Cornish Main Line

Cornish Main Line
Royal Albert Bridge 2009.jpg
Royal Albert Bridge som korsar floden Tamar
Översikt
Status Operativ
Ägare Nätverk Rail
Plats Cornwall , Storbritannien
Termini
Service
Typ Tung räls
Systemet Nationell järnväg
Operatör(er)

Great Western Railway CrossCountry (Frakt: DB Schenker och Freightliner )
Historia
Öppnad 1867
Teknisk
Linjens längd 79,5 miles (128 km)
Antal spår Dubbel med tre enkelspårspartier
Spårvidd 4 fot 8 + 1 ⁄ 2 tum ( 1 435 mm ) standardmått
Gammal mätare 7 fot 1 ⁄ 4 tum ( 2 140 mm ) Brunel-mätare
Drifthastighet Max 75 mph (121 km/h).
Ruttkarta
Cornish Main Line.png
( Klicka för att expandera )

Cornish Main Line ( Cornish : Penn-hyns-horn Kernow ) är en järnvägslinje i Cornwall och Devon i Storbritannien . Den går från Penzance till Plymouth och korsar från Cornwall till Devon över den berömda Royal Albert Bridge vid Saltash .

Den betjänar direkt Truro , St Austell , Bodmin (vid en Parkway-station ) och Liskeard . Det utgör ryggraden för järnvägstjänster i Cornwall och det finns grenar utanför det som servar St Ives , Falmouth , Newquay och Looe . Huvudlinjen har också direkttåg till och från London , Birmingham , Cardiff , Manchester , norra England och Skottland.

Det är den sydligaste järnvägslinjen i Storbritannien och den västligaste i England.

Historia

Royal Albert Bridge under uppbyggnad 1858

Cornwalls huvudlinje byggdes ursprungligen av två separata järnvägsföretag, West Cornwall Railway mellan Truro och Penzance, som öppnades 1852, och Cornwall Railway mellan Plymouth och en separat station i Truro, som öppnades 1859. West Cornwall Railway var själv baserad. på Hayle Railway , öppnade 1837 som en rent lokal mineraljärnväg.

Järnvägsresor från Penzance till London var möjliga från 1860 när West Cornwall-företaget fick tillgång till Cornwall Railways Truro-station, men West Cornwall-tågen var standardspår och Cornwall Railway var bredspårig, så genomgående fick passagerare byta tåg där och gods måste lastas om till vagnar med den andra spårvidden vid Truro.

Det okunniga West Cornwall-företaget sålde sin järnväg till de mer kraftfulla bredspåriga Associated Companies, dominerade av Great Western Railway , och de nya ägarna konverterade West Cornwall-linjen till bredspåriga. Genomgående godståg började gå 1866 och persontåg 1867.

De associerade företagen slogs samman till Great Western Railway, och 1892 konverterade Great Western hela sitt bredspår till standardspår, en process som kallas spårviddskonvertering .

Både West Cornwall- och Cornwall-järnvägarna hade byggts billigt och hade många viadukter för timmerbockar; dessa var billiga att bygga men mycket dyra att underhålla, eftersom virket förföll, och de ikoniska viadukterna rekonstruerades så småningom alla i murverk eller murverk och smide, eller i några fall förbigicks. De på Cornwall Railway delar upp beskrivs på Cornwall Railway viadukter .

Den mest ikoniska strukturen på rutten är dock Royal Albert Bridge som sträcker sig över floden Tamar och öppnades 1859; den förblir i bruk till idag.

Under de senare decennierna av 1800-talet och första hälften av 1900-talet var Great Western Railway känd för att tillhandahålla transporter till semesterdestinationer i Cornwall, och det fanns många grenlinjer som betjänades från den Cornish huvudlinjen som gav tillgång till orterna. De fysiska begränsningarna för den branta banan medförde stora problem under de mest trafikerade tiderna, inte minst för godstågsdriften. Lika känd var linjens användning för att transportera grönsaksprodukter från Cornwall, berömda broccoli och blomkål, och snittblommor från Isles of Scilly .

