Klassisk kinesiska

Klassiskt kinesiskt
Klassiskt kinesiskt
kinesiskt namn
kinesiska	文言文
Bokstavlig mening	"litterär språkskrivning"
Hanyu Pinyin
Transkriptioner
Standard Mandarin
Hanyu Pinyin	wényánwén
Gwoyeu Romatzyh	wenyan wen
Wade–Giles	wen 2 -yen 2 wen 2
Wu
Romanisering	ven yiẽ ven
Gan
Romanisering	mun 4 -ngien 4 mun 4
Yue: Kantonesiska
Yale-romanisering	màhn-yìhn màhn
Jyutping	man 4 -jin 4 man 4
Södra Min
Hokkien POJ	bun-giân bun
Östra Min
Fuzhou BUC	ùng-ngiòng-ùng
Gammal kinesisk
Baxter–Sagart (2014)	*mən ŋan mən
vietnamesiskt namn
vietnamesiska	; ; Hán văn cổ văn văn ngôn
Chữ Hán	; ; 漢文古文文言
koreanskt namn
Hangul	한문
Hanja	漢文
Reviderad romanisering
Transkriptioner
Reviderad romanisering	Hanmun
japanskt namn
Kanji	漢文
Hiragana	かんぶん
Romanisering
Transkriptioner
Romanisering	Kanbun

Klassisk kinesisk
Klassisk kinesisk
litterär kinesiska
古文 eller 文言
Område	Kina , Japan , Korea och Vietnam
Epok	5:e århundradet f.Kr. till 2:a århundradet e.Kr.; fortsatte som litterärt språk fram till 1900-talet
Språkfamilj	Sino-tibetansk sinitisk klassisk kinesisk ; ;
Språkkoder
ISO 639-3	lzh
Glottolog	lite1248
Linguasfären	79-AAA-aa
	Den här artikeln innehåller IPA fonetiska symboler. Utan korrekt renderingsstöd kan du se frågetecken, rutor eller andra symboler istället för Unicode- tecken. För en introduktionsguide om IPA-symboler, se Hjälp:IPA .

Klassisk kinesiska , även känd som litterär kinesiska (古文 gǔwén "urgammal text", eller 文言 wényán "text tala", som betyder "litterärt språk/tal"; modernt folkspråk : 文言文 wényánwén "text tala text", som betyder "litterärt språkskrivning") , är språket i den klassiska litteraturen från slutet av vår- och höstperioden till antingen början av Qin-dynastin eller slutet av Han-dynastin , en skriven form av gammal kinesiska (上古漢語, Shànggǔ Hànyǔ ) . Klassisk kinesiska är en traditionell stil av skriven kinesiska som utvecklats från det klassiska språket, vilket gör det annorlunda från alla moderna talade former av kinesiska . Litterär kinesiska användes för nästan all formell skrift i Kina fram till början av 1900-talet, och även, under olika perioder, i Japan , Ryukyu , Korea och Vietnam . Bland kinesiska talare har litterär kinesiska till stor del ersatts av skriven vernacular kinesiska , en skriftstil som liknar modern talad mandarinkines , medan talare av icke-kinesiska språk i stort sett har övergett litterär kinesiska till förmån för sina respektive lokala folkspråk. Även om språk har utvecklats i unika, olika riktningar från basen av litterär kinesiska, kan många besläktade fortfarande hittas mellan dessa språk som historiskt har skrivits på klassisk kinesiska.

The Classic of Poetry (詩經 eller Shījīng ), en samling kinesisk poesi , omfattande 305 verk från 1000- till 700-talen f.Kr.

Litterär kinesiska är känd som kanbun ( 漢文 , " Han -skrift") på japanska, hanmun på koreanska (men se även gugyeol ) och văn ngôn ( 文言 ) eller Hán văn ( 漢文 ) på vietnamesiska.

