Eldvagnar

Den här artikeln handlar om filmen. För annan användning, se Chariots of Fire (disambiguation) .

Chariots of Fire
Chariots of fire.jpg
Teaterreleaseaffisch
Regisserad av Hugh Hudson
Skriven av Colin Welland
Producerad av David Puttnam
Medverkande
Filmkonst David Watkin
Redigerad av Terry Rawlings
Musik av Vangelis

Produktionsbolag _
Levererad av 20th Century Fox
Utgivningsdatum
  • 30 mars 1981 ( 30-03-1981 ) (London)
Körtid
 124 minuter
Land Storbritannien
Språk engelsk
Budget 5,5 miljoner dollar (3 miljoner pund)
Biljettkassan 59 miljoner dollar (USA och Kanada)

Chariots of Fire är en brittisk historisk sportdramafilm från 1981 i regi av Hugh Hudson , skriven av Colin Welland och producerad av David Puttnam . Den är baserad på den sanna historien om två brittiska idrottare i OS 1924 : Eric Liddell , en troende skotsk kristen som springer för Guds ära, och Harold Abrahams , en engelsk jude som springer för att övervinna fördomar. Ben Cross och Ian Charleson spelar Abrahams och Liddell, tillsammans med Nigel Havers , Ian Holm , John Gielgud , Lindsay Anderson , Cheryl Campbell , Alice Krige , Brad Davis och Dennis Christopher i biroller. Kenneth Branagh gör sin debut i en mindre roll.

Chariots of Fire nominerades till sju Oscars och vann fyra , inklusive bästa film , bästa originalmanus och bästa originalmusik för Vangelis elektroniska temalåt . Vid den 35:e British Academy Film Awards nominerades filmen i 11 kategorier och vann i tre, inklusive bästa film . Den är rankad på 19:e plats i British Film Institutes lista över de 100 bästa brittiska filmerna .

Filmens titel var inspirerad av raden "Bring me my Chariot of fire!" från William Blake -dikten anpassad till den brittiska hymnen och inofficiella engelska hymnen " Jerusalem" ; psalmen hörs i slutet av filmen. Den ursprungliga frasen "eldvagn(ar) av eld" kommer från 2 Kungaboken 2:11 och 6:17 i Bibeln.

Komplott

Under en begravningsgudstjänst 1978 i London för att hedra den judiske Harold Abrahams liv, finns det en tillbakablick till när han var ung och i en grupp idrottare som sprang längs en strand.

1919 går Harold Abrahams in på University of Cambridge , där han upplever antisemitism från personalen men tycker om att delta i Gilbert och Sullivan- klubben. Han blir den första personen någonsin att fullfölja Trinity Great Court Run , springer runt collegegården under den tid det tar för klockan att slå 12, och uppnår en obesegrad rad av segrar i olika nationella löptävlingar. Även om han fokuserar på sin löpning, blir han kär i Sybil Gordon , en ledande Gilbert och Sullivan sopran.

Eric Liddell , född i Kina av skotska missionärsföräldrar, är i Skottland. Hans hängivna syster Jennie ogillar Liddells planer på att satsa på tävlingslöpning. Ändå ser Liddell löpning som ett sätt att förhärliga Gud innan han återvänder till Kina för att arbeta som missionär. När de först tävlar mot varandra, slår Liddell Abrahams. Abrahams tar det dåligt, men Sam Mussabini , en professionell tränare som han hade kontaktat tidigare, erbjuder sig att ta honom för att förbättra sin teknik. Detta drar till sig kritik från Cambridge college-mästare, som hävdar att det inte är gentlemannamässigt för en amatör att "spela handelsmannen" genom att anställa en professionell tränare. Abrahams avfärdar denna oro och tolkar den som täckmantel för antisemitiska och klassbaserade fördomar. När Liddell av misstag missar ett kyrkligt bönemöte på grund av att han springer, anklagar Jennie honom och anklagar honom för att inte längre bry sig om Gud. Eric berättar för henne att även om han tänker återvända så småningom till Kinamissionen, känner han sig gudomligt inspirerad när han springer och att att inte springa skulle vara att vanära Gud.

