Meter (poesi)

I poesi är meter ( Commonwealth-stavning ) eller meter ( amerikansk stavning ; se stavningsskillnader ) den grundläggande rytmiska strukturen för en vers eller rader i vers . Många traditionella versformer föreskriver en specifik versmeter, eller en viss uppsättning meter som alternerar i en viss ordning. Studien och den faktiska användningen av mätare och former av versifiering är båda kända som prosodi . (Inom lingvistik används " prosodi " i en mer allmän bemärkelse som inte bara inkluderar poetisk meter utan också de rytmiska aspekterna av prosa , vare sig de är formell eller informell, som varierar från språk till språk, och ibland mellan poetiska traditioner.)

Egenskaper

Ett urval av egenskaper kan identifieras när man klassificerar poesi och dess meter.

Kvalitativ kontra kvantitativ mätare

Mätaren för de flesta poesi i västvärlden och på andra håll är baserad på mönster av stavelser av särskilda typer. Den välbekanta typen av meter i engelskspråkig poesi kallas kvalitativ meter , med betonade stavelser som kommer med jämna mellanrum (t.ex. i jambiska pentametrar , vanligtvis varje jämnt stavelse). Många romanska språk använder ett schema som är något liknande men där positionen för endast en viss betonad stavelse (t.ex. den sista) behöver fixas. Mätaren på den gammalgermanska poesin av språk som fornnordiska och fornengelska var radikalt annorlunda, men baserade sig fortfarande på stressmönster.

Vissa klassiska språk använde däremot ett annat schema som kallas kvantitativ mätare , där mönster baserades på stavelsevikt snarare än betoning. I de daktyliska hexametrarna i klassisk latin och klassisk grekiska , till exempel, var var och en av de sex fot som utgör linjen antingen en daktyl (lång-kort-kort) eller en spondee (lång-lång): en "lång stavelse" var bokstavligen en som tog längre tid att uttala än en kort stavelse: specifikt en stavelse som består av en lång vokal eller diftong eller följs av två konsonanter. Ordens stressmönster gjorde ingen skillnad för metern. Ett antal andra forntida språk använde också kvantitativ mätare, såsom sanskrit , persiska , gammalkyrklig slaviska och klassisk arabiska (men inte biblisk hebreiska ).

Slutligen, icke-stressade språk som har liten eller ingen differentiering av stavelselängd, som franska eller kinesiska, baserar sina verser på endast antalet stavelser. Den vanligaste formen på franska är Alexandrin , med tolv stavelser en vers, och på klassisk kinesiska fem tecken, och därmed fem stavelser. Men eftersom varje kinesiskt tecken uttalas med en stavelse i en viss ton , hade klassisk kinesisk poesi också mer strikt definierade regler, såsom tematisk parallellism eller tonal antites mellan raderna.

Fötter

I många västerländska klassiska poetiska traditioner kan metern på en vers beskrivas som en sekvens av fötter , där varje fot är en specifik sekvens av stavelsetyper – som relativt obetonad/stressad (normen för engelsk poesi) eller lång/kort (som i de flesta klassiska latinska och grekiska poesi).

Iambic pentameter , en vanlig meter i engelsk poesi, är baserad på en sekvens av fem jambiska fötter eller iambs , som var och en består av en relativt obetonad stavelse (här representerad med "˘" ovanför stavelsen) följt av en relativt betonad (här representerad med "/" ovanför stavelsen) – "da-DUM" = "˘ /":

˘ / ˘ / ˘ / ˘ / ˘ / Så länge män kan andas, eller ögon kan se, ˘ / ˘ / ˘ / ˘ / ˘ / Så länge lever detta, och detta ger liv åt dig.

Detta tillvägagångssätt för att analysera och klassificera mätare kommer från antikens grekiska tragedier och poeter som Homer , Pindar , Hesiod och Sappho .

Men vissa mätare har ett övergripande rytmmönster till linjen som inte enkelt kan beskrivas med fötter. Detta förekommer i sanskritpoesi; se vedisk mätare och sanskritmätare . (Även om denna poesi faktiskt specificeras med hjälp av fötter, är varje "fot" mer eller mindre likvärdig med en hel rad.) Den förekommer också i vissa västerländska meter, som den hendecasyllable som gynnas av Catullus och Martial , som kan beskrivas som:

xx — ∪ ∪ — ∪ — ∪ — —

(där "—" = lång, "∪" = kort och "xx" kan realiseras som "— ∪" eller "— —" eller "∪ —")

Disylables

Macron och breve notation: = betonad/lång stavelse , = obetonad/kort stavelse

		pyrrhus, dibrach
		iamb (eller iambus eller jambus)
		trochee , choree (eller choreus)
		spondee

Trestavelser

			tribrach
			dactyl
			amphibrach
			anapest , antidactylus
			bacchius
			cretic , amphimacer
			antibacchius
			molossus

Om linan bara har en fot, kallas den en monometer ; två fot, dimeter ; tre är trimeter ; fyra är tetrameter ; fem är pentameter ; sex är hexameter , sju är heptameter och åtta är oktameter . Till exempel, om fötterna är iambs, och om det är fem fot till en linje, så kallas det en jambisk pentameter . Om fötterna huvudsakligen är daktyler och det är sex till en linje, så är det en daktylisk hexameter .

Caesura

Ibland uppstår en naturlig paus mitt i en rad snarare än vid ett radbrytning. Detta är en cesur (snitt). Ett bra exempel är från The Winter's Tale av William Shakespeare ; caesurerna indikeras med '/':

Det är för dig vi talar, / inte för oss själva:

Du är misshandlad / och av någon putter-on

Det kommer förbannat inte; Skulle jag känna skurken,

skulle jag landförbanna honom. / Var hon hedersfel,

jag har tre döttrar; / den äldsta är elva

I latin och grekisk poesi är en caesura ett avbrott i en fot som orsakas av slutet på ett ord.

Varje rad av traditionell germansk alliterativ vers är uppdelad i två halvrader genom en cesur. Detta kan ses i Piers Plowman :

En skön känsla full av folk / förtjust I ther bitwene -

Av alla manere av människor / de meene och de rike,

Werchynge och wandrynge / som världen ber om.

Somme putten hem till plogen / pleiden ful selde,

In settynge och sowynge / swonken ful hard,

Och wonnen att thise wastours / with glotonye destruyeth.

