Ubåtsflykt och räddningssystem (Kungliga svenska flottan)

Kungliga marinens ubåtsutrymnings- och räddningssystem ( SMER) är en uppsättning utrustning som används av den svenska marinen för att tillhandahålla räddningsinrättningar för besättningar på handikappade ubåtar. Den består av tre huvudkomponenter: ubåtsräddningsfartyget, ubåtsräddningsfartyget och utrymningssystemet på ubåtarna som består av en utrymningsstam och utrymningsdräkter.

Komponenter

Ubåtens räddningsfartyg med namnet URF (en svensk förkortning för UbåtsRäddningsFarkost – Submarine Rescue Vessel)
Dyk- och ubåtsräddningsfartyget HSwMS Belos (A214)
Utrymningssystemet (som inkluderar att alla svenska ubåtar är utrustade med en rymningsstam för en person , personlig utrymningsutrustning ombord på ubåtarna såsom utrymningsdräkter och en utrymningsstridsvagn i land vid Karlskrona örlogsbas) (länk till ny wikisida på dyktanken).

Tidig utveckling

Redan från början av Kungliga Marinens ubåtstid har frågan om Ubåtsflykt och räddning varit en integrerad del av ubåtssystemet.

Kungliga marinens första ubåt ( Hajen , som levererades 1904), kunde förses med prefabricerade pontoner som konstruerades för att uppfylla två mål. För det första minskar de draget vid behov t.ex. för att passera genom Göta kanal , en kanal genom Sverige mellan öst- och västkusten. För det andra skulle de också kunna användas för att täcka hela ubåten i händelse av en olycka. Vid denna tidpunkt var de enda tillgängliga metoderna för att rädda en ubåtsbesättning antingen att lyfta hela ubåten (en metod som knappast kommer att lyckas på grund av den långa tiden det tar att utföra) eller individuell flykt från ubåten.

På 1920-talet testades utrustning för att hjälpa ubåten att utföra fri flykt som Davis Submerged Escape Apparatus (Davis, 1995) av Kungliga svenska flottan. 1926 utfärdades Dräger (i Sverige benämnd Dräger M/25) som flottans första flyktapparat, följt av flera andra modeller av Davis, Dräger, Momsen och AGA (Lindemark, 1996). Under de tidiga dagarna utfördes dessa tester i simbassänger och vid stränder i öppet vatten. De första försöken till sjöss från en ubåt utfördes 1928 (Det Svenska Ubåtsvapnet 1904-2004). Utrymningsträning för ubåtsmännen var dock riskabel från ubåtar, och gav inte realistisk träning i öppet vatten.

En 6 m djup ubåtsutrymningstank för dykning och flyktträning byggdes vid Galärvarvet i Stockholm 1934. Senare byggdes två andra dyktankar: en första på 6 m djup i Göteborg, byggd 1943, och en andra. mäter 21 m djup (inklusive en 2 m djup utrymningskammare) i Karlskrona.

De 6 m djupa dyktankarna är nu avvecklade men 20 m tanken i Karlskrona är fortfarande i aktiv tjänst. Dyktanken vid Galärvarvet används nu som ett museum öppet för allmänheten, som visar historia och utrustning för dykning och ubåtsräddning.

Lärdomar från USS Squalus och HMS Thetis

1939 förändrade den framgångsrika räddningen av besättningen från USS Squalus i kombination med den misslyckade individuella flykten från HMS Thetis synen på hur man räddar ubåtsfartyg från en nödställd ubåt. Den föredragna metoden skulle från och med nu vara kollektiv räddning (länk SMER).

1940 köptes ett begagnat bärgningsfartyg byggt 1885 till flottan. För att fungera som räddningsfartyg utrustades hon med en räddningskammare av McCann-typ (en av de två ursprungliga räddningskamrarna av McCann-typ finns utställd på rymningsstridsvagnsmuseet på Galärvarvet, Stockholm ). Fartyget togs i drift 1942 med det nya namnet Belos . Ett av hennes första uppdrag var att söka efter den försvunna svenska ubåten Ulven 1943. Dykare från Belos identifierade så småningom Ulven som senare återfanns och förklarades förlorad med alla händer sjunkna av en herrelös min.

Utveckling efter andra världskriget

1963 tog det nya fartyget (II) över sina föregångares uppgifter, som fortfarande använde räddningskammarsystemet av McCann-typ. Belos (II) hade större kapacitet för förtöjning och dykning. Dyksystemet har förbättrats under åren och kunde användas för dykning till ett maximalt djup av cirka 300 meter.

I början av sjuttiotalet fanns ett behov av ett nytt räddningsfartyg, drevet av de åldrande räddningskamrarna, önskad Transfer Under Pressure (TUP) förmåga och större kapacitet vad gäller djup och antal räddningar.

Dessa operativa krav resulterade i utvecklingen av det svenska ubåtsräddningsfartyget URF. Designad och byggd av Kockums varv i Malmö lades hon ner 1974, redo för försök 1978 och var i full drift 1980.

Parallellt med design och konstruktion av URF byggdes ett nytt dykkomplex som hemmabas för URF vid Berga Marinbas, strax söder om Stockholm. Det inkluderade ett dekompressionskammarsystem, såväl som forsknings- och utbildningsanläggningar med anläggningar för överföring under tryck inomhus till ett dekompressionskammarsystem som använder en personaltransportkammare för skytteltrafik mellan URF och kamrarna. Anläggningen omfattade även förvarings- och underhållsutrymmen samt en sjösättningsplats med enkel tillgång till ett träningsområde i närheten. Anläggningen var i drift 1979 och avvecklades 2005 då räddningssystemet flyttades till Karlskrona.

Under de senaste 25 åren har det svenska ubåtsutrymnings- och räddningssystemet utvecklats från enstaka enheter och kapaciteter som verkar i Östersjön, till ett integrerat och mycket sofistikerat räddningssystem med världsomspännande kapacitet. I processen att skapa och förbättra Kungliga Marinens ubåtsutrymnings- och räddningssystem har andra tillgångar, övningar och utrustning utvecklats. Dessa inkluderar förbättrade utrymningsdräkter , utrymningstråg för en person , dekompressionskammare i container och annan utrustning. Ett omfattande internationellt samarbete har gett nya viktiga idéer, kunskap och ovärderligt partnerskap.

Anteckningar

Lindemark, Claes (1996). Dykhuset på Galärvarvet . Sjöhistoriska museets rapport, 1400-2582 ; 33 (på svenska). Stockholm: Sjöhistoriska museet. sid. 37. ISBN 91-85268-66-6 . SELIBR 7747433 .
Klintebo, Roderick, red. (2004). Det svenska ubåtsvapnet 1904-2004 . Forum navales skriftserie, 1650-1837 ; 9 (på svenska). Stockholm: Litteratim. s. 175–194. ISBN 91-973075-3-X . SELIBR 9421249 .
Davis, RH, Deep Diving and Submarine Operations: A Manual for Deep Sea Divers and Compressed Air Workers: Del 1 och 2, Siebe, Gorman & Company LTD, Cwmbran, nionde upplagan, 1995