Japanska brasilianare

Japanska brasilianare

Nipo-brasileiros 日系ブラジル人
20ª Festa do Imigrante (18193303784).jpg
Japanska ättlingar i São Paulo .
Total befolkning
c.   2 miljoner brasilianare av japansk härkomst (2019)
Regioner med betydande befolkningar


Japan: 208 857 (2019) Japanska brasilianare i Japan 0,2 % av Japans befolkning
Språk
: Portugisiska • Japanska
Religion

Övervägande : Romersk-katolicism


Buddhism och shintoism Japanska nya religioner
protestantism
Minoritet
Japanska
, andra nikkei- grupper (främst de från Latinamerika och japanska amerikaner ), latinamerikaner i Japan

Japanska brasilianare ( japanska : 日系ブラジル人 , Hepburn : Nikkei Burajiru-jin , portugisiska : Nipo-brasileiros , [ˌnipobɾaziˈlejɾus] ) är brasilianska medborgare som är medborgare eller naturliga medborgare av brasiliansk härkomst eller japansk härkomst av japanskt folk eller japansk härkomst.

Den första gruppen japanska invandrare anlände till Brasilien 1908. Brasilien är hem för den största japanska befolkningen utanför Japan. Sedan 1980-talet har en återvandring uppstått av japanska brasilianare till Japan. På senare tid har en trend av äktenskap mellan olika raser slagit igenom bland brasilianare av japansk härkomst, med frekvensen av äktenskap mellan olika raser som uppskattas till 50 % och ökar.

Historia

Bakgrund

En affisch som används i Japan för att locka invandrare till Brasilien och Peru. Den lyder: "Låt oss åka till Sydamerika (Brasilien markerad) med hela din familj."

Mellan slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var kaffe Brasiliens främsta exportprodukt. Till en början använde brasilianska bönder afrikanskt slavarbete i kaffeplantagerna , men 1850 avskaffades slavhandeln i Brasilien. För att lösa bristen på arbetskraft beslutade den brasilianska eliten att locka europeiska invandrare att arbeta på kaffeplantagerna. Detta överensstämde också med regeringens strävan mot att "vita" landet. Förhoppningen var att genom fortplantning skulle de stora afro- och indiangrupperna elimineras eller minskas. Regeringen och bönderna erbjöd sig att betala för europeiska invandrare. Planen uppmuntrade miljontals européer, de flesta av dem italienare , att migrera till Brasilien . Men en gång i Brasilien fick invandrarna mycket låga löner och arbetade under dåliga förhållanden, inklusive långa arbetstider och ofta misshandel av sina chefer. På grund av detta antog Italien 1902 dekret Prinetti- som förbjöd subventionerad emigration till Brasilien.

Slutet på feodalismen i Japan genererade stor fattigdom i landsbygdsbefolkningen, så många japaner började emigrera i jakt på bättre levnadsvillkor. På 1930-talet den japanska industrialiseringen ökat befolkningen avsevärt. Men utsikterna för japaner att migrera till andra länder var begränsade. USA hade förbjudit icke-vit invandring från vissa delar av världen på grund av att de inte skulle integreras i samhället; denna uteslutningsklausul , i 1924 års immigrationslag , riktade sig specifikt till japanerna. Samtidigt i Australien White Australia Policy invandringen av icke-vita till Australien.

Första invandrarna

Kasato Maru

1907 undertecknade den brasilianska och den japanska regeringen ett fördrag som tillåter japansk migration till Brasilien. Detta berodde delvis på den minskade italienska invandringen till Brasilien och en ny brist på arbetskraft på kaffeplantagerna. Japansk immigration till USA hade också blockerats genom Gentlemen's Agreement från 1907 . De första japanska invandrarna (781 personer – mestadels bönder) kom till Brasilien 1908 på Kasato Maru . Ungefär hälften av dessa invandrare kom från södra Okinawa . De reste från den japanska hamnen Kobe via Godahoppsudden i Sydafrika. Många av dem blev ägare till kaffeplantager .

Under de första sju åren kom ytterligare 3 434 japanska familjer (14 983 personer). Början av första världskriget 1914 startade en boom i japansk migration till Brasilien; så att mellan 1917 och 1940 kom över 164 000 japaner till Brasilien, 75 % av dem gick till São Paulo , där de flesta kaffeplantagerna låg.

Japansk immigration till Brasilien efter period, 1906–1993
år Befolkning
1906–1910 9 000
1911–1915 13,371
1916–1920 13,576
1921–1925 11 350
1926–1930 59,564
1931–1935 72,661
1936–1941 16 750
1952–1955 7,715
1956–1960 29,727
1961–1965 9,488
1966–1970 2,753
1971–1975 1 992
1976–1980 1 352
1981–1985 411
1986–1990 171
1991–1993 48
Total 242,643

Nytt liv i Brasilien

De allra flesta japanska invandrare hade för avsikt att arbeta några år i Brasilien, tjäna lite pengar och åka hem. Men att "bli rik snabbt" var en dröm som var nästan omöjlig att uppnå. Detta förvärrades av det faktum att det var obligatoriskt för japanska immigranter till Brasilien före andra världskriget att emigrera i familjeenheter. Eftersom flera personer krävde monetärt stöd i dessa familjeenheter, fann japanska invandrare det nästan omöjligt att återvända hem till Japan även år efter att de emigrerat till Brasilien. Invandrarna fick en mycket låg lön och arbetade långa timmar av utmattande arbete. Dessutom måste allt som invandrarna konsumerade köpas av markägaren (se lastbilssystem ) . Snart blev deras skulder mycket betydande.

