Sweeney Todd: Demonbarberaren på Fleet Street

Den här artikeln handlar om musikalen från 1979. För annan användning, se Sweeney Todd (disambiguation) .
"Pretty Women" omdirigerar hit. Ej att förväxla med Pretty Woman eller Pretty Girl (disambiguation) .

Sweeney Todd
The Demon Barber of Fleet Street
SweeneyToddLogo.jpg
konstverk från den ursprungliga Broadway-produktionen
musik Stephen Sondheim
Text Stephen Sondheim
bok Hugh Wheeler
Grund
Sweeney Todd av Christopher Bond
Produktioner
  • 1979 Broadway
  • 1980 Nationell turné
  • 1980 West End
  • 1989 Broadway-revival
  • 1993 väckelse i West End
  • 2004 West End återupplivning
  • 2005 Broadway-revival
  • 2009 UK och Irish Tour
  • 2012 West End återupplivning
  • 2017 Off-Broadway
  • 2023 Broadway-revival
Utmärkelser

Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (ofta kallad helt enkelt Sweeney Todd ) är en musikal med musik och text av Stephen Sondheim och en bok av Hugh Wheeler . Den är baserad på pjäsen med samma namn från 1970 av Christopher Bond . Karaktären Sweeney Todd dök först upp i en fruktansvärd viktoriansk penny med titeln The String of Pearls (1846-7).

Sweeney Todd öppnade på Broadway 1979 och i West End 1980. Den vann Tony Award för bästa musikal och Olivier Award för bästa nya musikal . Den har återupplivats i många produktioner och inspirerat till en filmatisering .

Originallogotypen för musikalen är en modifierad version av en reklambild från 1800-talet, med skylten ersatt av en rakkniv. Det finns också en kvinna som bär en blodfläckad klänning och håller en kavel bredvid mannen.

Bakgrund

Karaktären Sweeney Todd har sitt ursprung i serialiserad viktoriansk fiktion, känd som penny dreadfuls . En berättelse som heter The String of Pearl publicerades i en veckotidning under vintern 1846–47. Berättelsen utspelar sig 1785 och presenterade som sin främsta skurk en viss Sweeney Todd och inkluderade alla handlingselement som användes i senare versioner. Den mordiska barberarens berättelse förvandlades till en pjäs innan slutet ens hade avslöjats i tryck. En utökad upplaga dök upp 1850, en amerikansk version 1852, en ny pjäs 1865. På 1870-talet var Sweeney Todd en bekant karaktär för de flesta viktorianer.

Musikalen baserades på Christopher Bonds pjäs Sweeney Todd från 1973 , som introducerade en psykologisk bakgrund och motivation till Todds brott. I Bonds reinkarnation av karaktären, var Todd offer för en hänsynslös domare, som förvisade honom till Australien och våldtog hans unga fru, vilket gjorde henne galen. Stephen Sondheim tänkte först på en musikalisk version av historien 1973, efter att han såg Bonds syn på historien på Theatre Royal Stratford East .

Bonds sofistikerade intrig och språk förhöjde berättelsens läskiga natur avsevärt. Sondheim observerade en gång, "Det hade en tyngd i det ... eftersom [Bond] skrev vissa tecken på blank vers. Han ingjutade också intrigelement från jakobinsk tragedi och Greven av Monte Cristo . Han kunde ta alla dessa olikartade element som hade funnits ganska tråkigt i hundra och några udda år och göra dem till en förstklassig pjäs.”

Sondheim ansåg att tillägget av musik avsevärt skulle öka dramats storlek och förvandla det till en annan teatralisk upplevelse, och sa senare:

Det jag gjorde med Chris spel är mer än att förbättra det. Jag hade en känsla av att det skulle vara ett nytt djur. Effekten den hade på Stratford East i London och effekten den hade på Uris Theatre i New York är två helt olika effekter, även om det är samma pjäs. Det var i grunden charmigt där borta eftersom de inte tar Sweeney Todd på allvar. Vår produktion var större i omfattning. Hal Prince gav det en episk känsla, en känsla av att det här var en man av någon storlek istället för bara ett nötfodral. Musiken hjälper till att ge den den dimensionen.

Musik visade sig vara en nyckelfaktor bakom Sweeney Todds inverkan på publiken. Över åttio procent av produktionen är tonsatt, antingen sjungs eller understrykning av dialog. Partituret är en stor struktur, varje enskild del samverkar med andra för hela den musikaliska maskinens bästa. Aldrig tidigare eller senare i sitt arbete använde Sondheim musik i en så uttömmande kapacitet för att främja dramats syften.

Sondheim bestämde sig för att para ihop en av de mest mardrömslika låtarna (Sweeney Todds "Epiphany") med den komiska reliefen av "A Little Priest". Detta par sånger i slutet av Akt I var det mest betydelsefulla musikaliska tillägget som Sondheim gjorde till Bonds version av historien. I pjäsen sker Sweeney Todds mentala kollaps och den efterföljande planen för Lovetts köttpajer på mindre än en halv sida av dialog, alldeles för snabbt för att förmedla hela den psykologiska effekten, enligt forskaren Larry A. Brown. Sondheims version avslöjar mer noggrant de utvecklande idéerna i Sweeney Todds och Mrs Lovetts dementa sinnen.

Sondheim har ofta sagt att hans Sweeney Todd handlade om besatthet – och nära vänner verkade instinktivt hålla med. När Sondheim först spelade låtar från en tidig version av showen för Judy Prince (hustru till showens regissör) sa hon till honom: "Åh Gud - jag visste inte att det var vad [Sweeney Todd] handlade om. Det finns inget att göra med Grand Guignol . Det är historien om ditt [eget] liv."

När Sondheim först kom med idén till showen till regissören Harold Prince , hans frekventa medarbetare, var Prince ointresserad och kände att det var ett enkelt melodrama som inte var särskilt experimentellt strukturellt. Men Prince upptäckte snart en metafor för att sätta showen, och gjorde vad Sondheim ursprungligen hade föreställt sig som "ett litet skräckstycke" till ett kolossalt porträtt av den industriella revolutionen, och en undersökning av det allmänna mänskliga tillståndet på den tiden som det hände. till män som Sweeney Todd. Sa Sondheim, "Hals metafor är att fabriken visar sig Sweeney Todds. Det visar sig själlösa, besegrade, hopplösa människor. Det är vad pjäsen handlar om för honom; Sweeney Todd är en produkt av den åldern. Jag tror att det inte är det. Sweeney Todd är en man som är inställd på personlig hämnd, som vi alla är på ett eller annat sätt, och det har ingenting alls att göra med den tid han levde i, vad mig beträffar.” Sondheim accepterade dock Princes vision som ett annorlunda sätt att göra showen, och som en möjlighet att göra showen i stor skala, med vetskapen om att småskaliga produktioner kunde göras när som helst.

På scenen i Uris Theatre i New York förvandlades denna skräcksaga till ett berg av stål i rörelse. Princes natursköna metafor för Sweeney Todd var ett järngjuteri från 1800-talet som flyttats från Rhode Island och återmonterats på scenen, vilket kritiker Jack Kroll träffande beskrev som "del katedral, del fabrik, del fängelse, som dvärgde och förnedrade de svärmande invånarna i de lägre order."

När det kom till casting trodde Sondheim att scenveteranen Angela Lansbury skulle lägga till lite nödvändig komedi till den bistra berättelsen som den galna Cockney-handlaren, men Lansbury behövde övertygas. Hon var en stjärna och, som hon påpekade för Sondheim, "Din show heter inte 'Nellie Lovett', den heter 'Sweeney Todd'. Och jag är den andra bananen." För att övertyga henne gjorde Sondheim en audition och skrev ett par låtar åt henne, inklusive den makabra smattrande låten "A Little Priest". Och han gav henne nyckeln till karaktären och sa "Jag vill att Mrs Lovett ska ha en musikhallkaraktär." Lansbury, som hade vuxit upp i British Music Hall, fick det omedelbart. "Inte bara music hall ... men prickig music hall", som hon uttryckte det. Efter att hon formellt bekräftats i rollen, njöt hon av möjligheten och sa att hon älskade "den extraordinära kvickheten och intelligensen i [Sondheims] texter."

Den kanadensiska skådespelaren och sångaren Len Cariou var Sondheims personliga val att spela den torterade frisören. Som förberedelse för rollen frågade Cariou (som studerade med en röstlärare då) Sondheim vilken sorts spännvidd han behövde ha i rollen. Cariou sa till honom att han var beredd att ge Sondheim ett par oktaver att ta itu med, och Sondheim svarade genast: "Det skulle vara mer än tillräckligt."

Med Prince upptagen i iscensättningen av den maffiga produktionen lämnades Lansbury och Cariou till stor del till sina egna när det gällde att utveckla sina karaktärer. De arbetade tillsammans på alla sina scener, båda kreativa skådespelare som hade erfarenhet av att ge intensiva framträdanden. "Den där gökstilen att spela Mrs Lovett, det var ganska mycket Angela ... Hon uppfann den karaktären", sa Cariou. Hon kom ihåg: "Jag sprang bara med det. Den vida öppenheten i min skildring hade att göra med min attityd till det handfat eller simma. Jag tänkte bara för helvete, jag har gjort allt annat på Broadway, jag kan lika gärna gå med Mrs. . Lovett."

