Greklands runstenar

Greece runestones is located in Southern Sweden
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Greece runestones
Oslo
Oslo
Copenhagen
köpenhamn
Gothenburg
Göteborg
Stockholm
Stockholm
class=notpageimage|
Klickbar karta över utbredningen av Greklands runstenar i södra Sverige (moderna administrativa gränser och städer visas)

Greklands runstenar ( svenska : Greklandsstenarna ) är ett 30 - tal runstenar som innehåller information om resor som norrlänningar gjort till det bysantinska riket . De tillverkades under vikingatiden fram till omkring 1100 och var graverade på fornnordiska språket med skandinaviska runor . Alla stenar har hittats i dagens Sverige , de flesta i Uppland (18 runstenar) och Södermanland (7 runstenar). De flesta var inskrivna till minne av medlemmar av Varangian-gardet som aldrig återvände hem, men några få inskriptioner nämner män som återvände med rikedomar, och ett stenblock i Ed graverades på order av en före detta officer av gardet.

På dessa runstenar förekommer ordet Grikkland (" Grekland ") i tre inskriptioner, ordet Grikk(j)ar (" greker ") förekommer i 25 inskriptioner, två stenar refererar till män som grikkfari ("resenär till Grekland") och en sten syftar på Grikkhafnir ("grekiska hamnar"). Bland andra runstenar som hänvisar till expeditioner utomlands är de enda grupperna som är jämförbara i antal de så kallade " Englandsrunstenarna " som nämner expeditioner till England och de 26 Ingvarrunstenar som hänvisar till en vikingaexpedition till Mellanöstern.

Stenarna varierar i storlek från det lilla brynet från Timans som mäter 8,5 cm (3,3 tum) × 4,5 cm (1,8 tum) × 3,3 cm (1,3 tum) till stenblocket i Ed som är 18 m (59 fot) i omkrets. De flesta av dem är prydda med olika runstensstilar som var i bruk under 1000-talet, och särskilt stilar som ingick i Ringeriksstilen (åtta eller nio stenar) och Urnesstilen (åtta stenar).

Sedan de första upptäckterna av Johannes Bureus i slutet av 1500-talet har dessa runstenar ofta identifierats av forskare, med många stenar upptäckta under ett nationellt sökande efter historiska monument i slutet av 1600-talet. Flera stenar dokumenterades av Richard Dybeck på 1800-talet. Den senaste stenen som hittades var i Nolinge, nära Stockholm, 1952.

Historisk bakgrund

Huvudartikel: Varangians
En karta över huvudvägarna österut

Skandinaver hade tjänstgjort som legosoldater i den romerska armén många århundraden före vikingatiden, men under tiden då stenarna tillverkades var det fler kontakter mellan Skandinavien och Bysans än någon annan tid. Svenska vikingaskepp var vanliga på Svarta havet , Egeiska havet, Marmarasjön och vid det bredare Medelhavet . Grekland var hem för Varangian Guard , den bysantinska kejsarens elitlivvakt , och fram till Komnenos-dynastin i slutet av 1000-talet var de flesta medlemmarna av Varangian Guard svenskar . Så sent som 1195 skickade kejsar Alexios Angelos sändebud till Danmark , Norge och Sverige och begärde 1 000 krigare från vart och ett av de tre kungadömena. Stationerad i Konstantinopel , som skandinaverna kallade Miklagarðr ("den stora staden"), lockade gardet unga skandinaver av det slag som hade sammansatt den sedan dess skapelse i slutet av 1000-talet.

Det stora antalet män som reste till det bysantinska riket indikeras av att de medeltida skandinaviska lagarna fortfarande innehöll lagar om resor till Grekland när de skrevs ner efter vikingatiden. I den äldre versionen av den västrogotiska lagen , som skrevs ned av Eskil Magnusson , Västergötlands lagman 1219–1225, stod det att "ingen människa får få arv (i Sverige) medan han bor i Grekland " . Den senare versionen, som skrevs ner från 1250 till 1300, tillägger att "ingen får ärva en sådan person som inte var levande arvinge när han gick bort". Också den gamla norska Gulaþingslög innehåller en liknande lag: "men om (en man) reser till Grekland, så ska den som är näst i arvet behålla sin egendom".

Pireuslejonet med runinskription, nu i Venedig

Omkring 3 000 runstenar från vikingatiden har upptäckts i Skandinavien, varav ca. 2 700 togs upp inom det som idag är Sverige. Hela 1 277 av dem växte upp bara i landskapet Uppland. Vikingatiden sammanföll med kristnandet av Skandinavien och i många trakter ca. 50% av steninskrifterna har spår av kristendomen . I Uppland, ca. 70 % av inskriptionerna är uttryckligen kristna, vilket visas av graverade kors eller tillagda kristna böner, medan endast ett fåtal runstenar är explicit hedniska . Runstenstraditionen dog troligen ut före 1100, och senast 1125.

Bland vikingatidens runstenar uppger 9,1–10 % att de är uppvuxna till minne av personer som rest utomlands, och runstenarna som nämner Grekland utgör den största gruppen av dem. Dessutom finns det en grupp på tre eller fyra runstenar som firar minnet av män som dog i södra Italien, och som troligen var medlemmar i Varangiangardet. Den enda gruppen av stenar som i antal kan jämföras med de grekiska runstenarna är de som nämner England , följt av ca. 26 Ingvarrunstenar reste efter den ödesdigra Ingvarsexpeditionen till Persien .

Blöndal & Benedikz (2007) noterar att de flesta av de grekiska runstenarna är från Uppland och relaterar det till att det var det vanligaste området att starta en resa till Grekland, och det område som de flesta ryska härstammar från . Men, som påpekats av Jansson (1987), betyder det faktum att de flesta av dessa runstenar restes i Uppland och Södermanland inte nödvändigtvis att deras antal speglar sammansättningen av skandinaverna i Varangiangardet. Dessa två provinser är de som har de största koncentrationerna av runinskrifter.

Inte alla de som firas på de grekiska runstenarna var nödvändigtvis medlemmar av Varangiangardet, och en del kan ha åkt till Grekland som köpmän eller dött där när de gick förbi på en pilgrimsfärd . Att en resa till Grekland var förenad med stor fara vittnar om att en kvinna lät göra runsten U 605 till minne av sig själv innan hon reste på pilgrimsfärd till Jerusalem: "Ingirún Harðardóttir lät grava runor åt sig själv; hon skulle gå Öster och ut till Jerusalem. Fótr ristade runorna." Blöndal och Benedikz (2007) konstaterar dock att även om det fanns andra anledningar till att åka till Grekland är det säkert att de flesta runstenarna gjordes till minne av medlemmar av Varangiangardet som dog där. Ändå berättar en del runstenar om män som återvänt med ökad rikedom, och en inskription på ett stenblock i Ed beställdes av en före detta kapten på gardet, Ragnvaldr .

Syfte

Huvudartikel: Runsten
Rungraffiti i Hagia Sophia

Orsakerna till runstenstraditionen är en fråga om debatt men de inkluderar arvsfrågor, status och hedringen av den avlidne. Flera runstenar är uttryckligen till minne av arv som Ulundastenen och Hanstastenen , men de allra flesta runstenarna berättar bara vem som rest stenen och till minne av vem.

En uppfattning av forskare som Erik Moltke och Sven BF Jansson menar att runstenarna i första hand var resultatet av de många vikingaexpeditionerna från Skandinavien, eller för att citera Jansson (1987):

När de stora expeditionerna var över, de gamla handelsvägarna stängdes och vikingaskeppen inte längre gjorde sig redo varje vår för resor till öst och väst, då innebar det slutet på ristningen och uppsättningen av runstenar i egentlig mening. termin. De kan kallas monumenten för vikingafärderna, och den känsliga läsaren kan i många av sina inskriptioner fånga vikingarnas kärlek till äventyr och bravader av bullrande djärvhet.

Sawyer (2000) reagerar å andra sidan mot denna gängse uppfattning och kommenterar att den stora majoriteten av runstenarna restes till minne av personer som inte uppges ha dött utomlands. Hon menar att få män som reste utomlands hedrades med minnesmärken och anledningen är att runstenarna främst restes på grund av oro hemma, som arvsfrågor. Sådan oro skulle ha uppstått när en familj visste att en släkting inte skulle återvända från utlandet.

Runstenarna

Nedan följer en presentation av de grekiska runstenarna baserad på information som samlats in från Rundata -projektet, organiserad efter plats. Transkriptionerna från runinskrifter till standardiserat fornnordiska är på fornöstnordiska (OEN), den svenska och danska dialekten, för att underlätta jämförelsen med inskriptionerna, medan den engelska översättningen som tillhandahålls av Rundata ger namnen på standarddialekten, fornvästnordiska ( OWN), den isländska och norska dialekten.

