Corris järnväg

Corris Railway Rheilffordd Corris
lokomotiv nr. 7 vid Maespoeth 2007
Plats	Mid-Wales
Terminal	(Original) Machynlleth & Aberllefenni (nuvarande) Maespoeth & Corris
Anslutningar	Ratgoed Tramway vid Aberllefenni Cambrian Railways vid Machynlleth Diverse mindre stenbrottsspårvägar
Kommersiell verksamhet
namn	Corris järnvägsbolag
Byggd av	Corris, Machynlleth & River Dovey Tramroad
Original mätare	2 fot 3 tum ( 686 mm )
Bevarad verksamhet
Ägd av	Corris Railway Company Ltd
Drivs av	Corris Järnvägssällskap
Stationer	2
Längd	58 kedjor (1 170 m) (operativ)
Bevarad mätare	2 fot 3 tum ( 686 mm )
Kommersiell historia
Öppnad	1859 och framåt (enligt nedan)
1859	Öppnad för frakt (hästdragen)
1878	Lokdriften påbörjades
1883	Öppnad för passagerare
1931	Stängt för passagerare
1948	Stängt för frakt
Bevarandehistoria
1966	Supportergrupp bildades
1970	Corris järnvägsmuseum öppnade
1971	Demonstrationsspår anlagt
1981	Maespoeth bod köpt
2002	Passagerartrafiken återställd
2005	Ånga drivkraften återställd
Huvudkontor	Maespoeth Junction
Webbplats
https://www.corris.co.uk
Ruttkarta Ratgoed Quarry Cymerau Quarry Ratgoed Ratgoed Spårväg Corris Railway Aberllefenni stenbrott Aberllefenni Y Magnus skifferlackeringsarbeten Garneddwen Abercwmeiddaw stenbrott Abercorris stenbrott Gaewern stenbrott Braichgoch Corrison Upper Corris Corris Corrent Minewaye slutet av linjen Era stenbrott Era Skiffer- och plattarbeten Era Slate Quarry Spårväg Corris Railway Esgairgeiliog Llwyngwern Llwyngwern stenbrott Lliwdy Doldderwen Korsar Ffridd Gate River Dyfi Cambrian Line Machynlleth Cambrian Line Wharf vid Derwenlas

Corris Railway ( walesiska : Rheilffordd Corris ) är en smalspårig bevarad järnväg baserad i Corris på gränsen mellan Merionethshire (nu Gwynedd ) och Montgomeryshire (nu Powys ) i Mid-Wales .

Linjen öppnades 1859 som en hästspårväg, som ursprungligen går från kajer vid floden Dyfi vid Morben och Derwenlas , som går runt staden Machynlleth och sedan följer Dulasdalen norrut till Corris och vidare till Aberllefenni . Filialer betjänade skifferbrotten vid Corris Uchaf , Aberllefenni , de isolerade stenbrotten runt Ratgoed och stenbrott längs med Dulasdalen.

Järnvägen stängdes 1948, men en bevarandeförening bildades 1966, som till en början öppnade ett museum; en kort sektion av linjen mellan Corris och Maespoeth öppnades igen för passagerare 2002. Järnvägen fungerar nu som en turistattraktion . Ett nytt ånglok byggdes för järnvägen, som levererades 2005. De två överlevande lokomotiven, plus en del av den ursprungliga rullande materielen, finns bevarade på den närliggande Talyllyn Railway .

Järnvägens spårvidd är 686 mm , vilket är ovanligt, och delades av endast tre andra allmänna järnvägar i Storbritannien: Talyllyn Railway, den kortlivade Plynlimon och Hafan Tramway och Campbeltown och Machrihanish Light Järnväg .

Historia

Kommersiell historia

Prekursorscheman: 1850 till 1858

Litografi som visar ett hästdraget tåg på Corris Railway som korsar Dovey Bridge, troligen ritat i slutet av 1860-talet

Före 1859 drogs skiffer från stenbrotten i Corris, Corris Uchaf och Aberllefenni med hästdragna kärror och slädar till kajer vid floden Dyfis strand. Det första förslaget att bygga en järnväg som förbinder stenbrotten med kusten kom i augusti 1850, när ägarna till Aberllefenni-, Abercorris- , Gaewern- och Hengae -brotten träffade ingenjör Arthur Causton för att föreslå Abercorris- och Aberdovery-järnvägen . I november 1850 hade namnet ändrats till Corris, Machynlleth & River Dovey Railway eller Tramroad som var planerad att köra nerför Dulas Valley och sedan längs den norra stranden av Dyfi förbi Pennal till Pant Eidal, nära den senare huvudlinjen Gogarth Stanna . Ett lagförslag lades fram i början av 1851, drogs tillbaka och lades sedan in igen i december. I lagförslaget angavs spårvägens spårvidd som 2 fot 2 + 1 ⁄ 2 tum (673 mm); på grund av den valda smala spårvidden, införde House of Lords-kommittén en begränsning i lagförslaget som förbjöd användningen av lokomotiv .