Harold Clurman , amerikanska teaterkritikers doyen, på premiärkvällen rusade fram till Schuyler Chapin , tidigare general manager för Metropolitan Opera , och krävde att få veta varför han inte hade satt upp den på Met. Till vilket Chapin svarade: "Jag skulle ha satt på det som ett skott om jag hade haft möjligheten. Det skulle ha varit skrik och skrik men jag skulle inte bry mig om det. För det är en opera. En modern amerikansk opera ."

Synopsis

Londons medborgare, som fungerar som en grekisk kör under hela pjäsen, tappar en kroppspåse och häller aska i en grund grav. Sweeney Todd stiger fram ("The Ballad of Sweeney Todd") och introducerar dramat.

Akt I

År 1846 lägger den unge sjömannen Anthony Hope och den mystiske Sweeney Todd, som Anthony nyligen har räddat till sjöss och blivit vän med, till i London. En tiggarkvinna uppmanar dem sexuellt och verkar känna igen Todd för ett ögonblick ("No Place Like London"), och Todd skjuter bort henne. Todd relaterar snett en del av sitt oroliga förflutna till Anthony: han var en naiv barberare, "borttagen ... från sin tallrik" av en korrupt domare som längtade efter Todds fru ("Barberaren och hans fru"). Todd lämnar Anthony och går in i en köttpajbutik på Fleet Street , där ägaren, den slarviga änkan Mrs. Lovett , beklagar bristen på kött och kunder ("Worst Pies in London"). När Todd frågar efter den tomma lägenheten på övervåningen avslöjar hon att dess tidigare hyresgäst, Benjamin Barker, transporterades på livstid baserat på falska anklagelser av domare Turpin , som tillsammans med sin tjänare, Beadle Bamford, sedan lockade Barkers fru Lucy till en maskerad bal i domarens hem och våldtog henne ("Poor Thing").

Todds reaktion avslöjar att han själv är Benjamin Barker. Mrs Lovett lovar att hålla sin hemlighet och förklarar att Lucy förgiftade sig själv med arsenik och att deras då späda dotter, Johanna , blev domarens avdelning . Todd svär hämnd på Judge and the Beadle, och Mrs Lovett ger Todd sin gamla samling rakhyvlar i sterling silver , vilket övertalar Todd att ta upp sitt gamla yrke ("My Friends" och "The Ballad of Sweeney Todd" – repris ). Någon annanstans spionerar Anthony på en vacker flicka som sjunger vid hennes fönster ("Green Finch and Linnet Bird"), och tiggarkvinnan säger till honom att hon heter Johanna. Omedveten om att Johanna är hans vän Todds dotter, blir Anthony omedelbart förälskad ("Ah, fröken"), och han lovar att återvända för henne, även efter att domaren och Beadle hotat honom och jagat bort honom ("Johanna").

På den fullsatta London-marknaden presenterar den flamboyante italienska frisören Adolfo Pirelli och hans enfaldiga unga assistent Tobias Ragg ett dramatiskt botemedel mot håravfall ("Pirelli's Miracle Elixir"). Todd och Lovett anländer snart; som en del av sin plan för att etablera sin nya identitet, avslöjar Todd elixiret som en bluff, utmanar Pirelli till en rakningstävling och vinner lätt ("The Contest"), och bjuder in den imponerade Beadle för en gratis rakning ("The Ballad of Sweeney Todd") " – repris 2). flagellerar domare Turpin sig själv i en frenesi över en växande lust efter Johanna, men bestämmer sig istället för att själv gifta sig med henne ("Johanna - Mea Culpa").

Todd väntar på pärlans ankomst med ökande otålighet, men Mrs Lovett försöker lugna honom ("Vänta"). När Anthony berättar för Todd om sin plan att be Johanna att fly med honom, går Todd med på att återförenas med sin dotter och går med på att låta dem använda hans frisersalong som ett skydd. När Anthony går, kommer Pirelli och Tobias in, och Mrs Lovett tar med Toby ner för en paj. Ensam med Todd tappar Pirelli sin italienska accent och avslöjar att han verkligen är Daniel O'Higgins, Benjamin Barkers tidigare assistent. Han känner till Todds sanna identitet (efter att ha känt igen Barkers berömda rakverktyg under deras tidigare tävling) och kräver halva hans inkomst för livet. (I filmen är namnet inte Daniel O'Higgins utan "Davy Collins".) Todd dödar O'Higgins genom att skära halsen av honom ("Pirelli's Death" och "The Ballad of Sweeney Todd" – repris 3) och gömmer tillfälligt sin kropp. Under tiden planerar Johanna och Anthony sin rymning ("Kiss Me"), medan Beadle rekommenderar Todds groomingtjänster till domaren så att domaren bättre kan vinna Johannas tillgivenhet ("Ladies in Their Sensitivities").

Fru Lovett fick först panik när hon fick veta om Pirellis mord, och sveper över sin överblivna myntväska och frågar sedan Todd hur han planerar att göra sig av med kroppen. Plötsligt kommer domaren in; Todd sätter honom snabbt och invaggar honom med ett avkopplande samtal ("Pretty Women"). Innan Todd hinner döda domaren, går Anthony dock in igen och avslöjar sin rymdplan. Den arga domaren stormar ut och lovar att aldrig återvända och skicka iväg Johanna. Todd driver ut Anthony i ett anfall av raseri och, påmind om ondskan han ser i London, beslutar han sig för att avfolka staden genom att mörda hans framtida kunder eftersom alla människor förtjänar att dö: de rika att straffas för sin korruption, och de fattiga att bli befriad från sitt elände ("Epifani"). Medan hon diskuterar hur man ska göra sig av med Pirellis kropp, slås fru Lovett av en plötslig idé och föreslår att de ska använda kropparna av Todds offer i hennes köttpajer, och Todd håller glatt med ("En liten präst").

Akt II

Flera veckor senare har Mrs Lovetts pajbutik blivit ett framgångsrikt företag och Toby arbetar där som servitör. Maten är mycket populär ("Gud, det är gott!"). Todd har skaffat en speciell mekanisk frisörstol som låter honom döda kunder och sedan skicka deras kroppar direkt genom en ränna in i pajbutikens källarbageri. Todd, som slentrianmässigt skär sina kunders halsar, misströstar över att någonsin se Johanna, medan Anthony söker efter henne i London ("Johanna – Quartet"). Anthony hittar Johanna inlåst på ett privat galningshem , men slipper knappt att bli arresterad av Beadle. Efter en dag av hårt arbete, medan Todd förblir fixerad vid sin hämnd, föreställer sig Mrs Lovett en pensionering vid havet ("By the Sea"). Anthony anländer för att tigga Todd om hjälp för att befria Johanna, och Todd, återupplivad, instruerar Anthony att rädda henne genom att posera som en perukmakare med avsikt att köpa fångars hår ("Wigmaker Sequence" och "The Ballad..." – repris 4). Men när Anthony har gått, skickar Todd ett brev som informerar domaren om att Anthony kommer att ta Johanna till sin butik strax efter mörkrets inbrott, och att han kommer att överlämna henne ("Brevet") för att locka honom tillbaka till butiken.

I pajbutiken berättar Toby för Mrs Lovett om sin skepsis mot Todd och sin egen önskan att skydda henne ("Not While I'm Around"). När han känner igen Pirellis myntväska i Mrs Lovetts händer distraherar hon honom genom att visa honom bageriet, instruera honom hur man arbetar med köttkvarnen och ugnen innan hon låser in honom. På övervåningen möter hon Beadle vid hennes harmonium ; han har blivit ombedd av Lovetts grannar att undersöka den konstiga röken och stanken från pajbutikens skorsten. Mrs. Lovett stoppar beadlen med "Parlor Songs" tills Todd återvänder för att erbjuda beadlen sin utlovade "gratis rakning"; Mrs Lovett spelar högt hennes harmonium för att täcka pärlans skrik ovanför när Todd skickar honom. I källaren upptäcker Toby hår och naglar i en paj som han har ätit, precis när pärlans färska lik kommer tumlande genom rännan. Skräckslagen flyr han ner i kloakerna nedanför bageriet. Mrs Lovett informerar sedan Todd om att Toby har fått reda på deras hemlighet och de planerar att döda honom.

Anthony anländer till asylet för att rädda Johanna, men avslöjas när Johanna känner igen honom. Anthony drar en pistol som Todd gett honom, men kan inte förmå sig att skjuta Jonas Fogg, den korrupta asylägaren; Johanna tar tag i pistolen och dödar Fogg. När Anthony och Johanna flyr profeterar asylanstaltens frigivna fångar världens undergång, medan Todd och Mrs Lovett jagar genom kloakerna efter Toby, och tiggarkvinnan fruktar vad som har blivit av Beadle ("City on Fire/Searching") .