Translitteration och transkription

Huvudartikel: Runtranslitteration och transkription

Det finns en långvarig praxis att skriva translitterationer av runorna med latinska tecken i fetstil och transkribera texten till en normaliserad form av språket med kursiv typ . Denna praxis existerar eftersom de två formerna för att återge en runtext måste hållas åtskilda. Genom att inte bara visa den ursprungliga inskriptionen utan också translitterera, transkribera och översätta, presenterar forskare analysen på ett sätt som gör att läsaren kan följa deras tolkning av runorna. Varje steg innebär utmaningar, men de flesta Younger Futhark- inskriptioner anses vara lätta att tolka.

I translitterationer representerar * , : , × , ' och + vanliga orddelare , medan ÷ representerar mindre vanliga. Parenteser, ( ) , representerar skadade runor som inte kan identifieras med säkerhet, och hakparenteser, [ ] , representerar sekvenser av runor som har gått förlorade, men som kan identifieras tack vare tidiga beskrivningar av forskare. Ett kort bindestreck, - , indikerar att det finns en runa eller annat tecken som inte kan identifieras. En serie med tre punkter ... visar att runor antas ha funnits i positionen, men försvunnit. De två skiljetecknen | | dela en runa i två latinska bokstäver, eftersom runmästare ofta ristade en enda runa istället för två på varandra följande. §P och §Q introducerar två alternativa läsningar av en inskription som rör flera ord, medan §A, §B och §C introducerar de olika delarna av en inskription som de kan förekomma på olika sidor av en runsten.

Vinkelparenteser, ⟨ ⟩ , indikerar att det finns en sekvens av runor som inte kan tolkas med säkerhet. Andra speciella tecken är þ och ð , där det första är törnbokstaven som representerar en röstlös tandfrikativ som th på engelska . Den andra bokstaven är eth som står för en tonande dental frikativ som th på engelska dem . Tecknet ʀ representerar yr-runan och ô är detsamma som det isländska O caudata ǫ .

Nomenklatur

Varje runinskrift visas med sin ID-kod som används i vetenskaplig litteratur för att referera till inskriptionen, och det är bara obligatoriskt att ge de två första delarna av den. Den första delen är en eller två bokstäver som representerar området där runinskriften förekommer, t ex U för Uppland , Sö för Södermanland och DR för Danmark . Den andra delen representerar den ordning i vilken inskriptionen presenteras i officiella nationella publikationer (t.ex. Sveriges runinskrifter ) . U 73 betyder alltså att runstenen var den 73:e runinskriften i Uppland som dokumenterades i Sveriges runinskrifter . Om inskriften dokumenterats senare än den officiella publikationen, är den listad enligt den publikation där den först beskrevs, t.ex. Sö Fv1954;20 , där Sö representerar Södermanland, Fv står för den årliga publikationen Fornvännen , 1954 är utgivningsåret av Fornvännen och 20 är sidan i publikationen.

Uppland

Det finns hela 18 runstenar i Uppland som berättar om män som rest till Grekland , varav de flesta dog där.

U 73

Runsten U 73

Runstenen U 73 ( plats ) restes troligen för att förklara arvsordningen från två män som dog som varangier. Det är i stilen Pr3 som är en del av den mer allmänna Urnes-stilen . Stenen, som är av gråaktig granit som mäter 2 m (6 ft 7 tum) på höjden och 1,2 m (3 ft 11 tum) i bredd, är rest på en sluttning cirka 100 m (330 ft) norr om Hägerstalund gård, tidigare Hansta (lund). Stenen upptäcktes av Johan Peringskiöld under det nationella sökandet efter historiska monument i slutet av 1600-talet. Stenen delar samma budskap som U 72, tillsammans med vilken den en gång utgjorde ett monument, men U 72 flyttades till Skansen 1896. Den senare stenen berättar att "dessa stenar" restes av Gerðarr och Jörundr till minne av Ernmundr och Ingimundr . Följaktligen syftar U 73:s fras "Ingas söner" och "de dog i Grekland" till Ernmundr och Ingimundr. Ernmundr och Ingimundr hade ärvt efter sin far, men de reste till det bysantinska riket och dog där som varangier. Eftersom de inte hade fått några barn, ärvde deras mor Inga deras egendom, och när hon dog ärvde hennes bröder Gerðarr och Jörundr henne. Dessa två bröder reste sedan de två minnesmärkena till sina syskonbarns ära, vilket troligen berodde på att syskonbarnen utmärkt sig i södern. Men det kan också ha varit i tacksamhet för rikedomar som samlats av brorsönerna utomlands. Samtidigt tjänade monumentet till att dokumentera hur egendomen hade gått från en klan till en annan. Sawyer (2000), å andra sidan, antyder att eftersom de två inskriptionerna inte nämner vem som beställt dem, kan den enda slutgiltiga fordringsägaren på förmögenheten, och den som lät tillverka stenarna, ha varit kyrkan. Runmästaren har identifierats som Visäte .

Latinsk translitteration:

' þisun ' merki ' iru ' gar ' eftʀ ' suni ' ikur ' hon kam ' þeira × at arfi ' i þeir × brþr * kamu hnaa : at ' arfi × kiaþar b'reþr ' þir to i kirikium

Fornnordisk transkription:

Þessun mærki æʀu gar æftiʀ syni Inguʀ. Hon kvam þæiʀa at arfi, en þæiʀ brøðr kvamu hænnaʀ at arfi, Gærðarr brøðr. Þæiʀ dou i Grikkium.

Engelsk översättning:

"Dessa landmärken är gjorda till minne av Ingas söner. Hon kom för att ärva efter dem, men dessa bröder - Gerðarr och hans bröder - kom för att ärva henne. De dog i Grekland."

U 104

U 104 i Ashmolean Museum , Oxford.

Runstenen U 104 ( ursprunglig plats ) är i röd sandsten som mäter 1,35 m (4 ft 5 tum) på höjden och 1,15 m (3 ft 9 tum) i bredd. Den dokumenterades först av Johannes Bureus 1594. Den donerades som en i ett par (den andra är U 1160 ) till Ashmolean Museum i Oxford 1687 på begäran av kung James II av England till kung Karl XI av Sverige och bad om två runstenar att lägga till Oxford University -samlingen. Det är i Urnes (Pr5) stil . Den uppfostrades av Þorsteinn till minne av sin far Sveinn och hans bror Þórir, som båda reste till Grekland, och sist till minne av sin mor. Stenen är signerad av runmästaren Öpir vars fornnordiska är känd för sin oortodoxa användning av haglazrunan (ᚼ), som i hydda för fornnordiska út ("ut"). Den oberäkneliga användningen av h-fonem är ett dialektdrag som har överlevt och fortfarande är karakteristiskt för den moderna svenska dialekten Roslagen , en av de regioner där Öpir var verksam.

Latinsk translitteration:

' þorstin ' lit × kera ' merki ' ftiʀ ' suin ' faþur ' sin ' uk ' ftiʀ ' þori ' (b)roþur ' sin ' þiʀ ' huaru ' hut ' til ' k—ika ' (u)(k) ' iftiʀ ' inkiþuru ' moþur ' sin ' ybiʀ risti '

Fornnordisk transkription:

Þorstæinn let gæra mærki æftiʀ Svæin, faður sinn, ok æftiʀ Þori, broður sinn, þæiʀ vaʀu ut til G[r]ikkia, ok æftiʀ Ingiþoru, moður sina. Øpiʀ risti.

Engelsk översättning:

"Þorsteinn lät göra landmärket efter Sveinn, hans far, och Þórir, hans bror. De var ute till Grekland. Och efter Ingiþóra, hans mor. Œpir ristade."

U 112

Sida A på runstenen U 112
Sida B av runsten U 112

Runstenen U 112 ( läge ), ett stort stenblock som mäter 18 m (59 fot) i omkrets, ligger bredvid en skogsstig som heter Kyrkstigen ("kyrkstigen") i Ed. Den har varit känd för forskare sedan Johannes Bureus första runologiska expedition 1594, och den dateras till mitten av 1000-talet.

Stenblocket bär runinskrifter på två av sina sidor, benämnda U 112 A och B. Inskrifternas språkliga betydelse ligger i användningen av haglaz-runan ( ᚼ ) för att beteckna velarapproximanten /ɣ/ (som i Ragnvaldr ) , något som skulle bli vanligt efter vikingatidens slut. Inskriptionen innehåller också några prickade runor, och ansuz ( ᚬ ) runan används för /o/ -fonem.

Inskriptionerna är i Urnes-stil (Pr4) , och de beställdes av en före detta kapten för Varangiangardet vid namn Ragnvaldr till minne av sin mor såväl som till hans egen ära. Väldigt få kunde skryta med att återvända hem med äran att ha varit kapten för Varangiangardet. Namnet Ragnvaldr visar dessutom att han tillhörde de högre nivåerna i det fornnordiska samhället och att han kan ha varit en släkting till den härskande dynastin .

Ragnvalds morfar, Ónæmr, nämns på ytterligare två runstenar i Uppland , U 328 och U 336 . Runstenen U 328 berättar att Ragnvaldr hade två fastrar, Gyríðr och Guðlaug. Dessutom tillägger runstenen U 336 att Ulf av Borresta , som fick tre Danegelds i England, var Ónæms systerson och därmed Ragnvalds första kusin. Han var troligen samme Ragnvaldr vars död är relaterad i Hargs bro runinskrifter , som också skulle koppla honom till Estrid och den förmögna Jarlabanke-ätten .