Detta schema från 1851 konstruerades inte och följdes av ytterligare två förslag i början av 1850-talet. Efter planerna för en 4 fot 8 + 1 ⁄ 2 tum ( 1 435 mm ) järnväg med standardspår längs Dyfidalen, lades dessa tidiga förslag på hyllan.

I december 1857 lades ett fjärde lagförslag inför parlamentet för att skapa Corris Machynlleth & River Dovey Tramroad ( CM&RDT). Detta liknade 1851 års plan, förutom att man föreslog att korsa Dyfi nära Machynlleth och sedan följa flodens södra strand, och föreslog en spårväg från "maskinhuset" (dvs. skifferbruket) vid Aberllefenni, ner till kajen vid "Cae Goch vid floden Dovey" (Cae Goch låg nära den senare huvudlinjen Glandyfi- stationen). Spårvidden som specificerades för spårvägen ökades till 686 mm , och samma begränsning som förbjöd lokomotiv infördes. Detta lagförslag antogs den 12 juli 1858.

Spårvägseran: 1858 till 1878

Efter mer än åtta år av förslag var 1859 års plan den som byggdes. Konstruktionen fortsatte snabbt, och i april 1859 öppnade spårvägen mellan Machynlleth och Corris. Sträckan från Aberllefenni till Corris byggdes senare samma år. Sträckan från Machynlleth till Morben öppnades senare. Man tror att spårvägen aldrig sträckte sig bortom Morben.

Den 3 januari 1863 hade den normala spårvägen Newtown och Machynlleth Railway öppnat, följt den 1 juli samma år av Aberystwith och Welsh Coast Railways (A&WCR) linje från Machynlleth till Borth . Dessa två linjer blev en del av Cambrian Railways i augusti 1865. Öppnandet av standardspårlinjen till Borth gjorde sektionen av CM&RDT från Machynlleth till Morben föråldrad. Det var mycket lättare att lasta om skiffer till huvudlinjen vid Machynlleth, så den nedre delen av spårvägen övergavs.

År 1862 deponerades en ny räkning som syftade till att förlänga Upper Corris Tramway till järnmalmsgruvor vid Tir Stent, nära puben vid Cross Foxes . Lagförslaget sökte också befogenheter att skaffa ytterligare kapital för spårvägen och tillåta användning av lokomotiv. Men direktörerna för A&WCR protesterade och lagförslaget misslyckades. En annan liknande räkning deponerades i december 1863, och återigen motsatte sig A&WCR det. Denna gång drog de dock tillbaka sin invändning; CM&RDT-företaget hade förvärvats av Thomas Savin , som var huvudentreprenören vid byggandet av spårvägen, och Savin hade erbjudit sig att sälja företaget till A&WCR. Det andra lagförslaget antogs den 25 juli 1864; det omvandlade formellt spårvägen till en järnväg och ändrade företagets namn till Corris Railway Company , tillät användningen av ånglok och tillät övergivandet av området väster om Machynlleth.

Det dröjde till 1870-talet innan arbetet började med att uppgradera Corris Railway till en standard där lokomotiv kunde användas. Den ursprungliga spårvägen var anlagd med lätt broräl som lämpade sig för vagnar att korsa när de drogs av hästar. Dessa skenor skulle inte bära vikten av mycket tyngre ånglok. 1878 övergick kontrollen över järnvägen till Imperial Tramways Company of London. De nya ägarna såg potentialen för passagerartrafik på Corris Railway och beställde de första passagerarvagnarna för järnvägen, även om lagen från 1864 inte tillät passagerare att transporteras. De utnämnde också Joseph R. Dix, son till huvudlinjens stationsmästare i Machynlleth, till chef efter David Owen.

Dix-åren: 1879 till 1906

Lokomotiv nr.1 med tåg vid Machynlleth, på 1890-talet

1880 och 1883 erhölls två nya lagar som justerade vägtullarna på järnvägen och tillät passagerarbefordran. Den andra av dessa lagar var nödvändig eftersom ägarna till de stenbrott som betjänades av järnvägen invände att persontåg skulle störa deras mineraltrafik. Inledningsvis körde järnvägen en provpassagerartrafik på de lokala vägarna; detta visade sig vara så populärt att de kunde passera riksdagens handling över stenbrottsägarnas motstånd. Det var också den första instansen av en lång historia av Corris Railway som driver passagerartrafik i området.

anlände det första ångloket som köptes från Hughes Locomotive Company . I februari 1879 hade den fått sällskap av de andra två som hade beställts och alla tre hade börjat arbeta. Även om vagnarna anlände 1878 var det inte förrän 1883 som parlamentslagen säkrades för att tillåta den formella inledningen av passagerartrafiken. En halvofficiell passagerartrafik hade funnits sedan början av 1870-talet med anpassade vagnar för att transportera stenbrottsarbetare och besökare.

