För- och akterrigg

Mikronesisk wa med krabbaklosegel

Den gaffriggade skonaren Effie M. Morrissey

De tidigaste europeiska för- och akterriggarna dök upp i form av spritsegel i grekisk-romersk navigering, som denna snidning av ett romerskt handelsfartyg från 300-talet e.Kr.

En fram- och bakrigg är ett segelfartyg som huvudsakligen är riggat med segel längs kölen, snarare än vinkelrätt mot det som på ett fyrkantigt riggat fartyg .

Beskrivning

Fram- och akterriggade segel inkluderar stagsegel , Bermuda-riggade segel, gaffriggade segel, gaffsegel , gunterrigg , lateen- segel, lugsegel , tanja-segel , spankersegel på en fyrkantig rigg och krabbaklosegel .

För- och akterriggar inkluderar:

• Riggar med en mast : proan , kattbåten , slupen , kuttern
• Riggar med två master: ketch , yawl
• Riggar med två eller flera master: skonaren

Barker och barquentiner är delvis fyrkantiga och delvis fram- och akterriggade.

En rigg som kombinerar båda på en förmast är känd som en hermafroditisk rigg.

Historia

Austronesien

Ett av fartygen i Borobudur som föreställer ett fartyg med dubbla stödben med tanjaseglar fram och bak på stativmaster (ca 800-talet e.Kr.)

Huvudartiklar: Krabbklosegel och Tanjasegel

För- och bakriggen tros först ha utvecklats oberoende av de austronesiska folken någon gång runt 1500 f.Kr. med uppfinningen av krabbakloseglet . Det föreslås att det utvecklats från ett mer primitivt "V"-format "fyrkantigt" segel med två grenar som går ihop vid skrovet. Krabbklosegel spreds från det maritima Sydostasien till Mikronesien , Island Melanesia , Polynesien och Madagaskar via de austronesiska migrationerna. Austronesier i Sydostasien utvecklade också senare andra typer av fram- och aktersegel, såsom tanja- segel (även känt som det kantade fyrkantssegelt, snedställda rektangulära segel eller balansseglet).

Deras användning spreds senare in i Indiska oceanen sedan det första årtusendet, bland fartyg från Mellanöstern , Sydasien och Kina .

Europa

Den fyrkantiga riggen hade dominerat i Europa sedan sjöresandets begynnelse, men i det generellt milda klimatet i södra Europa och Medelhavet under de sista århundradena före renässansen började fram- och aktern ersätta den. År 1475 ökade dess användning, och inom hundra år var för- och akterriggen allmänt använd på floder och i flodmynningar i Storbritannien, norra Frankrike och de låga länderna, även om den fyrkantiga riggen förblev standard för de svårare förhållandena i öppna Nordsjön samt för transatlantisk segling.

Det triangulära lateenseglet var mer manövrerbart och snabbare, medan den fyrkantiga riggen var arbetsintensiv men sjöduglig.