Med tanke på Ragnvalds bakgrund är det inte förvånande att han steg för att bli officer i Varangiangardet: han var en rik hövding som tog med sig många ambitiösa soldater till Grekland.

Latinsk translitteration:

Sida A: * rahnualtr * lit * rista * runar * efʀ * fastui * moþur * sina * onems * totʀ * to i * aiþi * kuþ hialbi * ant * hena * Sida B: runa * rista * lit * rahnualtr * huar
a × griklanti * uas * lis * forunki *

Fornnordisk transkription:

Sida A: Ragnvaldr let rista runaʀ æftiʀ Fastvi, moður sina, Onæms dottiʀ, do i Æiði. Guð hialpi och hænnaʀ.
Sida B: Runaʀ rista let Ragnvaldr. Vaʀ a Grikklandi, vas liðs forungi.

Engelsk översättning:

Sida A: "Ragnvaldr lät hugga runorna till minne av Fastvé, hans mor, Ónæmrs dotter, (som) dog i Eið. Må Gud hjälpa hennes ande."
Sida B: "Ragnvaldr lät hugga runorna; (han) var i Grekland, var befälhavare för följet."

U 136

Huvudartikel: Broby bro Runestones
Runsten U 136

Runstenen U 136 ( läge ) är i Pr2-stil (Ringerike) , och den utgjorde en gång ett monument tillsammans med U 135 . Det är en mörkgrå sten som är 1,73 m lång och 0,85 m bred. 1857 Richard Dybeck att den hade upptäckts i jorden fem år tidigare. En liten del av den hade stuckit upp ovanför jorden och när markägaren höll på att bruka marken och upptäckte den, lät han resa den igen på samma plats. Vissa bitar flisades bort av misstag av markägaren och de övre delarna av några runor gick förlorade.

Stenen restes ursprungligen av en förmögen dam vid namn Ástríðr till minne av sin man Eysteinn, och Sawyer (2000) antyder att den har varit en av flera stenar som tillverkats i en dragkamp om arv. Det råder osäkerhet om varför Eysteinn reste till Grekland och Jerusalem , på grund av tolkningen av ordet sœkja (intygad som sotti i preteritum). Det betyder "söka" men det kan betyda "attack" som på stenarna Sö 166 och N 184 , men också "besök" eller "resa". Följaktligen har Eysteinn identifierats som en av de första svenskarna som gjorde en pilgrimsfärd till Jerusalem, men Jesch (2001) konstaterar att av de andra runexemplen att döma är meningen med "attack" mer trolig. Översättningen av sœkja som "attack" är också vald av Rundata-projektet (se nedan). Det är en av två Jarlabanke Runestones som nämner resenärer utomlands, den andra är U140, nedan .

Latinsk translitteration:

× astriþr × la(t) + raisa × staina × þasa × [a]t austain × buta sin × is × suti × iursalir auk antaþis ub i × kirkum

Fornnordisk transkription:

Æstriðr let ræisa stæina þessa at Øystæin, bonda sinn, es sotti Iorsaliʀ ok ændaðis upp i Grikkium.

Engelsk översättning:

"Ástríðr lät resa dessa stenar till minne av Eysteinn, hennes husbonde, som anföll Jerusalem och mötte sitt slut i Grekland."

U 140

Huvudartikel: Broby bro Runestones
Runsten U 140

Runestone U 140 ligger i Broby ( läge ), nära Broby Bro Runestones och U 150 . Granitfragmentet är i Ringeriksstil (Pr 2). Den upptäcktes av Richard Dybeck bland grunden till en liten byggnad. Dybeck sökte utan framgång efter de återstående delarna. Till en början flyttades fragmentet till en sluttning nära vägen mellan Hagby och Täby kyrka, men 1930 flyttades det intill vägen. Det är en av Jarlabanke Runestones och den nämner en man som rest utomlands (jämför U 136, ovan ).

Latinsk translitteration:

× ...la×b(a)... ... han : entaþis * i kirikium

Fornnordisk transkription:

[Iar]laba[nki] ... Hann ændaðis i Grikkium.

Engelsk översättning:

"Jarlabanki ... Han mötte sitt slut i Grekland."

U 201

Runsten U 201

Runsten U 201 ( plats ) är av typen Pr1 (Ringerike) och den är gjord av samma runmästare som U 276 . Den rödaktiga granitstenen är inmurad i sakristian i Angarns kyrka ca. 0,74 m (2 ft 5 tum) över marken, mäter 1,17 m (3 ft 10 tum) på höjden och 1,16 m (3 ft 10 tum) i bredd. Johannes Bureus (1568–1652) nämnde stenen, men av okänd anledning förbises den under det nationella sökandet efter historiska minnesmärken 1667–1684. Två av männen som nämns på stenen har namn som annars är okända och de är rekonstruerade som Gautdjarfr och Sunnhvatr utifrån element kända från andra nordiska namn.

Latinsk translitteration:

* þiagn * uk * kutirfʀ * uk * sunatr * uk * þurulf * þiʀ * litu * risa * stin * þina * iftiʀ * tuka * faþur * sin * på * päls * ut i * krikum * kuþ * ialbi ot ans * ot * uk * salu

Fornnordisk transkription:

Þiagn ok Gautdiarfʀ(?) ok Sunnhvatr(?) ok Þorulfʀ þæiʀ letu ræisa stæin þenna æftiʀ Toka, faður sinn. Hann fors ut i Grikkium. Guð hialpi och hans, och ok salu.

Engelsk översättning:

"Þegn och Gautdjarfr(?) och Sunnhvatr(?) och Þórulfr, de lät resa denna sten till minne av Tóki, deras far. Han omkom utomlands i Grekland. Må Gud hjälpa hans ande, ande och själ."

U 270

Runsten U 270

Runsten U 270 upptäcktes i Smedby ( plats ) nära Vallentuna och avbildad av Johan Hadorph och assistent, åt Johan Peringskiöld , under det nationella sökandet efter historiska monument 1667–84. Richard Dybeck noterade 1867 att han tre år tidigare sett runstenen intakt, men att den hade använts för att bygga en källare 1866. Dybeck stämde den skyldige bonden, och åtalet fullföljdes av Kungl . Historia och antikviteter . Dokumentationen från rättegången visar att den hade stått vid hembygdsgården och att den sprängts tre gånger till småbitar som kunde användas för byggandet av källaren. Rekonstruktion av runstenen ansågs omöjlig. Stenen var 2,5 m hög och 1,2 m bred, och den restes till minne av en far som verkar ha rest till Grekland.

Latinsk translitteration:

[ikiþur- isina... ...– * stiu nuk * at * kiatilu... faþur * sin krikfarn * k...]

Fornnordisk transkription:

Ingiþor[a] ... ... ⟨stiu⟩ ok at Kætil..., faður sinn, Grikkfara(?) ...

Engelsk översättning:

"Ingiþóra ... ... och till minne av Ketill-... hennes far, (en) resande till Grekland(?) ..."

U 358

Runsten U 358

Runstenen U 358 ( läge ) i RAK-stil nämndes första gången av Richard Dybeck som upptäckte stenen i grunden till Skepptuna kyrkas klockstapel . Församlingsmedlemmarna tillät honom inte att avslöja inskriften helt, och de gömde senare stenen under ett tjockt lager jord. Först 1942 togs den bort från klockstapeln och höjdes på nytt några steg bort. Stenen är i ljusgrå granit. Den är 2,05 m (6 ft 9 tum) hög över marken och 0,78 m (2 ft 7 tum) bred. Entreprenören av runstenen hette Folkmarr och det är ett namn som annars är okänt från vikingatidens Skandinavien, även om det är känt för att ha funnits efter vikingatidens slut. Det var å andra sidan ett vanligt namn i västgermanska språk och särskilt bland frankerna .

Latinsk translitteration:

fulkmar × lit × risa × stin × þina × iftiʀ × fulkbiarn × sun × sin × saʀ × itaþis × uk miþ krkum × kuþ × ialbi × ans × ot uk salu

Fornnordisk transkription:

Folkmarr let ræisa stæin þenna æftiʀ Folkbiorn, sun sinn. Saʀ ændaðis ok með Grikkium. Guð hialpi hans och ok salu.

Engelsk översättning:

"Folkmarr lät resa denna sten till minne av sin son Folkbjörn. Han mötte också sitt slut bland grekerna. Må Gud hjälpa hans ande och själ."

U 374

Runsten U 374
Rester av Runestone U 374

Runsten U 374 var en runsten som en gång fanns i Örby ( plats ). 1673, under det nationella sökandet efter historiska minnesmärken, rapporterade Abraham Winge att det fanns två runstenar vid Örby. År 1684 åkte Peringskiöld till Örby för att dokumentera och avbilda stenarna, men han hittade bara en stående ( U 373 ). Istället upptäckte han den andra, eller en tredje runstenen, U 374, som den nedre delen av en eldspis. Användningen av stenen som eldstad var till skada för inskriptionen , och senast någon skrev om att ha sett den var 1728. Peringskiölds ritning är följaktligen den enda dokumentationen av inskriptionen som finns. Stenens höjd var 1,5 m och dess bredd 0,88 m, och den tillskrivs runmästaren Åsmund Kåresson .