Linjen var nu i sin fasta form och började driva en full service under Dix energiska ledning. Järnvägen blev allmänt marknadsförd för besökare som den bästa vägen till sjön Tal-y-llyn och Cader Idris (om man ignorerar påståendena från rivaliserande Talyllyn Railway). Den första passagerartrafiken gick från Machynlleth till Corris , med nya stationer vid Esgairgeiliog och Llwyngwern som öppnades 1884. Banan uppgraderades bortom Corris så att passagerartrafiken kunde nå linjens norra ändstation vid Aberllefenni , med tjänster som startade den 25 augusti 1887, och i samma år öppnades även stationer vid Ffridd Gate och Garneddwen .

Hästdragna charabancs som ägs av Corris Railway passerar Tal-y-llyn Lake på " Grand Tour "

Järnvägen utvecklade ett nätverk av hästdragna vägtjänster, inklusive att tillhandahålla en länk mellan Corris station och Abergynolwyn station på Talyllyn Railway. Detta främjades som en del av en cirkulär " Grand Tour " som tog in de två smalspåriga järnvägarna och den kambriska trafiken mellan Tywyn och Machynlleth.

1892 flyttade kontrollen över Imperial Tramways till Bristol och George White från Bristol Tramways blev ordförande och Clifton Robinson blev verkställande direktör. På 1900-talet skickades Bristol motorbussar av moderbolaget för att köra vägtrafiken.

Nedgång: 1906 till 1930

Efter en tvist med direktörerna avskedades Dix och ersattes av John J O'Sullivan (tidigare från Cork, Blackrock och Passage Railway ). Stängningen av Braichgoch Quarry 1906 gav järnvägen sin första förlust, och även om linjen fortsatte under efterföljande decennier och betjänade stenbrotten runt Corris och Aberllefenni , visade den aldrig mer en vinst. Förutom skiffer och passagerare transporterade linjen timmer som utvunnits från Dyfi-skogen på 1910- till 1930-talen. Det förekom också en ständig trafik med kol och allmängods till de stenbrott och samhällen som betjänades av järnvägen.

Efter första världskriget fortsatte nedgången i skiffertrafiken då billigare utländsk skiffer och alternativa takmaterial blev populära. O'Sullivan hade dött i ämbetet 1917; moderbolagets sekreterare, Frederick H Withers, agerade som chef tills en ny chef, Daniel J McCourt (som hade arbetat på Imperials Middlesbrough -system tills det togs över av den lokala kommunen) tog över 1921 och ansvarade för att utveckla och utöka anslutande busstrafik som delvis kompensation för nedgången i järnvägstrafiken.

Övertagande och förstatligande: 1931 till 1948

I slutet av 1929 sålde Imperial Tramways Corris till Great Western Railway (GWR), som vid den tiden var ägare till huvudlinjen som betjänade Machynlleth, vars främsta intresse var att ta kontroll över järnvägens busslinjer. Efter att ha kört en buss i direkt konkurrens med järnvägen 1930, avbröts järnvägens passagerartrafik i början av 1931. Även om GWR inte njöt av att äga ytterligare en walesisk smalspårig linje, utförde de visst spårunderhåll, och på minst två tillfällen som den rullande materielen målades om.

Den 1 januari 1948 förstatligades linjen tillsammans med sitt moderbolag och blev en del av British Railways (BR). Medan GWR hade tolererat Corris, letade BR efter en ursäkt för att stänga den förlustbringande järnvägen. I augusti 1948 kom den ursäkten när floden Dyfi svämmade över. Vattnet började undergräva Corris järnvägsvall på södra sidan av Dovey Bridge, och även om spåret aldrig bröts, var det ursäkten för att BR behövde stänga linjen. Det sista tåget gick den 20 augusti 1948 och dagen därpå stängdes järnvägen, utan förvarning. Aberllefenni till Corris-sektionen lyftes i november 1948, och 10 ton av skenan köptes av Henry Haydn Jones för användning på hans Talyllyn Railway. I slutet av 1950 hade spårlyft nått Machynlleth station.

1951 blev Talyllyn Railway den första järnvägen i världen som bevarades . Talyllyn köpte de två återstående loken, som hade lagrats ur bruk vid Machynlleth, tillsammans med flera godsvagnar och bromsskåpbilen – se Lista över Talyllyn Railways rullande materiel . 1958 köpte familjen Talyllyn också en av Corris-vagnarna, som hade använts som sommarstuga i en trädgård i Gobowen .

Bevarande

Tidiga dagar: 1966 till 1980

Corris Railways eget ånglok, nr 7, vid Corris den 28 oktober 2006

I december 1966 bildade en grupp entusiaster under ledning av Alan Meaden Corris Society (som senare blev Corris Railway Society) med syftet att bevara det som fanns kvar av järnvägen, öppna ett dedikerat museum och att undersöka möjligheten att återuppliva några eller hela linjen. Många av sällskapets grundare var volontärer på den närliggande Talyllyn Railway.