Enjambment

I motsats till caesura är enjambment ofullständig syntax i slutet av en rad; betydelsen går över från en poetisk rad till nästa, utan terminal interpunktion. Även från Shakespeares The Winter's Tale :

Jag är inte benägen att gråta, som vårt kön

vanligtvis är; bristen på vilken fåfäng dagg

kanske ska torka dina medlidanden; men jag har

Den hedervärda sorgen här som brinner

Värre än tårar drunknar.

Metriska variationer

Dikter med ett väldefinierat övergripande metriskt mönster har ofta några rader som bryter mot det mönstret. En vanlig variant är inversionen av en fot, som förvandlar en iamb ("da-DUM") till en troké ("DUM-da"). En andra variant är en huvudlös vers, som saknar första stavelsen i den första foten. En tredje variant är catalexis , där slutet av en rad förkortas med en fot, eller två eller en del därav – ett exempel på detta är i slutet av varje vers i Keats "La Belle Dame sans Merci":

Och på dina kinder en blekande ros (4 fot)

vissnar också snabbt (2 fot)

Modern engelska

De flesta engelska mätare klassificeras enligt samma system som klassiska mätare med en viktig skillnad. Engelska är ett accentspråk, och därför tar beats och offbeats (betonade och obetonade stavelser) platsen för de långa och korta stavelserna i klassiska system. I de flesta engelska verser kan mätaren betraktas som ett slags backslag, mot vilken naturliga talrytmer varierar uttrycksfullt. De vanligaste karaktäristiska fötterna på engelska verser är jamben i två stavelser och anapest i tre. (Se Foot (prosodi) för en komplett lista över de metriska fötterna och deras namn.)

Metriska system

Antalet metriska system på engelska är inte överenskommet. De fyra huvudtyperna är: accentualvers , accentual-syllabisk vers , syllabic vers och kvantitativ vers . Den alliterativa versen av fornengelska kan också läggas till i denna lista, eller inkluderas som en speciell typ av accentualvers. Accentualvers fokuserar på antalet betoningar i en rad, samtidigt som man ignorerar antalet offbeats och stavelser; accent-stavelsevers fokuserar på att reglera både antalet betoningar och det totala antalet stavelser i en rad; stavelsevers räknar bara antalet stavelser i en rad; kvantitativ vers reglerar mönstren för långa och korta stavelser (denna sorts vers anses ofta främmande för engelska). Användningen av utländska mätare på engelska är allt annat än exceptionell.

Ofta använda mätare

Det vanligaste mötet meter av engelsk vers är den jambiska pentametern , där den metriska normen är fem jambiska fot per fodra, även om metrisk substitution är vanlig och rytmiska variationer är praktiskt taget outtömliga. John Miltons Paradise Lost , de flesta sonetter och mycket annat på engelska är skrivna med jambisk pentameter. Rader av orimmad jambisk pentameter är allmänt känd som blank vers . Tom vers på det engelska språket är mest känd representerad i William Shakespeares pjäser och Miltons stora verk, även om Tennyson ( Ulysses , The Princess ) och Wordsworth ( The Prelude ) också använder sig av den.

Ett rimmat par rader av jambisk pentameter gör en heroisk kuplett , en versform som användes så ofta på 1700-talet att den nu används mest för humoristisk effekt (även om se Pale Fire för ett icke-trivialt fall). De mest kända författarna av heroiska kupletter är Dryden och Pope .

En annan viktig mätare på engelska är balladmätaren , även kallad "common meter", som är en fyraradig strof, med två par av en linje av jambisk tetrameter följt av en linje av jambisk trimeter ; ramsorna brukar falla på trimeterns linjer, även om tetrametern i många fall också rimmar . Detta är mätaren för de flesta av Border och skotska eller engelska ballader. I hymnodi kallas det "gemensamma metret", eftersom det är den vanligaste av de namngivna psalmmätarna som används för att para ihop många psalmtexter med melodier, som Amazing Grace :

Fantastisk Grace! hur sött ljudet
som räddade en stackare som jag;

Jag var en gång vilsen, men nu är jag hittad;
Var blind, men nu ser jag.

Emily Dickinson är känd för sin frekventa användning av ballad meter:

Stora gator av tystnad ledde bort

till kvarter av paus —

Här fanns ingen notis — ingen oliktänkande —

Inget universum — inga lagar.

Andra språk

Sanskrit

Versifiering i klassisk sanskritpoesi är av tre slag.

Syllabiska ( akṣaravṛtta ) meter beror på antalet stavelser i en vers, med relativ frihet i distributionen av lätta och tunga stavelser. Denna stil kommer från äldre vediska former. Ett exempel är Anuṣṭubh -metern som finns i de stora eposerna, Mahabharata och Ramayana , som har exakt åtta stavelser i varje rad, varav bara några är specificerade med avseende på längd.
Syllabo-kvantitativa ( varṇavṛtta ) meter beror på stavelseantal, men de lätttunga mönstren är fasta. Ett exempel är Mandākrāntā meter , där varje rad har 17 stavelser i ett fast mönster.
Kvantitativa ( mātrāvṛtta ) mätare beror på varaktighet, där varje linje har ett fast antal mora , grupperade i fot med vanligtvis 4 mora i varje fot. Ett exempel är Arya-metern , där varje vers har fyra rader med 12, 18, 12 respektive 15 mora . I varje 4- mora fot kan det finnas två långa stavelser, fyra korta stavelser eller en lång och två korta i valfri ordning.

Traditionella standardverk på meter är Pingalas Chandaḥśāstra och Kedāras Vṛttaratnākara . De mest uttömmande samlingarna, som de moderna av Patwardhan och Velankar, innehåller över 600 meter. Detta är en betydligt större repertoar än i någon annan metrisk tradition.

grekiska och latin

De metriska "fötterna" i de klassiska språken baserades på hur lång tid det tog att uttala varje stavelse, som kategoriserades efter sin vikt som antingen "långa" stavelser eller "korta" stavelser (anges som dum och di nedan). Dessa kallas också "tunga" respektive "lätta" stavelser för att skilja från långa och korta vokaler. Foten jämförs ofta med en musikalisk takt och de långa och korta stavelserna med hela toner och halvnoter. I engelsk poesi bestäms fötter av betoning snarare än längd, med betonade och obetonade stavelser som fyller samma funktion som långa och korta stavelser i klassisk meter.

Grundenheten i grekiska och latinska prosodi är en mora , som definieras som en enda kort stavelse. En lång stavelse motsvarar två mora. En lång stavelse innehåller antingen en lång vokal, en diftong eller en kort vokal följt av två eller flera konsonanter. Olika regler för elision hindrar ibland en grammatisk stavelse från att göra en hel stavelse, och vissa andra förlängnings- och förkortningsregler (som korrigering ) kan skapa långa eller korta stavelser i sammanhang där man kan förvänta sig motsatsen.