En japansk brasiliansk miko under en festival i Curitiba

Markägarna i Brasilien hade fortfarande en slaverimentalitet. Invandrare, även om de var anställda, var tvungna att konfrontera stelheten och bristen på arbetslagar . Skuldsatta och utsatta för timmar av uttömmande arbete, ofta utsatta för fysiskt våld, såg invandrarna läckan [ förtydligande behövs ] som ett alternativ för att undkomma situationen. Självmord, yonige (att fly på natten) och strejker var några av de attityder som många japaner tog på grund av exploateringen på kaffeodlingarna.

Barriären av språk, religion , kostvanor, kläder, livsstil och skillnader i klimat innebar en kulturchock . Många invandrare försökte återvända till Japan men hindrades av brasilianska bönder, som krävde att de skulle följa avtalet och arbeta med kaffet. [ citat behövs ] Även när de var fria från sina avtalsförpliktelser på Brasiliens kaffeplantager var det ofta omöjligt för invandrare att återvända hem på grund av deras ringa inkomster. Många japanska invandrare köpte mark på landsbygden i Brasilien istället, efter att ha tvingats investera det lilla kapital de hade i mark för att en dag tjäna tillräckligt för att återvända till Japan. Som oberoende bönder bildade japanska invandrare samhällen som var etniskt isolerade från resten av det brasilianska samhället. De invandrare som bosatte sig och bildade dessa samhällen kallade sig själva som shokumin och deras bosättningar som shokuminchi .

Den 1 augusti 1908 påpekade The New York Times att relationerna mellan Brasilien och Japan vid den tiden var "inte extremt hjärtliga", på grund av "Brasiliens inställning till immigration av japanska arbetare".

Japanska barn födda i Brasilien utbildades i skolor som grundades av det japanska samhället. De flesta lärde sig bara det japanska språket och levde inom det japanska samhället på landsbygden. Under åren lyckades många japaner köpa sin egen mark och blev småbönder. De började plantera jordgubbar , te och ris. Endast 6% av barnen var resultatet av relationer mellan olika raser . Invandrare accepterade sällan äktenskap med en icke-japansk person.

På 1930-talet klagade brasilianare över att de oberoende japanska samhällena hade bildat quistos raciais , eller "rascystor", och var ovilliga att ytterligare integrera de japanska brasilianarna i det brasilianska samhället. Den japanska regeringen, via det japanska konsulatet i São Paulo, var direkt involverad i utbildningen av japanska barn i Brasilien. Japansk utbildning i Brasilien utformades efter utbildningssystem i Japan, och skolor i japanska samhällen i Brasilien fick finansiering direkt från den japanska regeringen. År 1933 fanns det 140 000-150 000 japanska brasilianare, vilket var den överlägset största japanska befolkningen i något latinamerikanskt land.

Med Brasilien under ledning av Getúlio Vargas och imperiet av Japan inblandade på axelsidan i andra världskriget, blev japanska brasilianare mer isolerade från sitt moderland. Japanska ledare och diplomater i Brasilien reste till Japan efter att Brasilien bröt alla förbindelser med Japan den 29 januari 1942, vilket ledde till att japanska brasilianare klarade sig själva i ett allt mer fientligt land. Vargas regim inledde flera åtgärder som riktade sig till den japanska befolkningen i Brasilien, inklusive förlusten av friheten att resa inom Brasilien, censur av japanska tidningar (även de som trycks på portugisiska) och fängelse om japanska brasilianare ertappades med att tala japanska offentligt. Japanska brasilianare blev splittrade sinsemellan, och en del vände sig till och med till att utföra terrordåd på japanska bönder som var anställda av brasilianska bönder. Men 1947, efter andra världskrigets slut, hade spänningarna mellan brasilianare och deras japanska befolkning svalnat avsevärt. Japanskspråkiga tidningar återgick till publicering och japanskspråkig utbildning återupptogs bland den japanska brasilianska befolkningen. Andra världskriget hade lämnat japanska brasilianare isolerade från sitt moderland, censurerade av den brasilianska regeringen och inför interna konflikter inom sin egen befolkning, men för det mesta återgick livet till det normala efter krigets slut.

Fördomar och påtvingad assimilering

Den 28 juli 1921 föreslog representanterna Andrade Bezerra och Cincinato Braga en lag vars artikel 1 föreskrev: "Immigration av individer från den svarta rasen till Brasilien är förbjuden." Den 22 oktober 1923 producerade representanten Fidélis Reis ytterligare ett lagförslag om inresa för invandrare, vars femte artikel var följande: "Inresa för bosättare från den svarta rasen till Brasilien är förbjudet. För asiatiska [invandrare] kommer det att tillåtas varje år en antal lika med 5 % av de som är bosatta i landet..."