Latinsk translitteration:

[... litu ' rita : fläck þino * iftiʀ * o-hu... ...an hon fil o kriklontr kuþ hi-lbi sal...]

Fornnordisk transkription:

... letu retta stæin þenna æftiʀ ... ... Hann föll en Grikklandi. Guð hi[a]lpi sal[u].

Engelsk översättning:

"... lät resa denna sten till minne av ... ... Han föll i Grekland. Må Gud hjälpa (hans) själ."

U 431

Runsten U 431

Runsten U 431 ( plats ) upptäcktes, liksom U 430, på en åker som tillhörde Åshusby värdshus då stenar sprängdes upp för att förbereda åkern för odling 1889. Eftersom stenen låg med inskriptionssidan nedåt, det sprängdes och det var inte förrän skärvorna plockades upp som runorna upptäcktes. Runstenen lagades med betong och flyttades till Norrsunda kyrkas atrium. Stenen är i blågrå gnejs och den mäter 1,95 m (6 ft 5 tum) på höjden och 0,7 m (2 ft 4 tum) i bredd. Ytorna är ovanligt släta. Den är i Ringerike (Pr2) stil, och den är tillskriven runmästaren Åsmund Kåresson. Den uppfostrades av en far och mor, Tófa och Hemingr, till minne av deras son, Gunnarr, som dog "bland grekerna", och det är mycket ovanligt att modern nämns före fadern.

Latinsk translitteration:

tufa auk hominkr litu rita stin þino ' abtiʀ kunor sun sin ' in – hon u(a)ʀ ta(u)-(r) miʀ krikium ut ' kuþ hialbi hons| |salu| |uk| |kuþs m—(i)(ʀ)

Fornnordisk transkription:

Tofa ok Hæmingʀ letu retta stæin þenna æftiʀ Gunnar, sun sinn. En ... hann vaʀ dau[ð]r meðr Grikkium ut. Guð hialpi hans salu ok Guðs m[oð]iʀ.

Engelsk översättning:

"Tófa och Hemingr lät resa denna sten till minne av Gunnarr, deras son, och ... Han dog utomlands bland grekerna. Må Gud och Guds moder hjälpa hans själ."

U 446

Runsten U 446

Ett fragment av runstenen U 446 i Droppsta ( plats ) är endast omvittnat av en dokumentation som gjordes under det nationella sökandet efter historiska minnesmärken på 1600-talet, och under utarbetandet av Upplandsdelen av Sveriges runinskrifter (1940–1943) sökte forskare utan framgång. för eventuella rester av stenen. Fragmentet var det som återstod av den nedre delen av en runsten och det verkar ha varit i två delar varav den ena hade den första delen av inskriptionen och den andra den sista delen. Fragmentet verkar ha varit ca. 1,10 m (3 ft 7 tum) hög och 1,2 m (3 ft 11 tum) bred och dess Urnes-stil tillskrivs antingen Pr3 eller Pr4. Runorna isifara har tolkats som æist-fari som betyder "resenär till Estland ", vilket är känt från en inskription i Södermanland , men de lämnas som otydliga av Rundataprojektet .

Latinsk translitteration:

[isifara * auk * ...r * sin * hon tu i krikum]

Fornnordisk transkription:

⟨isifara⟩ ok ... sinn. Hann gör i Grikkium.

Engelsk översättning:

"⟨isifara⟩ och ... deras. Han dog i Grekland."

U 518

Runsten U 518

Runstenen U 518 ( plats ) är i RAK-stil och är upphöjd på södra sidan av en liten sluttning cirka 700 m nordost om huvudbyggnaden på hemmanet Västra Ledinge. Stenen gjordes känd av Richard Dybeck i flera publikationer på 1860-talet, och då hade den nyligen förstörts och fanns i flera stycken av vilka den nedre delen fortfarande låg i marken. 1942 lagades stenen och restes på nytt på den ursprungliga platsen. Stenen består av grå och grov granit.

Runstenen gjordes till minne av tre män, av vilka två dog i Grekland, medan en tredje, Freygeirr , dog på en omdiskuterad plats skriven som i silu × nur . Richard Dybeck föreslog att det antingen kunde syfta på det närliggande godset Skällnora eller sjön Siljan , och Sophus Bugge identifierade platsen som " Ösel norr" ( Øysilu nor ), medan Erik Brate ansåg platsen ha varit Salo i nuvarande Finland . Den samtida uppfattningen, som den presenteras i Rundata , härrör från en nyare analys av Otterbjörk (1961) som anser att den syftar på ett sund vid ön Selaön i Mälaren .

Latinsk translitteration:

þurkir × uk × suin × þu litu × risa × stin × þina × iftiʀ × urmiʀ × uk × urmulf × uk × frikiʀ × on × etaþis × i silu × nur × ian þiʀ antriʀ × ut i × krikum × kuþ ihlbi –ʀ( a) ot × uk salu

Fornnordisk transkription:

Þorgærðr ok Svæinn þau letu ræisa stæin þenna æftiʀ Ormæiʀ ok Ormulf ok Frøygæiʀ. Hann ændaðis i Silu nor en þæiʀ andriʀ ut i Grikkium. Guð hialpi [þæi]ʀa och ok salu.

Engelsk översättning:

"Þorgerðr och Sveinn, de lät resa denna sten till minne av Ormgeirr och Ormulfr och Freygeirr. Han mötte sitt slut i ljudet av Sila (Selaön), och de andra utomlands i Grekland. Må Gud hjälpa deras andar och själar."

U 540

Runsten U 540

Runstenen U 540 ( plats ) är i Urnes (Pr4) stil och den är tillskriven runmästaren Åsmund Kåresson . Den är monterad med järn på den norra väggen av Husby-Sjuhundra kyrka, men när stenen först dokumenterades av Johannes Bureus 1638 noterade han att den användes som tröskel i kyrkans atrium. Den användes fortfarande som tröskel när Richard Dybeck besökte den 1871, och han ordnade så att hela inskriptionen synliggjordes för att göra en gjuten kopia. År 1887 beslutade församlingsborna att ta ut både U 540 och U 541 ur kyrkan och med ekonomisk hjälp från Kungl. Bokstavsakademien togs stenarna bort och fästes utanför den norra muren. Stenen är av röd sandsten och den är 1,50 m hög och 1,13 m bred. Flera delar av stenen och dess inskription har gått förlorade, och den är nedsliten på grund av dess tidigare användning som tröskel.

En teori, föreslagen av germanisten FA Braun (1910), som bygger på runstenarna U 513 , U 540, Sö 179 och Sö 279 , menar att den sörjande Ingvar är samma person som Ingvar den långtresande , son till Svenske kungen Emund den gamle . Braun noterar att stenarna restes vid en Husby , ett kungligt residens, och att namnen Eiríkr (Eric) och Hákon var ganska sällsynta i Sverige, men kända från kungadynastin . Önundr skulle vara Anund Gårdske , som växte upp i Ryssland, medan Eiríkr skulle vara en av de två pretentörerna som hette Eric , och Hákon skulle vara Håkan den röde . Dessa identifikationer av de tre männen Eiríkr, Hákon och Ingvarr förekommer även i uppslagsverket Nordiskt runnamnslexikon (2002), där det tilläggs att Eiríkr även anses förekomma på Hillersjöstenen och runstenen U 20 . Den identifierar också Hákon med den som beställt runstenarna Ög 162 och Ög Fv1970;310 .

Latinsk translitteration:

airikr ' auk hokun ' auk inkuar aukk rahn[ilt]r ' þou h—... ... ...-ʀ ' -na hon uarþ [tau]þ(r) [a] kriklati ' kuþ hialbi hons| |salu| |uk| |kuþs muþi(ʀ)

Fornnordisk transkription:

Æirikʀ ok Hakon ok Ingvarr ok Ragnhildr þau ... ... ... ... Hann varð dauðr a Grikklandi. Guð hialpi hans salu ok Guðs moðiʀ.

Engelsk översättning:

"Eiríkr och Hákon och Ingvarr och Ragnhildr, de ... ... ... ... Han dog i Grekland. Må Gud och Guds moder hjälpa hans själ."