Definitioner

Klassisk kinesiska hänvisar till skriftspråket från den klassiska perioden av kinesisk litteratur, från slutet av vår- och höstperioden (tidigt 5:e århundradet f.Kr.) till slutet av Han-dynastin (220 e.Kr.), medan litterär kinesiska är den skriftliga formen Kinesiska användes från slutet av Han-dynastin till början av 1900-talet, då den ersattes av kinesiska i folkspråk. Det finns också en striktare definition för den klassiska perioden, från Konfucius (551–479 fvt) till grunden av Qin-dynastin .

Litterär kinesiska kallas ofta också för "klassisk kinesiska", men sinologer skiljer det i allmänhet från språket från den tidiga perioden. Under denna period blev dialekterna i Kina mer och mer disparata och därmed blev det klassiska skriftspråket mindre och mindre representativt för varianterna av kinesiska (jfr klassiskt latin , som var samtida till Han-dynastin, och de romanska språken i Europa) . Även om författare försökte skriva i stil med klassikerna, minskade likheten under århundradena på grund av deras ofullkomliga förståelse av det äldre språket, påverkan av deras eget tal och tillägg av nya ord.

Denna situation, användningen av litterär kinesiska i hela den kinesiska kultursfären trots att det finns olika regionala folkspråk, kallas diglossia . Det kan jämföras med den klassiska arabiskans ställning i förhållande till de olika regionala folkspråken i arabiska länder, eller latinets i det medeltida Europa. De romanska språken fortsatte att utvecklas och påverkade latinska texter från samma period, så att vid medeltiden inkluderade medeltida latin många brukssätt som skulle ha varit främmande för romarna . Samexistensen av klassisk kinesiska och modersmålen i Japan, Korea och Vietnam kan jämföras med användningen av klassisk latin i nationer som talar icke-latin-härledda germanska språk eller slaviska språk , med arabiskans position i Persien , eller läget för det indiska språket sanskrit i södra Indien och Sydostasien . Men det icke-fonetiska kinesiska skriftsystemet orsakar en unik situation där det moderna uttalet av det klassiska språket är mycket mer divergent (och heterogent, beroende på läsarens modersmål – inte nödvändigtvis kinesiska – språk) än i analoga fall, vilket komplicerar förståelsen och studera klassisk kinesiska vidare jämfört med andra klassiska språk.

Kristna missionärer myntade termen Wen-li ( kinesiska : 文理 ; pinyin : wénlǐ ; Wade–Giles : wen-li ) ("litteraturens principer", "bokspråket i motsats till det vardagliga") för litterär kinesiska. Även om den var sammansatt från kinesiska rötter, användes denna term aldrig i den meningen på kinesiska, och avvisades av icke-missionära sinologer.

Uttal

Formen på Oracles benskriptkaraktär för "person" kan ha påverkat det för "skörd" (som senare kom att betyda "år"). Idag uttalas de rén och nián på mandarin, men deras hypotetiska uttal på fornkinesiska var väldigt lika, vilket kan förklara likheten. Till exempel, i den senaste återuppbyggnaden av Baxter-Sagart , var de /niŋ/ respektive / nˤiŋ/ , och blev /nʲin/ och /nin/ på tidig mellankinesiska .

Kinesiska tecken är inte alfabetiska och återspeglar endast sällan ljudförändringar . Den preliminära rekonstruktionen av gammal kinesiska är en ansträngning som bara är några hundra år gammal. Som ett resultat läses inte klassisk kinesiska med en rekonstruktion av det gamla kinesiska uttalet; istället läses den alltid med uttalen av tecken som kategoriserats och listats i Phonology Dictionary (韻書; pinyin : yùnshū , " rimbok ") officiellt publicerad av regeringarna, ursprungligen baserat på det mellankinesiska uttalet av Luoyang i 2:an till 4:an århundraden. Med tidens gång har varje dynasti uppdaterat och modifierat den officiella fonologiordboken. Vid tiden för Yuan-dynastin och Ming-dynastin var Phonology Dictionary baserad på tidig mandarin. Men eftersom den kejserliga undersökningen krävde sammansättningen av Shi- genren, i icke-mandarintalande delar av Kina som Zhejiang , Guangdong och Fujian , baseras uttalet antingen på vardagligt tal som på kantonesiska ; eller, i vissa varianter av kinesiska (t.ex. Southern Min ), med en speciell uppsättning uttal som används för klassisk kinesiska eller "formellt" ordförråd och användning lånat från klassisk kinesisk användning. I praktiken kombinerar alla varianter av kinesiska dessa två ytterligheter. Mandarin och kantonesiska, till exempel, har också ord som uttalas på ett sätt i vardagsbruk och ett annat sätt när de används på klassisk kinesiska eller i specialiserade termer som kommer från klassisk kinesiska, även om systemet inte är lika omfattande som det för Southern Min eller Wu . (Se Litterära och vardagliga läsningar av kinesiska tecken )