Några år före andra världskriget inledde president Getúlio Vargas regering en process för påtvingad assimilering av människor med invandrarursprung i Brasilien. Konstitutionen från 1934 hade en lagbestämmelse om ämnet: " Koncentrationen av invandrare var som helst i landet är förbjuden, lagen bör styra valet, lokaliseringen och assimileringen av utlänningen" . Assimilationsprojektet påverkade främst japanska, italienska , judiska och tyska invandrare och deras ättlingar.

Enligt regeringens uppfattning borde den icke-vita befolkningen i Brasilien försvinna inom den dominerande klassen av portugisiskt brasilianskt ursprung. [ citat behövs ] På detta sätt bör den blandade rasbefolkningen "vitas" genom selektiv blandning, då en preferens för europeisk immigration. Som en konsekvens skulle den icke-vita befolkningen gradvis uppnå en önskvärd vit fenotyp. Regeringen fokuserade på italienare, judar och japaner. Bildandet av "etniska cystor" bland invandrare av icke -portugisiskt ursprung förhindrade förverkligandet av den brasilianska befolkningens blekningsprojekt. Regeringen började då agera mot dessa samhällen av utländskt ursprung för att tvinga dem att integreras i en "brasiliansk kultur" med portugisiska rötter. Det var den dominerande idén om ett enande av alla invånare i Brasilien under en enda "nationell anda". Under andra världskriget bröt Brasilien förbindelserna med Japan. Japanska tidningar och undervisning i japanska språket i skolor förbjöds, vilket lämnade portugisiska som det enda alternativet för japanska ättlingar. Tidningar på italienska eller tyska fick också rådet att upphöra med produktionen, eftersom Italien och Tyskland var Japans allierade i kriget. År 1939 visade forskning av Estrada de Ferro Noroeste do Brasil , från São Paulo, att 87,7 % av japanska brasilianare läste tidningar på japanska språket, en hög siffra för ett land med många analfabeter som Brasilien vid den tiden.

Japanerna framstod som oönskade invandrare inom den brasilianska regeringens "vitning" och assimilationspolitik. Oliveira Viana , en brasiliansk jurist, historiker och sociolog beskrev de japanska invandrarna så här: "De (japanska) är som svavel: olösliga". Den brasilianska tidskriften " O Malho " utfärdade i sin upplaga av den 5 december 1908 en anklagelse mot japanska invandrare med följande legend: "São Paulos regering är envis. Efter misslyckandet med den första japanska immigrationen fick den 3 000 gula människor . insisterar på att ge Brasilien en ras som är diametralt motsatt vår." 1941 försvarade den brasilianske justitieministern Francisco Campos förbudet mot inresa och vistelse för 400 japanska invandrare i São Paulo och skrev: "Deras avskyvärda levnadsstandard är en brutal konkurrens med landets arbetare; deras själviskhet, deras onda tro, deras eldfast karaktär, gör dem till en enorm etnisk och kulturell cysta belägen i de rikaste regionerna i Brasilien".

Den japanska brasilianska gemenskapen var starkt präglad av restriktiva åtgärder när Brasilien förklarade krig mot Japan i augusti 1942. Japanska brasilianare kunde inte resa landet utan säkert uppförande utfärdat av polisen; över 200 japanska skolor stängdes och radioutrustning beslagtogs för att förhindra sändningar på kortvåg från Japan. Japanska företags varor konfiskerades och flera företag med japanskt ursprung hade ingripanden, bland annat det nygrundade Banco América do Sul. Japanska brasilianare förbjöds att köra motorfordon (även om de var taxichaufförer ), bussar eller lastbilar på deras egendom. Chaufförerna anställda av japaner var tvungna att ha tillstånd från polisen. Tusentals japanska invandrare arresterades eller utvisades från Brasilien misstänkta för spionage. Det förekom många anonyma fördömanden av "aktiviteter mot nationell säkerhet" som härrörde från oenighet mellan grannar, indrivning av skulder och till och med slagsmål mellan barn. Japanska brasilianare arresterades för "misstänkt aktivitet" när de var på konstnärliga möten eller picknickar . Den 10 juli 1943 hade cirka 10 000 japanska och tyska och italienska immigranter som bodde i Santos 24 timmar på sig att stänga sina hem och företag och flytta bort från den brasilianska kusten. Polisen agerade utan förvarning. Ungefär 90 % av de fördrivna var japaner. För att bo i Baixada Santista var japanerna tvungna att ha ett säkert uppförande. 1942 förvandlades det japanska samfundet som introducerade odling av peppar i Tomé-Açu , i Pará , till ett " koncentrationsläger ". Den här gången uppmuntrade den brasilianska ambassadören i Washington, DC, Carlos Martins Pereira e Sousa, Brasiliens regering att överföra alla japanska brasilianare till "interneringsläger" utan behov av juridiskt stöd, på samma sätt som man gjorde med japanerna bosatta i USA . Ingen enskild misstanke om japanska aktiviteter mot "nationell säkerhet" bekräftades.