Förutom vid Aberllefenni- och Braichgoch-brotten fanns inga räls kvar på plats längs Corris-rutten. Till en början försökte sällskapet köpa Machynlleth-stationen för sitt museum, men när detta visade sig omöjligt vände det siktet någon annanstans. Corris stations huvudbyggnader revs 1968 och lämnade bara det intilliggande järnvägsstallkvarteret kvar, och dessa byggnader – hårt i behov av underhåll – förvärvades, tillsammans med en kort del av spårbädd som leder söderut. År 1970 öppnades den första delen av byggnaden som Corris Railway Museum . En kort längd av "demonstrationsbanan" anlades 1971.

Under 1970-talet förde Sällskapet långa förhandlingar med berörda myndigheter för att fastställa kraven för att återöppna linjen för passagerare, samtidigt som man stadigt byggde upp medel och utrustning. Ett nytt Corris Railway Company , som återupplivar det ursprungliga namnet, införlivades för att fungera som sällskapets handels- och operativa arm, medan sällskapet uppnådde välgörenhetsstatus. Museet byggdes ut när mer av byggnaden återställdes till tillfredsställande skick.

Återställer från Maespoeth: 1981 till 2001

Maespoeth skjul i början av 1980-talet

1981 förvärvades linjens ursprungliga lokstall i Maespoeth och blev järnvägens operativa bas. Under 1980-talet anlades lätta spår mellan Maespoeth och Corris, en sträcka på knappt en mil (1,6 km). Det formella "första tåget" tillbaka till Corris gick 1985. Under de följande åren uppgraderades banan till passagerarstandard medan förhandlingarna med myndigheterna fortsatte.

Passagerartrafiken återupptas: 2002 till idag

Sommaren 2002 återupptogs passagerartrafiken efter ett uppehåll på sjuttiotvå år, till en början med diesel. Järnvägen byggde ett nytt ånglok, till en design baserad på Kerr Stuart nr. 4, som anlände till järnvägen den 17 maj 2005 och går som nr 7 (Corris Railway gav aldrig officiellt namn till sina lok). Nr 7 togs i bruk den 20 augusti 2005, femtiosju år sedan det senaste tåget på den ursprungliga järnvägen, och transporterar nu den reguljära passagerartrafiken mellan Corris och Maespoeth.

Järnvägen driver också aktivt en förlängning söderut mot Machynlleth, med det initiala syftet att förlänga linjen till Tan-y-Coed, halvvägs mellan Esgairgeiliog och Llwyngwern och cirka 2 1⁄2 mil . söder om Corris Som alltid innebär detta långa förhandlingar med myndigheterna, inte minst på grund av att linjen söder om Maespoeth går i omedelbar anslutning till stamväg A487. Medan dessa fortsätter har järnvägen konsoliderat sina anläggningar i Maespoeth med byggandet av en ny tvåvägsvagnsbod i det intilliggande fältet (de ursprungliga vagnsbodarna i Corris och Machynlleth har rivits). Under 2015 påbörjades arbetet med att bygga den nya avledningsvallen för att möjliggöra den sydliga förlängningen.

Under 2009 markerade järnvägen 150-årsjubileet av det första tåget på Corris med en rad evenemang, inklusive demonstration av hästarbetade godståg och gravitationskörningar av vagnskrattor.

Lokomotiv nr. 7 (vänster) och tidigare Corris-lokomotiv nr. 4 Edward Thomas vid Abergynolwyn på Talyllyn Railway

Den återupplivade Corris Railway har upprätthållit vänliga förbindelser med Talyllyn Railway, vilket resulterade i att både de ursprungliga Corris loken och rullande materiel återvände till järnvägen. 1996 återvände ex-Corris lok nr 4 för att fira sitt 75-årsjubileum. 2003 återvände ex-Corris lok nr 3 i samband med dess 125-årsjubileum med ett arvståg av vagn nr 17, bromsbil nr 6 och två lastbilar. Corris nr 5 besökte Talyllyn Railway 1983 och 1990, och nr 7 i oktober 2011. Den drog några chartertåg och spelade en roll i TR:s Corris Weekend, när den körde med de två överlevande ex Corris-motorerna; Nr 4 ( Edward Thomas ) och nr 3 ( Sir Haydn ) och lager.

Båda de överlevande originalloken har besökt Corris sedan dess återöppning. 2012 var nr 3 med på en ånggala under maj helgdag tillsammans med järnvägens ånglok nr 7. Nr 3:s pannbiljett gick ut den 17 maj 2012 och loket visades statiskt på Maespoeth fram till februari 2013, när loket lämnade Corris för att besöka historiska järnvägar och museer i Storbritannien för att öka medvetenheten om Talyllyn och för att samla in pengar för dess översyn.