U 792

Runsten U 792

Runestone U 792 ( plats ) är i Fp-stil och den tillskrivs runmästaren Balli . Stenen är i grå granit och den mäter 1,65 m (5 ft 5 tum) på höjden och 1,19 m (3 ft 11 tum) i bredd. Ursprungligen restes den tillsammans med en andra runsten, med en på var sida om Eriksgata där vägen passerade ett vadställe, ca. 300 m (980 fot) väster om där gården Ulunda ligger idag. Eriksgata var den väg som nyvalda svenska kungar passerade när de turnerade i landet för att bli accepterade av de lokala församlingarna . Stenen dokumenterades först av Johannes Bureus på 1600-talet och senare under samma århundrade av Johan Peringskiöld , som ansåg att den var en märklig sten som rests till minne av en småkung , eller krigshövding, under hednisk tid. När Richard Dybeck besökte stenen, 1863, lutade den avsevärt, och 1925 rapporterades stenen ha fallit ner helt vid stranden av bäcken. Det var först 1946 som Riksantikvarieämbetet ordnade med att få det återuppfört. Den togs upp till minne av en man (förmodligen Haursi) av hans son, Kárr, och hans svåger. Haursi hade återvänt från Grekland, en rik man, som lämnade sin sons arvtagare till en förmögenhet.

Latinsk translitteration:

kar lit * risa * stin * þtina * at * mursa * faþur * sin * auk * kabi * at * mah sin * fu- hfila * far * aflaþi ut i * kri[k]um * arfa * sinum

Fornnordisk transkription:

Karr let ræisa stæin þenna at Horsa(?), faður sinn, ok Kabbi(?)/Kampi(?)/Kappi(?)/Gapi(?) at mag sinn. Fo[r] hæfila, feaʀ aflaði ut i Grikkium arfa sinum.

Engelsk översättning:

"Kárr lät resa denna sten till minne av Haursi(?), sin far; och Kabbi(?)/Kampi(?)/Kappi(?)/Gapi(?) till minne av sin släkting. (Han) reste kompetent; tjänade rikedom utomlands i Grekland för sin arvinge."

U 922

Runsten U 922

Runestone U 922 ( plats ) är i Pr4 (Urnes) stil och den mäter 2,85 m (9 fot 4 tum) på höjden och 1,5 m (4 fot 11 tum) i bredd. Den är gömd inne på golvet i Uppsala domkyrka , bredvid kung Gustav Vasas grav . Dess existens dokumenterades första gången av Johannes Bureus 1594 och 1666 kommenterade Johannes Schefferus stenen som en av många runstenar som hade uppfattats som hedniska och som därför använts som byggmaterial för domkyrkan. Schefferus ansåg U 922 vara den mest anmärkningsvärda av dessa stenar och han beklagade att delar låg under pelaren och att den därmed inte kunde läsas helt. År 1675 Olof Verelius att den hade gjorts till minne av en resenär till Grekland, men ändå skrev den franske resenären Aubrey de la Motraye hem, 1712, att han hade fått besked om att den hade gjorts till minne av en resenär till Jerusalem. Den sista forskaren som rapporterade att inskriften var synlig var Olof Celsius 1729, och det verkar som om den snart täcktes av ett nytt golvlager. 1950 begärde professor Elias Wessén och länsvårdaren att den skulle tas bort för bättre analys tillsammans med tre andra runstenar, men begäran avslogs av Kungl. Byggnadsstyrelsen (KBS) på grund av säkerhetsskäl.

Ígulbjörn förekommer också på en andra runsten i Uppsala domkyrka, U 925, gjord av Ígulbjörn till minne av sin son Gagʀ som dog "i söder", med "Söder" som troligen syftar på det bysantinska riket.

Latinsk translitteration:

ikimuntr ' uk þorþr * [iarl ' uk uikibiarn * litu ' risa * stain ' at] ikifast * faþur [* sin sturn*maþr '] sum ' for ' til * girkha ' hut ' sun ' ionha * uk * at * igulbiarn * in ybiʀ [* risti *]

Fornnordisk transkription:

Ingimundr ok Þorðr, Iarl ok Vigbiorn(?) letu ræisa stæin at Ingifast, faður sinn, styrimaðr, sum for til Girkia ut, sunn Iona(?), ok at Igulbiorn. En Øpiʀ risti.

Engelsk översättning:

"Ingimundr och Þórðr (och) Jarl och Vígbjôrn(?) lät resa stenen till minne av Ingifastr, deras far, en kapten som reste utomlands till Grekland, Iónis(?) son; och till minne av Ígulbjôrn. Och Œpir ristade."

U 956

Runsten U 956

Runsten U 956 ( plats ) ristades av runmästaren Åsmund Kåresson i runstensstil Pr3 eller Urnesstil. Det är en av två bevarade inskriptioner som anger Åsmunds patronym , den andra är GS 11 i Järvsta. Denna sten är rest vid Vedyxa nära Uppsala , cirka 80 m (260 fot) öster om korsningen av vägen till Lövsta och landsvägen mellan Uppsala och Funbo. Stenen är i grå granit och den har en ovanlig form med två plana ytor och en trubbig vinkel mellan dem. Inskriptionen är 2,27 m (7 ft 5 tum) hög, varav den övre delen är 1,37 m (4 ft 6 tum) och den nedre delen 0,9 m (2 ft 11 in), och bredden är 0,95 m (3 ft 1) i).

U 956 dokumenterades först av Johannes Haquini Rhezelius (d. 1666), och senare av Johan Peringskiöld (1710), som kommenterade att inskriptionen var läsbar trots att stenen delats i två delar. Till skillnad från moderna forskare kopplade Peringskiöld denna sten, liksom de andra grekiska runstenarna, till de gotiska krigen i sydöstra Europa från 300-talet och framåt. Olof Celsius besökte stenen tre gånger, och sista gången var 1726 tillsammans med sin brorson Anders Celsius . Olof Celsius noterade att Peringskiöld hade haft fel och att stenen var intakt, även om den ger ett intryck av att vara delad i två delar, och samma observation gjordes av Richard Dybeck 1866.

Latinsk translitteration:

' stniltr ' lit * rita stain þino ' abtiʀ ' uiþbiurn ' krikfara ' buanta sin kuþ hialbi hos| |salu| |uk| |kuþs u muþiʀ osmuntr kara sun markaþi

Fornnordisk transkription:

Stæinhildr let retta stæin þenna æptiʀ Viðbiorn Grikkfara, boanda sinn. Guð hialpi hans salu ok Guðs ⟨u⟩ moðiʀ. Asmundr Kara sunn marknad.

Engelsk översättning:

"Steinhildr lät resa denna sten till minne av Viðbjôrn, hennes man, en resande till Grekland. Må Gud och Guds moder hjälpa hans själ. Ásmundr Káris son markerade."

U 1016

Runsten U 1016

Runsten U 1016 ( plats ) är i ljusgrå och grov granit, och den är 1,91 m hög och 1,62 m bred. Stenen står på en skogsmark 5 m (16 fot) väster om vägen till byn Fjuckby , 50 m (160 fot) från vägskälet och ca 100 m (330 fot) sydsydost om gården Fjuckby. Den första lärde som kommenterade stenen var Johannes Bureus, som besökte stenen den 19 juni 1638. Flera andra forskare skulle besöka stenen under de följande århundradena, såsom Rhezelius 1667, Peringskiöld 1694 och Olof Celsius 1726 och i 1738. 1864 noterade Richard Dybeck att runstenen var en av flera i närheten som rests på nytt under sommaren.

Delar av ornamentiken har gått förlorad på grund av fjällning, vilket troligen skett under 1600-talet, men inskriften är intakt. Konsten på runstenen har preliminärt klassificerats under stil Pr2, men Wessén & Jansson (1953–1958) kommenterar att ornamentiken anses ovanlig och att den skiljer sig från den på de flesta andra runstenar i distriktet. Andra stenar i samma stil är Vangstenen och Alstadstenen i Norge samt Sö 280 och U 1146 i Sverige. Stilen var bättre lämpad för trä och metall och det är troligt att endast ett fåtal runmästare någonsin försökt applicera den på sten.

I likhet med inskriptionen på U 1011 , använder denna runinskrift termen stýrimaðr som en titel som översätts till "kapten". Andra runstenar använder denna term tydligen för att beskriva att arbeta som styrman på ett fartyg. Det har förekommit flera olika tolkningar av delar av inskriptionen, men följande två tolkningar förekommer i Rundata (2008):

Latinsk translitteration:

§P * liutr : sturimaþr * riti : stain : þinsa : aftir : sunu * sina : sa hit : aki : sims uti furs : sturþ(i) * -(n)ari * kuam *: hn krik*:hafnir : haima tu : ...-mu-... ...(k)(a)(r)... (i)uk (r)(u)-(a) * ... §Q *
liutr : sturimaþr * riti : fläck : þinsa : aftir : sunu * sina : sa hit : aki : sims uti furs : sturþ(i) * -(n)ari * kuam *: hn krik * : hafnir : haima tu : ...-mu- ... ...(k)(a)(r)... (i)uk (r)(u)-(a) * ...

Fornnordisk transkription:

§P Liutr styrimaðr retti stæin þennsa æftiʀ sunu sina. Sa het Aki, sem's uti fors. Styrði [k]nærri, kvam hann Grikkhafniʀ, hæima do ... ... hiogg(?) ru[n]aʀ(?) ... §Q
Liutr styrimaðr retti stæin þennsa æftiʀ sunu sina. Sa het Aki, sem's uti fors. Styrði [k]nærri, kvam hann Grikkia. Hæfniʀ, hæima do ... ... hiogg(?) ru[n]aʀ(?) ...