Efter år av träning och racing antas de två atleterna att representera Storbritannien i OS 1924 i Paris. Också accepterade är Abrahams Cambridge vänner, Andrew Lindsay, Aubrey Montague och Henry Stallard. Medan han går ombord på båten till Frankrike för OS, upptäcker Liddell att heaten för hans 100-meterslopp kommer att vara på en söndag. Trots intensiv press från prinsen av Wales och den brittiska olympiska kommittén vägrar han att springa loppet eftersom hans kristna övertygelse hindrar honom från att springa på Herrens dag . En lösning hittas tack vare Liddells lagkamrat Lindsay, som, efter att ha vunnit en silvermedalj på 400 meter häck , erbjuder sig att ge sin plats i 400-metersloppet på torsdagen därpå till Liddell, som tacksamt tackar ja. Liddells religiösa övertygelse inför nationell atletisk stolthet skapar rubriker runt om i världen; han håller en predikan i Paris Church of Scotland den söndagen och citerar från Jesaja 40 .

Abrahams är hårt slagen av de hårt gynnade USA-löparna på 200 meter. Han vet att hans sista chans till medalj är 100 meter. Han tävlar i loppet och vinner. Hans tränare Mussabini, som stängdes av från stadion, är övervunnen över att åren av hängivenhet och träning har gett resultat med ett OS-guld. Nu kan Abrahams fortsätta med sitt liv och återförenas med sin flickvän Sybil, som han hade försummat för att springa. Inför Liddells lopp säger den amerikanske tränaren avvisande till sina löpare att Liddell har små chanser att göra bra ifrån sig i sitt nu, långt längre, 400-meterslopp. Men en av de amerikanska löparna, Jackson Scholz , ger Liddell ett stödbrev som citerar 1 Samuelsboken 2:30 . Liddell besegrar de amerikanska favoriterna och vinner guldmedaljen. Det brittiska laget återvänder triumferande hem.

En text epilog avslöjar att Abrahams gifte sig med Sybil och blev den äldste statsmannen inom brittisk friidrott medan Liddell fortsatte med missionsarbete och sörjdes av hela Skottland efter hans död i det japanskt ockuperade Kina .

Kasta

Andra skådespelare i mindre roller inkluderar John Young som Eric och Jennies pappa pastor JD Liddell, Yvonne Gilan som deras mamma Mary, Benny Young som deras yngre bror Rob, Yves Beneyton som franska löparen Géo André , Philip O'Brien som den amerikanske tränaren George Collins, Patrick Doyle som Jimmie och Ruby Wax som Bunty. Kenneth Branagh , som arbetade som en scengofer , dyker upp som statist i Cambridge Society Day-sekvensen. Stephen Fry har en likaledes okrediterad roll som Gilbert-and-Sullivan Club-sångare.

Produktion

Manus

Ian Charleson , som studerade Bibeln intensivt för sin roll, skrev Eric Liddells inspirerande tal efter loppet för en arbetarklass.

Producenten David Puttnam letade efter en berättelse i formen av A Man for All Seasons (1966), om någon som följer hans samvete, och ansåg att sporten gav tydliga situationer i denna mening. Han upptäckte Eric Liddells historia av en slump 1977, när han råkade ut för An Approved History of the Olympic Games , en referensbok om OS, medan han var bunden av influensa, i ett hyrt hus i Malibu .

Manusförfattaren Colin Welland , på uppdrag av Puttnam, gjorde en enorm mängd research för sitt Oscar- vinnande manus. Han tog bland annat ut annonser i London-tidningar som sökte minnen från OS 1924, gick till National Film Archives för bilder och filmer från OS 1924 och intervjuade alla inblandade som fortfarande levde. Welland missade precis Abrahams, som dog den 14 januari 1978, men han deltog i Abrahams minnesgudstjänst i februari 1978, vilket inspirerade filmens nuvarande inramningsanordning. Aubrey Montagues son såg Wellands tidningsannons och skickade honom kopior av de brev som hans far hade skickat hem – vilket gav Welland något att använda som en berättande brygga i filmen. Förutom ändringar i hälsningarna i breven från "Darling Mummy" till "Dear Mum" och förändringen från Oxford till Cambridge, är alla läsningar från Montagues brev från originalen.

Wellands originalmanus innehöll också, förutom Eric Liddell och Harold Abrahams, en tredje huvudperson, 1924 års olympiska guldmedaljör Douglas Lowe , som presenterades som en privilegierad aristokratisk idrottare. Lowe vägrade dock att ha något med filmen att göra, och hans karaktär skrevs ut och ersattes av den fiktiva karaktären Lord Andrew Lindsay.

Initial finansiering för utvecklingskostnader tillhandahölls av Goldcrest Films , som sedan sålde projektet till Mohamed Al-Fayeds Allied Stars, men behöll en procentandel av vinsten.