Om järnvägen

Corris station spårplan

Corris Railway hade flera ovanliga egenskaper:

• Den 2 ft 3 tum ( 686 mm ) spårvidden är sällsynt och delas av endast tre andra allmänna linjer i Storbritannien: den närliggande Talyllyn Railway och Plynlimon och Hafan Tramway och Campbeltown och Machrihanish Light Railway i Skottland.
• Dess ursprung som en hästspårväg och uppstigning genom den smala och slingrande Dulas-dalen gjorde att den hade exceptionellt snäva kurvor. Dess ursprungliga passagerarvagnar var enkla 4-hjulingar härledda från urbana hästdragna spårvägsdesigner med ändbalkonger; de red dåligt och byggdes snabbt om till längre boggivagnar genom att placera två av de ursprungliga karosserna ände mot ände på en längre underrede.
• Stationerna var exceptionellt smala, återigen på grund av linjens geografi, och alla låg på den östra sidan av rälsen, så vagnarna och loken hade bara dörrar på den sidan, som på Talyllyn Railway.
• De vertikala bockvagnarna för att bära stora skivor av skiffer från stenbrotten hittades också sällan på andra järnvägar, anmärkningsvärda undantag är Ffestiniog-järnvägen och den närliggande Hendre-Ddu-spårvägen .
• Corris Station och den ursprungliga Machynlleth Station hade övergripande tak, egenskaper som var sällsynta på en brittisk smalspårig järnväg. Vid Corris låg taket över huvudbanan och tåg för Aberllefenni passerade under den; vid Machynlleth vilade tågets bakre del under stationstaket medan fronten var i det fria. Den ursprungliga Machynlleth-stationen revs och ersattes 1905 med byggnaden som fortfarande står längs med A487-stamvägen norr om huvudlinjens järnvägsöverbrygga. Spårbädden fortsatte under huvudlinjens järnvägsöverbrygga längs Heol Y Doll, genom sin egen korta tunnel som är stängd med stenblock. Bortom överbron finns en Texaco-bensinstation på den tidigare rutten.

Rutt

Karta över Corris Railway

Stationer och stopp

• Cei (eller Quay) Ward, en kaj vid floden Dyfi vid Morben , den huvudsakliga omlastningsplatsen för den ursprungliga spårvägen. Stängde på 1860-talet. Linjen kan aldrig ha sträckt sig längre än till Morben.
• Cei Tafarn Isa och Cei Ellis, kajer vid floden Dyfi vid Derwenlas där skiffer lastades av på sjöfarten. Stängdes på 1860-talet när flodens krökning avbröts av byggandet av Aberystwith och Welsh Coast Railway .
• Machynlleth , den södra passagerarterminalen som betjänar staden Machynlleth . Detta var den huvudsakliga omlastningspunkten för skiffer efter byggandet av Cambrian Railways (senare GWR och BR). Passagerarstationen var en växlingsstation med den kambriska järnvägsstationen och byggdes om 1904. Stationen inrymde en gång en vagnsbod och signallåda. Spårbädden här är nu täckt av ett industriområde, men stationsbyggnaden finns kvar. På den ursprungliga spårvägen fanns några stallar norr om stationen.
• Ffridd Gate för byn Llanwrin och den lilla byn Fridd. Stationen var placerad bredvid järnvägens plankorsning över vägen B4404 .
• Doldderwen Crossing, en inofficiell stoppplats, i Ffridd Woods.
• Lliwdy, en annan inofficiell hållplats, något närmare Pantperthog by än Llwyngwern station.
• Llwyngwern som betjänar byn Pantperthog och huset Plas Llyn-gwern , på motsatta sidan av dalen.
• Tan y Coed , som serverar picknickplatsen Tan-y-Coed Natural Resources Wales . Denna station fanns aldrig på den ursprungliga järnvägen (det gjorde inte picknickplatsen heller), men föreslås vara en ha som huvudämnestation och tillfällig ändstation för den återupplivade järnvägen.
• Esgairgeiliog betjänar byarna Ceinws och Esgairgeiliog , på motsatta sidan av Dulasfloden.
• Maespoeth Junction lokomotiv och vagnsbod, ingen passagerarstation. Platsen inhyste en signallåda fram till andra världskriget, som kontrollerade punkterna för korsningen med Upper Corris Tramway och pekar på gården. Maespoeth är den nuvarande södra änden av den bevarade järnvägen.
• Corris , järnvägens primära norra station som betjänar byn Corris . Förutom stationsbyggnaden inrymde platsen ett stall, ett paketkontor och en vagnsbod. En signallåda fanns här fram till andra världskriget, som kontrollerade punkter på gården. Corris station är den bevarade järnvägens norra ändstation.
• Garneddwen , som betjänar byn Garneddwen – en rad Aberllefennis stenbrottsarbetarebostäder . Spåret här är nu en tillfartsväg för byn.
• Aberllefenni , den norra passagerarterminalen som betjänar byn Aberllefenni . En smal station, uppflugen i en brant sluttning. Tomten är nu täckt av ett bostadsområde.