Japanska , koreanska eller vietnamesiska läsare av klassisk kinesiska använder uttalssystem som är specifika för sina egna språk. Japanska talare använder till exempel On'yomi- uttal när de läser kanji för ord av kinesiskt ursprung som 銀行 ( ginkō ) eller namnet på staden Tōkyō (東京), men använder Kun'yomi när kanji representerar ett ursprungligt ord som t.ex. som läsningen av 行 i 行く ( iku ) eller läsningen av båda tecknen i namnet för staden Ōsaka (大阪), och ett system som hjälper japansktalande med klassisk kinesisk ordföljd.

Eftersom uttalet av alla moderna varianter av kinesiska skiljer sig från gammal kinesiska eller andra former av historisk kinesiska (som mellankineser ), kanske tecken som en gång rimmade i poesi inte längre rimmar, eller vice versa. Poesi och annat rimbaserat skrivande blir därmed mindre sammanhängande än vad originalläsningen måste ha varit. Vissa moderna kinesiska varianter har dock vissa fonologiska egenskaper som ligger närmare de äldre uttalen än andra, vilket framgår av bevarandet av vissa rimstrukturer.

Ett annat fenomen som är vanligt vid läsning av klassisk kinesiska är homofoni (ord som låter likadant). Mer än 2 500 år av ljudförändringar skiljer klassisk kinesiska från alla moderna varianter, så när man läser klassisk kinesiska på någon modern variant av kinesiska (särskilt mandarin) eller på japanska, koreanska eller vietnamesiska, har många tecken som ursprungligen hade olika uttal blivit homonymer . Det finns en berömd klassisk kinesisk dikt skriven i början av 1900-talet av lingvisten Chao Yuen Ren kallad lejonätande poet i stenhålan, som bara innehåller ord som nu uttalas [ʂɨ ] med olika toner på mandarin . Den skrevs för att visa hur klassisk kinesiska har blivit ett opraktiskt språk för talare av modern kinesiska eftersom klassisk kinesiska när den talas högt är i stort sett oförståelig. Dikten är dock fullkomligt begriplig när den läses tyst eftersom litterär kinesiska, till sin natur som ett skriftspråk med ett logografiskt skriftsystem, ofta kan komma undan med att använda homofoner som inte ens i talad fornkinesiska skulle ha varit urskiljbara på något sätt.

Situationen är analog med den för vissa engelska ord som stavas annorlunda men som låter likadant, såsom "meet" och "meat", som uttalades [ meːt] respektive [mɛːt] under Chaucers tid , vilket framgår av deras stavning. Sådana homofoner är dock mycket vanligare på litterär kinesiska än på engelska. Till exempel uttalas nu alla följande distinkta gammalkinesiska ord yì på mandarin: *ŋjajs 議 "diskutera", *ŋjət 仡 "kraftig", *ʔjup 邑 "stad", *ʔjək 億 "100 000 000" "100 000 000", *ʔj "toughks" ", *ʔjek 益 "öka", *ʔjik 抑 "tryck ner", *jak 弈 "kinesiskt schack", *ljit 逸 "fly", *ljək 翼 "vinge", *ljek 易 "ändra", *ljeks 易 " lätt", och *slek 蜴 "ödla".