Den viktigaste klassiska mätaren är den daktyliska hexametern , Homeros och Vergilius. Denna form använder verser på sex fot. Ordet daktyl kommer från det grekiska ordet daktylos som betyder finger , eftersom det finns en lång del följt av två korta sträckor. De första fyra fötterna är daktyler ( daa-duh-duh ), men kan vara spondier ( daa-daa ) . Den femte foten är nästan alltid en daktyl. Den sjätte foten är antingen en spondee eller en trochee ( daa-duh) . Den initiala stavelsen av endera foten kallas ictus , den grundläggande "takten" av versen. Det sker vanligtvis en cesur efter den tredje fotens ictus. Aeneidens öppningslinje är en typisk linje av daktylisk hexameter:

("Jag sjunger om vapen och mannen, som först från Trojas stränder...")

I det här exemplet är den första och andra foten daktyler; deras första stavelser, "Ar" respektive "rom", innehåller korta vokaler, men räknas lika långa eftersom vokalerna båda följs av två konsonanter. Den tredje och fjärde foten är spondier, varav den första delas av versens huvudcaesur . Den femte foten är en daktyl, som nästan alltid är fallet. Den sista foten är en sponde.

Den daktyliska hexametern imiterades på engelska av Henry Wadsworth Longfellow i hans dikt Evangeline :

Detta är skogens urtid. De sorlande tallarna och hemlocken,

Skäggiga med mossa, och i kläder gröna, otydliga i skymningen,

Stå som druider förr, med röster sorgsna och profetiska,

Stå som harpar hoar, med skägg som vilar på deras barm.

Lägg märke till hur den första raden:

Följer detta mönster:

Också viktig i grekisk och latinsk poesi är den daktyliska pentametern . Detta var en versrad, uppbyggd av två lika delar, som var och en innehåller två daktyler följt av en lång stavelse, som räknas som en halv fot. På så sätt uppgår antalet fötter till fem totalt. Spondees kan ta plats för daktyler i första halvlek, men aldrig i andra. Den långa stavelsen i slutet av första halvan av versen avslutar alltid ett ord, vilket ger upphov till en caesura .

Dactylisk pentameter används aldrig isolerat. Snarare följer en linje av daktylisk pentameter en linje av daktylisk hexameter i elegisk distich eller elegisk kuplett , en form av vers som användes för sammansättningen av elegier och andra tragiska och högtidliga verser i den grekiska och latinska världen, såväl som kärlek poesi som ibland var lätt och munter. Ett exempel från Ovidius Tristia :

Tempŭs ă | mīcĭtĭ | ae || fātă dĕ | dērĕ mĕ | ae.

("Virgil såg jag bara, och de hårda öden gav Tibullus ingen tid för min vänskap.")

Grekerna och romarna använde också ett antal lyriska meter, som vanligtvis användes för kortare dikter än elegia eller hexameter. I Aeolic vers , en viktig rad kallades hendecasyllabic , en rad med elva stavelser. Denna mätare användes oftast i den saffiska strofen , uppkallad efter den grekiska poeten Sappho , som skrev många av hennes dikter i formen. En hendecasyllabic är en linje med en aldrig varierande struktur: två trokeer, följt av en daktyl, sedan två pastiller. I Sapphic strofen följs tre hendecasyllabics av en "adonic" linje, som består av en daktyl och en trochee. Detta är formen av Catullus 51 (själv en hyllning till Sappho 31 ):

Illĕ mī pār essĕ dĕō vĭdētur;

illĕ, sī fās est, sŭpĕrārĕ dīvōs,

quī sĕdēns adversŭs ĭdentĭdem tē

spectăt ĕt audit

("Han förefaller mig vara som en gud; om det är tillåtet, tycks han som sitter ovanför gudarna och blickar över dig du om och om igen.")

Den sappiska strofen imiterades på engelska av Algernon Charles Swinburne i en dikt som han helt enkelt kallade Sapphics :

Såg den vita oförsonliga Afrodite,

Såg håret obundet och fötterna osandallerade

Glänsa som solnedgångens eld på västerländska vatten;
Såg den motvilliga...

Klassisk arabiska

Det metriska systemet för klassisk arabisk poesi, liksom de för klassisk grekiska och latin, är baserat på vikten av stavelser som klassificeras som antingen "långa" eller "korta". De grundläggande principerna för arabiska poetiska meter Arūḍ eller Arud ( arabiska : العروض al-ʿarūḍ ) Science of Poetry ( arabiska : علم الشعر ʿilm aš-šiʿr ), lades fram av Al-Farahidi (786 e.Kr.) som inte gjorde det att dikter bestod av upprepade stavelser i varje vers. I sin första bok, Al-Ard ( arabiska : العرض al-ʿarḍ ), beskrev han 15 typer av vers. Al-Akhfash beskrev en extra, den 16:e.

En kort stavelse innehåller en kort vokal utan efterföljande konsonanter. Till exempel innehåller ordet kataba, som stavar som ka-ta-ba , tre korta vokaler och består av tre korta stavelser. En lång stavelse innehåller antingen en lång vokal eller en kort vokal följt av en konsonant som är fallet i ordet maktūbun som stavar som mak-tū-bun . Dessa är de enda möjliga stavelsetyperna i klassisk arabisk fonologi som i stort sett inte tillåter att en stavelse slutar på mer än en konsonant eller att en konsonant förekommer i samma stavelse efter en lång vokal. Med andra ord, stavelser av typen -āk- eller -akr- finns inte i klassisk arabiska.

Varje vers består av ett visst antal metriska fötter ( tafāʿīl eller ʾaǧzāʾ ) och en viss kombination av möjliga fötter utgör en meter ( baḥr ).