Filiallinjer och spårvägar

Corris Railway hade många grenlinjer, huvudsakligen byggda för att tjäna skifferbrotten längs dess sträcka. De huvudsakliga grenarna var:

• Spårvägen i Llwyngwern stenbrott , vid Llwyngwern .
• Era stenbrott spårväg vid Esgairgeiliog .
• Upper Corris Tramway från Maespoeth Junction som betjänar Braichgochs skiffergruva och stenbrott som omger Corris Uchaf .
• Matteus bruk Siding nära Aberllefenni som betjänar Y Magnus (engelska: Matthews bruk ) skifferemaljering.
• Aberllefenni stenbrottsspårväg som förbinder skifferbruket med tre stenbrott.
• Ratgoed Tramway norr om Aberllefenni som serverar Cymerau Quarry och Ratgoed Quarry .

Endast spårvägen Aberllefenni Quarry kan ha varit lokomotiv, och på 1960- och 1970-talen användes en traktor för att transportera vagnar längs den. Resten av dessa grenar drevs av gravitation och hästar.

Andra tillfälliga grenar byggdes för att hjälpa skogsbruket från första världskriget fram till 1930-talet.

Stenbrott serveras

Det främsta skälet till Corris Railways existens var att tjäna skifferbrotten i detta distrikt. Även om de vanligtvis kallas stenbrott, var de på den smala ådran vanligtvis underjordiska gruvor som följde åderns gång, medan de på den breda ådran var vanligare dagbrott. Även utstickarna i södra dalen var dagbrott. Denna lista visar de huvudsakliga stenbrotten som järnvägen trafikerade:

• Llwyngwern stenbrott – ansluten till Llwyngwern med sin egen spårväg
• Rhiw'r Gwreiddyns stenbrott – inte direkt anslutet, men skiffer transporterades till Esgairgeiliog och lastades på Corris tåg.
• Era stenbrott – ansluten till Esgairgeiliog med egen spårväg
• Abercorris stenbrott – ansluten till Maespoeth Junction via Upper Corris Tramway
• Gaewern stenbrott – kopplat till Upper Corris Tramway, arbetade därefter tillsammans med Braichgoch.
• Braichgoch stenbrott – anslutet till Upper Corris Spårväg
• Abercwmeiddaw-brottet – det huvudsakliga Broad Vein-brottet i Corris-området. Ansluten till Upper Corris Tramway.
• Aberllefennis stenbrott – anslutna via intern spårväg vid Aberllefenni
• Cambergi stenbrott – inte direkt ansluten, men utmatning transporterad med vagn till Aberllefenni
• Cymerau stenbrott – ansluten till Ratgoed Tramway
• Ratgoed stenbrott – ansluten till Ratgoed Tramway

Järnvägen betjänade också Y Magnus (Matthew's Mill), ett skifferemaljeringsverk beläget mellan Aberllefenni och Garneddwen med egen spårväg.

Lokomotiv

Original järnväg

Tre lok levererades 1878 och byggdes delvis om mellan 1883 och 1900 från 0-4-0 ST s till 0-4-2 ST s. På 1920-talet var loken hårt slitna. Ett nytt lok, nr 4, levererades 1921. 1923 slogs delar från nr 1 och 3 samman för att producera ett fungerande lok, som bar nummer 3. Det återstående originalloket, nr 2, hölls i reserv tills 1928. En rapport daterad 12 oktober 1929 angav att lok 1 och 2 hade "märkts av under en tid som skrot" och resterna av båda motorerna överlämnades till en lokal skrothandlare och uteslöts från de tillgångar som GWR övertog.

Loken som gick på den ursprungliga Corris Railway mellan 1878 och 1948 (ingen bar namn på Corris) var:

siffra	Bild	Byggare	Typ	Verksnummer	Byggd	Anteckningar	Nuvarande status	Nuvarande position
1		Hughes Locomotive Company , i Falcon Works	0-4-2 ST	324	1878	Ursprungligen byggd som en 0-4-0 ST , skrotad 1930	Skrotas	N/A
2		Hughes Falcon Works	0-4-2 ST	322	1878	Ursprungligen byggd som en 0-4-0 ST , skrotad 1930	Skrotas	N/A
3		Hughes Falcon Works	0-4-2 ST	323	1878	Ursprungligen byggd som en 0-4-0 ST . 1927 byggdes den om med delar från alla tre Hughes lok. Inköpt av Talyllyn Railway 1951 och döpt till Sir Haydn .	Operativ	Talyllyn järnväg
4		Kerr Stuart	0-4-2 ST	4047	1921	Tatueringsklasslok, inköpt av Talyllyn Railway 1951. Då fått namnet Edward Thomas .	Operativ	Talyllyn järnväg