Ian Charleson skrev Eric Liddells tal till arbetarna efter loppet vid tävlingarna Skottland mot Irland. Charleson, som hade studerat Bibeln intensivt som förberedelse för rollen, berättade för regissören Hugh Hudson att han inte kände att det häpnadsväckande och heliga manustalet var vare sig autentiskt eller inspirerande. Hudson och Welland tillät honom att skriva ord som han personligen tyckte var inspirerande istället.

Puttnam valde Hugh Hudson , en flerfaldig prisbelönt reklam- och dokumentärfilmare som aldrig hade styrt en långfilm, för att regissera Chariots of Fire . Hudson och Puttnam hade känt varandra sedan 1960-talet när Puttnam var reklamchef och Hudson gjorde filmer för reklambyråer. 1977 hade Hudson också varit andra enhetsregissör på den Puttnam-producerade filmen Midnight Express .

Gjutning

Regissören Hugh Hudson var fast besluten att kasta unga, okända skådespelare i filmens alla stora roller och att backa upp dem genom att använda veteraner som John Gielgud , Lindsay Anderson och Ian Holm som biroller. Hudson och producenten David Puttnam gjorde månader av fruktlöst sökande efter den perfekta skådespelaren att spela Eric Liddell. De såg sedan den skotske skådespelaren Ian Charleson utföra rollen som Pierre i Royal Shakespeare Companys produktion av Piaf , och visste omedelbart att de hade hittat sin man. Utan att de visste om det hade Charleson hört talas om filmen från sin far och ville desperat spela rollen och kände att den skulle "passa som en barnhandske".

Ben Cross , som spelar Harold Abrahams, upptäcktes när han spelade Billy Flynn i Chicago . Förutom att ha en naturlig kampvilja hade han den önskade förmågan att sjunga och spela piano. Cross var glad över att bli cast, och sa att han blev rörd till tårar av filmens manus.

20th Century Fox , som satte upp hälften av produktionsbudgeten i utbyte mot distributionsrättigheter utanför Nordamerika, insisterade på att ha ett par anmärkningsvärda amerikanska namn i rollistan. Således fick de små delarna av de två amerikanska mästarlöparna, Jackson Scholz och Charlie Paddock, nya huvudroller: Brad Davis hade nyligen spelat huvudrollen i Midnight Express (även producerad av Puttnam), och Dennis Christopher hade nyligen spelat huvudrollen som ung cykelförare , i den populära indiefilmen Breaking Away .

Alla skådespelare som porträtterar löpare genomgick en ansträngande tre månader lång träningsintensiv med den kända löptränaren Tom McNab. Denna träning och isolering av skådespelarna skapade också ett starkt band och en känsla av kamratskap bland dem.

Filma

Strandlöpningsscenen filmades på West Sands, St Andrews , Skottland, intill Old Course .

Strandscenerna som visar atleterna springa mot Carlton Hotel i Broadstairs , Kent, spelades in i Skottland på West Sands, St Andrews bredvid det 18:e hålet på Old Course vid St Andrews Links . En plakett firar nu inspelningen. Effekten av dessa scener (när idrottarna kör i slow motion till Vangelis musik) fick Broadstairs kommunfullmäktige att fira dem med en plakett vid havet.

Alla scener i Cambridge filmades faktiskt på Hugh Hudsons alma mater Eton College , eftersom Cambridge vägrade filmrättigheter, av rädsla för skildringar av antisemitism. Cambridgeadministrationen beklagade beslutet mycket efter filmens enorma framgång.

Liverpool Town Hall var miljön för scenerna som föreställde den brittiska ambassaden i Paris. Colombes Olympic Stadium i Paris representerades av Oval Sports Centre , Bebington , Merseyside. Den närliggande Woodside användes för att representera ombordstigningsscenerna i Dover . Järnvägsstationscenerna filmades i York med lokomotiv från National Railway Museum . Scenen som föreställer en föreställning av Mikado filmades i Royal Court Theatre, Liverpool , med medlemmar från D'Oyly Carte Opera Company som var på turné.