Anthony och Johanna (nu förklädda till sjöman) anländer till Todds tomma butik. Anthony lämnar för att söka en tränare efter att han och Johanna bekräftat sin kärlek ("Ah Miss" – repris). Johanna hör tiggarkvinnan komma in och gömmer sig i en koffert i frisersalongen. Tiggarkvinnan verkar känna igen rummet. Todd kommer in och försöker tvinga henne att gå när hon igen verkar känna igen honom ("Beggar Woman's Lullaby"). När han hör domaren utanför dödar en frenetisk Todd tiggarkvinnan och skickar hennes kropp ner i rännan knappt ett ögonblick innan domaren kommer in. Todd försäkrar domaren att Johanna är ångerfull, och domaren ber om ett snabbt skvätt Köln.

När han väl har fått domaren i stolen lugnar Todd honom med ytterligare ett samtal om kvinnor, men den här gången anspelar han på deras "medsmak, åtminstone hos kvinnor". Domaren känner igen honom som "Benjamin Barker!" precis innan Todd skär av halsen och skickar honom att slänga nerför rännan ("The Judge's Return"). Todd minns Toby och börjar gå, men när han inser att han har lämnat sin rakhyvel, återvänder han precis när den förklädda Johanna reser sig förskräckt från stammen. Todd känner inte igen henne och försöker döda henne, precis när Mrs Lovett skriker från bageriet nedanför, vilket ger Johanna en distraktion att fly. På nedervåningen kämpar Mrs Lovett med den döende domaren, som klorar på henne. Hon försöker sedan dra in tiggarkvinnans kropp in i ugnen, men Todd anländer och genom ett ljusstrå ser hon det livlösa ansiktet tydligt för första gången: tiggarkvinnan var hans fru Lucy. Förfärad anklagar Todd Mrs Lovett för att ljuga för honom. Mrs Lovett förnekar det frenetiskt och förklarar att Lucy verkligen förgiftade sig själv, men levde, även om försöket gjorde henne galen. Mrs Lovett säger sedan till Todd att hon älskar honom och att hon skulle bli en bättre fru än vad Lucy någonsin kunde ha varit. Todd låtsas förlåta och dansa maniskt med Mrs Lovett tills han slänger in henne i ugnen och bränner henne levande. Full av förtvivlan och chockad omfamnar Todd den döda Lucy. Toby, som nu är galen och hans hår blivit vitt, kryper upp från kloaken porlande barnrim till sig själv. Han tar upp Todds fallna rakhyvel och skär Todds hals. När Todd faller död och Toby tappar rakhyveln bryter Anthony, Johanna och några andra sig in i bageriet. Toby, utan hänsyn till dem, börjar vända på köttkvarnen och ropar Mrs Lovetts tidigare instruktioner till honom ("Slutscen").

Epilog

Ensemblebesättningen, som snart får sällskap av de uppståndna Todd och Mrs Lovett, sjunger en sista repris av "The Ballad of Sweeney Todd" som varnar för hämnd (men erkänner att "alla gör det"). När de sliter av sig deras kostymer går företaget ut. Todd hånar publiken ett ögonblick och försvinner.

Musiknummer

Anteckningar om låtarna:

  • † Trots att de minskade i förhandsvisningar av längdskäl, inkluderades dessa nummer på Original Cast Recording. De har restaurerats i efterföljande produktioner.
  • ‡ Den här låten flyttades till efter "The Ballad of Sweeney Todd (Reprise 3) " i New York Philharmonic konsertframträdanden 2000 och 2014 och på Original Broadway Cast Album.
  • § Det här numret skrevs för den ursprungliga London-produktionen och spelades först in för konsertuppträdandet i New York Philharmonic 2000.
  • € Den här låten är en valfri vers av "Sweet Polly Plunkett."
  • Låten "The Ballad of Sweeney Todd" och dess flera repriser tituleras i vissa produktioner av deras första texter för att skilja dem från varandra:
Lista över deras fullständiga titlar här
  • "The Ballad of Sweeney Todd: Attend the Tale of Sweeney Todd"
  • "The Ballad of Sweeney Todd (Reprise): Lift Your Razor High, Sweeney"
  • "The Ballad of Sweeney Todd (Reprise 2): Sweeney Pondered and Sweeney Planned"
  • "The Ballad of Sweeney Todd (Reprise 3): His Hands Were Quick, His Fingers Strong"
  • "The Ballad of Sweeney Todd (Reprise 4): Sweeney'd Waited Too Long Before"
  • "The Ballad of Sweeney Todd (Reprise 5): The Engine Roared, The Motor Hissed"
  • "The Ballad of Sweeney Todd (Reprise 6): Lift Your Razor High, Sweeney"
  • "The Ballad of Sweeney Todd (Reprise 7): Attend the Tale of Sweeney Todd"
  • Källor: SondheimGuide.com & InternetBroadwayDatabase

Huvudroller

Karaktär Rösttyp Beskrivning

Sweeney Todd / Benjamin Barker 		Bas-bariton

F 2 – G♭ 4

Morös och hämndlysten; en frisör till yrket som har återvänt till London, efter femton år av orättvist fängelse i en australisk straffkoloni, för att söka hämnd först på den korrupta domaren och pärlan som skickade honom dit, och sedan på hela mänskligheten genom hans klienter.
Nellie Lovett Mezzosopran

F 3 – E 5

En gladlynt, pratsam, men amoralisk ägare/innehavare av en köttpajbutik; Todds tidigare hyresvärdinna, men förälskad i honom.
Anthony Hope Baritenor

G 2 – F♯ 4

En ung, naiv sjöman som har räddat Todd och blir kär i Johanna Barker.
Johanna Barker Sopran

G 3 – B♭ 5

Todds vackra unga dotter, uppfostrad av domare Turpin som hans församling.
Domare Turpin Bas-bariton

E 2 – F 4

En korrupt domare som blev besatt av Lucy Barker, och senare av hennes dotter Johanna.
Tobias Ragg
Tenor (eller pojksopran )

G 2 –A 4 ( falsett C 5 )

En enkeling som jobbar först för lurendrejaren Pirelli och sedan för Mrs Lovett, men som inte litar på Todd.
Beadle Bamford Tenor

C♯ 3 – G♯ 4 ( falsett E 5 )

En korrupt offentlig tjänsteman som är domare Turpins högra hand och medbrottsling.

Tiggarkvinnan / Lucy Barker
Mezzosopran (eller sopran )

G 3 – G♭ 5

En galen crone vars interjektioner inte lyssnas på, identifierades så småningom som Benjamin Barkers fru, Lucy, som våldtogs av domaren Turpin.

Adolfo Pirelli / Daniel O'Higgins 		Tenor

B 2 – C 5

En irländsk charlatan och tidigare anställd hos Benjamin Barker som sedan dess har utvecklat en offentlig persona som en flashig italiensk barberare; han försöker utpressa Todd, men dödas omedelbart.

Avgjutningar

Originalavgjutningar

Karaktär
Original Broadway 1979
Original West End 1980
Första nationella turnén 1980
Andra nationella turnén 1982
Första Broadway Revival 1989
Första West End Revival 1993
Andra West End Revival 2004
Andra Broadway Revival 2005
Tredje National Tour cast 2007
Tredje West End Revival 2012
London Revival 2015
Off-Broadway 2017
Tredje Broadway Revival 2023
Sweeney Todd Len Cariou Denis Quilley George Hearn Ross Petty Bob Gunton Alun Armstrong Paul Hegarty Michael Cerveris David Hess Michael Ball Jeremy Secomb Josh Groban
Fru Lovett Angela Lansbury Sheila Hancock Angela Lansbury Juni förödelse Beth Fowler Julia McKenzie Karen Mann Patti LuPone Judy Kaye Imelda Staunton Siobhan McCarthy Annaleigh Ashford
Anthony Hope Victor Garber Andrew C. Wadsworth Cris Groenendaal Spaniens logg Jim Walton Adrian Lester David Ricardo-Pearce Benjamin Magnuson Luke Brady Nadim Naaman Matt Doyle Jordan Fisher
Johanna Barker Sarah Rice Mandy More Betsy Joslyn Melanie Vaughan Gretchen Kingsley Carol Starks Rebecca Jenkins Lauren Molina Lucy May Barker Zoe Doano Alex Finke Maria Bilbao
Domare Turpin Edmund Lyndeck Austin Kent Edmund Lyndeck Robert Ousley David Barron Denis Quilley Colin Wakefield Mark Jacoby Keith Butterbaugh John Bowe Duncan Smith Jamie Jackson
Tobias Ragg Ken Jennings Michael Staniforth Ken Jennings Steven Jacob Eddie Korbich Adrian Lewis Morgan Sam Kenyon Manoel Felciano Edmund Bagnell James McConville Joseph Taylor Gaten Matarazzo
Beadle Bamford Jack Eric Williams David Wheldon-Williams Calvin Remsberg Michael McCarty Barry James Michael Howcroft Alexander Gemignani Benjamin Eakley Peter Polycarpou Ian Mowat Brad Oscar John Rapson
Tiggarkvinnan Merle Louise Dilys Watling Angelina Réaux Carolyn Marlow SuEllen Estey Sheila Reid Rebecca Jackson Diana DiMarzio Gillian Kirkpatrick Kiara Jay Betsy Morgan Ruthie Ann Miles
Adolfo Pirelli Joaquin Romaguera John Aron Sal Mistretta Richard Warren Pugh Bill Nabel Nick Holder Stephanie Jacob Donna Lynne Champlin Katrina Yaukey Robert Burt Nicholas Christopher