Rio de Janeiros representant Miguel Couto Filho ändringar av konstitutionen enligt följande: "Det är förbjudet att ta in japanska invandrare oavsett ålder och ursprung i landet". I slutomröstningen oavgjort med 99 röster för och 99 emot. Senator Fernando de Melo Viana , som var ordförande för den konstituerande församlingens session, hade utslagsröst och förkastade konstitutionsändringen. Med endast en röst förbjöds inte japanernas invandring till Brasilien enligt den brasilianska konstitutionen från 1946.

De japanska invandrarna framstod för den brasilianska regeringen som oönskade och icke- assimilerbara invandrare. Som asiatiska bidrog de inte till "vitningsprocessen" för det brasilianska folket som önskat av den styrande brasilianska eliten. I denna process av påtvingad assimilering drabbades japanerna, mer än någon annan invandrargrupp, av den etnokulturella förföljelse som infördes under denna period.

Prestige

I decennier sågs japanska brasilianare som ett icke-assimilerbart folk. Invandrarna behandlades bara som en reserv av billig arbetskraft som skulle användas på kaffeplantager och att Brasilien skulle undvika att absorbera deras kulturella influenser. Denna utbredda uppfattning att japanerna var negativa till Brasilien ändrades under de följande decennierna. Japanerna kunde övervinna svårigheterna under åren och drastiskt förbättra sina liv genom hårt arbete och utbildning; detta underlättades också av den japanska regeringens inblandning i migrationsprocessen. Bilden av hårt arbetande jordbrukare som kom för att hjälpa till att utveckla landet och jordbruket hjälpte till att utplåna lokalbefolkningens brist på förtroende och skapa en positiv bild av japanerna. På 1970-talet blev Japan ett av världens rikaste länder, synonymt med modernitet och framsteg. Under samma period nådde japanska brasilianare en stor kulturell och ekonomisk framgång, förmodligen den invandrargrupp som snabbast nådde framsteg i Brasilien. På grund av den kraftfulla japanska ekonomin och på grund av den snabba anrikningen av Nisei , uppnådde brasilianare av japansk härkomst under de senaste decennierna en social prestige i Brasilien som till stor del står i kontrast till den aggression som de tidiga invandrarna behandlades med i landet.

  • Japanese family in Bastos, SP
    Japansk familj i Bastos , SP
  • Japanese immigrants working on coffee plantation
    Japanska invandrare som arbetar på kaffeplantage
  • Japanese immigrants working on coffee plantation
    Japanska invandrare som arbetar på kaffeplantage
  • Japanese immigrants arriving to the Port of Santos
    Japanska immigranter som anländer till Santos hamn
  • Japanese Immigrants on tea plantation in Registro, SP
    Japanska invandrare på teplantage i Registro , SP
  • Japanese immigrants with silkworm breeding
    Japanska immigranter med silkesmaskuppfödning
  • Japanese store in São Paulo
    Japansk butik i São Paulo
  • Fábio Riodi Yassuda, a Nisei who became the first Brazilian minister of Japanese descent.
    Fábio Riodi Yassuda [ pt ] , en Nisei som blev den första brasilianska ministern av japansk härkomst.

Integration och blandäktenskap

Ingifte i den japanska brasilianska gemenskapen
Generation Valör i Andel av varje generation i hela samhället (%) Andel blandras i varje generation (%)
japanska engelsk
1:a Issei Invandrare 12,51 % 0 %
2:a Nisei Barn 30,85 % 6 %
3:a Sansei Barnbarn 41,33 % 42 %
4:a Yonsei Barnbarns barn 12,95 % 61 %

Från och med 2008 tillhör många japanska brasilianare den tredje generationen ( sansei ), som utgör 41,33 % av samhället. Första generationen ( issei ) är 12,51 %, andra generationen ( nisei ) är 30,85 % och fjärde generationen ( yonsei ) 12,95 %.

Ett nyare fenomen i Brasilien är blandäktenskap mellan japanska brasilianare och icke-etniska japaner. Även om människor av japansk härkomst endast utgör 0,8 % av landets befolkning, är de det största japanska samhället utanför Japan, med över 1,4 miljoner människor. I områden med ett stort antal japaner, som São Paulo och Paraná , sedan 1970-talet, började ett stort antal japanska ättlingar att gifta sig med andra etniska grupper . Jeffrey Lessers arbete har visat komplexiteten i integration både under Vargas-eran och på senare tid under diktaturen (1964–1984)

Nuförtiden, bland de 1,4 miljoner brasilianare av japansk härkomst, har 28% någon icke-japansk härkomst. Denna siffra når endast 6 % bland barn till japanska invandrare, men 61 % bland barnbarnsbarn till japanska invandrare.

Religion

Invandrare, liksom de flesta japaner, var mestadels anhängare av shinto och buddhism . I de japanska samhällena i Brasilien gjordes en stark ansträngning från brasilianska präster för att proselytisera japanerna. På senare tid har blandäktenskap med katoliker också bidragit till katolicismens tillväxt i samhället. För närvarande är 60% av japansk-brasilianerna romersk-katoliker och 25% är anhängare av en japansk religion.