Redigering

Filmen ändrades något för den amerikanska publiken. En kort scen som skildrar en cricketmatch före OS mellan Abrahams, Liddell, Montague och resten av det brittiska banteamet dyker upp strax efter början av originalfilmen. För den amerikanska publiken raderades denna korta scen. I USA användes en annan scen för att undvika det initiala G-betyget, som hade varit starkt förknippat med barnfilmer och som kan ha hindrat försäljningen av biljettkassan – en som föreställde Abrahams och Montague som anländer till en järnvägsstation i Cambridge och stöter på två första världskriget veteraner som använder en obscenitet – för att få ett PG-betyg . En replik från kameran "Win It For Israel" bland uppmaningar från Abrahams studiekamrater innan han tar sig an utmaningen The Great Court Run var konstigt nog frånvarande från de sista filmklippen som distribuerades i USA men kan höras i versioner som nyligen sänts på sådana kabeluttag som TCM. https://en.wikipedia.org/wiki/Trinity_Great_Court#The_Great_Court_Run .

Ljudspår

Huvudartikel: Chariots of Fire (album)
Ian Charleson (förgrund) och Ben Cross (vänster) springer i musikscenen " Chariots of Fire " som boksluter filmen.

Även om filmen är ett tidstypiskt verk, som utspelar sig på 1920-talet, använder det Oscar-belönta originalsoundtracket komponerat av Vangelis ett modernt elektroniskt 1980-talsljud, med en stark användning av syntar och piano bland andra instrument. Detta var ett avsteg från tidigare periodfilmer, som använde svepande orkesterinstrument. Filmens titeltema har använts i efterföljande filmer och tv-program under slowmotion-segment.

Vangelis, en grekisk född elektronisk kompositör som flyttade till Paris i slutet av 1960-talet, hade bott i London sedan 1974. Regissören Hugh Hudson hade samarbetat med honom i dokumentärer och reklamfilmer, och var också särskilt imponerad av sina album Opera Sauvage och China från 1979 . . David Puttnam beundrade också mycket Vangelis verk, efter att ha valt ut hans kompositioner för sin tidigare film Midnight Express . Hudson gjorde valet för Vangelis och för ett modernt partitur: "Jag visste att vi behövde ett stycke som var anakronistiskt för perioden för att ge det en känsla av modernitet. Det var en riskabel idé men vi gick med det snarare än att ha en periodisk symfonisk partitur ." Soundtracket hade en personlig betydelse för Vangelis: efter att ha komponerat temat sa han till Puttnam: "Min far är en löpare, och det här är en hymn för honom."

Hudson ville ursprungligen att Vangelis låt från 1977 "L'Enfant", från hans Opera Sauvage- album, skulle vara titeltemat för filmen, och strandlöpsekvensen filmades faktiskt med "L'Enfant" spelad i högtalare för löparna att gå till . Vangelis övertygade äntligen Hudson om att han kunde skapa ett nytt och bättre stycke för filmens huvudtema – och när han spelade "Chariots of Fire"-temat för Hudson, var man överens om att den nya låten var otvivelaktigt bättre. "L'Enfant"-melodin kom fortfarande in i filmen: när idrottarna når Paris och går in på stadion, marscherar ett blåsorkester genom fältet och spelar först en modifierad, akustisk föreställning av stycket. Vangelis elektroniska "L'Enfant"-spår användes så småningom framträdande i filmen 1982 The Year of Living Dangerously .

Vissa stycken av Vangelis musik i filmen hamnade inte på filmens soundtrackalbum. En av dem är bakgrundsmusiken till loppet Eric Liddell kör i det skotska höglandet. Det här stycket är en version av "Hymne", vars originalversion finns på Vangelis album från 1979, Opéra sauvage . Olika versioner ingår också på Vangelis samlingsalbum Themes , Portraits och Odyssey: The Definitive Collection , även om ingen av dessa inkluderar versionen som används i filmen.

Fem livliga Gilbert- och Sullivan- låtar dyker också upp i soundtracket och fungerar som häftig tidstypisk musik som motverkar Vangelis moderna elektroniska partitur. Dessa är: "He is an Englishman" från HMS Pinafore , "Three Little Maids from School Are We" från The Mikado , "With Catlike Tread" från The Pirates of Penzance , "The Soldiers of Our Queen" från Patience och "There Lived a King" från The Gondoliers .

Filmen innehåller också ett stort traditionellt verk: " Jerusalem ", som sjungs av en brittisk kör vid Harold Abrahams begravning 1978. Orden, skrivna av William Blake 1804–08, tonsattes av Hubert Parry 1916 som en hyllning till England. Denna psalm har beskrivits som "Englands inofficiella nationalsång", avslutar filmen och inspirerade till dess titel. En handfull andra traditionella hymner och psalmer och tidsanpassad instrumentell ballroom-dansmusik avslutar filmens soundtrack.

