västsaxisk dialekt

Västsaxiska är termen som appliceras på de två olika dialekterna tidigvästsaxiska och senvästsaxiska med västsaxiska som en av de fyra distinkta regionala dialekterna av fornengelska . De tre andra var Kentish , Mercian och Northumbrian (de två sistnämnda var lika och är kända som de angliska dialekterna). Västsaxiska var språket i kungadömet Wessex och var grunden för på varandra följande brett använda litterära former av fornengelska: tidigvästsaxiska av Alfred den stores tid och sen västsaxiska från slutet av 1000- och 1000-talen. På grund av sachsarnas etablering som en politiskt dominerande kraft under den fornengelska perioden blev de västsaxiska dialekterna de starkaste dialekterna i fornengelsk manuskriptskrivning.

Tidig västsaxisk

Tidig västsaxiska var det språk som användes av kung Alfred (849–899), som användes i de många litterära översättningar som producerades under Alfreds beskydd (och några av Alfred själv). Det kallas ofta Alfredian Old English, eller Alfredian. Språket i dessa texter speglar ändå ibland inflytandet från andra dialekter förutom Wessex.

Lista över texter:

Kung Alfreds förord till Gregory's Pastoral Care
Den gammalengelska översättningen av Orosius Historia adversus paganos
Cambridge, Corpus Christi College, MS 173: The Parker Chronicle (The Anglo-Saxon Chronicle)

Sen västsaxiska

Vid tiden för den normandiska erövringen av England 1066 hade språket utvecklats till senvästsaxiska, som hade etablerat sig som ett skriftspråk och ersatt det alfredianska språket, efter den atewoldiska språkreformen som sattes igång av biskop Æthelwold av Winchester . Det namn som mest förknippas med den reformen är det av abbot Ælfric av Eynsham, Ælfric grammatikern. Trots deras likheter anses senvästsaxiska inte av vissa vara en direkt ättling till tidig västsax.

Senvästsaxiska var den dialekt som blev den första standardiserade skrivna "engelska" ("Winchesterstandard"), ibland kallad "klassisk" fornengelska. Denna dialekt talades mest i söder och väster kring det viktiga klostret i Winchester , som också var de sachsiska kungarnas huvudstad. Men medan andra fornengelska dialekter fortfarande talades i andra delar av landet, verkar det som om alla skriftlärda skrev och kopierade manuskript i denna prestigefyllda skriftliga form. Välkända dikter inspelade på detta språk inkluderar Beowulf och Judith . Båda dessa dikter verkar dock ha skrivits ursprungligen på andra fornengelska dialekter, men senare översatts till det vanliga senvästsaxiska litterära språket när de kopierades av skriftlärare.

I Wessex-evangelierna från omkring 990 är texten i Matteus 6 ( Matt 6:9–13 ), Herrens bön , följande:

Fæder ure þu þe eart på heofonum,

si þin nama gehalgod.

För att bli ris,

gewurþe ðin willa,

på eorðan swa swa på heofonum.

Urne gedæghwamlican hlaf syle oss todæg,

och forgyf oss ure gyltas,

swa swa vi forgyfað urum gyltendum.

Och ne gelæd þu oss på costnunge,

ac alys us of yfele.

Soþlice. Lista över texter:

Ælfric från Eynshams Lives of the Saints

Senare utveckling

"Winchester-standarden" föll gradvis ur bruk efter den normandiska erövringen 1066. Klostren höll inte standarden igång eftersom engelska biskopar snart ersattes av normandiska biskopar som tog med sig sina egna latinska läroböcker och skriftställen, och det fanns mindre behov av att kopiera eller skriv på gammal engelska ^{[ citat behövs ]} . Latin blev snart det dominerande språket för stipendier och juridiska dokument, med anglo-normaniska som aristokratins språk, och all standard skriven engelska blev ett avlägset minne i mitten av tolfte århundradet när de sista skriftlärda tränade som pojkar före erövringen i väst. Saxon, dog som gubbar.

De nya standardspråken som skulle komma till stånd i tiden för mellanengelska och modern engelska härstammade från East Midlands-dialekten, som var anglianska, och inte från västsaxiska. Lågt senvästsaxiska är den avlägsna förfadern till västlandsdialekterna .

Se även