Kampsport

Den japanska immigrationen till Brasilien, i synnerhet invandringen av judokan Mitsuyo Maeda , resulterade i utvecklingen av en av de mest effektiva moderna kampsporterna, brasiliansk Jiu-Jitsu . Japanska invandrare tog också med sig sumobrottning till Brasilien, med den första turneringen i landet som organiserades 1914. Landet har ett växande antal amatörsumobrottare, med den enda specialbyggda sumoarenan utanför Japan i São Paulo . Brasilien producerade också (i januari 2022) sexton professionella brottare, med den mest framgångsrika var Kaisei Ichirō .

Språk

Körsbärsblomning på Japans torg i Curitiba , Paraná.

Kunskapen om japanska och portugisiska språk återspeglar japanernas integration i Brasilien under flera generationer. Även om första generationens invandrare ofta inte lär sig portugisiska bra eller inte använder det ofta, är de flesta andra generationen tvåspråkiga . Den tredje generationen är dock troligen enspråkig på portugisiska eller talar, tillsammans med portugisiska, icke-flytande japanska.

En studie utförd i de japanska brasilianska samhällena Aliança och Fukuhaku , båda i delstaten São Paulo, släppte information om språket som talas av dessa människor. Innan de kom till Brasilien rapporterade 12,2 % av den första generationen som intervjuades från Aliança att de hade studerat det portugisiska språket i Japan, och 26,8 % sa att de hade använt det en gång vid ankomsten till Brasilien. Många av de japanska invandrarna gick på portugisiska och lärde sig om Brasiliens historia innan de migrerade till landet. I Fukuhaku uppgav endast 7,7 % av människorna att de hade studerat portugisiska i Japan, men 38,5 % sa att de hade kontakt med portugisiska en gång vid ankomsten till Brasilien. Alla invandrare rapporterade att de uteslutande talade japanska hemma under de första åren i Brasilien. Men 2003 sjönk siffran till 58,5 % i Aliança och 33,3 % i Fukuhaku. Detta återspeglar troligen att många invandrare genom kontakten med de yngre generationerna i familjen, som mest talar portugisiska, började prata portugisiska hemma.

Den första brasilianskfödda generationen, Nisei, växlade mellan användningen av portugisiska och japanska. När det gäller användningen av japanska hemma, använde 64,3 % av Nisei-informatörerna från Aliança och 41,5 % från Fukuhaku japanska när de var barn. Som jämförelse rapporterade endast 14,3 % av den tredje generationen, Sansei, att de pratade japanska hemma när de var barn. Det återspeglar att den andra generationen till största delen utbildades av sina japanska föräldrar som använde det japanska språket. Å andra sidan hade den tredje generationen inte så mycket kontakt med sina farföräldrars språk, och de flesta talar Brasiliens nationella språk, portugisiska, som modersmål .

Japanska brasilianare talar vanligtvis japanska oftare när de bor tillsammans med en första generationens släkting. De som inte bor med en japanskfödd släkting pratar oftast portugisiska oftare. Japanska som talas i Brasilien är vanligtvis en blandning av olika japanska dialekter , eftersom den japanska gemenskapen i Brasilien kom från alla regioner i Japan, influerad av det portugisiska språket. Det höga antalet brasilianska invandrare som återvänder från Japan kommer förmodligen att producera fler japansktalande i Brasilien.

Utbredning och befolkning


2000 IBGE- uppskattningar för japanska brasilianare
stat
Befolkning av japanska brasilianare
Sao Paulo 693,495
Paraná 143,588
Bahia 78,449
Minas Gerais 75,449
Andra 414,704
Total 1,435,490

År 2008 publicerade IBGE en bok om den japanska diasporan och den uppskattade att det 2000 bodde 70 932 japanskfödda invandrare i Brasilien (jämfört med de 158 087 som hittades 1970). Av japanerna bodde 51 445 i São Paulo. De flesta av invandrarna var över 60 år, eftersom den japanska invandringen till Brasilien har upphört sedan mitten av 1900-talet.

Enligt IBGE fanns det år 2000 1 435 490 personer av japansk härkomst i Brasilien. Den japanska immigrationen koncentrerades till São Paulo och fortfarande år 2000 bodde 48 % av japanska brasilianare i denna delstat. Det fanns 693 495 personer med japanskt ursprung i São Paulo, följt av Paraná med 143 588. På senare tid har brasilianare av japansk härkomst gjort närvaro på platser som brukade ha en liten befolkning av denna grupp. Till exempel: 1960 fanns det 532 japanska brasilianare i Bahia , medan de år 2000 var 78 449, eller 0,6 % av statens befolkning. I norra Brasilien (exklusive Pará ) ökade sin japanska befolkning från 2 341 år 1960 (0,2 % av den totala befolkningen) till 54 161 (0,8 %) år 2000. Under samma period ökade de i centralvästra Brasilien från 3 583 till 66 119 (0,7) % av populationen). Men den totala japanska befolkningen i Brasilien krymper, sekundärt till en minskad födelsetal och en åldrande befolkning; återvändande immigration till Japan, samt blandäktenskap med andra raser och utspädning av etnisk identitet.

