förbindelserna mellan Europeiska unionen och NATO

Fördelning av EU-medborgare (mill., 2023). På Storbritanniens insisterande under förhandlingarna om fördraget före Brexit specificerar artikel 42.2 i TEU att Nato "ska vara det huvudsakliga forumet för genomförandet av kollektivt självförsvar för EU-medlemsstater som också är NATO-medlemmar."

Europeiska unionen (EU) och Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) är två huvudsakliga fördragsbaserade västerländska organisationer för samarbete mellan medlemsländer, båda med huvudkontor i Bryssel , Belgien. Deras natur är olika och de verkar inom olika sfärer: Nato ^{implementera är en rent mellanstatlig} organisation som fungerar som en militär allians vars primära uppgift är att artikel 5 i Nordatlantiska fördraget om kollektivt territoriellt försvar. EU å andra sidan är en delvis övernationell och delvis mellanstatlig sui generis enhet som liknar en konfederation som innebär en bredare ekonomisk och politisk integration . Till skillnad från Nato bedriver EU en egen utrikespolitik – baserad på konsensus, och medlemsländerna har utrustat det med verktyg inom området försvar och krishantering; strukturen för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP) .

Medlemskapen i EU och Nato är distinkta, och vissa EU-medlemsstater är traditionellt neutrala i försvarsfrågor. EU och Nato har 27 respektive 30 medlemsländer, varav 21 är medlemmar i båda. Ytterligare fyra NATO-medlemmar är EU-sökande – Albanien, Montenegro, Nordmakedonien och Turkiet – och ytterligare en, Storbritannien, är en före detta EU-medlem . Två andra – Island och Norge – har valt att stanna utanför EU, men deltar i EU:s inre marknad som en del av deras medlemskap i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Två EU-medlemsstater – Sverige och Finland – har ansökt till Nato och håller på att ratificeras som medlemmar, vilket lämnar fyra icke-NATO-stater kvar i EU: Österrike, Irland, Cypern och Malta. Flera EU- och Natomedlemsstater var tidigare medlemmar i Warszawapakten .

EU har en egen klausul om ömsesidigt försvar i artiklarna 42.7 och 222 i fördraget om Europeiska unionen (TEU) respektive fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). GSFP: s lednings- och kontrollstruktur är dock mycket mindre än NATO:s ledningsstruktur (NCS), och i vilken utsträckning GSFP bör utvecklas för att bilda en fullständig försvarsarm för EU som kan genomföra EU:s ömsesidiga försvarsklausul i sin egen rätt är en stridsfråga, och Storbritannien (Storbritannien) har invänt mot detta. På Storbritanniens insisterande i förhandlingarna som leder fram till Lissabonfördraget specificerar artikel 42.2 i FEU också att Nato ska vara det huvudsakliga forumet för genomförandet av kollektivt självförsvar för EU-medlemsstater som också är NATO-medlemmar.

Berlin Plus-avtalet från 2002 och 2018 års gemensamma förklaring föreskriver samarbete mellan EU och Nato, inklusive att NCS-resurser kan användas för genomförandet av EU:s GSFP-uppdrag.

Historia

Emblem av tidigare och nuvarande europeiska och transatlantiska lednings- och kontrollstrukturer: Western Union Defence Organization (WUDO, l., 1948-1952), dess de facto efterträdare: Natos högsta högkvarter Allied Powers Europe (SHAPE, m., 1952-nutid) ) och EU:s militära planerings- och uppförandekapacitet (MPCC, r., 2017-nuvarande).

Lokaler för tidigare och nuvarande europeiska och transatlantiska lednings- och kontrollstrukturer: WUDO (l.) i Fontainebleau , Frankrike, dess de facto efterträdare: Natos SHAPE (m.) i Mons , Belgien, och EU:s MPCC (r.) i Bryssel , Belgien.