Engelsk översättning:

§P "Ljótr, kaptenen reste denna sten till minne av sina söner. Han som omkom utomlands kallades Áki. (Han) styrde ett lastfartyg; han kom till grekiska hamnar; dog hemma ... ... högg runorna ..."
§Q "Ljótr, kaptenen reste denna sten till minne av sina söner. Han som omkom utomlands kallades Áki. (Han) styrde ett lastfartyg; han kom till Grekland. Hefnir dog hemma ... .. . klipp runorna ..."

U 1087

Runsten U 1087

Runsten U 1087 ( tidigare plats ) var en ovanligt stor och imponerande runsten i Urnes (Pr4) stil, men den har försvunnit. Innan den gick förlorad studerades och beskrevs den av flera forskare som Bureus, Rhezelius, Peringskiöld och sist av Olof Celsius 1726.

Peringskiöld kommenterade att stenen låg bakåtlutad i en humleträdgård vid Lövstas östra gård, vilket senare bekräftades av Celius 1726. Stolpe försökte hitta den, men konstaterade 1869 att godsägaren kände till runstenen, men att den bl.a. den senare hade rapporterat att den var helt täckt av jord, och 1951 försökte en runolog lokalisera runstenen men misslyckades.

Inskriften hade en ovanlig prickad k-runa i girkium ("Grekland") som den hade gemensamt med U 922, ovan , men den enda svårighet som har uppstått vid tolkningen av runorna är sekvensen onar . Rhezelius läste det som ett namn, Onarius , som skulle ha tillhört en tredje son, medan Verelius, Peringskiöld, Dijkman och Celsius tolkade det som att pronomenet annarr betyder "den andre" och syftar på Ótryggr, en tolkning som stöds av Wessén och Jansson ( 1953–1958), och av Rundata (se nedan).

Latinsk translitteration:

[fastui * lit * risa stain * iftiʀ * karþar * auk * utirik suni * sino * onar uarþ tauþr i girkium *]

Fornnordisk transkription:

Fastvi let ræisa stæin æftiʀ Gærðar ok Otrygg, syni sina. Annarr varð dauðr i Grikkium.

Engelsk översättning:

"Fastvé lät resa stenen till minne av Gerðarr och Ótryggr, hennes söner. Den andre (=den senare) dog i Grekland."

Södermanland

Det finns sju runstenar i Södermanland som relaterar till resor till Grekland. Två av dem tycks nämna befälhavare för Varangian-gardet och en andra talar om en thegn , en högt uppsatt krigare, som kämpade och dog tillsammans med greker.

Sö Fv1954;20

Runsten Sö Fv1954;20

Runstenen Sö Fv1954;20 ( plats ) upptäcktes 1952 cirka 500 m väst-sydväst om Nolinge säteri vid plöjningen av en åker, tillsammans med en oinskriven sten. Det var följaktligen en del av ett tvillingmonument och de hade placerats cirka 2–3 m från varandra på båda sidor om en lokalt viktig väg, där de hade markerat ett vadställe. Båda stenarna hade tappat sina övre delar och den nuvarande höjden på runstenen är 1,52 m (varav 1,33 m är ovan jord) och den är 0,55 m bred . Den klassificeras som ristad i runstensstil Fp.

Latinsk translitteration:

biurn : lit : risa : stin : i(f)... ... ... ...r : austr : i : kirikium : biurn hik

Fornnordisk transkription:

Biorn let ræisa stæin æf[tiʀ] ... ... [dauð]r austr i Grikkium. Biorn hiogg.

Engelsk översättning:

"Bjôrn lät resa stenen till minne av ... ... dog i öster i Grekland. Björn högg."

Sö 82

Runsten Sö 82

Runestone Sö 82 ( plats ) är i granit, och den mäter 1,18 m (3 fot 10 tum) på höjden och den är 1,30 m (4 ft 3 tum) bred. Den låg tidigare under en trätröskel inne i Tumbo kyrka, och den övre delen var gömd under atriumväggen. Det mesta av inskriptionen och konstverket har förstörts, men det som finns kvar klassas antingen som stil Fp eller Pr1 (Ringerike-stil). Inskriften består delvis av chifferrunor .

Stenen restes av Vésteinn till minne av sin bror Freysteinn som dog i Grekland, och enligt Omeljan Pritsak var Freysteinn befälhavare för ett följe. Vargdjursbilden i centrum av Sö 82 berör inskriptionen vid namnet Freysteinn och har sina käftar vid ordet för "var död" eller "död". Eftersom en känd kenning i fornnordisk poesi för att ha dödats i strid var att "vargen matades", skulle kombinationen av text och bildspråk leda till slutsatsen att Freysteinn hade dött i strid i Grekland.

Även om minnesstensbilden innehåller ett kristet kors , hänvisar de två personnamnen i inskriptionen båda till nordisk hedendom . Þorsteinn inkluderar som namnelement guden Thor och betyder "Tors sten", medan Vésteinn inkluderar ordet vé , ett tempel eller helgedom, och när det används i ett personnamn betyder "helig", vilket ger namnet betydelsen "helig sten".

Latinsk translitteration:

[+] ui—(a)n [× (b)a-]iʀ × (i)þrn + ʀftʀh × fraitʀn × bruþur × [is](ʀ)n × þuþʀ × kʀkum (×) [þulʀ × iuk × uln ×]

Fornnordisk transkription:

Vi[st]æinn ⟨ba-iʀ⟩ ⟨iþrn⟩ æftiʀ Frøystæin, broður sinn, dauðr [i] Grikkium. Þuli(?)/Þulʀ(?) hiogg ⟨uln⟩.

Engelsk översättning:

"Vésteinn ... till minne av Freysteinn, hans bror, (som) dog i Grekland. Þuli(?)/Þulr(?) skar ..."

Sö 85

Runsten Sö 85

Runsten Sö 85 ( plats ) är en runsten i stil KB som mäter 1,23 m (4 fot 0 in) på höjden. Granitstenen upptäcktes vid en liten bäck, men 1835 förstördes runstenen. Några bitar fördes till Munkhammar och Mälhammar där de användes för att bygga eldstäder. Sju kvarvarande stycken fördes till Västerby 1855 för att skyddas av ett staket, men när en vetenskaplig utredning ägde rum 1897 fanns endast fyra stycken kvar. En förening av ortsantikvarier ordnade så att de fyra återstående delarna kunde återmonteras på Västerby.

Latinsk translitteration:

: ansuar : auk : ern... ... [: faþur sin : han : enta]þis : ut i : krikum (r)uþr : —...unk——an——

Fornnordisk transkription:

Andsvarr ok Ærn... ... faður sinn. Hann ændaðis ut i Grikkium ... ...

Engelsk översättning:

"Andsvarr och Ern-... ... deras far. Han träffade sitt slut utomlands i Grekland. ... ...."

Sö 163

Runsten Sö 163

Runsten Sö 163 ( plats ) är i stilen Fp och den är av grå gnejs som mäter 1,22 m (4 ft 0 tum) på höjden och 1 m (3 ft 3 tum) i bredd. Runstenen dokumenterades första gången under det nationella sökandet efter historiska minnesmärken 1667–84 och Peringskiöld noterade att den låg nära byn Snesta mellan Ryckesta och landsvägen. År 1820 rapporterades stenen vara allvarligt skadad och mestadels gömd i marken på grund av att den låg vid sidan av en lokal väg. George Stephens rapporterade 1857 att dess tidigare position hade varit på en grav vid en liten stig nära Ryckesta, men att den 1830 hade flyttats till allén till herrgården Täckhammar och återuppförts på en skogbevuxen sluttning cirka 14 steg från infarten till infarten. motorväg.

Mannen som reste stenen heter runorna þruʀikr och namnet identifierades som Þrýríkr av Sophus Bugge som identifierade det första elementet i namnet som substantivet þrýð- som skulle härledas från en *þrūði- och motsvara fornengelska þrýðu ("makt", "kraft"). Den fornengelska formen är besläktad med det fornisländska elementet þrúð - ("kraft") som förekommer i flera fornnordiska ord i samband med den nordiska guden Thor . Denna analys accepterades av Brate & Wessén även om de noterade att namnet innehåller ʀ istället för det förväntade r , medan Rundata- korpusen ger den något annorlunda formen Þryðríkr .

Stenen restes till minne av två söner, varav den ena åkte till Grekland där han "delade upp guld", ett uttryck som även förekommer på runstenen Sö 165, nedan . Det kan antingen betyda att han var ansvarig för att dela ut betalning till medlemmarna i Varangian-gardet eller att han deltog i uppdelningen av byte. Düwel har föreslagit att uttrycket är den östliga vägmotsvarigheten till gjaldi skifti ("delad betalning") som förekommer i den närliggande stenen Sö 166 som talar om betalningar till vikingar i England (se även U 194 , U 241 och U 344 ). Om så är fallet skulle uttrycket kunna innebära att mannen som firades hade fått betalt.