För att klara den ökande trafiken fördubblades linjen gradvis mellan 1893 och 1930.

Många filiallinjer stängdes under andra hälften av 1900-talet, men i Cornwall förblir Looe, Newquay, Falmouth Docks och St Ives filialer öppna för passagerare, med servicefrekvenser på dem alla som har ökat på senare tid. En femte gren börjar vid Plymouth i Devon men korsar Tamar på väg för att tjäna Calstock och Gunnislake i Cornwall. Under sommaren trafikeras Newquay-filialen också av intercity-tåg till London, norra England och Skottland. En ytterligare gren från Lostwithiel bär fortfarande lokala porslinståg till Fowey docks, medan det finns fler porslinslinjer från Burngullow, väster om St Austell, och som sporrar från Newquay- och Looe-grenarna. Den historiska utvecklingen av fodra behandlas mer fullständigt på Hayle järnväg , West Cornwall järnväg och Cornwall järnväg .

Olyckor

Cornwall Main Line har varit en mycket säker järnväg för passagerare, med endast ett fåtal olyckor på 1800-talet. Dessa inkluderar:

Rutt

Ett tåg, som reser från London Paddington till Penzance, korsar Moorswater Viaduct

De samhällen som serveras är: Plymouth (inklusive förorterna till Devonport och St. Budeaux ), Saltash , St Germans , Menheniot , Liskeard , Bodmin , Lostwithiel , Par , St Austell , Truro , Redruth , Camborne , Hayle , St Erth och Penzance . Dessutom finns det fem filiallinjer med persontrafik:

Järnvägsstationerna i St Austell och Penzance ligger i anslutning till busstationer. Dessutom fungerar integrerade busslinjer från Bodmin Parkway till Bodmin , Wadebridge och Padstow ; från St Austell till Eden-projektet ; och från Redruth till Helston och RNAS Culdrose .

Rutten har ett stort antal viadukter, men den viktigaste strukturen är Royal Albert Bridge som korsar floden Tamar vid Saltash . Vid Truro ger viadukterna vidsträckta vyer över staden och floden Fal ; längre västerut kan nordkusten ses nära Hayle innan linjen svänger in på sydkusten den sista milen eller så längs stranden vid Marazion , vilket ger en bra utsikt över St Michael's Mount .

Nominell linjehastighet är 65 mph (105 km/h), men det finns lokala restriktioner på många ställen. Rutten är nästan helt dubbelspårig och frilagd för tåg upp till spårvidden W7 och W6A. Den 7,5 milen (12,1 km) sektionen från Burngullow till Probus (mellan de nuvarande stationerna vid St Austell och Truro ) var tidigare dubbelspår, men var singel 1985 på grund av sättningar från stängda gruvor. Det blev en viktig orsak till förseningar i regionen, vilket krävde att tågen väntade på att föregående tåg skulle klara den enskilda sektionen innan de fortsatte. Det andra spåret restaurerades i augusti 2004. Den totala kostnaden för projektet var £14,3 miljoner och finansierades av Objective One , Strategic Rail Authority och Cornwall County Council.

Det finns tre återstående sektioner av en linje, alla 2 km eller mindre. En av dessa sektioner är på två viadukter nära Liskeard, en annan är mellan St. Budeaux Ferry Road och Saltash över Royal Albert Bridge, och den sista delen är på inflygningen till Penzance, vid sidan av Long Rock-depån.

Användande

Antalet passagerare som reser på Cornish Main Line har ökat under de senaste åren. Mellan 2004/05 och 2011/12, med undantag för Keyham och Menheniot, har alla stationer rapporterat en ökning med minst 33 %, medan Hayle, Par, Saltash och St Budeaux Ferry Road alla rapporterats vara över 200 %. De mest trafikerade stationerna är Plymouth, Penzance och Truro som alla hanterar mer än en miljon människor som anländer eller avgår varje år. St Austell, Redruth och Liskeard hade alla mer än 300 000 personer under 2011-12, en ökning med cirka 50 % eller 60 % jämfört med 2004/05.