För hela Brasilien, med över 1,4 miljoner människor av japansk härkomst, återfanns de största andelarna i delstaterna São Paulo (1,9 % av japansk härkomst), Paraná (1,5 %) och Mato Grosso do Sul (1,4 % ) . De minsta procenten återfanns i Roraima och Alagoas (med endast 8 japaner). Andelen brasilianare med japanska rötter ökade till stor del bland barn och tonåringar. 1991 var 0,6 % av brasilianarna mellan 0 och 14 år av japansk härkomst. År 2000 var de 4 %, som ett resultat av att Dekasegis (brasilianare av japansk härkomst som arbetar i Japan) återvände till Brasilien.

Bildgalleri

  • Japanese in a Brazilian forest.

    Japaner i en brasiliansk skog.

  • Japanese immigrants with their planting of potatoes.

    Japanska immigranter med sin potatisplantering.

  • Japanese family in Brazil.

    Japansk familj i Brasilien.

  • Japanese family in Brazil.

    Japansk familj i Brasilien.

  • A train taking Japanese immigrants from Santos to São Paulo (1935).

    Ett tåg som tar japanska immigranter från Santos till São Paulo (1935).

  • Japanese on coffee plantation (1930).

    Japanska på kaffeplantage (1930).

  • The first immigrants on the Kasato Maru ship (1908).

    De första invandrarna på Kasato Maru- skeppet (1908).

  • Japanese immigrants in Brazil.

    Japanska invandrare i Brasilien.

  • Marriage of Japanese immigrants at São Paulo state, Brazil.

    Giftermål mellan japanska immigranter i delstaten São Paulo, Brasilien.

  • Brazilian couple. Inter-racial couple in Brazil; unusual during the '60s in rural areas.

    Brasilianskt par. Interracial par i Brasilien; ovanligt under 60-talet på landsbygden.

  • Japanese in São Paulo-Brazil, Liberdade neighborhood, in a Shinto chapel.

    Japanska i São Paulo-Brasilien, Liberdade-kvarteret, i ett Shinto-kapell.

  • Brazilian issei, (first generation of Japanese immigrant), reading newspaper in Romaji, while the shown title is about Kardec spiritism (a French–Brazilian sect) which is quite similar to Shinto and Buddhist principles.

    Brasiliansk issei, (första generationens japanska invandrare), läser tidning i Romaji, medan den visade titeln handlar om Kardec-spiritism (en fransk-brasiliansk sekt) som är ganska lik shinto- och buddhistiska principer.

  • Group of Japanese descendants with Brazilians working resting after tree cutting, to clear areas for coffee plantations in Brazil, '50s and '60s.

    Grupp japanska ättlingar med brasilianer som arbetar vilande efter trädhuggning för att rensa områden för kaffeplantager i Brasilien, 50- och 60-talen.

  • Brazilians, second generation after Japanese immigration (sanseis) in rural areas, coffee plantations, São Paulo state, Brazil.

    Brasilianare, andra generationen efter japansk immigration (sanseis) på landsbygden, kaffeplantager, delstaten São Paulo, Brasilien.

Japanska från Maringá

En folkräkning 2008 avslöjade detaljer om befolkningen av japanskt ursprung från staden Maringá i Paraná, vilket gjorde det möjligt att få en profil över den japansk-brasilianska befolkningen.

  • Tal

Det fanns 4 034 familjer av japansk härkomst från Maringá, bestående av 14 324 personer.

  • Dekasegi

1 846 eller 15 % av japanska brasilianare från Maringá arbetade i Japan.

  • Generationer

Av de 12 478 personer av japanskt ursprung som bor i Maringá var 6,61% Issei (född i Japan); 35,45 % var Nisei (barn till japaner); 37,72 % var Sansei (barnbarn) och 13,79 % var Yonsei (barnbarnsbarn).

  • Genomsnittlig ålder

Medelåldern var 40,12 år

  • Kön

52% av japanska brasilianare från staden var kvinnor.

  • Genomsnittligt antal barn per kvinna

2,4 barn (liknar den genomsnittliga södra brasilianska kvinnan)

  • Religion

De flesta var romersk-katoliker (32% av Sansei, 27% av Nisei, 10% av Yonsei och 2% av Issei). Protestantiska religioner var de näst mest efterföljda (6 % av Nisei, 6 % av Sansei, 2 % av Yonsei och 1 % av Issei) och nästa var buddhismen (5 % av Nisei, 3 % av Issei, 2 % av Sansei och 1 % av Yonsei).

  • Familj

49,66 % var gifta.

  • Kunskaper i det japanska språket

47 % kan förstå, läsa och skriva på japanska. 31 % av andra generationen och 16 % av tredje generationen kan japanska.

  • Skolutbildning

31 % grundutbildning; 30 % gymnasieskola och 30 % högre utbildning.

  • Blandras

Totalt 20% var blandras (har något icke-japanskt ursprung).

Dekasegi

Se även: Brasilianare i Japan

Under 1980-talet förbättrades den japanska ekonomiska situationen och uppnådde stabilitet. Många japanska brasilianare åkte till Japan som kontraktsanställda på grund av ekonomiska och politiska problem i Brasilien, och de kallades " Dekasegi ". Arbetsvisum erbjöds brasilianska Dekasegis 1990, vilket uppmuntrade mer immigration från Brasilien .