1948-1951: Gemensamt ursprung, där Nato kannibaliserar inomeuropeiska initiativ

Western Union , inrättad för att genomföra Brysselfördraget från 1948 , undertecknat av Frankrike, Nederländerna, Beneluxländerna och Storbritannien, representerar en föregångare till både Nato och EU:s försvarsarm, den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (GSFP). WUDO:s organisationsplan från november 1948, där heldragna och streckade linjer indikerar kontroll- respektive sambandslinjer:

Rådgivande rådet (utrikes- eller premiärministrar)

Permanenta kommissionen (4 ambassadörer i London plus representant för utrikeskontoret)

Försvarsutskottet (försvarsministrar)

Military Supply Board

Stabschefskommittén (WUCOS)

finanskommitté

FN:s generalförsamlings särskilda kommitté

Säkerhetskommittén

Militärkommitté och kombinerad stab vid WUCOS

Överbefälhavarekommittén och dess ordförande

C-in-C Västeuropas landstyrkor

C-in-C västra Europa (taktiska) flygvapnet

Flaggofficer Västeuropa

Sedan slutet av andra världskriget har suveräna europeiska länder ingått fördrag och därigenom samarbetat och harmoniserat politik (eller samlat suveränitet ) på ett ökande antal områden, i det europeiska integrationsprojektet eller Europas uppbyggnad ( franska : la construction européenne ). Följande tidslinje beskriver den rättsliga starten av Europeiska unionen (EU) – den huvudsakliga ramen för denna enande. EU ärvde många av sina nuvarande ansvarsområden från Europeiska gemenskaperna (EG), som grundades på 1950-talet i andan av Schumandeklarationen .

   Teckenförklaring: S: undertecknande F: ikraftträdande T: uppsägning E: utgång de facto överträdelse Rel. med EG/EU-ramverk: de facto inuti utanför

Europeiska unionen (EU)

[ Forts. ]

Europeiska gemenskaperna (EG)

(Pelare I)

Europeiska atomenergigemenskapen (EAEC eller Euratom)

[ Forts. ]

/ / / Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG)

(kompetensfördelning)

Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG)

Schengenreglerna

Europeiska gemenskapen (EG)

'TREVI'

Rättsliga och inrikes frågor (RIF, pelare II)

/ North Atlantic Treaty Organisation (NATO)

[ Forts. ]

Polis- och rättsligt samarbete i brottmål (PJCC, pelare II )

anglo-fransk allians

[ Försvarsarm överlämnad till Nato ]

Europeiskt politiskt samarbete (EPC)

Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP, pelare III )

Western Union (WU)

/ Västeuropeiska unionen (WEU)

[ Uppgifter definierade efter VEU:s återaktivering 1984 överlämnade till EU ]

[Sociala, kulturella uppgifter lämnade till CoE ]

[ Forts. ]

Europarådet (CoE)

Entente Cordiale S: 8 april 1904

Dunkirk-fördraget S: 4 mars 1947 F: 8 september 1947 E: 8 september 1997

Brysselfördraget S: 17 mars 1948 F: 25 augusti 1948 T: 30 juni 2011

London och Washington fördrag S: 5 maj/4 april 1949 F: 3 augusti/24 augusti 1949

Parisfördrag: EKSG och EDC S: 18 april 1951/27 maj 1952 F: 23 juli 1952/— E: 23 juli 2002/—

Protokoll för ändring och komplettering av Brysselfördraget S: 23 oktober 1954 F: 6 maj 1955

Romfördrag: EEC och Euratom S: 25 mars 1957 F: 1 januari 1958

WEU-CoE-avtal S: 21 oktober 1959 F: 1 januari 1960

Bryssel (fusions)fördraget S: 8 april 1965 F: 1 juli 1967

Davignon rapport S: 27 oktober 1970

Europeiska rådets slutsatser S: 2 december 1975

Europeiska enhetsakten (SEA) S: 17/28 februari 1986 F: 1 juli 1987

Schengenfördraget och konventionen S: 14 juni 1985/19 juni 1990 F: 26 mars 1995

Maastrichtfördraget S: 7 februari 1992 F: 1 november 1993

Amsterdamfördraget S: 2 oktober 1997 F: 1 maj 1999

Nicefördraget S: 26 februari 2001 F: 1 februari 2003

Lissabonfördraget S: 13 december 2007 F: 1 december 2009

1954: Misslyckande med att etablera en autonom europeisk pelare i Nato

Hade inte dess grundfördrag misslyckats med att få ratificering i det franska parlamentet 1954, skulle Europeiska försvarsgemenskapen ha inneburit en alleuropeisk militär, uppdelad i nationella komponenter, och haft en gemensam budget, gemensamma vapen, centraliserade militära upphandlingar och institutioner. EDC skulle ha haft en integrerad koppling till Nato och bilda en autonom europeisk pelare i Atlantalliansen.