Släpp

Filmen distribuerades av 20th Century Fox och valdes ut till Royal Film Performance 1981 med premiär den 30 mars 1981 på Odeon Haymarket innan den öppnades för allmänheten följande dag. Den öppnade i Edinburgh den 4 april och i Oxford och Cambridge den 5 april med andra öppningar i Manchester och Liverpool innan den expanderade ytterligare i maj till ytterligare 20 Londonbiografer och 11 andra nationellt. Den visades i tävling vid filmfestivalen i Cannes 1981 den 20 maj. Filmen distribuerades endast av The Ladd Company genom Warner Bros. och släpptes den 25 september 1981 i Los Angeles, Kalifornien och på New York Film Festival, den 26 september 1981 i New York och den 9 april 1982 i USA.

Reception

Sedan den släpptes har Chariots of Fire fått generellt positiva recensioner från kritiker. Från och med 2022 har filmen 83 % "Certified Fresh"-betyg på recensionsaggregatets webbplats Rotten Tomatoes , baserat på 111 recensioner, med ett viktat genomsnitt på 7,7/10. Sajtens konsensus lyder: "Definitivt långsammare och mindre smidig än de olympiska löparna i centrum av sin historia, Chariots of Fire på ett effektivt sätt använda sina andliga och patriotiska teman." På Metacritic har filmen en poäng på 78 av 100 baserat på 19 kritikers recensioner, vilket indikerar "allmänt gynnsamma recensioner".

För dess återutgivning 2012 gav Kate Muir från The Times filmen fem stjärnor och skrev: "I en tid då drogtester och syntetiska fibrer har ersatt gumption och moralfiber, berättelsen om två löpare som tävlar mot varandra i OS 1924 har en enkel, oförminskad kraft. Från öppningsscenen av bleka unga män som tävlar barfota längs stranden, fulla av hopp och upprymdhet, uppbackad av Vangelis numera berömda hymn, är filmen helt övertygande."

Under de första fyra veckorna på Odeon Haymarket tjänade det 106 484 pund. Filmen var den mest inkomstbringande brittiska filmen för året med teateruthyrning på £1 859 480. Dess brutto på nästan 59 miljoner dollar i USA och Kanada gjorde den till den mest inkomstbringande filmimporten till USA (dvs. en film utan någon amerikansk insats) vid den tiden, och överträffade Meatballs 43 miljoner dollar.

Utmärkelser

Filmen nominerades till sju Oscar och vann fyra (inklusive bästa film ). När Colin Welland accepterade sin Oscar för bästa originalmanus tillkännagav den berömda "Britterna kommer" . Det var den första filmen som släpptes av Warner Bros. som vann bästa film sedan My Fair Lady 1964 .

Tilldela Kategori Kandidat Resultat
Oscarsgalan Bästa bilden David Puttnam Vann
Bästa regissör Hugh Hudson Nominerad
Bästa manliga biroll Ian Holm Nominerad
Bästa manus – skrivet direkt för duken Colin Welland Vann
Bästa kostymdesign Milena Canonero Vann
Bästa filmredigering Terry Rawlings Nominerad
Bästa originalmusik Vangelis Vann
American Movie Awards Bästa manliga biroll Ian Holm Nominerad
British Academy Film Awards Bästa film David Puttnam Vann
Bästa regi Hugh Hudson Nominerad
Bästa artist i biroll Nigel Havers Nominerad
Ian Holm Vann
Bästa manus Colin Welland Nominerad
Bästa kinematografi David Watkin Nominerad
Bästa kostymdesign Milena Canonero Vann
Bästa redigering Terry Rawlings Nominerad
Bästa originalmusik Vangelis Nominerad
Bästa produktionsdesign/Art Direction Roger Hall Nominerad
Bästa ljudet Clive Winter, Bill Rowe , Jim Shields Nominerad
British Society of Cinematographers Bästa kinematografi David Watkin Nominerad
Cannes filmfestival Guldpalmen Hugh Hudson Nominerad
Pris av ekumeniska juryn – särskilt omnämnande Vann
Bästa manliga biroll Ian Holm Vann
Directors Guild of America Awards Enastående regiprestation i filmer Hugh Hudson Nominerad
Golden Globe Awards Bästa utländska film Vann
Grammisgalan Bästa popinstrumentalframträdande " Chariots of Fire Theme (Dance Version)" - Ernie Watts Vann
Japan Academy Film Prize Enastående utländsk film Nominerad
London Film Critics Circle Awards Årets film Vann
Årets manusförfattare Colin Welland Vann
Los Angeles Film Critics Association Awards Bästa utländska film 2:a plats
Bästa musiken Vangelis 2:a plats
Granskningsstyrelsens utmärkelser Bästa film Vann
Topp tio filmer Vann
New York Film Critics Circle Awards Bästa film 4:e plats
Bästa regissör Hugh Hudson 3:e plats
Bästa kinematografi David Watkin Vann
Toronto International Film Festival People's Choice Award Hugh Hudson Vann