Anmärkningsvärda ersättare

Broadway (1979–80)

West End (1980)

Första nationella turnén (1980-81)

Broadway Revival (2005–06)

Tredje nationella turnén (2007-08)

Off-Broadway Revival (2017–18)

Konsertbesättningar

Karaktär
Los Angeles 1999
Royal Festival Hall 2000
Första New York Philharmonic 2000
San Francisco Symphony 2001
Royal Festival Hall 2007
Andra New York Philharmonic 2014
English National Opera 2015
Sweeney Todd Kelsey Grammer Len Cariou George Hearn Bryn Terfel
Fru Lovett Christine Baranski Judy Kaye Patti LuPone Maria Friedman Emma Thompson
Anthony Hope Davis Gaines Daniel pojkar Jay Armstrong Johnson Matthew Seadon-Young
Johanna Barker Dale Kristien Annalene Beechey Heidi Grant Murphy Lisa Vroman Emma Williams Erin Mackey Katie Hall
Domare Turpin Ken Howard Mark Roper Paul Plishka Timothy Nolen Philip Quast
Tobias Ragg Neil Patrick Harris Michael Cantwell Neil Patrick Harris Daniel Evans Kyle Brenn Jack North
Beadle Bamford Roland Rusinek Neil Jenkins John Aler Steve Elias Jeff Blumenkrantz Alex Gaumond
Tiggarkvinnan Melissa Manchester Pia Douwes Audra McDonald Victoria Clark Rosemary Ashe Audra McDonald Rosalie Craig
Adolfo Pirelli Scott Waara John Owen-Jones Stanford Olsen Adrian Thompson Christian Borle John Owen-Jones

Ytterligare artister

Produktioner

Original Broadway-produktion

Originalproduktionen hade premiär på Broadway på Uris Theatre den 1 mars 1979 och stängde den 29 juni 1980 efter 557 föreställningar och 19 förhandsvisningar. Regisserad av Hal Prince och koreograferad av Larry Fuller , den sceniska designen var av Eugene Lee , kostymer av Franne Lee och ljussättning av Ken Billington . I rollistan ingick Angela Lansbury som Mrs Lovett, Len Cariou som Todd, Victor Garber som Anthony, Sarah Rice som Johanna, Merle Louise som Tiggarkvinnan, Ken Jennings som Tobias, Edmund Lyndeck som Judge Turpin, Joaquin Romaguera som Pirelli och Jack Eric Williams som Beadle Bamford. Produktionen nominerades till nio Tony Awards och vann åtta inklusive bästa musikal . Dorothy Loudon och George Hearn ersatte Lansbury och Cariou den 4 mars 1980.

Turné och filmad produktion

Den första nationella turnén i USA startade den 24 oktober 1980 i Washington, DC och avslutades i augusti 1981 i Los Angeles, Kalifornien . Lansbury fick sällskap av Hearn och denna version spelades in under engagemanget i Los Angeles och sändes på The Entertainment Channel (en av föregångarna till dagens A&E ) den 12 september 1982. Denna föreställning skulle senare upprepas på Showtime och PBS (den senare som del av dess Great Performances- serie); Den släpptes senare på hemmavideo genom Turner Home Entertainment och på DVD från Warner Home Video . Den inspelade produktionen nominerades till fem Primetime Emmy Awards 1985, och vann tre inklusive Outstanding Individual Performance in a Variety eller Music Program ( för George Hearn ).

En nordamerikansk turné startade den 23 februari 1982 i Wilmington, Delaware , och slutade den 17 juli 1982 i Toronto , Ontario . June Havoc och Ross Petty spelade huvudrollerna.

Original London-produktion

Den första London-produktionen öppnade den 2 juli 1980 på West End 's Theatre Royal, Drury Lane , med Denis Quilley och Sheila Hancock i huvudrollerna tillsammans med Andrew C. Wadsworth som Anthony, Mandy More som Johanna, Michael Staniforth som Tobias, Austin Kent som domare Turpin, Dilys Watling som tiggarkvinnan, David Wheldon-Williams som Beadle Bamford, Oz Clarke som Jonas Fogg och John Aron som Pirelli. Föreställningen pågick i 157 föreställningar. Trots att den fick blandade recensioner vann produktionen Olivier Award för bästa nya musikal 1980. Produktionen avslutades den 14 november 1980.

1989 Broadway-revival

Den första Broadway-revivalen öppnade den 14 september 1989 på Circle in the Square Theatre och stängde den 25 februari 1990 efter 189 föreställningar och 46 förhandsvisningar. Den producerades av Theodore Mann , regisserad av Susan H. Schulman , med koreografi av Michael Lichtefeld. I rollistan fanns Bob Gunton (Sweeney Todd), Beth Fowler (Mrs Lovett), Eddie Korbich (Tobias Ragg), Jim Walton (Anthony Hope) och David Barron (domare Turpin). Till skillnad från den ursprungliga Broadway-versionen designades produktionen i en relativt intim skala och kallades kärleksfullt "Teeny Todd". Den producerades ursprungligen Off-Broadway av York Theatre Company i Church of the Heavenly Rest från 31 mars 1989 till 29 april 1989. Denna produktion fick fyra Tony Award -nomineringar: för bästa återupplivande av en musikal, bästa skådespelare i en musikal , Bästa kvinnliga huvudroll i en musikal och Bästa regi av en musikal, men lyckades inte vinna någon.

London väckelse 1993

1993 fick showen sin första London-revival på Royal National Theatre . Produktionen öppnade ursprungligen på Cottesloe Theatre den 2 juni 1993 och överfördes senare till Lyttleton Theatre den 16 december 1993, spelade i repertoaren och avslutades den 1 juni 1994. Föreställningens design ändrades något för att passa en prosceniumbågeteater plats för Lyttleton Theatre. Regissören var Declan Donnellan och produktionen av Cottesloe Theatre spelade Alun Armstrong som Todd och Julia McKenzie som Mrs Lovett, med Adrian Lester som Anthony, Barry James som Beadle Bamford och Denis Quilley (som hade skapat titelrollen i den ursprungliga London-produktionen i 1980) som domare Turpin. När showen överfördes till Lyttleton, ersatte Quilley Armstrong i titelrollen. Sondheim berömde Donnellan för den "lilla "kammare" inställningen till showen, vilket var kompositörens ursprungliga vision för stycket. Denna produktion fick Olivier Awards för bästa musikalrevival, bästa skådespelare i en musikal (Armstrong) och bästa kvinnliga huvudroll i en musikal (McKenzie), och bästa regissör av en musikal för Donnellan. Adrian Lester och Barry James fick nomineringar i kategorin Bästa bispel i en musikal för sina gestaltningar av Anthony respektive Beadle Bamford.

London väckelse 2004

År 2004 regisserade John Doyle en nypremiär av musikalen på Watermill Theatre i Newbury , England, från 27 juli 2004 till 9 oktober 2004. Denna produktion överfördes därefter till West Ends Trafalgar Studios och sedan Ambassadors Theatre . Denna produktion var känd för att den inte hade någon orkester, med 10-personers rollbesättning som själva spelade partituren på musikinstrument som de bar på scenen. Detta var första gången på nästan tio år som en Sondheim-show hade presenterats i det kommersiella West End. Den spelade Paul Hegarty som Todd, Karen Mann som Mrs Lovett, Rebecca Jackson som The Beggar Woman, Sam Kenyon som Tobias, Rebecca Jenkins som Johanna, David Ricardo-Pearce som Anthony och Colin Wakefield som Judge Turpin. Denna produktion stängde den 5 februari 2005.

Våren 2006 turnerade produktionen i Storbritannien med Jason Donovan som Todd och Harriet Thorpe som Mrs Lovett.