Den traditionella arabiska metoden för att skriva ut en diktmätare är att använda en sammanlänkning av olika härledningar av verbalroten F-ʿ-L (فعل). Således följande hemistich

قفا نبك من ذكرى حبيبٍ ومنزلِ

Skulle traditionellt skannas som:

فعولن مفاعيلن فعولن مفاعلن

Det vill säga romaniserad och med traditionell västerländsk skanning:

    
 Western:  ⏑ – – ⏑ – – – ⏑ – – ⏑ – ⏑ –  Vers:  Qifā nabki min ḏikrā ḥabībin wa-manzili  Mnemonic:  fa`ūlun mafā`īlun fa`ūlun mafā`ilun

Al-Kʰalīl f. ˀAḫmad al-Farāhīdīs bidrag till studiet av arabisk prosodi är onekligen betydelsefullt: han var den första forskare som utsatte arabisk poesi för en noggrann, noggrann metrisk analys. Tyvärr misslyckades han med att producera en sammanhängande teori; istället nöjde han sig med att bara samla in, klassificera och kategorisera de primära uppgifterna – ett första steg som, även om det var otillräckligt, inte representerar någon meningsfull prestation. Därför har al-Kʰalīl lämnat en formulering av yttersta komplexitet och svårighet som kräver enorma ansträngningar att bemästra; inte ens en kunnig forskare kan använda och tillämpa den med lätthet och fullständigt självförtroende. Dr. ˀIbrāhīm ˀAnīs, en av de mest framstående och berömda pelarna i arabisk litteratur och det arabiska språket under 1900-talet, uttrycker frågan tydligt i sin bok Mūsīqā al-Sʰiˁr:

"Jag är medveten om ingen [annan] gren av arabiska studier som förkroppsligar så många [tekniska] termer som [al-Kʰalīls] prosodi, få och distinkta som mätarna är: al-Kʰalīls lärjungar använde ett stort antal sällsynta föremål, att tilldela dessa artiklar vissa tekniska beteckningar som – undantagslöst – kräver definition och förklaring. …. När det gäller reglerna för metrisk variation är de många i den utsträckningen att de trotsar minnet och påtvingar en krävande studiegång. …. När en elev lär sig dem möter en elev svåra svårigheter som döljer all koppling till en konstnärlig genre – ja, den mest konstnärliga av alla – nämligen poesi. ………. Det är på detta sätt som [olika] författare behandlade ämnet som diskuterades under en period av elva århundraden: ingen av dem försökte introducera ett nytt tillvägagångssätt eller att förenkla reglerna. ………. Är det inte dags för en ny, enkel presentation som undviker konstigheter, visar nära släktskap med [konsten att] poesi och kanske gör vetenskapen om prosodi både smaklig och hanterbar?”

Under 1900- och 2000-talen har många forskare försökt komplettera al-Kʰalīls bidrag.

De arabiska metrarna

Klassisk arabiska har sexton etablerade meter. Även om var och en av dem tillåter en viss variation, är deras grundläggande mönster som följer, med hjälp av:

"–" för 1 lång stavelse
"⏑" för 1 kort stavelse
"x" för en position som kan innehålla 1 lång eller 1 kort
"o" för en position som kan innehålla 1 lång eller 2 kortbyxor
"S" för en position som kan innehålla 1 lång, 2 kort eller 1 lång + 1 kort

Cirkel	Namn (romaniserat)	Namn (arabiska)	Skanning	Mnemonisk
1	Ṭawīl	الطويل	⏑ – x ⏑ – x – ⏑ – x ⏑ – ⏑ –	فعولن مفاعيلن فعولن مفاعلن
1	Madīd	المديد	x ⏑ – – x ⏑ – x ⏑ – –	فاعلاتن فاعلن فاعلاتن
1	Basīṭ	البسيط	x – ⏑ – x ⏑ – x – ⏑ – ⏑ ⏑ –	مستفعلن فاعلن مستفعلن فعلن
2	Kāmil	الكامل	o – ⏑ – o – ⏑ – o – ⏑ –	متفاعلن متفاعلن متفاعلن
2	Wāfir	الوافر	⏑ – o – ⏑ – o – ⏑ – –	مفاعلتن مفاعلتن فعولن
3	Hazaj	الهزج	⏑ – – x ⏑ – – x	مفاعيلن مفاعيلن
3	Rajaz	الرجز	x – ⏑ – x – ⏑ – x – ⏑ –	مستفعلن مستفعلن مستفعلن
3	Ramal	الرمل	x ⏑ – – x ⏑ – – x ⏑ –	فاعلاتن فاعلاتن فاعلن
4	Sarī`	السريع	xx ⏑ – xx ⏑ – – ⏑ –	مستفعلن مستفعلن فاعلن
4	Munsariħ	المنسرح	x – ⏑ – – x – ⏑ – ⏑ ⏑ –	مستفعلن فاعلاتُ مستفعلن
4	Khafīf	الخفيف	x ⏑ – x – – ⏑ – x ⏑ – x	فاعلاتن مستفعلن فاعلاتن
4	Muḍāri`	المضارع	⏑ – xx – ⏑ – –	مفاعلن فاعلاتن
4	Muqtaḍab	المقتضب	x ⏑ – ⏑ – ⏑ ⏑ –	فاعلاتُ مفتعلن
4	Mujtathth	المجتث	x – ⏑ – x ⏑ – –	مستفعلن فاعلاتن
5	Mutadārik	المتدارك	S – S – S –	فاعلن فاعلن فاعلن فاعلن
5	Mutaqārib	المتقارب	⏑ – x ⏑ – x ⏑ – x ⏑ –	فعولن فعولن فعولن فعول

Klassisk persisk

Terminologin för metriska system som används i klassisk och klassisk persisk poesi är densamma som den för klassisk arabiska, även om dessa är ganska olika i både ursprung och struktur. Detta har lett till allvarlig förvirring bland prosodister, både forntida och moderna, när det gäller den sanna källan och naturen för de persiska metrarna, det mest uppenbara felet är antagandet att de var kopierade från arabiska.

Persisk poesi är kvantitativ, och de metriska mönstren är gjorda av långa och korta stavelser, ungefär som i klassisk grekiska, latin och arabiska. Ancepspositioner i raden, det vill säga platser där antingen en lång eller kort stavelse kan användas (markerade "x" i scheman nedan), finns inte i persiska verser förutom i några meter i början av en rad.

Persisk poesi är skriven i kupletter, där varje halvrad (hemistich) är 10-14 stavelser lång. Förutom i ruba'i (kvadrän), där endera av två mycket lika meter kan användas, används samma meter för varje rad i dikten. Rim används alltid, ibland med dubbelrim eller interna ramsor i tillägg. I vissa dikter, kända som masnavi , rimmar de två halvorna av varje kuplett, med ett schema aa , bb , cc och så vidare. I lyrisk poesi används samma rim genomgående i dikten i slutet av varje kuplett, men förutom i den inledande kupletten rimmar inte de två halvorna av varje kuplett; därför är schemat aa , ba , ca , da . En ruba'i (kvadrän) brukar också ha rimmet aa, ba .