Diagram som visar hur de institutioner som föreskrivs i fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen (EDC) fungerar, ställandet av medlemsstaternas väpnade styrkor (Europeiska försvarsstyrkorna) till gemenskapens förfogande och kopplingen mellan EDC och Norden Atlantiska fördragsorganisationen (NATO).

1996-nutid: Spänningar och ömsesidiga intressen när EU får autonoma försvarsstrukturer

Efter upprättandet av ESDI och St. Malo-deklarationen var USA:s utrikesminister Madeleine Albright bland andra som uttryckte oro över att en oberoende europeisk säkerhetspelare skulle kunna undergräva Nato, när hon lade fram de tre berömda D:n:

Vår [...] uppgift är att arbeta tillsammans för att utveckla [ESDI] inom [NATO], vilket USA starkt har stöttat. Vi stöder entusiastiskt alla sådana åtgärder som förbättrar den europeiska kapaciteten. USA välkomnar en mer kapabel europeisk partner, med moderna, flexibla militära styrkor som kan släcka bränder i Europas egen bakgård och arbeta med oss genom [NATO] för att försvara våra gemensamma intressen. Nyckeln till ett framgångsrikt initiativ är att fokusera på praktiska militära förmågor. Alla initiativ måste undvika att föregripa [NATO] beslutsfattande genom att länka ESDI från NATO, undvika att duplicera befintliga ansträngningar och undvika att diskriminera icke-EU-medlemmar. [...]

— USA:s utrikesminister Albright , North Atlantic Council (8 december 1998)

Östlig utvidgning

Nuvarande samarbete

Kommandobyte för posten som överbefälhavare Allied Forces Europe (SACEUR) vid Supreme Headquarters Allied Powers Europe (SHAPE), huvudhögkvarteret för North Atlantic Treaty Organizations Allied Command Operations (ACO). SHAPEs huvudbyggnad flaggar också för EU , vilket återspeglar Berlin Plus-avtalet .

Berlin Plus-avtalet gör det möjligt att planera och genomföra EU-operationer på militärstrategisk och operativ nivå med tillgång till tillgångar och kapacitet i Natos kommandostruktur (NCS). I en sådan händelse skulle ett operativt högkvarter (OHQ) inrättas inom Natos högsta högkvarter Allied Powers Europe (SHAPE) i Mons, Belgien. SHAPE är huvudkvarteret för Allied Command Operations ( ACO).

När NCS tillhandahåller OHQ, agerar biträdande överbefälhavare för allierade Europa (DSACEUR) som operationschef (OpCdr).

Berlin Plus-avtalet kräver att EU:s användning av Natos tillgångar är föremål för en "förhandsrätt", dvs. Nato måste först avböja att ingripa i en given kris, och villkorat av enhälligt godkännande bland Natostater, inklusive de utanför EU. Till exempel försenade turkiska reservationer om Operation Concordia med hjälp av NATO-tillgångar dess utplacering med mer än fem månader.

Europeiska utrikestjänstens (EEAS) militärstab (EUMS), belägen i Kortenbergbyggnaden i Bryssel, har ett permanent NATO-förbindelseteam och driver en permanent EU-cell vid Natos högsta högkvarter Allied Powers Europe (SHAPE) i Mons .

Jämförelse

Kommandostrukturer

GSFP innebär kollektivt självförsvar bland medlemsländerna. Detta ansvar grundar sig på artikel 42.7 i FEU, som säger att detta ansvar inte påverkar den specifika karaktären hos vissa medlemsländers säkerhets- och försvarspolitik, med hänvisning till neutralitetspolitik. Se Neutralt land§Europeiska unionen för diskussion om detta ämne. Enligt artikel 42.7 "Om en medlemsstat utsätts för väpnad aggression på dess territorium, ska de andra medlemsstaterna ha en skyldighet att bistå och bistå med alla medel som står i deras makt, i enlighet med artikel 51 i Förenta staterna. Nationernas stadga. Detta ska inte påverka den specifika karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik." I artikel 42.2 anges vidare att Nato ska vara det huvudsakliga forumet för genomförandet av kollektivt självförsvar för EU-medlemsstater som också är NATO-medlemmar.