2005 Broadway-revival

En version av John Doyle West End-produktionen överfördes till Broadway, som öppnade den 3 november 2005 på Eugene O'Neill Theatre med en ny skådespelare, som alla spelade sina egna instrument, som hade gjorts i London. Skådespelarna bestod av: Patti LuPone (Mrs Lovett/Tuba/Percussion), Michael Cerveris (Todd/Gitarr), Manoel Felciano (Tobias/Violin/Klarinett/Piano), Alexander Gemignani (Beadle/Piano/Trompet), Lauren Molina ( Johanna/Cello), Benjamin Magnuson (Anthony/Cello/Piano), Mark Jacoby (Turpin/Trumpet/Percussion), Donna Lynne Champlin (Pirelli/Dragspel/Flöjt/Piano), Diana DiMarzio (Beggar Woman/Klarinett) och John Arbo ( Fogg/Kontrabas). Produktionen spelades för 349 föreställningar och 35 förhandsvisningar, och nominerades till sex Tony Awards, och vann två: bästa regi av en musikal för Doyle och bästa orkestrering för Sarah Travis som hade rekonstruerat Jonathan Tunicks originalarrangemang för att passa den tio-personers skådespelare och orkester . På grund av musikalens ringa skala kostade den 3,5 miljoner dollar att göra, en summa som var liten i jämförelse med många Broadway-musikaler och som tjänade in på nitton veckor. En nationell turné baserad på Doyles Broadway-produktion började den 30 augusti 2007 med Judy Kaye (som tillfälligt hade ersatt LuPone i Broadway-loppet) som Mrs Lovett och David Hess som Todd. Alexander Gemignani spelade också titelrollen för Toronto-turnén i november 2007.

2012 West End återupplivning

Michael Ball och Imelda Staunton spelade huvudrollerna i en ny produktion av showen som spelades på The Chichester Festival Theatre, som pågick från 24 september till 5 november 2011. Regisserad av Jonathan Kent, i rollerna fanns Ball som Todd, Staunton som Mrs Lovett, James McConville som Tobias, John Bowe som domare Turpin, Robert Burt som Pirelli, Luke Brady som Anthony, Gillian Kirkpatrick som Lucy Barker, Lucy May Barker som Johanna och Peter Polycarpou som Beadle Bamford. Den utspelades särskilt på 1930-talet istället för 1846 och återställde den ofta klippta låten "Johanna (Mea Culpa)". Produktionen fick positiva recensioner från både kritiker och publik och överfördes till Adelphi Theatre i West End 2012 för en begränsad upplaga från 10 mars till 22 september 2012. Komikern Jason Manford gjorde sin musikaliska debut som Pirelli från 2 till 28 juli och 15, 18 och 24 augusti 2012 medan Robert Burt dök upp på Glyndebourne Festival Opera . West End-överföringen fick sex Laurence Olivier Award-nomineringar varav de vann tre: Bästa musikalrevival , Bästa manliga huvudroll i en musikal för Ball och Bästa kvinnliga huvudroll i en musikal för Staunton.

2015 London och 2017 Off-Broadway revival

Cameron Mackintosh producerade West End-överföringen av Tooting Arts Club-produktionen av showen som gick på Harrington's Pie Shop i Tooting, London i oktober och november 2014. Denna produktion äger rum i en pajbutik som har återskapats för tillfället på Shaftesbury Avenue och spelade från 19 mars till 16 maj 2015. I rollistan ingick Jeremy Secomb som Sweeney Todd, Siobhán McCarthy som Mrs Lovett, Nadim Naaman som Anthony, Ian Mowat som Beadle, Duncan Smith som domaren, Kiara Jay som Pirelli och Beggar Woman, Joseph Taylor som Tobias och Zoe Doano som Johanna.

Tooting Arts Club-produktionen överfördes till Off-Broadway och förvandlade Barrow Street Theatre till en fungerande återskapande av Harringtons pajbutik. Förhandsvisningarna började 14 februari 2017 innan den officiellt öppnade den 1 mars. Liksom Londonproduktionen regisserades överföringen av Bill Buckhurst, designad av Simon Kenny och producerad av Rachel Edwards, Jenny Gersten, Seaview Productions och Nate Koch, exekutiv producent, i samarbete med Barrow Street Theatre. Invigningskvällens rollbesättning hade fyra medlemmar av London-rollen: Jeremy Secomb som Sweeney Todd, Siobhan McCarthy som Mrs Lovett, Duncan Smith som domaren och Joseph Taylor som Tobias, tillsammans med Brad Oscar som Beadle, Betsy Morgan som Pirelli och Beggar Woman, Matt Doyle som Anthony och Alex Finke som Johanna. I april 2017 lämnade fem av skådespelarna showen, ersatta av Norm Lewis som Sweeney Todd, Carolee Carmello som Mrs Lovett, John-Michael Lyles som Tobias, Stacie Bono som The Beggar Woman och Pirelli, och Jamie Jackson som Judge Turpin . Efter att Norm Lewis lämnat ersattes han av Hugh Panaro i titelrollen. I februari 2018 ersattes Panaro och Carmello av Thom Sema respektive Sally Ann Triplett . Andra förändringar inkluderade Michael James Leslie som domare Turpin och Zachary Noah Piser som Tobias. Produktionen utökades och stängdes den 26 augusti 2018.

2023 Broadway-revival

Musikalen började förhandsvisningar den 26 februari och har en öppningskväll den 26 mars 2023 på Lunt-Fontanne Theatre, med Josh Groban som Todd, Annaleigh Ashford som Mrs Lovett, Jordan Fisher som Anthony, Gaten Matarazzo som Tobias, Jamie Jackson återupprepa sin roll som domare Turpin och Ruthie Ann Miles som tiggarkvinnan. Produktionen kommer att regisseras av Thomas Kail , med orkestrering av Jonathan Tunick , musikalisk ledning av Alex Lacamoire och koreografi av Steven Hoggett .

Produktionen startade en workshop tre dagar efter Sondheims död som hade planerat att delta i workshopens sista dag. Det avslöjades att produktionen kommer att ha en budget på 14 miljoner dollar med en rollbesättning på 26 och en orkester på 27 och att produktionen kommer att förbli utspelad på 1800-talet.

Andra uppmärksammade produktioner

1987 australiska produktioner

The State Opera of South Australia presenterade Australiens första professionella produktion i Adelaide i september 1987. Regisserad av Gale Edwards , med Lyndon Terracini som Todd, Nancye Hayes som Mrs Lovett och Peter Cousens som Anthony. Följande månad Melbourne Theatre Companys version på Playhouse i Melbourne, regisserad av Roger Hodgman med Peter Carroll som Sweeney Todd, Geraldine Turner som Mrs Lovett och Jon Ewing som domare Turpin. Melbourne-produktionen turnerade till Sydney och Brisbane 1988.

1992 Budapest produktion

Musikalen hade premiär den 5 juni 1992 på Erkel Theatre i Budapest , Ungern . Pjäsen översattes till ungerska av Tibor Miklós och György Dénes. Skådespelarna bestod av Lajos Miller som Sweeney Todd, Zsuzsa Lehoczky som Mrs Lovett, Sándor Sasvári som Anthony, Mónika Vásári som Johanna, Róbert Rátonyi som domare Turpin, Tibor Oláh som Tobias, Péter Kocsmáros som PirelliBeggar som kvinna, Ildiky K/ishó kvinna. , och István Rozsos som Beadle Bamford.

1994 Los Angeles väckelse

1994 arrangerade East West Players i Los Angeles en återupplivande av showen regisserad av Tim Dang, med en till stor del asiatiska Stillahavsamerikaner. Det var också första gången som showen presenterades i ett intimt hus (Equity 99-seat). Produktionen fick 5 Ovation Awards inklusive Franklin Levy Award för bästa musikal (mindre teater) och bästa regissör (musikal) för Dang. [ citat behövs ]

1995 Barcelona produktion

Den 5 april 1995 hade den premiär på katalanska på teatern Poliorama i Barcelona (som senare flyttade till Apollo), i en produktion av Kataloniens Drama Center. Librettot bearbetades av Roser Batalla Roger Pena och regisserades av Mario Gas. Skådespelarna bestod av Constantino Romero som Sweeney Todd, Vicky Peña som Mrs Lovett, Maria Josep Peris som Johanna, Muntsa Rius som Tobias, Pep Molina som Anthony, Xavier Ribera-Vall som domare Turpin & Teresa Vallicrosa som Tiggarkvinnan. Med kritikerhyllningar och applåder från publiken (Sondheim reste till Barcelona efter att ha hört framgångarna och var nöjd med produktionen) flyttade den senare till Madrid. Showen fick över femton priser.

1997 Finlands Nationalopera, Helsingfors

Finlands Nationaloperauppsättning 1997 hade premiär den 19 september 1997. Regisserad av Staffan Aspegren och startar Sauli Tiilikainen (Sweeney Todd) och Ritva Auvinen (fru Lovett). Översatt av Juice Leskinen

2002 Kennedy Center produktion

Som en del av Kennedy Center Sondheim Celebration sprang Sweeney Todd från 10 maj 2002 till 30 juni 2002 på Eisenhower Theatre, med Brian Stokes Mitchell som Sweeney Todd, Christine Baranski som Mrs Lovett, Hugh Panaro som Anthony, Walter Charles ( en medlem av originalrollen), som Judge Turpin, Celia Keenan-Bolger som Johanna, Mary Beth Peil som The Beggar Woman, Mark Price som Tobias Ragg, Ray Friedeck som Beadle Bamford och Kevin Ligon som Pirelli. Den regisserades av Christopher Ashley med koreografi av Daniel Pelzig.