American Film Institute erkännande

Andra utmärkelser

Historisk noggrannhet

Chariots of Fire är en film om att uppnå seger genom självuppoffring och moraliskt mod. Medan producenternas avsikt var att göra ett filmiskt verk som var historiskt autentiskt, var filmen inte avsedd att vara historiskt korrekt. Många friheter togs med den faktiska historiska kronologin, inkluderingen och uteslutningen av anmärkningsvärda människor, och skapandet av fiktiva scener för dramatiska syften, handlingstakt och exponering .

Tecken

Filmen visar Abrahams när han går på Gonville och Caius College, Cambridge , tillsammans med tre andra olympiska idrottare: Henry Stallard , Aubrey Montague och Lord Andrew Lindsay. Abrahams och Stallard var faktiskt elever där och tävlade i OS 1924. Montague tävlade också i OS som avbildats, men han gick i Oxford, inte Cambridge. Aubrey Montague skickade dagliga brev till sin mor om sin tid i Oxford och OS; dessa brev var grunden för Montagues berättelse i filmen.

Karaktären av Lindsay baserades delvis på Lord Burghley , en betydande figur i historien om brittisk friidrott. Även om Burghley gick på Cambridge, var han inte en samtida med Harold Abrahams, eftersom Abrahams var en student från 1919 till 1923 och Burghley var på Cambridge från 1923 till 1927. En scen i filmen skildrar den Burghley-baserade "Lindsay" som övande hinder. på sin egendom med fulla champagneglas placerade på varje hinder – detta var något den rika Burghley gjorde, även om han använde tändsticksaskar istället för champagneglas. Lindsays fiktiva karaktär skapades när Douglas Lowe , som var Storbritanniens tredje friidrottsguldmedaljör i OS 1924, inte var villig att vara involverad i filmen.

Abrahams (vänster) och Burghley -baserade Lindsay (höger) försöker Great Court Run .

En annan scen i filmen återskapar Great Court Run , där löparna försöker springa runt omkretsen av Great Court vid Trinity College, Cambridge på den tid det tar för klockan att slå 12 vid middagstid. Filmen visar Abrahams utföra bedriften för första gången i historien. Faktum är att Abrahams aldrig försökte sig på det här loppet, och vid tidpunkten för filmningen var den enda personen som man vet hade lyckats Lord Burghley 1927. I Chariots of Fire kör Lindsay, som är baserad på Lord Burghley, Great Court Run med Abrahams för att sporra honom och passerar mållinjen bara ett ögonblick för sent. Sedan filmen släpptes har Great Court Run också drivits framgångsrikt av Trinity-studenten Sam Dobin i oktober 2007.

I filmen snubblas Eric Liddell av en fransman i 400-meterstävlingen vid ett Skottland–Frankrike internationellt idrottsmöte. Han återhämtar sig, gör ett underläge på 20 meter och vinner. Detta var baserat på fakta; själva loppet var 440 yards vid ett triangulärt tävlingsmöte mellan Skottland, England och Irland i Stoke-on-Trent i England i juli 1923. Hans prestation var anmärkningsvärd eftersom han redan hade vunnit 100- och 220-yardstävlingarna den dagen . Onämnt även när det gäller Liddell är att det var han som introducerade Abrahams för Sam Mussabini . Detta anspelas på: i filmen möter Abrahams Mussabini för första gången medan han tittar på Liddell race.

Abrahams och Liddell tävlade mot varandra två gånger, men inte som avbildats i filmen, som visar att Liddell vinner finalen på 100 yards mot en krossad Abrahams vid 1923 års AAA-mästerskap på Stamford Bridge. Faktum är att de bara tävlade i ett heat på de 220 yards, som Liddell vann, fem yards före Abrahams, som inte gick vidare till finalen. På 100 yards slogs Abrahams ut i heaten och tävlade inte mot Liddell, som vann finalerna i båda loppen dagen efter. De tävlade också mot varandra i 200 m-finalen vid OS 1924, och detta visades inte heller i filmen.