Latinsk translitteration:

þruʀikr : fläck : vid : suni : sina : sniala : trakia : för : ulaifr : i : krikium : uli : sifti :

Fornnordisk transkription:

Þryðrikʀ stæin at syni sina, snialla drængia, för Olæifʀ/Gullæifʀ i Grikkium gulli skifti.

Engelsk översättning:

"Þryðríkr (rejste) stenen till minne av sina söner, duktiga tappra män. Óleifr/Gulleifr reste till Grekland, delade (upp) guld."

Sö 165

Runsten Sö 165

Runestone Sö 165 ( plats ) är preliminärt kategoriserad som varande i RAK-stil. Den är av grå granit och är 1,61 m (5 ft 3 tum) hög och 0,57 m (1 ft 10 tum) bred. Runstenen dokumenterades först under det nationella sökandet efter historiska monument (1667–81) och sedan restes den i närheten av ett antal resta stenar. Senare flyttades runstenen och restes invid Sö 166 vid ett dike sydväst om Grinda gård.

Den föddes upp av en mamma, Guðrun, till minne av sin son, Heðinn. Liksom runstenen Sö 163 rapporteras också att vederbörande åkt till Grekland och "delat upp guld" vilket kan syfta på att dela ut betalning till medlemmar av varangianska gardet, delningen av byte eller att ha fått betalt (jämför Sö 163, ovan ) . Själva inskriften är en dikt i fornyrðislag .

Latinsk translitteration:

kuþrun : raisti : fläck : at : hiþin : uaʀ : nafi suais : uaʀ : han :: i : krikum iuli skifti : kristr : hialb : ant : kristunia :

Fornnordisk transkription:

Guðrun ræisti stæin vid Heðin, vaʀ nefi Svæins. Vaʀ hann i Grikkium, gulli skifti. Kristr hialp och kristinna.

Engelsk översättning:

"Guðrún reste stenen till Heðinns minne; (han) var Sveins brorson. Han var i Grekland, delade (upp) guld. Må Kristus hjälpa kristnas andar."

Sö 170

Runsten Sö 170

Runsten Sö 170 i grå granit är rest norr om den tidigare vägen i Nälberga ( läge ), och stenen är 1,85 m hög och 0,80 m bred. Dess stil är preliminärt angiven som RAK och några av runorna är chifferrunor i form av grenrunor. Runtexten berättar att en man vid namn Báulfr dog med grekerna på en plats som inte har identifierats tydligt genom flera analyser av chifferrunorna. Läffler (1907) föreslog att platsen skulle läsas Ίθὡμη som är det grekiska namnet på staden och fästet Ithomi, Messenia , även kallad Θὡμη . Báulfr beskrivs som att vara þróttar þegn eller en styrka . Termen thegn beskriver en klass av hållare. Frasen þróttar þegn används på sex andra runstenar, Sö 90 i Lövhulta, Sö 112 i Kolunda, Sö 151 i Lövsund och Sö 158 i Österberga, och i sin pluralform på Sö 367 i Släbro och Sö Fv1948;295 i Prästgården .

Omeljan Pritsak (1981) kommenterar att bland dem som reste minnesmärket skulle den yngste sonen Guðvér resa sig för att bli befälhavare för Varangiangardet i mitten av 1000-talet, vilket framgår av ett andra omnämnande av Guðvér på runstenen Sö 217 . Den stenen restes till minne av en av medlemmarna i Guðvérs följe.

Latinsk translitteration:

: uistain : agmunr : kuþuiʀ : þaiʀ : r...(s)þu : stain : at : baulf : faþur sin þrutaʀ þiagn han miþ kriki uarþ tu o /þum þa/þumþa

Fornnordisk transkription:

Vistæinn, Agmundr, Guðveʀ, þæiʀ r[æi]sþu stæin at Baulf, faður sinn, þrottaʀ þiagn. Hann með Grikki varð, gör en /⟨þum⟩ þa/⟨þumþa⟩.

Engelsk översättning:

"Vésteinn, Agmundr (och) Guðvér, de reste stenen till minne av Báulfr, deras fader, en Þegn av styrka. Han var med grekerna; dog dog med dem(?) / vid ⟨þum⟩."

Sö 345

Runsten Sö 345

Runstenen Sö 345 ( plats ) dokumenterades första gången under rikssökningen efter historiska minnesmärken 1667 och användes då som en tröskel till Ytterjärna kyrkas veranda. Troligtvis hade den använts för detta ändamål under en längre tid, för enligt en ritning som gjordes några år senare var den mycket nedsliten. 1830 konstaterade en kyrkorevision att den var i ett förstört skick och så slitet att endast några få runor återstod att urskilja, och när Hermelin senare avbildade stenen noterade han att stenen hade spruckit i två delar. 1896 besökte runologen Erik Brate stenen och upptäckte att en av bitarna hade försvunnit och att den enda kvarvarande delen låg liggande på kyrkväggen. Den återstående biten mätte 1,10 m (3 ft 7 in) och 1,15 m (3 ft 9 in). Stenen har sedan dess återmonterats och rests upp på kyrkogården.

Latinsk translitteration:

Del A: ... ...in × þinsa × at × kai(r)... ... ...-n * eʀ * e[na]þr × ut – × kr...
Del B: . .. ...roþur × ...
Del C: ... ... raisa : ...

Fornnordisk transkription:

Del A: ... [stæ]in þennsa at Gæiʀ... ... [Ha]nn eʀ æn[d]aðr ut [i] Gr[ikkium].
Del B: ... [b]roður ...
Del C: ... [låt] ræisa ...

Engelsk översättning (del B och C är förmodligen inte en del av monumentet och är inte översatta):

"... denna sten till minne av Geir-... ... Han hade träffat sitt slut utomlands i Grekland."

Östergötland

I Östergötland finns två runstenar som nämner Grekland. Den ena, den uppmärksammade Högby Runestone , beskriver flera bröders död i olika delar av Europa.

Ög 81

Huvudartikel: Runstenar i Högby
Sida A av runsten Ög 81
Sida B av runsten Ög 81

Högbyrunstenen ( plats ) är i Ringerike (Pr1) stil, och den rödaktiga granitstenen mäter 3,45 m (11,3 ft) på höjden och 0,65 m (2 ft 2 in) i bredd. Den var tidigare insatt i Högby kyrkas yttervägg med tvärsidan (A) utåt. Kyrkan revs 1874, och då upptäcktes sidan B av inskriptionen. Stenen restes på nytt på den tidigare kyrkans kyrkogård.

Runstenen till minne av Özurr, en av de första varangianerna som man vet har dött i den bysantinske kejsarens tjänst, och han beräknas ha dött omkring 1010, eller i slutet av 900-talet. Han var en av sönerna till den "gode mannen" Gulli, och runstenen beskriver en situation som kan ha varit vanlig för skandinaviska familjer vid denna tid: stenen gjordes på order av Özurs systerdotter, Þorgerðr, till minne av hennes farbröder som alla var döda.

Þorgerðr lät troligen göra stenen så snart hon hade fått veta att Özurr, den siste av hennes farbröder, hade dött i Grekland, och hon gjorde förmodligen detta för att säkerställa sin arvsrätt. Inskriptionen på baksidan av stenen, som berättar hur hennes andra farbröder dog, finns i fornyrðislag .

Hennes farbror Ásmundr dog troligen i slaget vid Fýrisvellir, på 980-talet, och det var förmodligen vid kung Erik den segerrikes sida . Özurr hade trätt i tjänst för en mäktigare liege och dog för den bysantinske kejsaren . Halfdan kan ha dött antingen på Bornholm eller i en holmgang , medan var Kári dog är fortfarande osäkert. Den mest troliga tolkningen kan vara att han dog på Od, det gamla namnet på Själlands nordvästra udde, men det är också möjligt att det var i Dundee i Skottland . Búis dödsort anges inte, men Larsson (2002) kommenterar att det förmodligen var på ett sätt som inte ansågs vara lika härligt som hans bröders.

Latinsk translitteration:

Sida A: * þukir * resþi * stin * þansi * eftiʀ * asur * sen * muþur*bruþur * sin * iaʀ * eataþis * austr * i * krikum * Sida B: * kuþr * karl * kuli * kat * fim *
syni * feal * o * furi * frukn * treks * asmutr * aitaþis * asur * austr * i krikum * uarþ * o hulmi * halftan * tribin * kari * uarþ * at uti * Side C: auk * tauþr * bui * þurkil *
rist * runaʀ *

Fornnordisk transkription:

Sida A: Þorgærðr(?) ræisþi stæin þannsi æftiʀ Assur, sinn moðurbroður sinn, eʀ ændaðis austr i Grikkium.
Sida B: Goðr karl Gulli gat fæm syni. Fioll a Føri frøkn drængʀ Asmundr, ændaðis Assurr austr i Grikkium, varð a Holmi Halfdan drepinn, Kari varð at Uddi(?)
Sida C: ok dauðr Boi. Þorkell ræist runaʀ.