EU har ingen permanent militär ledningsstruktur som liknar Nordatlantiska Fördragsorganisationens (NATO) Allied Command Operations (ACO), även om man har kommit överens om att ACO-resurser får användas för genomförandet av EU:s GSFP-uppdrag enligt Berlin Plus-avtal . Military Planning and Conduct Capability (MPCC), som inrättades 2017 och ska förstärkas 2020, representerar dock EU:s första steg i utvecklingen av en permanent militär OHQ. Parallellt markerar den nyinrättade Europeiska försvarsfonden (EDF) första gången EU:s budget används för att finansiera multinationella försvarsprojekt.

europeiska unionen

Plats för alternativa OHQ för EU-ledda militära operationer: EU-högkvarter, Nato-högkvarter och nationella OHQ som erbjuds av medlemsländerna visas med röda, blå respektive gula markeringar

s lednings- och kontrollstruktur (C2) leds av politiska organ som består av medlemsländernas representanter och kräver i allmänhet enhälliga beslut. Från och med april 2019:

Kontakt: Råd och rekommendationer Stöd och uppföljning Förberedande arbete

Politisk strategisk nivå:

EUCO Pres. ( EUCO )

Samordning/stöd

HR/VP ( FAC )

HR/VP ( PMG )

HR/VP ( PSC )

CEUMC ( EUMC )

CMPD

DGEUMS ( EUMS )

Militär/civil strategisk nivå:

Dir MPCC ( MPCC )

JSCC

Civ OpCdr CPCC

Operativ nivå:

MFCdr ( MFHQ )

HoM

Taktisk nivå:

CC Land

CC Air

CC Mar

Andra CC

Krafter

¹ I händelse av att en civil GSFP-uppdrag också är på fältet, är förbindelserna med den civila planerings- och genomförandekapaciteten (CPCC) och dess civila operationschef (Civ OpCdr), samt den underordnade uppdragschefen (HoM), koordineras enligt bilden.

² Andra komponentbefälhavare (CC) och tjänstegrenar som kan inrättas.

³ MPCC är en del av EUMS och Dir MPCC är dubbelhatt som DGEUMS. Om inte MPCC används som operationshögkvarter (OHQ), skulle antingen en nationell OHQ som erbjuds av medlemsstaterna eller NATO :s kommandostruktur (NCS) tjäna detta syfte. I det senare fallet vice överbefälhavare i Europa (DSACEUR), snarare än Dir MPCC, fungera som operationschef (OpCdr).

⁴ Om inte MPCC används som operationshögkvarter (OHQ), skulle MFCdr vara känd som en Force Commander (FCdr), och leda ett Force Headquarters (FHQ) snarare än ett MFHQ. Medan MFHQ skulle agera både på den operativa och taktiska nivån, skulle FHQ agera enbart på den operativa nivån.

⁵ Den politiska strategiska nivån är inte en del av C2-strukturen i sig, utan representerar de politiska organ, med tillhörande stödfaciliteter, som bestämmer uppdragens allmänna inriktning. Rådet bestämmer rollen för den höga representanten (HR/VP), som fungerar som Europeiska kommissionens vice ordförande , deltar i Europeiska rådets möten, är ordförande i rådet för utrikesfrågor (FAC ) och kan vara ordförande i Kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik (PSC). i kristider. Den höga representanten/vice ordföranden föreslår och genomför GSFP-beslut.

⁶ Samma sammansättning som kommittén för ständiga representanter (COREPER) II, som också förbereder FAC:s GSFP-relaterade arbete.

NATO

JSEC

Platser för Natos två strategiska kommandon – Allied Command Transformation (ACT; gula märken) och Allied Command Operations (ACO; röda märken) – varav den senare har Högsta högkvarteret Allied Powers Europe (SHAPE) som sitt högkvarter. De underordnade centra för ACT och underordnade kommandon och gemensamma styrkor för ACO visas också.