Abrahams fästmö är felidentifierad som Sybil Gordon , en sopran med D'Oyly Carte Opera Company . Faktum är att 1936 gifte sig Abrahams med Sybil Evers , som också uppträdde med D'Oyly Carte, men de träffades inte förrän 1934. Dessutom avbildas Sybil i filmen när hon sjunger rollen som Yum-Yum i The Mikado , men varken Gordon eller Evers sjöng någonsin den rollen med D'Oyly Carte, även om Evers var känd för sin charm i att sjunga Peep-Bo, en av de två andra "små pigorna från skolan". Harold Abrahams kärlek till och tunga engagemang med Gilbert och Sullivan , som avbildas i filmen, är saklig.

Liddells syster var flera år yngre än hon porträtterades i filmen. Hennes ogillande av Liddells bankarriär var kreativ licens; hon stödde faktiskt hans idrottsarbete fullt ut. Jenny Liddell Somerville samarbetade fullt ut med tillverkningen av filmen och har en kort deltagare i Paris Church of Scotland under Liddells predikan.

Vid minnesstunden för Harold Abrahams, som inleder filmen, nämner Lord Lindsay att han och Aubrey Montague är de enda medlemmarna i det olympiska laget 1924 som fortfarande lever. Men Montague dog 1948, 30 år före Abrahams död.

OS i Paris 1924

Se även: Storbritannien vid olympiska sommarspelen 1924

I filmen är bronsmedaljören på 100 m en karaktär som heter "Tom Watson"; den riktiga medaljören var Arthur Porritt från Nya Zeeland, som vägrade tillstånd att hans namn skulle användas i filmen, påstås av blygsamhet, och hans önskan accepterades av filmens producenter, även om hans tillstånd inte var nödvändigt. Den korta bakgrundshistorien som ges för Watson, som kallas upp till det Nya Zeelands team från University of Oxford , matchar dock i hög grad Porritts historia. Med undantag för Porritt identifieras alla löpare i 100m-finalen korrekt när de ställer upp för inspektion av Prince of Wales.

Jackson Scholz avbildas när han ger Liddell ett inspirerande bibelcitat före finalen på 400 meter: "Det står i den gamla boken, 'Den som hedrar mig, kommer jag att hedra'." Lycka till." I verkligheten var lappen från medlemmar i det brittiska teamet och överlämnades till Liddell innan loppet av hans närvarande massör på lagets hotell i Paris. I dramatiska syften frågade manusförfattaren Welland Scholz om han kunde avbildas när han överlämnade lappen, och Scholz gick lätt med på det och sa "Ja, bra, så länge det får mig att se bra ut."

Händelserna kring Liddells vägran att tävla på en söndag är fiktiva. I filmen får han inte veta att 100-metersheatet ska hållas på den kristna sabbaten förrän han går ombord på båten till Paris. Faktum är att schemat offentliggjordes flera månader i förväg; Liddell mötte dock ett enormt tryck att springa den söndagen och tävla på 100 meter. Han blev kallad inför en grillning av den brittiska olympiska kommittén, prinsen av Wales och andra stormän, och hans vägran att springa skapade rubriker runt om i världen .

Beslutet att byta lopp togs ändå i god tid innan han gav sig ut till Paris, och Liddell tillbringade de mellanliggande månaderna med att träna för 400 meter, en tävling där han tidigare hade utmärkt sig. Det är inte desto mindre sant att Liddells framgångar på den olympiska 400 m var i stort sett oväntad.

Filmen föreställer Lindsay, som redan vunnit en medalj på 400 meter häck, och ger upp sin plats i 400-metersloppet för Liddell. Faktum är att Burghley , som Lindsay är löst baserad på, eliminerades i heaten på 110 häck (han skulle fortsätta att vinna en guldmedalj i 400 häck vid OS 1928), och var inte anmäld till 400 meter.

Filmen vänder ordningen på Abrahams 100 m och 200 m lopp vid OS. I verkligheten, efter att ha vunnit loppet på 100 meter, sprang Abrahams 200 meter men slutade sist, Jackson Scholz tog guldmedaljen. I filmen, före sin triumf på 100 m, visas Abrahams förlora 200 m och bli utskälld av Mussabini. Och under följande scen där Abrahams pratar med sin vän Montague medan han får massage av Mussabini, finns ett franskt tidningsklipp som visar Scholz och Charley Paddock med en rubrik som säger att 200 meter var en triumf för USA. I samma samtal beklagar Abrahams att han blev "slagen utom synhåll" år 200. Filmen får Abrahams alltså att övervinna besvikelsen att förlora de 200 genom att fortsätta vinna 100:an, en vändning av den verkliga ordningen.