1990 godkände den japanska regeringen laglig inresa för japaner och deras ättlingar fram till den tredje generationen i Japan. Vid den tiden tog Japan emot ett stort antal illegala invandrare från Pakistan , Bangladesh , Kina och Thailand . Lagstiftningen från 1990 var avsedd att välja ut invandrare som kom in i Japan, vilket gav en tydlig preferens för japanska ättlingar från Sydamerika, särskilt Brasilien. Dessa människor lockades till Japan för att arbeta i områden som japanerna vägrade (det så kallade "tre K": Kitsui , Kitanai och Kiken – hårt, smutsigt och farligt). Många japanska brasilianare började invandra. Inflödet av japanska ättlingar från Brasilien till Japan var och fortsätter att vara stort: ​​det bor över 300 000 brasilianare i Japan idag, främst som arbetare i fabriker.

På grund av deras japanska härkomst trodde den japanska regeringen att brasilianare lättare skulle integreras i det japanska samhället. Faktum är att denna lätta integration inte skedde, eftersom japanska brasilianare och deras barn födda i Japan behandlas som utlänningar av infödda japaner. Denna uppenbara motsättning mellan vara och sken orsakar anpassningskonflikter för migranterna och deras acceptans av de infödda.

De utgör också det största antalet portugisiska talare i Asien, fler än de tidigare portugisiska Östtimor , Macau och Goa tillsammans. På samma sätt behåller Brasilien, tillsammans med den japanska amerikanska befolkningen i USA, sin status som hem för det största japanska samhället utanför Japan.

Städer och prefekturer med flest brasilianare i Japan är: Hamamatsu , Aichi , Shizuoka , Kanagawa , Saitama och Gunma . Brasilianare i Japan är vanligtvis utbildade. De är dock anställda i de japanska bil- och elektronikfabrikerna. De flesta brasilianare åker till Japan och lockas av rekryteringsbyråerna (lagliga eller olagliga) i samband med fabrikerna. Många brasilianare utsätts för timmar av ansträngande arbete och tjänar en liten lön enligt japanska mått mätt. Ändå skickade brasilianare som bodde i Japan 2002 2,5 miljarder USD till Brasilien.

På grund av finanskrisen 2007–2010 återvände många brasilianare från Japan till Brasilien. Från januari 2011 till mars beräknas 20 000 brasilianska invandrare lämna Japan.

Brasiliansk identitet i Japan

I Japan drabbas många japanska brasilianare av fördomar eftersom de inte vet hur man talar japanska flytande. Trots sitt japanska utseende är brasilianare i Japan kulturellt brasilianare, som vanligtvis bara talar portugisiska, och behandlas som utlänningar.

Dekasegi -brasilianernas barn stöter på svårigheter i japanska skolor. Tusentals brasilianska barn går utanför skolan i Japan.

Det brasilianska inflytandet i Japan växer. Tokyo har den största karnevalsparaden utanför själva Brasilien. Portugisiska är det tredje mest talade främmande språket i Japan, efter kinesiska och koreanska, och är bland de mest studerade språken av studenter i landet. I Oizumi uppskattas det att 15 % av befolkningen talar portugisiska som sitt modersmål. Japan har två tidningar på det portugisiska språket, förutom radio- och tv-stationer som talas på det språket. Det brasilianska modet och Bossa Nova -musiken är också populära bland japaner. Under 2005 fanns det uppskattningsvis 302 000 brasilianska medborgare i Japan, varav 25 000 också har japanskt medborgarskap.

100-årsjubileum

Under 2008 ägde många firande rum i Japan och Brasilien för att minnas hundraårsjubileet av japansk immigration. Prins Naruhito av Japan anlände till Brasilien den 17 juni för att delta i firandet. Han besökte Brasília , São Paulo, Paraná , Minas Gerais och Rio de Janeiro . Under hela sin vistelse i Brasilien togs prinsen emot av en skara japanska immigranter och deras ättlingar. Han bröt mot den japanska monarkins protokoll, som förbjuder fysisk kontakt med människor, och hälsade det brasilianska folket. I São Paulo sambódromo talade prinsen till 50 000 människor och i Paraná till 75 000. Han besökte också universitetet i São Paulo , där människor av japansk härkomst utgör 14 % av de 80 000 studenterna. Naruhito , Japans kronprins, höll ett tal på portugisiska.

Media

I São Paulo finns det två japanska publikationer, São Paulo Shimbun och Nikkey Shimbun . Den förra grundades 1946 och den senare etablerades 1998. Den senare har en portugisisk utgåva, Jornal Nippak , och båda publikationerna har portugisiska webbplatser. Jornal Paulista , etablerad 1947, och Diário Nippak , etablerad 1949, är föregångare till Nikkey Shimbun .

Nambei , publicerad 1916 , var Brasiliens första japanska tidning. 1933 läste 90 % av brasilianarna med östasiatiskt ursprung japanska publikationer, inklusive 20 tidskrifter, 15 tidskrifter och fem tidningar. Ökningen av antalet publikationer berodde på japansk immigration till Brasilien. Regeringen förbjöd publicering av japanska tidningar under andra världskriget .

