEO)
Apostolisk konstitution Pastor Bonus , 28 juni 1988, av påven Johannes Paulus II
Interpretationes Authenticae , latinsk text av autentiska tolkningar fram till 1998, på Vatikanens webbplats
Engelsk översättning av autentiska tolkningar , från en kurs i kanonrätt 2000 vid Pontifical College Josephinum i Columbus, Ohio