Eric Liddell sprang faktiskt också i 200m-loppet, och slutade trea, bakom Paddock och Scholz. Detta var den enda gången i verkligheten som Liddell och Abrahams tävlade i samma finallopp. Medan deras möte i AAA -mästerskapet 1923 i filmen var fiktivt, sporrade Liddells rekordvinst i det loppet Abrahams att träna ännu hårdare.

Abrahams vann också en silvermedalj som öppningslöpare för stafettlaget på 4 x 100 meter , som inte visas i filmen, och Aubrey Montague placerade sig på sjätte plats i hinderloppet , enligt bilden.

återupplivande av OS i London 2012

Chariots of Fire blev ett återkommande tema i kampanjer för olympiska sommarspelen 2012 i London. Filmens tema presenterades vid invigningen av Londons nyårsfyrverkerier 2012 för att fira OS. Löparna som först testade den nya olympiska parken sporrades av Chariots of Fire -temat, och musiken användes också för att fanfara bärarna av den olympiska lågan på delar av dess rutt genom Storbritannien. Strandlöpningssekvensen återskapades också vid St. Andrews och filmades som en del av den olympiska fackelstafetten.

Filmens tema framfördes också av London Symphony Orchestra , under ledning av Simon Rattle , under öppningsceremonin av spelen; föreställningen ackompanjerades av en komedi-skit av Rowan Atkinson (som Mr. Bean ) som inkluderade öppningsfilmen från filmen. Filmens tema spelades igen under varje medaljceremoni under OS 2012.

Som en officiell del av festivalen i London 2012 visades en ny digitalt ommastrad version av filmen på 150 biografer i hela Storbritannien. Återutgivningen började 13 juli 2012, två veckor före öppningsceremonin för OS i London.

En Blu-ray av filmen släpptes den 10 juli 2012 i Nordamerika och släpptes 16 juli 2012 i Storbritannien. Utgåvan innehåller nästan en timmes specialfunktioner, en CD-sampler och en 32-sidig "digibook".

Scenanpassning

Huvudartikel: Chariots of Fire (pjäs)
Scenanpassning av The Chariots of Fire : Stjärnorna Jack Lowden och James McArdle flankerar Vangelis och tittar på Olympic Torch Relay inställd på tonerna, från Gielgud Theatre , juli 2012.

En scenanpassning av Chariots of Fire monterades för att hedra OS 2012. Pjäsen Chariots of Fire , som bearbetades av dramatikern Mike Bartlett och inkluderade Vangelis-musiken, spelades från 9 maj till 16 juni 2012 på Londons Hampstead Theatre och överfördes till Gielgud Theatre i West End den 23 juni, där den spelades fram till 5 januari 2013. Jack Lowden spelade Eric Liddell och James McArdle som Harold Abrahams, och Edward Hall regisserade. Scenografen Miriam Buether förvandlade varje teater till en olympisk stadion, och kompositören Jason Carr skrev ytterligare musik. Vangelis skapade också flera nya musikstycken för produktionen.

Scenversionen för det olympiska året i London var idén från filmens regissör, ​​Hugh Hudson, som var med och producerade pjäsen; han uttalade, "Frågor om tro, om vägran att kompromissa, att stå upp för sin tro, att uppnå något för sakens skull, med passion, och inte bara för berömmelse eller ekonomisk vinning, är ännu viktigare idag."

En annan pjäs, Running for Glory , skriven av Philip Dart, baserad på OS 1924, och med fokus på Abrahams och Liddell, turnerade i delar av Storbritannien från 25 februari till 1 april 2012. Den spelade Nicholas Jacobs som Harold Abrahams och Tom Micklem som Eric Liddell.

Se även

  • Chapman, James (2005). "The British Are Coming: Chariots of Fire (1981)". Tidigare och nutid: National Identity and the British Historical Film . London: IB Tauris & Co. s. 270–298.
  • McLaughlin, John (februari 2012). "I vagnar sprang de" . Runner's World . Emmaus, Pennsylvania : Rodale . Arkiverad från originalet den 11 januari 2014.
  • Ryan, Mark (2012). Running with Fire: The True Story of Chariots of Fire Hero Harold Abrahams (paperback). Robson Press. (Original inbunden: JR Books Ltd, 2011.)

Anteckningar

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Chariots_of_Fire&oldid=1142660337 "