Plenitudo potestatis

Illumination of the Sachsenspiegel eller Mirror of the Saxons, utarbetad omkring 1220–1235, är en samling sedvanelagar sammanställd av Eike von Repgow (1180–1235). Uppmuntrad av sin mästare Hoyer von Falkenstein, en högsaxisk adelsman, som återgav en tysk version av den ursprungliga latinska boken själv, förlorade idag. Högst upp i belysningen ger Kristus två svärd till påven och den helige kejsaren, en allegori hämtad från Lukas 22:38, ursprungligen skapad av St. Bernard av Clairvaux , som uttrycker skillnaden mellan de två makterna: andlig och politisk. I botten av belysningen håller kejsaren i påvens stigbygel. Även om det verkar som om författarens avsikt var att visa att påvens och kejsarens makter är lika och distinkta, tolkades traditionellt belysningen som att påven är kejsarens herre och har en mer sublim, viktig och utmärkt makt.

Plenitudo potestatis (Maktens fullhet) var en term som användes av medeltida kanonister för att beskriva påvedömets jurisdiktionsmakt. På 1200-talet använde kanonisterna termen plenitudo potestatis för att karakterisera påvens makt inom kyrkan, eller, mer sällan, påvens prerogativ i den sekulära sfären. Men under det trettonde århundradet utökades påvens plenitudo potestatis i takt med att kyrkan blev alltmer centraliserad, och påvens närvaro gjorde sig gällande varje dag i lagstiftning, rättsliga överklaganden och finanser.

Även om Plenitudo potestatis hade använts i kanoniska skrifter sedan påven Leo I: s tid (440–461), var påven Innocentius III (1198–1216) den första påven som använde termen regelbundet som en beskrivning av påvens regeringsmakt. Många historiker har kommit fram till att påvens jurisdiktion inom kyrkan var obestridd. I huvudsak var påven den högsta domaren i kyrkan. Hans beslut var absoluta och kunde inte upphävas av underlägsna medlemmar av den kyrkliga hierarkin .

Bibliografi (kronologisk ordning)

Anteckningar