En översikt över Natos militära kommandostruktur (NCS):

Kontaktperson: Ger råd och stöd till NAC

Politisk strategisk nivå:

North Atlantic Council

Generalsekreterare för NATO Bryssel , BE

Internationell personal Bryssel , BE

Militär strategisk nivå:

Ordförande för NATO:s militära kommitté

Internationell militärstab

Bryssel , BE

Strategiska kommandon:

SACEUR ( ACO , SHAPE ) Mons , BE

SACT ( ACT , HQ SACT ) Norfolk , USA

Taktiska kommandon:

Transformationskommandon:

AIRCOM Ramstein , DE

JWC Stavanger , NO

MARCOM Northwood , GB

JALLC Lissabon , PT

LANDCOM İzmir , TR

JFTC Bydgoszcz , PL

Övrigt:

JSEC Ulm , DE

Operativa kommandon:

CIS GP Mons , BE

STRIKFORNATO Oeiras , PT

JFC-NF Norfolk, Virginia , USA

JFC-NP Neapel , IT

JFC-BS Brunssum , NL

Responskraft :

MNC-NE Szczecin , PL

MND-SE Bukarest , RO

toppmöten

EU-NATO-toppmöten

Första toppmötet mellan EU och NATO: TBD i TBD

Medlemskap

Karta som visar europeiskt medlemskap i EU och NATO

endast EU-medlem

Endast NATO-medlem

medlem av båda

: s stjärnkrona och Natos kompassros omringar Belgiens försvarsemblem

Medlemskapen i EU och Nato är distinkta. EU och Nato har 27 respektive 30 medlemsländer, varav 21 stater är medlemmar i båda.

De sex EU-medlemsstater som inte är medlemmar i Nato ( Österrike , Cypern , Finland , Irland , Malta och Sverige ) hade neutralitetspositioner under det kalla kriget, som de sedan dess har behållit. Men alla utom Cypern är nu medlemmar i Natos Partnerskap för fred . Cypern är det enda EU-medlemslandet som varken är fullvärdig medlem i Nato eller deltar i Partnerskap för fred. Varje fördrag om Cyperns deltagande i Nato skulle sannolikt blockeras av Turkiet på grund av Cypern-tvisten . Den ryska invasionen av Ukraina 2022 väckte debatten om NATO-medlemskap i flera länder, där både Sverige och Finland ansökte om medlemskap i NATO.

Av Natos 30 medlemsländer är 28 europeiska stater. De 7 europeiska staterna som är NATO-medlemmar men inte EU-medlemmar inkluderar fyra stater som har ansökt om EU-medlemskap (Albanien, Montenegro, Nordmakedonien och Turkiet), samt Storbritannien som är en tidigare EU- medlem . De två andra – Island och Norge – har valt att stanna utanför EU, men deltar i EU:s inre marknad .

Flera EU-medlemsstater var tidigare medlemmar i Natos rival Warszawapakten .