2007 Dublin produktion

Den irländska tenoren David Shannon spelade huvudrollen som Todd i en mycket framgångsrik Dublin-produktion av showen på Gate Theatre , som spelade från april 2007 till juni 2007. Produktionen använde ett minimalistiskt tillvägagångssätt: skådespelarna bestod av en liten ensemble med 14 artister, och orkestern var ett sjumannaband. Utseendet på produktionen var ganska abstrakt. The Sunday Times skrev att "Den svarta bakgrunden av David Farleys grovhuggna uppsättning och den skarpa minimalismen i Rick Fishers ljussättning antyder en självmedveten edginess, med Shannons stiliserade smink, långa läderrock och grubblande ansikte som bara bidrar till känslan." När en karaktär dog hälldes mjöl över dem.

2008 Göteborg produktion

Göteborgsuppsättningen 2008 hade premiär den 15 maj 2008 på GöteborgsOperan . Showen var ett samarbete med West End International Ltd. Skådespelaren innehöll Michael McCarthy som Sweeney Todd och Rosemary Ashe som Mrs Lovett och David Shannon denna gång som Anthony. Showen körde fyra veckor och avslutades den 8 juni 2008.

2009 UK och Irish Tour

2009 gav sig Sweeney Todd ut på en aktieturné i Storbritannien och Irland. Produktionen var ivriga att ta avstånd från den senaste West End-reaktionen angående Stunt Casting och så turnén kastades genom en öppen auditionsprocess. Även om det förblev oklart om rollbesättningen av övervägande okända skådespelare hjälpte turnén, applåderades produktionen för sin användning av framväxande artister och spelades på nästan uteslutande utsålda lokaler.

Turnén pågick i 8 månader, med Barry Howell som Sweeney Todd och Isabell Wyer som Ms. Lovett. Rollbesättningen kompletterades av Alex Priat som Anthony, John Atkins som domare Turpin, Carol Gizzard som Johanna, Sharian Wood som The Beggar Woman, Jack Leager som Beadle Bamford, Enrielos Hetares som Pirelli och Michael Greene & James Feldere som delade rollen som Tobias .

2010 National Youth Music Theatre, London

2010 satte femtio medlemmar av National Youth Music Theatre upp en produktion på Village Underground som en del av Stephen Sondheims 80-årsfirande i London. NYMT tog showen, regisserad av Martin Constantine, ur ett konventionellt teaterutrymme och satte upp den i ett ombyggt viktorianskt lager i stadens East End . Företaget återupplivade showen 2011 för International Youth Arts Festival på Rose Theatre i Kingston upon Thames .

2011 Paris produktion

En stor ny produktion öppnade i april 2011 på Théâtre du Châtelet (Paris), som först gav Sondheim en plats på den franska scenen med deras produktion av A Little Night Music . Regissör var Lee Blakeley med koreografi av Lorena Randi och design av Tanya McAllin. I rollistan fanns Rod Gilfry och Franco Pomponi (Sweeney Todd) och Caroline O'Connor (Mrs Lovett).

Boston produktion 2014

The Lyric Stage Company of Boston producerade en serie i september och oktober 2014 med bolagets konstnärliga chef Spiro Veloudos som iscensatte och regisserade showen. I rollerna fanns Christopher Chew som Sweeney Todd och Amelia Broome som Mrs Lovett.

2014 Quebec City produktion

Quebec City-baserade Théâtre Décibel producerade den fransktalande världspremiären av showen. Översatt av Joëlle Bond och regisserad av Louis Morin, föreställningen spelades från 28 oktober till 8 november 2014 på Capitole de Québec . I rollistan finns Renaud Paradis som Sweeney Todd, Katee Julien som Mrs Lovett, Jean Petitclerc som domare Turpin, Sabrina Ferland som tiggarkvinnan, Pierre-Olivier Grondin som Anthony Hope, Andréane Bouladier som Johanna, David Noël som Tobias, Jonathan Gagnon som Beadle och Mathieu Samson som Pirelli.

2014 prog metal-version, Landless Theatre Company, Washington, DC

Sondheim ger DC:s Landless Theatre Company tillstånd att orkestrera en "prog metal-version" av Sweeney Todd , den första rockorkestreringen av partituret. Produktionen spelas på DC:s Warehouse Theatre i augusti 2014. Regisserad av Melissa Baughman. Musikstyrning av Charles W. Johnson. Prog Metal Orchestration av The Fleet Street Collective (Andrew Lloyd Baughman, Spencer Blevins, Charles Johnson, Lance LaRue, Ray Shaw, Alex Vallejo, Andrew Siddle). I rollistan finns metalbandets frontsångerskor Nina Osegueda ( A Sound of Thunder ) som Mrs Lovett, Andrew Lloyd Baughman ( Diamond Dead ) som Sweeney Todd, Rob Bradley (Aries and Thrillkiller) som Pirelli och Irene Jericho (Cassandra Syndrome) som Beggar Kvinna. Showen tar emot tre Helen Hayes Awards- nomineringar 2015 för bästa musikal, enastående regissör för en musikal (Melissa Baughman) och enastående musikdirektör (Charles W. Johnson).

2015 Wales National Opera-produktion

Hösten 2015 producerade Wales National Opera och Wales Millennium Center en samproduktion med West Yorkshire Playhouse och Royal Exchange Manchester som en del av WNO:s "Madness"-säsong. Regisserad av James Brining och designad av Colin Richmond, produktionen utspelade sig på 1970/80-talet och spelades i Cardiff innan den turnerade till Southampton, Bristol, Llandudno, Oxford, Liverpool, Birmingham innan han återvände till Cardiff. Den baserades på Brinings tidigare mindre produktioner från Dundee Rep 2010, West Yorkshire Playhouse och Royal Exchange Manchester 2013. I rollistan ingick David Arnsperger som Sweeney Todd och Janis Kelly som Mrs Lovett.

Sydafrikansk väckelse 2015

Pieter Toerien och KickstArt producerade en produktion på Pieter Toerien Monte Casino Theatre i Johannesburg, som spelade från 10 oktober – 13 december 2015 innan de överfördes till Theatre on the Bay i Kapstaden från 19 februari – 9 april 2016. Regisserad av Steven Steg och designad av Greg King, produktionen spelade Jonathan Roxmouth (Sweeney Todd), Charon Williams-Ros (Mrs Lovett), Michael Richard (domare Turpin), Jaco van Rensburg (Tobias), Anne Marie Clulow (Beggar Woman), Adam Pelkowitz (Beadle Bamford), Cameron Botha (Anthony), Sanli Jooste (Johanna), Germandt Geldenhuys (Adolfo Pirelli) och Weslee Swain Lauder (Jonas Fogg).

2015–2016 Australasien

2015 framfördes Victorian Operas produktion på Melbourne Arts Center . Produktionen återupplivades för New Zealand Opera 2016 och besökte Auckland , Wellington och Christchurch .

Produktionen spelade Teddy Tahu Rhodes som Sweeney Todd, Antoinette Halloran som Mrs Lovett, Phillip Rhodes som domare Turpin, Kanen Breen som Beadle Bamford (senare ersatt av Andrew Glover under turnén i Nya Zeeland), David Rogers-Smith som Adolfo Pirelli (ersatt av Robert Tucker i Nya Zeeland), Ross Hannaford som Tobias Ragg (ersatt av Joel Grainger i Nya Zeeland), Blake Bowden som Anthony Hope (ersatte James Benjamin Rodgers i Nya Zeeland), Amelia Berry som Johanna, Dimity Shepherd som tiggarkvinnan ( ersatt av Helen Medlyn i Nya Zeeland), och Jeremy Kleeman som Jonas Fogg.

2018 mexikansk produktion

Valtru producerade den första mexikanska produktionen av Sweeney Todd . Öppnade den 7 juli 2018, på Foro Cultural Coyoacanense's med Lupita Sandoval och Beto Torres tillsammans med José Andrés Mojica, Mario Beller, Eduardo Ibarra, Alejandra Desiderio, Sonia Monroy, Daniel Paéz och Adrian Mejia.

Australiens produktion 2019

I juni 2019, för showens 40-årsjubileum, spelades en begränsad serie av produktionen som presenterades av Life Like Company på Her Majesty's Theatre, Melbourne och Darling Harbour Theatre, ICC Sydney . Det spelade Anthony Warlow som Sweeney Todd, Gina Riley som Mrs Lovett, Debra Byrne som tiggarkvinnan, Michael Falzon som Adolfo Pirelli, Jonathan Hickey som Tobias Ragg och Daniel Sumegi som domare Turpin.

2019 Filippinerna

Producerad av Atlantis Theatrical Entertainment Group och regisserad av Bobby Garcia med musikalisk ledning av Gerard Salonga , med Jett Pangan som Sweeney Todd, Lea Salonga som Mrs Lovett, Gerald Santos som Anthony Hope, Nyoy Volante som Adolfo Pirelli, Mikkie Bradshaw-Volante som Johanna, Ima Castro som tiggarkvinnan, Andrew Fernando som domare Turpin, Luigi Quesada som Tobias, Arman Ferrer som Beadle och Dean Rosen som Jonas Fogg. Produktionen debuterade i oktober på Teatern på Solaire .