Bevarad järnväg

Lok som tagits till den restaurerade Corris Railway sedan 1967 har numrerats i den ursprungliga loknummerserien, från 5 och framåt. Dom är:

siffra	Bild	namn	Byggare	Typ	Verksnummer	Byggd	Anteckningar	Nuvarande status	Passagerartågscertifierade (luftbromsade )
5		Alan Meaden	Motorrail Simplex	4w DM	22258	1965	Inköpt 1974, ex-Staveley Lime Products, Hindlow, Derbys. Tidigare 2 ft ( 610 mm ) spårvidd. Uppkallad för att hedra sällskapets grundare.	Operativ	Nej
6			Ruston och Hornsby	4w DH	518493	1966	Inköpt 1982, fd BICC Prescot, Merseyside. Tidigare 2 fot 6 tum ( 762 mm ) gauge.	Operativ	Ja
7			Winson Engineering och Drayton Designs	0-4-2 ST	17	2005	Byggd för järnvägen, baserad på Kerr Stuart "Tattoo" klass design av nr 4	Operativ	Ja
8			Hunslet	4w DM	7274	1973	Ex-Houghton Main Colliery, Barnsley. På långfristigt lån från National Coal Mining Museum	Väntar på översyn	Nej
9		Aberllefenni	Clayton	4w BE	B0457	1974	Ex- Aberllefenni Slate Quarry . Donerat och namngivet av Wincilate Ltd	Operativ	Nej
10			Corris järnväg	0-4-2 ST		–	Baserat på de ursprungliga Hughes lokomotiven. Den första ångningen ägde rum den 24 september 2022.	Under uppbyggnad hos Alan Keef Ltd	N/A
11		Vlad	Orenstein & Koppel	0-4-0 DH	25721	1957	Inköpt 2015 från Österrike, kopplat om, renoverat och målat om i Rumänien maj 2015	Operativ	Ja

Användande

Från och med 2022 är lok 7 den enda ångmaskinen, men kommer att dela passageraruppgifter med lok 10 när det är klart. Lok 11 är den huvudsakliga dieseldrivna drivenheten för både driftståg och passagerartåg under lågsäsong, med stöd av de lättare diesellokomotiven 5 och 6, som för närvarande är huvudverk och växlingsenheter.

Vagnar

Historisk

CM&RDT transporterade passagerare från så tidigt som 1860, trots att detta uttryckligen var förbjudet enligt dess tillståndslag. Fram till 1874 färdades passagerare i öppna vagnar kopplade till stenbrottstågen. Från oktober 1874 körde järnvägen separata, tidtabellsbundna persontåg. Omkring 1875 byggdes minst två vagnar om till råa, nästan fönsterlösa slutna vagnar.

I november 1878 levererades tio fyrhjuliga spårvagnsliknande vagnar från Falcon Works , Loughborough . De var numrerade 1 till 10, med en bromsbil från samma källa som tog nummer 11. Den första boggivagnen, också den från Falcon, som såg ut som två fyrhjuliga karosser monterade på ett enda chassi, fick nummer 12, och de fyra -hjulingar byggdes om under en femårsperiod på nya chassier för att bilda fem boggifordon. En omnumrering gjorde att ombyggnaderna blev 1 till 5 och de tidigare 12 blev 6.

Två helt nya vagnar med liknande design byggdes av Metropolitan Railway Carriage and Wagon Company Ltd och numrerade 7 & 8. Nr. 1 till 6 försvann, förmodas skrotade, efter 1930; men nr 7 och 8 användes av en GWR-anställd i hans hem i Gobowen och bevarades därefter. Nr. 8 (används som ett växthus-cum-trädgårdsskjul) återfanns 1958 och byggdes om för användning på Talyllyn Railway som deras nr.17 medan No.7 (används som hönshus) återfanns tio år senare och är på visas i Corris Railway Museum. Bromsbilen bevarades också på Talyllyn men har byggts om väsentligt efter att ha skadats i en brand.

Vagnar från den historiska Corris Railway (1859–1948)

Löpnummer _	Nummer Gammalt CR- system	Nummer Nytt CR- system	Hjultyp	Kroppstyp	Byggare	Öde
1	1		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
2	2		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
3	3		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
4	4		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
5	5		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
6	6		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
7	7		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
8	8		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
9	9		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
10	10		4-hjulig	Kort spårvagn	Falcon Works	Karosseri inkorporerat i ny boggicoach.
11	11	11	4-hjulig	Corris bromsbil	Falcon Works	I trafik på Talyllyn Railway som TR 6 .
12	12	6	Boggi	Corris boggi	Falcon Works	Skrotad efter 1930.
13		1	Boggi	Corris boggi	Corris järnväg	Skrotad efter 1930.
14		2	Boggi	Corris boggi	Corris järnväg	Skrotad efter 1930.
15		3	Boggi	Corris boggi	Corris järnväg	Skrotad efter 1930.
16		4	Boggi	Corris boggi	Corris järnväg	Skrotad efter 1930.
17		5	Boggi	Corris boggi	Corris järnväg	Skrotad efter 1930.
18		7	Boggi	Corris boggi	Metropolitan Carriage & Wagon	Ägs av Corris Railway. Delvis restaurerad som museiutställning.
19		8	Boggi	Corris boggi	Metropolitan Carriage & Wagon	Ägs av Talyllyn Railway. Helt restaurerad och i drift som TR 17 .