Romaniseringar har utarbetats som ger distinkta stavningar för orden i klassisk kinesiska, tillsammans med regler för uttal i olika moderna varianter. Den tidigaste var Romanisation Interdialectique (1931–2) av franska missionärer Henri Lamasse, från Paris Foreign Missions Society , och Ernest Jasmin, baserad på mellankinesiska , följt av lingvisten Wang Li 's wényán luómǎzì (1940) baserad på fornkinesisk , och Chaos allmänna kinesiska romanisering (1975). Inget av dessa system har dock använts i stor utsträckning.

Grammatik och lexikon

Klassisk kinesiska skiljer sig från skrivna språkkineser i sin stil, som framstår som extremt koncis och kompakt för moderna kinesiska talare, och till viss del i användningen av olika lexikaliska objekt (vokabulär). En uppsats på klassisk kinesiska, till exempel, kan använda hälften så många kinesiska tecken som på kinesiska för att relatera samma innehåll.

När det gäller koncishet och kompakthet använder klassisk kinesiska sällan ord som består av två kinesiska tecken; nästan alla ord har bara en stavelse . Detta står direkt i kontrast till moderna nordkinesiska varianter inklusive mandarin, där tvåstaviga, trestaviga och fyrastaviga ord är extremt vanliga, medan även om tvåstaviga ord också är ganska vanliga inom moderna sydkinesiska varianter, är de ännu mer ålderdomliga genom att de använder fler enstaviga ord än nordkinesiska varianter. Detta fenomen existerar delvis på grund av att flerstaviga ord utvecklades på kinesiska för att disambiguera homofoner som är resultatet av ljudförändringar. Detta liknar sådana fenomen på engelska som sammanslagning penn - nålssammanslagningen av många dialekter i den amerikanska södern och av de flesta dialekter av amerikansk engelska: eftersom orden "pin" och "penna", såväl som "fångad "och "cot", låter likadana på sådana dialekter av engelska, en viss grad av förvirring kan uppstå om man inte lägger till kvalificeringar som "bläckpenna" och "stickstift". På samma sätt har kinesiska skaffat sig många flerstaviga ord för att disambiguera enstaviga ord som lät annorlunda i tidigare former av kinesiska men identiska i en eller annan region under senare perioder. Eftersom klassisk kinesiska är baserad på de litterära exemplen av gammal kinesisk litteratur, har den nästan inga av de tvåstaviga orden som finns i moderna kinesiska varianter.

Klassisk kinesiska har fler pronomen jämfört med det moderna folkspråket. I synnerhet, medan mandarin har en allmän karaktär för att hänvisa till förstapersonspronomenet ("jag"/"jag"), har litterär kinesiska flera, av vilka många används som en del av hedersspråket (se kinesiska hedersbeteckningar ) .

I syntax är klassisk kinesiska alltid redo att släppa ämnen och objekt när en hänvisning till dem förstås ( pragmatiskt slutningsbart) . Ord är inte heller restriktivt kategoriserade i delar av tal : substantiv används vanligtvis som verb, adjektiv som substantiv, och så vidare. Det finns ingen kopula på klassisk kinesiska, "是" ( pinyin : shì ) är en kopula på modern kinesiska men på gammal kinesiska var det ursprungligen ett nästan demonstrativt ("detta"); den moderna kinesiska för "detta" är "這" ( pinyin : zhè ).

Utöver skillnader i grammatik och ordförråd, kan klassisk kinesiska särskiljas genom litterära och kulturella skillnader: ett försök att upprätthålla parallellism och rytm, även i prosaverk, och omfattande användning av litterära och kulturella anspelningar, vilket också bidrar till korthet.

Många slutliga partiklar (歇語字, xiēyǔzì ) och frågepartiklar finns på litterär kinesiska.

Historisk användning

Litterär kinesiska antogs i Korea, Japan och Vietnam. Oxford Handbook of Classical Chinese Literature hävdar att detta antagande huvudsakligen kom från diplomatiska och kulturella band med Kina, medan erövring, kolonisering och migration spelade mindre roller.