Stationsanvändning
Stations namn 2002–03 2004–05 2005–06 2006–07 2007–08 2008–09 2009–10 2010–11 2011–12 2012–13 2013–14 2014–15 2015–16 2016–17 2017–18 2018–19 2019–20 2020-21 2021-22
Plymouth 1,431,674 1 519 011 1 629 011 1,845,958 2 026 851 2,249,849 2,278,718 2,401,082 2,487,562 2,509,452 2 449 000 2 416 000 2 372 000 699,268
Devonport 39,742 41,404 45,492 39,464 43 046 16 150
Skeppsvarv 4 070 5 088 4,895 5,335 4,924 5,274 5,524 5,406 4,160 4,728 4,432 4,406 10,368
Keyham 8 957 6,374 7,594 7 976 5 055 5 600 5 016 6,330 7,338 9,122 7 198 7,156 7 808
St Budeaux färjeväg 987 969 1 015 1 037 1 199 1,132 1 540 2,326 2 980 3,976 2 980 3,976 2,348
Saltash 27 197 35,349 32,186 34,266 32 062 47,244 49,578 59,240 67,174 78,198 82,398 83,574 85,396
St Germans 25,681 24,926 28,228 29,540 29 073 37,718 38,258 44,758 58,676 60 320 57 066 56,698 58,254
Menheniot 6,554 5,782 4,453 4,206 3,610 4,598 3,844 2 690 5 096 5,858 4,140 3,696 2,482
Liskeard 209,875 232,269 237,113 267,864 274 090 294,638 289,276 309,162 351,394 358,324 355 000 351 000 359 000
Bodmin Parkway 144,146 158,172 166,743 185,498 203,061 225,140 221,616 235,876 234,792 236 190 241 000 234 000 243 000
Lostwithiel 40,701 42,602 46,172 46,645 51 695 61,716 68,336 73,584 67,472 72,530 70,348 66,624 67,706
Par 78,175 95,475 111,912 119 859 139,688 160,832 162,872 179 100 190,168 195,732 191 000 195 000 200 000
St Austell 266,676 275 056 281,545 314,613 360,484 388,878 395,222 436,440 464 000 472,538 461 000 460 000 459 000
Truro 638,727 714 954 772,674 856,474 917,184 997,368 1 042 412 1,161,138 1 201 010 1,202,942 1 205 000 1 187 000 1 211 000
Redruth 186,977 219 013 228,511 258,384 277,853 292,940 284,462 308,444 334,194 340,356 338 000 328 000 342 000
Camborne 109,628 146 595 157 026 181,671 193,948 215 600 224 950 247,360 269 ​​034 262 070 255 000 266 000 278 000
Hayle 34,802 43,467 51 299 63,593 60,174 73,868 77,172 85 508 81,732 79,198 82,714 83,446 92 084
St Erth 71,406 90,541 88,341 67 004 68 230 75 026 75,248 120 770 257,802 251,858 262 000 271 000 291 000
Penzance 392 008 403 000 413,905 461,764 498 290 526,132 520,982 556,546 543 036 560,338 568,836 570 098 574 000
Den årliga passageraranvändningen baseras på försäljning av biljetter under angivna räkenskapsår från Office of Rail and Roads uppskattningar av stationsanvändningen . Statistiken är för passagerare som anländer och avgår från respektive station och omfattar tolvmånadersperioder som börjar i april. Metodiken kan variera från år till år. Användningen från perioderna 2019-20 och särskilt 2020-21 och framåt har påverkats av Covid-19-pandemin

Se även

Anteckningar

Källor och vidare läsning

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Cornish_Main_Line&oldid=1106011719 "