Nuvarande

Bevarad Corris järnvägsvagn nr 8 (TR nr 17) vid Talyllyn Railway, augusti 2005.

Vagn nr 21 vid Maespoeth maj 2007.

Eftersom nitton personbilar (tio fyrhjuliga vagnar, åtta boggivagnar och bromsbilen) körde på den ursprungliga järnvägen har Naturvårdsföreningen numrerat sina nybyggda vagnar från 20 och framåt.

Vagn 7 är en original boggivagn, men inte tillgänglig för service. Den visas i järnvägsmuseet i Corris.

Vagn 20 liknar boggibilarna till utseendet, men på ett kortare fyrhjuligt chassi från före detta National Coal Board . Den södra kupén är avsedd för användning av tågvakten. Den har för närvarande ett vanligt ofodrat liv men kommer att vara helt fodrat och med bokstäver i sinom tid.

Carriage 21 har designats för att se ut så likt de ursprungliga boggifordonen från 1800-talet som möjligt, men konstruerad enligt 2000-talets säkerhetsstandarder med ett stålchassi baserat på Talyllyn Railways standardboggivagnsdesign och ett stålskelett med träbeklädnad för karossen. Den stod färdig i maj 2003 och har ett vanligt tak.

Vagnen 22 har konstruerats enligt samma standarder som beskrivits ovan. Den stod färdig i juli 2015 och har ett kyrkotak som liknar dem som två ursprungliga vagnar bär på 1920-talet. Sedan inredningen slutfördes i september 2015 kunde järnvägen åter köra ett autentiskt "1920-tal"-tåg med loket "Tattoo" och två boggivagnar.

Vagn 23 är ett annat exempel på vanligt tak. Monteringen av träslöjd till karossen påbörjades hösten 2015, med paneler och pärlor färdiga i slutet av 2017; målning och montering av säten fortsatte under Corona-låsningen , och den färdiga vagnen monterades på sina boggier och provkördes i juli 2020; det togs i passagerartrafik 2021; det sista steget var tillägget av guldkanter och bokstäver (för att matcha tränarna 21 och 22), som slutfördes till påsk 2022.

Carriage 24 är för närvarande under uppbyggnad på Maespoeth. Det blir en förstklassig vagn, med kyrkotak. Huvudramen konstruerades, och metallkroppsramen lades till, före Coronavirus-pandemin, under vilken konstruktionen avtog. Bygget återupptogs i snabb takt 2021 och karosspaneler (med pärlor) har monterats.

Vagnar av den bevarade Corris Railway (1966–nuvarande)

siffra	Hjultyp	Kroppstyp	Typ av tak	Tillträdde tjänst	Anteckningar
7	Boggi	Corris helt trä original	Elliptisk	1898	Delvis restaurerad. Inte i tjänst.
20	4-hjulig	Nybyggd i Corris-stil	Elliptisk	2002	Byggd på ex- NCB- chassi.
21	Boggi	Nybyggd Corris stålram	Elliptisk	2003
22	Boggi	Nybyggd Corris stålram	Clerestory	2015
23	Boggi	Nybyggd Corris stålram	Elliptisk	2021
24	Boggi	Nybyggd Corris stålram	Clerestory	–	Under konstruktion.

Se även

• Lista över 2 ft 3 i spårvidd järnvägar
• Lista över brittiskt arv och privata järnvägar
• Brittiska smalspåriga järnvägar

Bibliografi

• Boyd, James IC (1965). Smalspåriga järnvägar i mitten av Wales . The Oakwood Press.
• Briwnant Jones, Gwyn. Järnväg genom Talerddig .
• Briwnant Jones, Gwyn. Great Western Corris .
• Briwnant Jones, Gwyn. Sista dagarna av den gamla Corris .
• Briwnant Jones, Gwyn. Sagor om den gamla Corris .
•   The Corris Railway Society (1988). En återgång till Corris . Avon-Anglia publikationer. ISBN 0-905466-89-6 .
• Cozens, Lewis (1949). Corris Järnvägen .
• Johnson, Peter (2011). En illustrerad historia av Great Western Narrow Gauge . Oxford Publishing Co.
•   Jones, David (2002). Corris Trwy Lygad y Camera/Through the Eye of the Camera . ISBN 0-9543378-0-8 .

externa länkar

• Corris Järnvägssällskap
• för Corris Railway