Engelsk översättning:

Sida A: "Þorgerðr(?) reste denna sten till minne av Ôzurr, hennes mors bror. Han mötte sitt slut i öster i Grekland."
Sida B: "Den gode mannen Gulli fick fem söner. Den tappre tappre mannen Ásmundr föll vid Fœri; Ôzurr mötte sitt slut i öster i Grekland; Halfdan dödades vid Holmr (Bornholm?); Kári (dödades) vid Oddr(? );"
Sida C: "även död (är) Búi. Þorkell ristade runorna."

Ög 94

Runsten Ög 94

Runsten Ög 94 ( läge ) i stil Ringerike (Pr1), är i rödaktig granit och uppförd på Harstad kyrkas tidigare kyrkogård. Stenen är 2 m (6 ft 7 tum) hög och 1,18 m (3 ft 10 tum) bred vid sin bas. Toponymen Haðistaðir , som nämns i inskriptionen, syftar på moderna Haddestad i närheten, och den verkar också nämna Grekland som den plats där den avlidne dog, och det var troligen som medlem av varangianska vakten. Dessutom är den sista delen av inskriptionen som nämner platsen för hans död förmodligen en dikt i fornyrðislag.

Latinsk translitteration:

: askata : auk : kuþmutr : þau : risþu : kuml : þ[i](t)a : iftiʀ : u-auk : iaʀ : buki| |i : haþistaþum : an : uaʀ : bunti : kuþr : taþr : i : ki[(r)]k[(i)(u)(m)]

Fornnordisk transkription:

Asgauta/Askatla ok Guðmundr þau ræisþu kumbl þetta æftiʀ O[ddl]aug(?), eʀ byggi i Haðistaðum. Hann vaʀ bondi goðr, dauðr i Grikkium(?).

Engelsk översättning:

"Ásgauta/Áskatla och Guðmundr, de reste detta monument till minne av Oddlaugr(?), som bodde i Haðistaðir. Han var en god husbonde; (han) dog i Grekland(?)"

Västergötland

I Västergötland finns fem runstenar som berättar om östresor men bara en av dem nämner Grekland.

Vg 178

Runsten Vg 178.

Runsten Vg 178 ( plats ) i stil Pr1 låg tidigare utanför Kölaby kyrka på kyrkogården, ett tiotal meter nordnordväst om klockstapeln. Stenen består av flagnande gnejs som mäter 1,85 m (6 ft 1 tum) på höjden och 1,18 m (3 ft 10 tum) i bredd.

Den äldsta anteckningen på stenen finns i en kyrkoinventering från 1829 och där står det att stenen var oläslig. Ljungström dokumenterade 1861 att den låg i klippgärdet med inskriptionen mot kyrkogården. När Djurklou besökte stenen 1869 låg den fortfarande på samma plats. Djurklou ansåg att dess placering var föga hjälpsam eftersom en del av runbandet låg nergrävt i jorden, så han befallde en hederlig bonde att välja ut en grupp män och ta bort stenen från muren. Nästa gång Djurklou besökte platsen hittade han stenen rest på kyrkogården.

Latinsk translitteration:

: agmuntr : risþi : stin : þonsi : iftiʀ : isbiurn : frinta : sin : auk : (a)(s)(a) : it : buta : sin : ian : saʀ : uaʀ : klbins : sun : saʀ : tu uarþ : i : krikum

Fornnordisk transkription:

Agmundr ræisti stæin þannsi æftiʀ Æsbiorn, frænda sinn, ok Asa(?) at bonda sinn, en saʀ vaʀ Kulbæins sunn. Saʀ varð dauðr i Grikkium.

Engelsk översättning:

"Agmundr reste denna sten till minne av Ásbjôrn, hans frände; och Ása(?) till minne av hennes husbonde. Och han var Kolbeins son; han dog i Grekland."

Småland

Det fanns bara en runsten i Småland som nämnde Grekland (se Sm 46 nedan).

Sm 46

Runsten Sm 46

Runsten Sm 46 ( plats ) var i stilen RAK och den var 2,05 m (6 ft 9 tum) hög och 0,86 m (2 ft 10 tum) bred.

Stenen var i ett förstört skick redan när Rogberg avbildade stenen 1763. Rogberg noterade att den hade använts som en bro över en bäck och på grund av detta hade runorna slitits ner så mycket att de flesta var så gott som oläsliga, en uttalande som motsägs av senare skildringar. Eftersom runstenen hade passerat obemärkt av 1600-talets runologer är det troligt att den användes som bro. I en resensdagbok skriven 1792 av Hilfeling avbildas stenens nedre del för första gången, även om konstnären inte verkar ha insett att de två delarna hörde ihop. 1822 kom Liljegren för att avbilda den. En bevarad ännu osignerad teckning tillskrivs Liljegren ( se illustration ) . 1922 fick runologen Kinander veta av en lokal bonde att runstenen 40 år tidigare hade setts inmurad i en bro som var en del av landsvägen och inskriptionen hade varit uppåt. Någon hade bestämt sig för att ta bort runstenen från bron och lägga den bredvid vägen. Kinander ville se stenen och visades en stor nedsliten sten i Eriksstads trädgård. Enligt Kinander gick det dock inte att hitta några kvarvarande runor på vad som skulle vara runstenen.

Latinsk translitteration:

[...nui krþi : kubl : þesi : iftiʀ suin : sun : sin : im ÷ itaþisk ou*tr i krikum]

Fornnordisk transkription:

...vi gærði kumbl þessi æftiʀ Svæin, sun sinn, eʀ ændaðis austr i Grikkium.

Engelsk översättning:

"...-vé gjorde dessa monument till minne av Sveinn, hennes son, som mötte sitt slut i öster i Grekland."

gotland

Endast en runsten som nämner det bysantinska riket har hittats på Gotland . Det kan bero både på att få runstenar restes på Gotland till förmån för bildstenar, samt på att gotlänningarna främst sysslade med handel och årligen hyllade svenskarna för militärt skydd.

G 216

Runsten G 216

G 216 ( ursprunglig plats ) är en 8,5 cm (3,3 tum) lång, 4,5 cm (1,8 tum) bred och 3,3 cm (1,3 tum) tjock slipsten med en runinskrift som upptäcktes 1940. Den hittades av en arbetare på ett djup av 40 cm (16 tum) medan han grävde ett schakt för en telefontråd på ett fält vid Timans i Roma. Den finns nu på museet Gotlands fornsal med inventarienummer C 9181. Den har daterats till slutet av 1000-talet, och även om tolkningen av dess budskap är osäker, har forskare allmänt accepterat von Friesens analys att den firar minnet av två gotlänningars resor till Grekland, Jerusalem, Island och den muslimska världen ( Serkland ).

Inskriptionen skapade sensation eftersom den nämner fyra avlägsna länder som var måltavlor för äventyrliga skandinaviska expeditioner under vikingatiden, men den väckte också vissa tvivel om dess äkthet. Grundliga geologiska och runologiska analyser skingrade dock alla tvivel om dess äkta natur. Stenen hade samma patina som andra stenar från vikingatiden på alla sina ytor och ristningar, och dessutom har den den normala r-runan med öppet sidodrag, något som vanligtvis förbises av förfalskare. Vidare kommenterade v Friesen att det inte kunde finnas någon expert på fornsvenska som gjorde en förfalskning medan han korrekt skrev krikiaʀ eftersom alla dåtidens uppslagsböcker felaktigt berättade att formen var grikir .

Jansson, Wessén & Svärdström (1978) kommenterar att det personnamn som anses mest intressant av forskare är Ormika , som annars bara är känt från Gutasaga , där det var namnet på en fri bonde som döptes av den norske kungen Sankt Olaf . år 1029. Det första elementet ormr ("orm") är välkänt från den fornnordiska namntraditionen, men det andra elementet är den västgermanska diminutiv - ikan , och avsaknaden av det slutliga -n antyder ett lån från anglosaxiska resp. Gammalt frisiskt , även om namnet är ointygat i det västgermanska området. Runologerna uppskattar utseendet på nominativformen Grikkiaʀ ("Grekland") eftersom den annars är obevisad medan andra kasusformer finns på ett antal runstenar. Ortnamnet Jerusalem förekommer i den forngutniska formen iaursaliʀ medan den västligaste dialekten av fornnordiskan, fornisländska, har Jórsalir , och båda representerar en skandinavisk folketymologisk återgivning där det första elementet tolkas som namnelementet jór- (från en äldre * eburaz som betyder "galt"). Inskriptionen visar också det enda runutseendet av namnet Island , medan det finns fem andra runinskrifter i Sverige som nämner Serkland.

Latinsk translitteration:

: ormiga : ulfua-r : krikiaʀ : iaursaliʀ (:) islat : serklat

Fornnordisk transkription:

Ormika, Ulfhva[t]r(?), Grikkiaʀ, Iorsaliʀ, Island, Særkland.

Engelsk översättning:

"Ormika, Ulfhvatr(?), Grekland, Jerusalem, Island, Serkland."

Se även

Anteckningar

Källor

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Greece_runestones&oldid=1085797240 "