Operahusproduktioner

Det första operakompaniet att montera upp Sweeney Todd var Houston Grand Opera i en produktion regisserad av Hal Prince, som spelade från 14 juni 1984 till 24 juni 1984 för totalt 10 föreställningar. Under ledning av John DeMain använde produktionen scenisk design av Eugene Lee , kostymdesign av Franne Lee och ljusdesign av Ken Billington . I rollistan ingick Timothy Nolen i titelrollen, Joyce Castle som Mrs Lovett, Cris Groenendaal som Anthony, Lee Merrill som Johanna, Will Roy som Judge Turpin och Barry Busse som The Beadle.

1984 presenterades föreställningen av New York City Opera . Hal Prince återskapade iscensättningen med den förenklade uppsättningen av den andra nationella turnén. Det togs emot väl och de flesta föreställningarna sålde slut. Den togs tillbaka för begränsade upplagor 1986 och 2004. Speciellt 2004 års produktion spelade Mark Delavan och Elaine Paige i huvudrollerna . Showen framfördes också av Opera North 1998 i Storbritannien med Steven Page och Beverley Klein i huvudrollerna, regisserad av David McVicar och dirigerad av James Holmes.

I början av 2000-talet blev Sweeney Todd accepterad av operakompanier i hela USA, Kanada, Japan, Tyskland, Israel , Spanien, Nederländerna, Storbritannien och Australien. Bryn Terfel , den populära walesiska basbarytonen , spelade titelrollen på Lyric Opera of Chicago 2002, med Judith Christian, David Cangelosi, Timothy Nolen , Bonaventura Bottone , Celena Shaffer och Nathan Gunn . Den framfördes på Royal Opera House i London som en del av Royal Opera-säsongen (december 2003 – januari 2004) med Sir Thomas Allen som Todd, Felicity Palmer som Mrs Lovett och en biroll som inkluderade Rosalind Plowright , Robert Tear och Jonathan Veira som domare Turpin. Finlands Nationalopera framförde Sweeney Todd 1997–98. Den israeliska nationaloperan har framfört Sweeney Todd två gånger. Den isländska operan framförde Sweeney Todd hösten 2004, första gången på Island . Den 12 september 2015 öppnade Sweeney Todd på San Francisco Opera med Brian Mulligan som Todd, Stephanie Blythe som Mrs Lovett, Matthew Grills som Tobias, Heidi Stober som Johanna, Elliot Madore som Anthony och Elizabeth Futral som Tiggarkvinnan/Lucy .

Konsertproduktioner

En "repris!" Konsertversionen framfördes på Los Angeles Ahmanson Theatre den 12–14 mars 1999 med Kelsey Grammer som Todd, Christine Baranski som Mrs Lovett, Davis Gaines som Anthony, Neil Patrick Harris som Tobias, Melissa Manchester som The Beggar Woman, Roland Rusinek som The Beadle, Dale Kristien som Johanna och Ken Howard som Judge Turpin.

Londons Royal Festival Hall var värd för två föreställningar den 13 februari 2000, med Len Cariou som Todd, Judy Kaye som Mrs Lovett och Davis Gaines som Anthony. En 4-dagars konsert ägde rum i juli 2007 på samma plats med Bryn Terfel , Maria Friedman , Daniel Boys och Philip Quast .

Regissören Lonny Price regisserade en halvscenerad konsertproduktion av "Sweeney Todd in Concert" den 4–6 maj 2000 i Avery Fisher Hall i Lincoln Center , New York med New York Philharmonic . I rollerna ingick George Hearn (en sista minuten ersättare för Bryn Terfel ), Patti LuPone , Neil Patrick Harris , Davis Gaines, John Aler , Paul Plishka , Heidi Grant Murphy , Stanford Olsen och Audra McDonald . Denna konsert spelades också i San Francisco , från 19–21 juli 2001, med San Francisco Symphony . Hearn och LuPone fick återigen sällskap av Harris, Gaines, Aler och Olsen samt nya tillskott Victoria Clark , Lisa Vroman och Timothy Nolen. Denna produktion spelades in för PBS och sändes 2001 och vann Primetime Emmy Award för Outstanding Classical Music-Dance Program Samma produktion spelades på Ravinia Festival i Chicago den 24 augusti 2001, med de flesta av skådespelarna från de föregående konserterna, förutom Plishka och Clark, som ersattes av Sherrill Milnes och Hollis Resnik.

2014 regisserade Price en ny konsertproduktion och återvände till Avery Fisher Hall med New York Philharmonic den 5–8 mars med Bryn Terfel som Todd, Emma Thompson som Mrs Lovett, Philip Quast som Judge Turpin, Jeff Blumenkrantz som The Beadle, Christian Borle som Pirelli, Kyle Brenn som Tobias, Jay Armstrong Johnson som Anthony, Erin Mackey som Johanna och Audra McDonald och Bryonha Marie Parham som delar rollen som The Beggar Woman. McDonald tillkännagavs inte som tiggarkvinnan: hon var en överraskning, hennes namn avslöjades först vid den första föreställningen. På lördagsföreställningarna spelade Bryonha Marie Parham rollen som tiggarkvinnan, medan McDonald spelade den vid de andra föreställningarna. Konserten filmades återigen för att sändas på PBS som en del av deras Live from Lincoln Center- serie och sändes första gången den 26 september 2014. Produktionen nominerades till tre Primetime Emmy Awards, och vann en för Outstanding Special Class Program . Denna produktion överfördes till London Coliseum Theatre för 13 föreställningar från 30 mars till 12 april 2015. I rollistan ingick originalmedlemmar som Terfel, Thompson och Quast, såväl som nya skådespelare som John Owen-Jones och Rosalie Craig .

Filmatisering

Huvudartikel: Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007 film)

En långfilmsatisering av Sweeney Todd , regisserad av Tim Burton med ett manus av John Logan, släpptes den 21 december 2007. Den spelar Johnny Depp som Todd (Depp fick en Oscarsnominering och en Golden Globe-pris för sin insats), Helena . Bonham Carter som Mrs Lovett, Alan Rickman som Judge Turpin, Sacha Baron Cohen som Signor Pirelli, Jamie Campbell Bower som Anthony Hope, Laura Michelle Kelly som The Beggar Woman, Jayne Wisener som Johanna, Ed Sanders som Toby och Timothy Spall som Beadle Bamford. Filmen mottogs väl av kritiker och teaterbesökare och vann även Golden Globe Award för bästa film – musikal eller komedi .

teman

Stephen Sondheim trodde att Sweeney Todd är en berättelse om hämnd och hur den förtär en hämndlysten person. Han hävdade, "vad showen egentligen handlar om är besatthet." Till skillnad från de flesta tidigare representationer av berättelsen undviker musikalen en förenklad syn på djävulska brott. Istället undersöks karaktärernas "emotionella och psykologiska djup", så att Sweeney Todd förstås som ett offer såväl som en förövare i mänsklighetens "stora svarta grop".

Musikalisk analys

Sondheims partitur är en av hans mest komplexa, med orkestrationer av hans mångårige samarbetspartner Jonathan Tunick . Förlitar sig starkt på kontrapunkt och kantiga harmonier, dess kompositionsstil har jämförts med Maurice Ravel , Sergei Prokofiev och Bernard Herrmann . Sondheim använder också den urgamla " Dies irae " i balladen som löper genom hela partituret, senare hörd i en melodisk inversion , och i ackompanjemanget till "Epiphany". Enligt Raymond Knapp, "De flesta scenbyten tar tillbaka 'The Ballad of Sweeney Todd', som inkluderar både snabba och långsamma versioner av 'Dies Irae'". Han förlitar sig också mycket på ledmotiv – minst tjugo distinkta kan identifieras genom hela partituren.

Beroende på hur och var föreställningen presenteras anses den ibland vara en opera. Sondheim har själv beskrivit stycket som en "svart operett", och faktiskt talas bara cirka 20 % av föreställningen; resten sjungs igenom.

I sin essä för 2005 års skådespelaralbum finner Jeremy Sams det mest relevant att jämföra Sondheims verk med operor som på liknande sätt utforskar psyket hos en galen mördare eller social utstötning, som Alban Bergs Wozzeck ( 1925, baserad på pjäsen av Georg ) Büchner ) och Benjamin Brittens Peter Grimes (1945). Å andra sidan kan den ses som en föregångare till den senare trenden med musikaler baserade på skräckteman, som Little Shop of Horrors (1982), The Phantom of the Opera (1986), Jekyll & Hyde (1997) och Dance of the Vampires (1997), som använde beskrivningen av trenden, "grusical", som sin kommersiella etikett. Teaterkritikern och författaren Martin Gottfried skrev om detta ämne: "Gör så mycket sång det till en opera? Opera är inte bara en fråga om att allt sjungs. Det finns en operisk sorts musik, om sång, om iscensättning. Det finns operapublik. , och det finns en operakänslighet. Det finns operahus. Sweeney Todd har sina enstaka operastunder, men dess musik överlag har brösttonerna, det harmoniska språket, muskulösheten och kanten på Broadwayteater. "

Donal Henahan skrev en uppsats i The New York Times angående New York City Opera-produktionen 1984: "Svårigheten med Sweeney var inte att operasångarna var svagheter som inte var kapabla att fylla State Theatre med ljud - Miss Elias, som gjorde sin City Opera debut, har sjungit i många år på Metropolitan, ett mycket större hus. De andra rösterna i rollistan var också kända kvantiteter. Snarare verkade det som om försöket att faktiskt sjunga Sondheim-partituren, som i hög grad bygger på ett dramatiskt parlando eller talstil, visade främst hur långt från den operatiska vokaltraditionen verket ligger. Partituret, tillräckligt effektivt på sitt sätt, krävde saker av operasångarna som operasångare som klass är ovilliga att producera."