Modernt bruk

Klassisk kinesiska användes i internationell kommunikation mellan det mongoliska imperiet och Japan . Detta brev, daterat 1266, skickades från Khubilai Khan till "Kungen av Japan" ( 日本國王 ) före de mongoliska invasionerna av Japan ; den skrevs på klassisk kinesiska. Förvaras nu i Tōdai-ji , Nara , Japan . Det finns några grammatikanteckningar på den, som skulle hjälpa japansktalande att bättre förstå den.

Klassisk kinesiska var den huvudsakliga formen som användes i kinesiska litterära verk fram till den fjärde majrörelsen (1919), och användes också flitigt i Japan, Korea och Vietnam. Klassisk kinesiska användes för att skriva Hunmin Jeongeum -förkunnelsen där det moderna koreanska alfabetet ( hangul ) förkunnades och uppsatsen av Hu Shih där han argumenterade mot att använda klassisk kinesiska och till förmån för skriftlig kinesiska . (Det senare liknar uppsatsen skriven av Dante på latin där han förklarade förtjänsterna hos den folkliga italienskan .) Undantag från användningen av klassisk kinesiska var folkliga romaner som Dream of the Red Chamber .

De flesta regeringsdokument i Republiken Kina (Taiwan) skrevs på klassisk kinesiska fram till reformerna på 1970-talet, i en reformrörelse som leddes av president Yen Chia-kan för att flytta den skrivna stilen till kinesiska . Men de flesta av lagarna i Taiwan är fortfarande skrivna i en delmängd av litterär kinesiska. Som ett resultat är det nödvändigt för moderna taiwanesiska advokater att lära sig detta språk.

Idag används ren klassisk kinesiska ibland vid formella eller ceremoniella tillfällen. Republiken Kinas nationalsång ( 中華民國國歌 ), till exempel, är på klassisk kinesiska. Buddhistiska texter, eller sutras , finns fortfarande bevarade på klassisk kinesiska från den tid de komponerades eller översattes från sanskritkällor . I praktiken finns det ett socialt accepterat kontinuum mellan språkkineser och klassisk kinesiska. Till exempel är de flesta officiella meddelanden och formella brev skrivna med ett antal vanliga klassiska kinesiska uttryck (t.ex. hälsning, avslutning). Personliga brev däremot är mestadels skrivna på folkspråk, men med vissa klassiska fraser, beroende på ämne, författarens utbildningsnivå etc. Med undantag för professionella forskare och entusiaster kan de flesta idag inte skriva fullt ut. Klassisk kinesiska med lätthet.

De flesta kineser med minst en mellanstadieutbildning kan läsa grundläggande klassisk kinesiska, eftersom förmågan att läsa (men inte skriva) klassisk kinesiska är en del av den kinesiska mellanstadiet och gymnasiets läroplaner och är en del av högskoleprovet. Klassisk kinesiska undervisas främst genom att presentera ett klassiskt kinesiskt verk och inkludera en språklig gloss som förklarar meningen med fraser. Tester på klassisk kinesiska brukar be eleven att uttrycka innebörden av ett stycke på kinesiska. De har ofta formen av förståelsefrågor.

Den samtida användningen av klassisk kinesiska i Japan är främst inom utbildning och litteraturstudier. Att lära sig det japanska sättet ( kanbun ) att avkoda klassisk kinesiska är en del av gymnasiets läroplan i Japan. Japan är det enda landet som upprätthåller traditionen att skapa klassisk kinesisk poesi baserad på Tang-dynastins tonmönster .

Användningen av klassisk kinesiska i dessa regioner är begränsad och är främst inom området klassiska studier .

Dessutom har många litteraturverk på klassisk kinesiska (som Tang-poesi ) varit stora kulturella influenser. Men även med kunskaper om grammatik och ordförråd kan klassisk kinesiska vara svår att förstå av modern kinesiska som modersmål, på grund av dess tunga användning av litterära referenser och anspelningar samt dess extremt förkortade stil.