En speciell egenskap hos klassisk persisk prosodi, som inte finns på latin, grekiska eller arabiska, är att istället för två längder av stavelser (långa och korta), finns det tre längder (kort, lång och överlång). Överlånga stavelser kan användas var som helst i raden i stället för en lång + en kort, eller i slutpositionen i en rad eller halvrad. När en meter har ett par korta stavelser (⏑ ⏑) är det vanligt att en lång stavelse ersätts, särskilt i slutet av en rad eller halvrad.

Cirka 30 olika mätare används vanligtvis på persiska. 70 % av lyriska dikter är skrivna på någon av följande sju meter:

⏑ – ⏑ – ⏑ ⏑ – – ⏑ – ⏑ – ⏑ ⏑ –
– – ⏑ – ⏑ – ⏑ ⏑ – – ⏑ – ⏑ –
– ⏑ – – – ⏑ – – – ⏑ – – – ⏑ –
x ⏑ – – ⏑ ⏑ – – ⏑ ⏑ – – ⏑ ⏑ –
x ⏑ – – ⏑ – ⏑ – ⏑ ⏑ –
⏑ – – – ⏑ – – – ⏑ – – – ⏑ – – –
– – ⏑ ⏑ – – ⏑ ⏑ – – ⏑ ⏑ – –

Masnavi- dikter (det vill säga långa dikter i rimkupletter) skrivs alltid i någon av de kortare 11 eller 10-stavelserna meterna (traditionellt sju till antalet) som följande:

⏑ – – ⏑ – – ⏑ – – ⏑ – (t.ex. Ferdowsis Shahnameh )
⏑ – – – ⏑ – – – ⏑ – – (t.ex. Gorgani's Vis o Ramin )
– ⏑ – – – ⏑ – – – ⏑ – (t.ex. Rumi's Masnavi-e Ma'navi )
– – ⏑ ⏑ – ⏑ – ⏑ – – (t.ex. Nezamis Leyli o Majnun )

De två meter som används för ruba'iyat (quatrains), som endast används för detta, är följande, varav den andra är en variant av den första:

– – ⏑ ⏑ – – ⏑ ⏑ – – ⏑ ⏑ –
– – ⏑ ⏑ – ⏑ – ⏑ – – ⏑ ⏑ –

Klassisk kinesiska

Klassisk kinesisk poetisk metrik kan delas in i linjetyper med fast och variabel längd, även om den faktiska skanningen av mätaren kompliceras av olika faktorer, inklusive språkliga förändringar och variationer som påträffas i hanteringen av en tradition som sträcker sig över ett geografiskt omfattande regionalt område under en kontinuerlig tid period på över två och ett halvt årtusende. Börjar med de tidigare antecknade formerna: Poesins klassiker tenderar mot kupletter av fyra tecken, grupperade i rimmade quatrains; och Chuci följer detta till viss del, men går mot variationer i linjelängd. Han-dynastins poesi tenderade mot de variabla radlängdsformerna av folkballader och Music Bureau yuefu . Jian'an-poesi , Six Dynasties-poesi och Tang-dynastin-poesi tenderar mot en poetisk mätare baserad på rader med fast längd på fem, sju, (eller mer sällan sex) karaktärer/verbala enheter tenderade att dominera, vanligtvis i kuplett/ kvadrän - baserade former, av olika totala verslängder. Sångpoesin är speciellt känd för sin användning av ci , med hjälp av variabla radlängder som följer det specifika mönstret av en viss musikalisk sångs text, så ci kallas ibland för "fast rytm"-former. Yuan- poesimätare fortsatte denna praxis med sina qu- former, liknande former med fast rytm baserade på nu oklara eller kanske helt förlorade originalexempel (eller ur-typer). Inte för att klassisk kinesisk poesi någonsin tappade användningen av shi- formerna, med deras metriska mönster som återfinns i den "gamla stilpoesin" ( gushi ) och de reglerade versformerna av ( lüshi eller jintishi ). De reglerade versformerna föreskrev också mönster baserade på språklig tonalitet . Användningen av caesura är viktig när det gäller den metriska analysen av klassiska kinesiska poesiformer.

Gammal engelska

Det metriska systemet för fornengelsk poesi var annorlunda än det för modern engelska, och relaterade mer till versformerna för de flesta av de äldre germanska språken som fornnordiska . Den använde alliterativ vers , ett metriskt mönster som involverade varierat antal stavelser men ett fast antal (vanligtvis fyra) starka påfrestningar i varje rad. De obetonade stavelserna var relativt oviktiga, men caesuran (avbrott mellan halvraderna) spelade en stor roll i fornengelsk poesi .

I stället för att använda fötter delade alliterativ vers varje rad i två halvrader . Varje halvlinje måste följa ett av fem eller så mönster, som vart och ett definierade en sekvens av betonade och obetonade stavelser, vanligtvis med två betonade stavelser per halvlinje. Till skillnad från typisk västerländsk poesi kan dock antalet obetonade stavelser variera något. Till exempel kan det gemensamma mönstret "DUM-da-DUM-da" tillåta mellan en och fem obetonade stavelser mellan de två betoningarna.

Följande är ett berömt exempel, hämtat från The Battle of Maldon , en dikt skriven kort efter datumet för den striden (AD 991):

Hige sceal þe hörde ra, || heor te þe cēn re, mōd sceal þe mā re, || swā ūre mægen lȳt lað ("Viljan måste vara hårdare, mod desto djärvare, andan måste vara desto mer, eftersom vår styrka minskar.")

I det citerade avsnittet har de betonade stavelserna understrukits. (Normalt måste den betonade stavelsen vara lång om den följs av en annan stavelse i ett ord. Men enligt en regel som kallas stavelseupplösning anses två korta stavelser i ett enda ord vara lika med en enda lång stavelse. Därför har ibland två stavelser har understrukits, som i hige och mægen .) Den tyske filologen Eduard Sievers (död 1932) identifierade fem olika mönster av halvlinje i anglosaxisk alliterativ poesi. De första tre halvlinjerna har typ A- mönstret "DUM-da-(da-)DUM-da", medan den sista har typ C-mönstret "da-(da-da-)DUM-DUM-da", med parenteser som indikerar valfria obetonade stavelser som har infogats. Notera också det genomgripande alliterationsmönstret, där den första och/eller andra betonade stavelsen allitererar med den tredje, men inte med den fjärde.

franska

I fransk poesi bestäms meter enbart av antalet stavelser i en rad. Ett tyst 'e' räknas som en stavelse före en konsonant, men försvinner före en vokal (där h aspiré räknas som en konsonant). I slutet av en rad förblir "e" oklippt men är hypermetrisk (utanför antalet stavelser, som ett feminint slut på engelsk vers), i så fall kallas rimmet också "feminint", medan det kallas " maskulin" i de andra fallen.