Orkestrering

Den ursprungliga Broadway-gropen bestod av en 26-manna orkester. (Antalet slagverkare kan variera för olika shower, även om slagverksboken är skriven för två spelare).

En alternativ orkestrering är tillgänglig från Music Theatre International för en 9-mannaorkester. Den skrevs av Jonathan Tunick för London Production 1993.

  • Stråkar: 1 violin, 1 cello, 1 kontrabas
  • Mässing: 1 trumpet i B ♭ , 1 horn
  • Träblåsare: Vass 1: klarinett; Vass 2: fagott
  • Tangentbord
  • Slagverk: bastrumma, klockträd, klockor, klockspel, crotales, racket, sidotrumma, virveltrumma, schweizisk klocka, tam-tam, tamburin, tempelblock, triangel, timpani, vibrafon, visselpipa, träkloss, xylofon

Den ursprungliga orkestratorn Jonathan Tunick reviderade sin stora orkestrering för London-revivalen 1993, och lade till en smutsigare, grusigare textur till partiturens arrangemang.

London-revival 2012: 15-manna orkester:

  • Stråkar: 2 violiner, 1 viola, 1 cello, 1 kontrabas
  • Mässing: 1 horn, 2 trumpeter, 1 trombon
  • Träblåsare:
  • Vass 1: flöjt, klarinett
  • Vass 2: oboe, engelskt horn
  • Vass 3: klarinett
  • Vass 4: fagott
  • Tangentbord
  • Slagverk

utmärkelser och nomineringar

Original Broadway-produktion

År Prisutdelningsceremoni Kategori Kandidat Resultat
1979 Tony Award Bästa musikal Vann
En musikals bästa bok Hugh Wheeler Vann
Bästa originalmusik Stephen Sondheim Vann
Bästa prestation av en ledande skådespelare i en musikal Len Cariou Vann
Bästa prestation av en huvudrollsinnehavare i en musikal Angela Lansbury Vann
Bästa regi av en musikal Harold Prince Vann
Bästa Scenic Design Eugene Lee Vann
Bästa kostymdesign Franne Lee Vann
Bästa ljusdesign Ken Billington Nominerad
Drama Desk Award Enastående musikal Vann
Enastående musikalbok Hugh Wheeler Vann
Enastående texter Stephen Sondheim Vann
Enastående musik Vann
Enastående skådespelare i en musikal Len Cariou Vann
Enastående skådespelerska i en musikal Angela Lansbury Vann
Enastående skådespelare i en musikal Ken Jennings Vann
Enastående skådespelerska i en musikal Merle Louise Vann
Enastående koreografi Larry Fuller Nominerad
Enastående regissör för en musikal Harold Prince Vann
Enastående scenografi Eugene Lee Nominerad
Enastående kostymdesign Franne Lee Nominerad
Enastående ljusdesign Ken Billington Nominerad

Original London-produktion

År Prisutdelningsceremoni Kategori Kandidat Resultat
1980 Laurence Olivier Award Bästa nya musikal Vann
Bästa skådespelare i en musikal Denis Quilley Vann
Bästa kvinnliga skådespelerska i en musikal Sheila Hancock Nominerad

1989 Broadway-revival

År Prisutdelningsceremoni Kategori Kandidat Resultat
1990 Tony Award Bästa revival av en musikal Nominerad
Bästa prestation av en ledande skådespelare i en musikal Bob Gunton Nominerad
Bästa prestation av en huvudrollsinnehavare i en musikal Beth Fowler Nominerad
Bästa regi av en musikal Susan H. Schulman Nominerad
Drama Desk Award Enastående återupplivning av en musikal Nominerad
Enastående skådespelare i en musikal Bob Gunton Nominerad
Enastående skådespelerska i en musikal Beth Fowler Nominerad
Enastående scenografi James Morgan Nominerad
Enastående ljusdesign Mary Jo Dondlinger Vann

London väckelse 1993

År Prisutdelningsceremoni Kategori Kandidat Resultat
1994 Laurence Olivier Award Bästa musikaliska revival Vann
Bästa skådespelare i en musikal Alun Armstrong Vann
Bästa kvinnliga skådespelerska i en musikal Julia McKenzie Vann
Bästa framförande i en biroll i en musikal Adrian Lester Nominerad
Barry James Nominerad
Bästa regissör för en musikal Declan Donnellan Vann

London väckelse 2005

År Prisutdelningsceremoni Kategori Kandidat Resultat
2005 Laurence Olivier Award Enastående musikalisk produktion Nominerad
Bästa skådespelare i en musikal Paul Hegarty Nominerad

2005 Broadway-revival

År Prisutdelningsceremoni Kategori Kandidat Resultat
2006 Tony Award Bästa revival av en musikal Nominerad
Bästa prestation av en ledande skådespelare i en musikal Michael Cerveris Nominerad
Bästa prestation av en huvudrollsinnehavare i en musikal Patti LuPone Nominerad
Bästa prestation av en utvald skådespelare i en musikal Manoel Felciano Nominerad
Bästa regi av en musikal John Doyle Vann
Bästa orkesteringar Sarah Travis Vann
Drama Desk Award Enastående återupplivning av en musikal Vann
Enastående skådespelare i en musikal Michael Cerveris Nominerad
Enastående skådespelerska i en musikal Patti LuPone Nominerad
Enastående skådespelare i en musikal Alexander Gemignani Nominerad
Enastående orkesteringar Sarah Travis Vann
Enastående regissör för en musikal John Doyle Vann
Enastående scenografi Nominerad
Enastående ljusdesign Richard G. Jones Vann
Enastående ljuddesign Dan Moses Schreier Nominerad

London väckelse 2012

År Prisutdelningsceremoni Kategori Kandidat Resultat
2012 Evening Standard Award Bästa musikal Vann
2013 Laurence Olivier Award Bästa musikaliska revival Vann
Bästa skådespelare i en musikal Michael Ball Vann
Bästa kvinnliga skådespelerska i en musikal Imelda Staunton Vann
Bästa kostymdesign Anthony Ward Nominerad
Bästa ljusdesign Mark Henderson Nominerad
Bästa ljuddesign Paul Groothuis Nominerad

Inspelningar och sändningar

En originalinspelning av Broadway- rollerna släpptes av RCA Red Seal 1979. Den inkluderade domarens "Johanna" och tanddragningstävlingen från akt I, som hade klippts i förhandsvisningar. Den valdes ut av National Recording Registry för bevarande 2013.

En föreställning av 1980 års turnékompani spelades in inför en publik 1981 på Dorothy Chandler Pavilion i Los Angeles under den första nationella turnén, med ytterligare inspelning på en tom teater för en tv-special. Det resulterande programmet sändes den 12 september 1982 på The Entertainment Channel. Den släpptes senare på både VHS och DVD.

sändes den kungliga nationalteaterns väckelseproduktion med Denis Quilley och Julia McKenzie i huvudrollerna av BBC . Opera Norths produktion sändes också av BBC den 30 mars 1998, liksom produktionen av Royal Opera House 2003.

1995 spelade Barcelona -rollen in ett cast-album som sjöngs på katalanska . Denna produktion sändes även på spansk tv.

2000 års New York City-konsert spelades in och släpptes i en deluxe 2-CD-uppsättning. Denna inspelning nominerades till Grammy Award för bästa musikaliska showalbum.

2001 hölls samma konsert i San Francisco med samma leads och mindre rollbyten. Den filmades också och sändes på PBS, och släpptes sedan till VHS och DVD 2001.

2005 års Broadway-revival spelades också in. Tillverkarna planerade ursprungligen bara en "höjdpunkter"-version med en skiva; men de insåg snart att de hade spelat in mer musik än vad som fick plats på en skiva och det var inte ekonomiskt möjligt att ta med artisterna tillbaka för att spela in igen. Följande låtar klipptes: "Wigmaker Sequence", "The Letter", "Parlor Songs", "City on Fire", och hälften av den sista sekvensen (som inkluderar "The Judge's Return"). Denna inspelning nominerades till Grammy Award för bästa musikaliska showalbum.

London-revivalen 2012 spelades in och släpptes den 2 april 2012 i Storbritannien och den 10 april 2012 i USA.

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Sweeney_Todd:_The_Demon_Barber_of_Fleet_Street&oldid=1144793123 "