Icke-europeiska länder

Transkontinentala länder

Jämförelse av de två största euro-atlantiska försvarsorganisationerna
	Europeiska unionen (med avseende på dess försvarsgren, den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken )		NATO
Ömsesidigt försvarsklausul	Artikel 42.7 i den konsoliderade versionen av fördraget om Europeiska unionen : "Om en medlemsstat utsätts för väpnad aggression på dess territorium, ska de andra medlemsstaterna ha en skyldighet att bistå och bistå med alla medel som står i deras makt, i enlighet med artikel 51 i Förenta Nationernas stadga. Detta ska inte påverka den specifika karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. [...]"		Artikel 5 i Nordatlantiska fördraget : "Parterna är överens om att en väpnad attack mot en eller flera av dem [på deras territorium] ska betraktas som en attack mot dem alla och följaktligen är de överens om att, om en sådan väpnad attack inträffar, var och en av dem, i utövande av rätten att individuellt eller kollektivt självförsvar som erkänns av artikel 51 i Förenta Nationernas stadga, kommer att hjälpa den eller de så attackerade parterna genom att omedelbart, individuellt och i samförstånd med de andra parterna, vidta sådana åtgärder som den anser nödvändiga, inklusive användning av väpnad styrka, för att återställa och upprätthålla säkerheten i det nordatlantiska området. [...]"
	Politisk strategisk organisation
Högsta kontoret	Hög representant (HR/VP)		generalsekreterare
Huvudsakliga beslutande organ	utrikesrådet		Nordatlantiska rådet
Sambandsorgan	Europeiska utrikestjänsten		Internationell personal
Plats	Kortenberg-byggnaden ( Bryssel , Belgien)		Natos högkvarter (Bryssel, Belgien)
	Militär strategisk organisation
Högste befälhavare	Direktör för den militära planerings- och uppförandekapaciteten		Allierades högsta befälhavare i Europa
Huvudkontor	Militär planering och uppförandekapacitet (Bryssel, Belgien)		Högsta högkvarteret Allied Powers Europe ( Mons , Belgien)
Ordförande för försvarsförsamlingens chefer	Ordförande för Europeiska unionens militära kommitté		Ordförande för NATO:s militära kommitté
Chefer för försvarsförsamlingen	Europeiska unionens militära kommitté		Natos militära kommitté
Rådgivande organ	Europeiska unionens militärstab		Internationell militärstab
	Medlemskap	Permanent strukturerat samarbete	Medlemskap
Medlemsstater i både EU och Nato
Belgien	Grundare	Grundare	Grundare
Bulgarien	2007	Grundare	2004
Kroatien	2013	Grundare	2009
Tjeckien	2004	Grundare	1999
Danmark	1973	2022	Grundare
Estland	2004	Grundare	2004
Frankrike	Grundare	Grundare	Grundare
Tyskland	Grundare	Grundare	1955
Grekland	1981	Grundare	1952
Ungern	2004	Grundare	1999
Italien	Grundare	Grundare	Grundare
Lettland	2004	Grundare	2004
Litauen	2004	Grundare	2004
Luxemburg	Grundare	Grundare	Grundare
Nederländerna	Grundare	Grundare	Grundare
Polen	2004	Grundare	1999
Portugal	1986	Grundare	Grundare
Rumänien	2007	Grundare	2004
Slovakien	2004	Grundare	2004
Slovenien	2004	Grundare	2004
Spanien	1986	Grundare	1982
Icke-NATO-medlemsstater i EU
Österrike	1995	Grundare	Partnerskap för fred
Cypern	2004	Grundare	Nej
Finland	1995	Grundare	Anslutningsprotokoll undertecknat
Irland	1973	Grundare	Partnerskap för fred
Malta	2004	Nej	Partnerskap för fred
Sverige	1995	Grundare	Anslutningsprotokoll undertecknat
Nato-medlemsstater som inte är EU
Albanien	Kandidat	—	2009
Island	Nej	—	Grundare
Montenegro	Kandidat	—	2017
Nordmakedonien	Kandidat	—	2020
Norge	Försvarsverkets avtal	—	Grundare
Kalkon	Medlemskapsförhandlingarna avbröts	—	1952
Storbritannien	Nej	—	Grundare
Europeiska länder utanför både EU och Nato
Armenien	Nej	—	Handlingsplan för individuell partnerskap
Azerbajdzjan	Nej	—	Handlingsplan för individuell partnerskap
Belarus	Nej	—	Partnerskap för fred
Bosnien och Hercegovina	Kandidat	—	Handlingsplan för medlemskap
Georgien	Sökande	—	Intensifierad dialog
Kazakstan	Nej	—	Handlingsplan för individuell partnerskap
Kosovo	Potentiell kandidat	—	Nej
Moldavien	Kandidat	—	Handlingsplan för individuell partnerskap
Ryssland	Nej	—	Partnerskap för fred
Serbien	Kandidat	—	Handlingsplan för individuell partnerskap
Schweiz	Försvarsverkets avtal	—	Partnerskap för fred
Ukraina	Kandidat	—	Intensifierad dialog
Natos medlemsländer i Nordamerika, som därför inte är berättigade till EU-medlemskap
Kanada	—	—	Grundare
Förenta staterna	—	—	Grundare
Medlemmar i Natos Partnerskap för fred utanför Europa, som därför varken är berättigade till EU- eller Nato-medlemskap
Kirgizistan	—	—	Partnerskap för fred
Tadzjikistan	—	—	Partnerskap för fred
Turkmenistan	—	—	Partnerskap för fred
Uzbekistan	—	—	Partnerskap för fred

Se även

externa länkar

Diplomatiska förbindelser för Nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO)
Inre relationer	Albanien Kanada Kroatien Montenegro Nordmakedonien Rumänien Kalkon
Multilaterala förbindelser	Atlantic Treaty Association Euro-atlantiska partnerskapsrådet europeiska unionen Medelhavsdialog Handlingsplan för individuell partnerskap Istanbuls samarbetsinitiativ Partnerskap för fred
Bilaterala relationer	Armenien Österrike Azerbajdzjan Bosnien och Hercegovina Belarus Cypern Finland Georgien Irland Kosovo Malta Moldavien Pakistan Ryssland Serbien Sverige Ukraina
Relaterade ämnen	Stor allierad icke-NATO Islamisk militär koalition för bekämpning av terrorism