Den vanligaste mätaren i klassisk fransk poesi är alexandrinen, sammansatt av två hemistiches med sex stavelser vardera. Två kända alexandriner är

La fille de Minos et de Pasiphaë

( Jean Racine )

(dotter till Minos och Pasiphaë), och

Waterloo! Waterloo! Waterloo! Morne plaine!

( Victor Hugo )

(Waterloo! Waterloo! Waterloo! Dyster slätt!)

Klassisk fransk poesi hade också en komplex uppsättning regler för rim som går utöver hur ord bara låter. Dessa brukar man ta hänsyn till när man beskriver diktens meter.

spanska

I spansk poesi bestäms metern av antalet stavelser som versen har. Ändå är det den fonetiska accenten i versens sista ord som avgör den slutliga räkningen av raden. Om det sista ordets accent är vid sista stavelsen, så anger den poetiska regeln att en stavelse ska läggas till det faktiska antalet stavelser i nämnda rad och har således ett högre antal poetiska stavelser än antalet grammatiska stavelser. Om accenten ligger på den näst sista stavelsen i det sista ordet i versen, så blir det slutliga antalet poetiska stavelser detsamma som det grammatiska antalet stavelser. Dessutom, om accenten ligger på den tredje till sista stavelsen, subtraheras en stavelse från det faktiska antalet, och har då mindre poetiska stavelser än grammatiska stavelser.

Spansk poesi använder poetiska licenser, unika för romanska språk, för att ändra antalet stavelser genom att manipulera främst vokalerna i raden.

När det gäller dessa poetiska licenser måste man överväga tre typer av fenomen: (1) syneres, (2) diersis och (3) uppehåll

Syneres. En diftong är gjord av två på varandra följande vokaler i ett ord som normalt inte bildar en: poe-ta , leal-tad istället för standarden po-e-ta ('poet'), le-al-tad ( 'lojalitet') .
Dieresis. Motsatsen till syneres. En stavelsebrytning infogas mellan två vokaler som vanligtvis gör en diftong, vilket eliminerar den: ru-i-do , ci-e-lo för standarden rui-do ('brus'), cie-lo ( 'himmel' eller ' himmel'). Detta markeras ibland genom att placera ett dieresis-tecken över vokalen som annars skulle vara den svaga i diftongen: rüido , cïelo .
Synalepha (spanska sinalefa ). Den sista vokalen i ett ord och den initiala i nästa uttalas i en stavelse. Till exempel:

Cuando salí de Collores , fue en una jaquita baya, por un sendero entre mayas, arropás de cundiamores...

Denna strof från Valle de Collores av Luis Lloréns Torres , använder åtta poetiska stavelser. Med tanke på att alla ord i slutet av varje rad har sin fonetiska accent på den näst sista stavelsen, läggs inga stavelser i sluträkningen till eller subtraheras. Ändå, i andra och tredje versen är det grammatiska antalet stavelser nio. Poetiska licenser tillåter föreningen av två vokaler som ligger bredvid varandra men i olika stavelser och räknar dem som en. "Fue en..." har faktiskt två stavelser, men med denna licens förenas båda vokalerna och bildar bara en, vilket ger det slutliga antalet åtta stavelser. "Sendero entre..." har fem grammatiska stavelser, men att förena "o" från "sendero" och det första "e" från "entre", ger bara fyra stavelser, vilket tillåter att den också har åtta stavelser i versen.
Hiatus. Det är det motsatta fenomenet till synalepha. Två närliggande vokaler i olika ord hålls i separata stavelser: ca-be-llo - de - án-gel , med sex poetiska stavelser, istället för den vanligare ca-be-llo - de ͜ án-gel , med fem.

Det finns många typer av licenser, som används antingen för att lägga till eller subtrahera stavelser, som kan tillämpas vid behov efter att ha tagit hänsyn till de poetiska reglerna i det sista ordet. Ändå har alla det gemensamt att de bara manipulerar vokaler som ligger nära varandra och inte avbryts av konsonanter.

Några vanliga meter i spanska verser är:

Septenary: En rad med sju poetiska stavelser
Oktostavelse : En rad med åtta poetiska stavelser. Denna mätare används ofta i romanser , berättande dikter som liknar engelska ballader och i de flesta ordspråk.
Hendecasyllable : En rad med elva poetiska stavelser. Denna mätare spelar en liknande roll som pentameter i engelsk vers. Det är vanligt förekommande i bland annat sonetter.
Alexandrine : En rad som består av fjorton stavelser, vanligtvis uppdelade i två hemisticher med sju stavelser vardera (I de flesta språk betecknar denna term en rad med tolv eller ibland tretton stavelser, men inte på spanska).

italienska

I italiensk poesi bestäms meter enbart av positionen för den sista accenten i en rad, medan positionen för de andra accenterna är viktig för versens jämvikt. Stavelser räknas upp med avseende på en vers som slutar med en paroxyton , så att en Septenary (som har sju stavelser) definieras som en vers vars sista accent faller på sjätte stavelsen: den kan så innehålla åtta stavelser ( Ei fu. Siccome im mo galla ) eller bara sex ( la terra al nunzio sta ). Dessutom, när ett ord slutar med en vokal och nästa börjar med en vokal, anses de vara i samma stavelse (synalepha): så Gli anni ei giorni består av endast fyra stavelser ("Gli an" "ni e i" "gior" "ni"). Jämna stavelseverser har ett fast stressmönster. På grund av det italienska språkets mesta trokaiska karaktär är verser med ett jämnt antal stavelser mycket lättare att komponera, och Novenary anses vanligtvis vara den svåraste versen.

Några vanliga meter på italienska vers är:

Sexenär: En rad vars sista betonade stavelse är på den femte, med en fast betoning på den andra också ( Al Re Travi cello / Pio vu to ai ra noc chi , Giusti)
Septenary: En rad vars sista betonade stavelse är den sjätte.
Oktostavelse : En rad vars sista accent faller på den sjunde stavelsen. Oftare än inte faller sekundära accenter på första, tredje och femte stavelsen, särskilt i barnvisor som denna meter är särskilt väl lämpad för.
Hendecasyllable : En rad vars sista accent faller på den tionde stavelsen. Den består därför vanligtvis av elva stavelser; det finns olika typer av möjliga accentueringar. Det används i sonetter, i ottava rima och i många andra typer av poesi. Den gudomliga komedin , i synnerhet, är sammansatt helt av hendecastavelser, vars huvudsakliga betoningsmönster är på den 4:e och 10:e stavelsen.

turkiska

Förutom osmansk poesi, som var starkt influerad av persiska traditioner och skapade en unik osmansk stil, har traditionell turkisk poesi ett system där antalet stavelser i varje vers måste vara detsamma, oftast 7, 8, 11, 14 stavelser. Dessa verser delas sedan in i stavelsegrupper beroende på antalet totala stavelser i en vers: 4+3 för 7 stavelser, 4+4 eller 5+3 för 8, 4+4+3 eller 6+5 för 11 stavelser. Slutet på varje grupp i en vers kallas "durak" (stopp), och måste sammanfalla med den sista stavelsen i ett ord.