Tatiane Matheus från Estadão uppgav att under perioden före andra världskriget Nippak Shimbun , som grundades 1916; Burajiru Jiho , etablerad 1917; och två tidningar etablerade 1932, Nippon Shimbun och Seishu Shino , var de mest inflytelserika japanska tidningarna. Alla publicerades i São Paulo.

Utbildning

Japanese Brazilians is located in Brazil
São Paulo
Rio de Janeiro
Manaus
Curitiba
Curitiba
Belo Horizonte
Belo Horizonte
Belém
Belém
Vitória
Vitória
Porto Alegre
Porto Alegre
Salvador
Salvador
class=notpageimage|
Platser för japanska internationella skolor, dagtid och kompletterande, i Brasilien erkända av MEXT (grå prickar är för stängda anläggningar)
Beneficência Nipo-Brasileira de São Paulo-byggnaden. Föreningen äger sjukhus och sociala institutioner över hela Brasilien.

Japanska internationella dagskolor i Brasilien inkluderar Escola Japonesa de São Paulo ("São Paulos japanska skola"), Associação Civil de Divulgação Cultural e Educacional Japonesa do Rio de Janeiro i området Cosme Velho i Rio de Janeiro och Escola Japonesa de Manaus . Escola Japonesa de Belo Horizonte (ベロ・オリゾンテ日本人学校), och japanska skolor i Belém och Vitória fanns tidigare; alla tre stängdes och deras certifieringar av det japanska utbildningsministeriet (MEXT) återkallades den 29 mars 2002 (Heisei 14).

Det finns också kompletterande skolor som undervisar i japanska språket och kulturen. Från och med 2003 finns det hundratals japanska kompletterande skolor i södra Brasilien. Japan Foundation i São Paulos samordnare av projekt 2003 uppgav att São Paulo delstaten har cirka 500 kompletterande skolor. Cirka 33 % av de japanska kompletterande skolorna i sydöstra Brasilien finns i staden São Paulo. Från och med 2003 var nästan alla chefer för skolorna i São Paulo kvinnor.

MEXT erkänner en japansk deltidsskola (hoshu jugyo ko eller hoshuko), Escola Supplementar Japonesa Curitiba i Curitiba . MEXT-godkända hoshukos i Porto Alegre och Salvador har stängt.

Utbildningens historia

Taisho-skolan, Brasiliens första japanska språkskola, öppnade 1915 i São Paulo. I vissa områden öppnade japanska heltidsskolor eftersom det inte fanns några lokala skolor i närheten av de japanska bosättningarna. År 1932 gick över 10 000 brasilianska Nikkei-barn i nästan 200 japanska kompletterande skolor i São Paulo. År 1938 hade Brasilien totalt 600 japanska skolor.

1970 gick 22 000 elever, undervisade av 400 lärare, i 350 kompletterande japanska skolor. 1992 fanns det 319 kompletterande japanska språkskolor i Brasilien med totalt 18 782 elever, 10 050 av dem var kvinnor och 8 732 av dem var män. Av skolorna var 111 i delstaten São Paulo och 54 i delstaten Paraná . Vid den tiden São Paulos storstadsområde 95 japanska skolor, och skolorna i São Paulos stadsgräns hade 6 916 elever.

På 1980-talet var São Paulo japanska kompletterande skolor större än de i andra samhällen. I allmänhet hade en brasiliansk kompletterande japansk skola under det decenniet en eller två lärare med ansvar för cirka 60 elever.

Hiromi Shibata, doktorand vid universitetet i São Paulo , skrev avhandlingen As escolas japonesas paulistas (1915–1945), publicerad 1997. Jeff Lesser, författare till Negotiating National Identity: Immigrants, Minorities, and the Struggle for Ethnicity in Brazil , skrev att författaren "föreslår" att de japanska skolorna i São Paulo "var lika mycket en bekräftelse av nipo-brasiliansk identitet som de var av japansk nationalism."

Anmärkningsvärda personer

Huvudartikel: Lista över japanska brasilianare
Liberdade , São Paulo

Konst

Företag

Politik

Religiös

sporter

Se även

Anteckningar

  •     Masterson, Daniel M. och Sayaka Funada-Classen. (2004), Japanerna i Latinamerika: The Asian American Experience . Urbana, Illinois: University of Illinois Press . ISBN 978-0-252-07144-7 ; OCLC 253466232
  • Jeffrey Lesser , A Discontented Diaspora: Japanese-Brazilians and the Meanings of Ethnic Militancy, 1960–1980 (Durham: Duke University Press, 2007); Portugisisk upplaga: Uma Diáspora Descontente: Os Nipo-Brasileiros e os Significados da Militância Étnica, 1960–1980 (São Paulo: Editora Paz e Terra, 2008).
  • Jeffrey Lesser , Negotiating National Identity: Immigrants, Minorities and the Struggle for Ethnicity in Brazil (Durham: Duke University Press, 1999); Portugisisk upplaga: Negociando an Identidade Nacional: Imigrantes, Minorias ea Luta pela Etnicide no Brasil (São Paulo: Editora UNESP, 2001).

Vidare läsning

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Japanese_Brazilians&oldid=1137825971 "