Följande exempel är av Faruk Nafiz Çamlıbel (död 1973), en av de mest hängivna användarna av traditionell turkisk mätare:

Derinden deri ne ırmaklar ağlar , Uzaktan uza ğa çoban çeşme si . Ey suyun sesin den anlayan bağlar , Ne söyler şu da ğa çoban çeşme si?

I den här dikten används 6+5-metern, så att det blir ett ordavbrott ( durak = "stopp") efter sjätte stavelsen i varje rad, såväl som i slutet av varje rad.

ottomanska turkiska

I det osmanska turkiska språket imiterades strukturerna för den poetiska foten (تفعل tef'ile ) och den poetiska mätaren (وزن vezin ) från persisk poesi. Omkring tolv av de vanligaste persiska metrarna användes för att skriva turkisk poesi. Som var fallet med persiska, användes inte alls de vanligaste meterna av arabisk poesi (tawīl , basīt , kāmil och wāfir ) . Terminologin som användes för att beskriva mätarna var dock indirekt lånad från den arabiska poetiska traditionen genom det persiska språket .

Som ett resultat skrevs ottomansk poesi , även känd som Dîvân-poesi, i allmänhet i kvantitativa, mora-timade meter. Moras , eller stavelser, är indelade i tre grundläggande typer:

Öppna eller lätta stavelser ( açık hece ) består av antingen en kort vokal ensam, eller en konsonant följt av en kort vokal.
- Exempel: a - dam ("man"); zir - ve ("toppmöte, topp")
Slutna eller tunga stavelser ( kapalı hece ) består av antingen en lång vokal ensam, en konsonant följt av en lång vokal eller en kort vokal följt av en konsonant.
- Exempel: Â - dem (" Adam "); kâ - gran ("icke-muslim"); på ("häst")
Förlängda, eller supertunga, stavelser ( meddli hece ) räknas som en sluten plus en öppen stavelse och består av en vokal följt av ett konsonantkluster , eller en lång vokal följt av en konsonant
- Exempel: kürk ("päls"); âb ("vatten")

När du skriver ut en dikts poetiska meter, symboliseras öppna stavelser med "." och slutna stavelser symboliseras med "–". Av de olika stavelsetyperna konstrueras totalt sexton olika typer av poetisk fot – varav majoriteten är antingen tre eller fyra stavelser långa – som namnges och skannas enligt följande:

fa' ( – )	fe ul ( . – )	fa' lün ( – – )	fe i lün ( . . – )
fâ i lün ( – . – )	fe û lün ( . – – )	mef' û lü ( – – . )	fe i lâ tün ( . . – – )
fâ i lâ tün ( – . – – )	fâ i lâ tü ( – . – . )	me fâ i lün ( . – . – )	me fâ' î lün ( . – – – )
me fâ î lü ( . – – . )	müf te i lün ( – . . – )	müs tef i lün ( – – . – )	mü te fâ i lün ( . . – . – )

Dessa individuella poetiska fötter kombineras sedan på en rad olika sätt, oftast med fyra fot per rad, för att ge den poetiska mätaren för en versrad. Några av de mest använda mätarna är följande:

me fâ' î lün / me fâ' î lün / me fâ' î lün / me fâ' î lün . – – – / . – – – / . – – – / . – – –

Ezelden şāh-ı 'aşḳuñ bende-i fermānıyüz cānā Maḥabbet mülkinüñ sulţān-ı 'ālī-şānıyüz cānā

Åh älskade, sedan ursprunget har vi varit kärlekens shahens slavar Åh älskade, vi är den berömda sultanen i hjärtats domän

— Bâkî (1526–1600)

me fâ i lün / fe i lâ tün / me fâ i lün / fe i lün . – . – / . . – – / . – . – / . . –

Ḥaţā' o nerkis-i şehlādadır sözümde degil Egerçi her süḥanim bī-bedel beġendiremem

Fast jag kanske misslyckas med att behaga min makalösa vers, felet ligger i de tröga ögonen och inte i mina ord

—Şeyh Gâlib (1757–1799)

fâ i lâ tün / fâ i lâ tün / fâ i lâ tün / fâ i lün – . – – / – . – – / – . – – / – . –

Bir şeker ḥand ile bezm-i şevķa cām ettiñ beni Nīm ṣun peymāneyi sāḳī tamām ettiñ beni

Vid lustens sammankomst gjorde du mig en vinkopp med ditt sockerleende Oh saki, ge mig bara en halv kopp vin, du har gjort mig full nog

— Nedîm (1681?–1730)

fe i lâ tün / fe i lâ tün / fe i lâ tün / fe i lün . . – – / . . – – / . . – – / . . –

Men ne ḥācet ki ḳılam derd-i dilüm yāra 'ayān Ḳamu derd-i dilümi yār bilübdür bilübem

Vilken nytta av att avslöja min hjärtsjukdom för min kärlek Jag vet att min kärlek känner hela min hjärtsjukdom

— Fuzûlî (1483?–1556)

mef' û lü / me fâ î lü / me fâ î lü / fâ û lün – – . / . – – . / . – – . / – – .

Şevḳuz ki dem-i bülbül-i şeydāda nihānuz Ḥūnuz ki dil-i ġonçe-i ḥamrāda nihānuz

Vi är begär gömda i näktergalens kärleksgalna rop Vi är blod gömt i den oblommade rosens karmosinröda hjärta

— Neşâtî (?–1674)

portugisiska

Portugisisk poesi använder en stavelsemeter där versen klassificeras enligt den sista betonade stavelsen. Det portugisiska systemet är ganska likt det spanska och italienska, eftersom de är närbesläktade språk. De vanligaste verserna är:

Redondilha menor : består av 5 stavelser.
Redondilha maior : består av 7 stavelser.
Decassílabo ( decassílabo ): sammansatt av 10 stavelser. Används mest i parnassianska sonetter . Det motsvarar den italienska hendecasyllable .
- Heroisk ( heróico ): betonar sjätte och tionde stavelsen.
- Sappisk ( sáfico ): betonar den fjärde, åttonde och tionde stavelsen.
- Martelo : betonar den tredje, sjätte och tionde stavelsen.
- Gaita galega eller moinheira : betonar den fjärde, sjunde och tionde stavelsen.
Dodecassílabo ( dodecassílabo ): sammansatt av 12 stavelser.
- Alexandrine ( alexandrino ): uppdelad i två hemistiches , den sjätte och den tolfte stavelsen är betonade.
Barbarian ( bárbaro ): sammansatt av 13 eller fler stavelser.
- Lucasian ( lucasiano ): sammansatt av 16 stavelser, uppdelade i två hemistiches med 8 stavelser vardera.

walesiska

Det finns en fortsatt tradition av strikt meterpoesi på det walesiska språket som kan spåras tillbaka till åtminstone 500-talet. På den årliga National Eisteddfod of Wales tilldelas en bardic-stol till den bästa awdl , en lång dikt som följer cynghanedds konventioner om stress , allitteration och rim .

ungerska

Meter har använts på ungerska sedan 1541 fram till 1900-talet, dels i hexameter , och dels i andra former, såsom Alcaic , Asclepiadic och Sapphic strofen . Poeten från början av 1800-talet, Dániel Berzsenyis poesi, har återgivits till engelska troget till sin ursprungliga meter i vissa översättningar, nämligen av Peter Zollman , Adam Makkai och andra. Poeter från 1900-talet som Mihály Babits , Árpád Tóth , Miklós Radnóti , Attila József och Ágnes Nemes Nagy skrev poesi i meter. Iliaden , Odysséen , Aeneiden och episk och lyrisk poesi av Horace , Ovidius och Catullus , har översatts till ungerska på sin ursprungliga meter , framför allt av Gábor Devecseri , såväl som av andra 1900-talsöversättare.

Historia

Metriska texter intygas först på tidiga indoeuropeiska språk . De tidigaste kända entydigt metriska texterna, och samtidigt de enda metriska texterna med anspråk på att dateras till yngre bronsåldern, är Rigvedas hymner . Att texterna från den antika Främre Orienten (sumeriska, egyptiska eller semitiska) inte skulle uppvisa meter är förvånande, och kan delvis bero på karaktären av bronsåldersskrift . Det fanns faktiskt försök att rekonstruera metriska egenskaper hos de poetiska delarna av den hebreiska bibeln , t.ex. av ^{Gustav Julius Ley, men} Bickell eller de förblev ofullständiga (se biblisk poesi ). Metrisk poesi från den tidiga järnåldern finns i det iranska Avesta och i de grekiska verk som tillskrivs Homeros och Hesiod . Latin vers överlevt från den gamla latinska perioden (ca 2:a århundradet f.Kr.), i Saturnian meter . Persisk poesi uppstår under sassanidernas era. Tamilsk poesi från de tidiga århundradena e.Kr. kan vara den tidigaste kända icke-indoeuropeiska

Medeltida poesi var metrisk utan undantag och spänner över traditioner så olika som europeisk Minnesang , Trouvère eller Bardic poesi , klassisk persisk och sanskrit poesi , Tang dynastin kinesisk poesi eller den japanska Nara perioden Man'yōshū . Renässans och tidigmodern poesi i Europa kännetecknas av en återgång till mallar från den klassiska antiken, en tradition som börjades av Petrarcas generation och fortsatte in i Shakespeares och Miltons tid .

Meningsskiljaktighet

Inte alla poeter accepterar tanken att meter är en grundläggande del av poesi. Amerikanska poeter från 1900-talet Marianne Moore , William Carlos Williams och Robinson Jeffers trodde att meter var en konstgjord konstruktion som påtvingas poesi snarare än att vara medfödd till poesi. I en essä med titeln "Robinson Jeffers, & The Metric Fallacy" upprepar Dan Schneider Jeffers känslor: "Tänk om någon faktiskt sa till dig att all musik var sammansatt av bara två toner? Eller om någon hävdade att det bara fanns två färger i skapelsen ? Fundera nu på om något sådant var sant. Föreställ dig hur klumpig och mekanisk sådan musik är. Tänk på bildkonsten som saknar inte bara färg, utan sepiatoner och till och med gråtoner." Jeffers kallade sin teknik för "rullande stress".

Moore gick längre än Jeffers och förklarade öppet att hennes poesi var skriven i stavelseform och förnekade helt och hållet meter. Dessa syllabiska rader från hennes berömda dikt "Poesi" illustrerar hennes förakt för meter och andra poetiska verktyg. Inte ens stavelsemönstret i denna dikt förblir helt konsekvent:

Det är inte heller giltigt

att diskriminera "affärsdokument och

skolböcker": alla dessa fenomen är viktiga. Man måste

dock göra en distinktion: när den dras in i framträdande plats av halva poeter, blir resultatet inte poesi

Williams försökte forma poesi vars ämne var centrerat på vanliga människors liv. Han kom på konceptet med den variabla foten. Williams förkastade traditionella meter i de flesta av sina dikter och föredrog vad han kallade "vardagsspråk." En annan poet som vände ryggen åt traditionella begrepp om meter var Storbritanniens Gerard Manley Hopkins . Hopkins stora innovation var vad han kallade sprung rhythm . Han hävdade att de flesta poesi skrevs i denna äldre rytmiska struktur som ärvts från den normandiska sidan av det engelska litterära arvet, [ ^{citat behövs ]} baserat på upprepade grupper om två eller tre stavelser, med den betonade stavelsen som faller på samma plats vid varje upprepning. ^{[ citat behövs ]} Sprung rytm är strukturerad runt fötter med ett variabelt antal stavelser, vanligtvis mellan en och fyra stavelser per fot, med betoningen som alltid faller på den första stavelsen i en fot.

Se även

Citat

Källor

Abdel-Malek, Zaki N. (2019), Towards a New Theory of Arabic Prosody , 5:e upplagan (reviderad), Poserad online med fri tillgång.
Andrews, Walter G (1997), Ottoman Lyric Poetry: An Anthology , ISBN 0-292-70472-0 .
Ciardi, John (1959), Hur betyder en dikt? , Houghton Mifflin, ASIN B002CCGG8O .
Deutsch, Babette (1957), Poesihandbok , ISBN 978-0-06-463548-6 .
Hollander, John (1981), Rhyme's Reason: A Guide to English Verse , Yale University Press, ISBN 0-300-02740-0 .