The Ascent (film från 1977)

Den
Ascent poster.jpg
tyska uppstigningsaffischen - (vänster till höger) Rybak, byns chef, Sotnikov, Basya, Demchikha
ryska Восхождение
Regisserad av Larisa Shepitko
Skriven av

Vasil Bykaŭ (roman) Yuri Klepikov Larisa Shepitko
Baserat på
Sotnikov av Vasil Bykaŭ
Medverkande



Boris Plotnikov Vladimir Gostyukhin Sergei Yakovlev Lyudmila Polyakova Anatoli Solonitsyn
Filmkonst
Vladimir Chukhnov Pavel Lebeshev
Musik av Alfred Schnittke

Produktionsbolag _
Utgivningsdatum
  • 2 april 1977 ( 1977-04-02 )
Körtid
 111 minuter
Land Sovjetunionen
språk
ryska tyska

The Ascent ( ryska : Восхождение , tr. Voskhozhdeniye , bokstavligen - The Ascension) är en svartvit sovjetisk dramafilm från 1977 i regi av Larisa Shepitko och gjord på Mosfilm . Filmen spelades in i januari 1974 nära Murom , Vladimir Oblast , Ryssland , under fruktansvärda vinterförhållanden, som manuset kräver, baserad på romanen Sotnikov av Vasil Bykaŭ . Det var Shepitkos sista film före hennes död i en bilolycka 1979. Filmen vann priset Guldbjörnen vid den 27:e Berlins internationella filmfestival 1977. Den valdes också ut som det sovjetiska bidraget för bästa utländska film vid 50:e akademin Utmärkelser , men accepterades inte som nominerad.

Komplott

Under det stora fosterländska kriget ( andra världskriget ) åker två sovjetiska partisaner till en vitrysk by på jakt efter mat. Efter att ha tagit ett husdjur från den samarbetsvilliga chefen (Sergei Yakovlev), beger de sig tillbaka till sin enhet, men blir upptäckta av en tysk patrull. Efter en utdragen skottlossning i snön där en av tyskarna dödas kommer de två männen undan, men Sotnikov ( Boris Plotnikov ) blir skjuten i benet. Rybak ( Vladimir Gostyukhin ) måste ta honom till närmaste härbärge, hemmet för Demchikha ( Lyudmila Polyakova ), mamma till tre små barn. Men de upptäcks och fångas.

De två männen och en snyftande Demchikha förs till det tyska högkvarteret. Sotnikov förhörs först av den lokala samarbetspartnern Portnov ( Anatoli Solonitsyn ), en före detta sovjetisk klubbhusdirektör och barnkörledare som blev lokal chef för den vitryska hjälppolisen , lojal mot tyskarna. När Sotnikov vägrar att svara på Portnovs frågor torteras han brutalt av medlemmar av den samarbetande polisen, men ger inte upp någon information. Rybak berättar dock så mycket som han tror att polisen redan vet, i hopp om att få leva så att han kan fly senare. Portnov erbjuder honom jobbet som polis. Chefen, nu misstänkt för att stödja partisanerna, och Basya Meyer, tonårsdottern till en judisk skomakare, sitter fängslade i samma källare för natten.

Nästa morgon leds alla ut för att hängas. Rybak accepterar Portnovs erbjudande och tyskarna låter honom gå med i polisen. Sotnikov och de andra avrättas.

När han går tillbaka till lägret med sina nya kamrater blir Rybak förtalad av byborna. När han inser vad han har gjort, försöker han hänga sig i uthuset med bältet, men misslyckas. En poliskollega ropar efter Rybak tills Rybak öppnar dörren. Polismannen säger till honom att deras befälhavare vill ha honom och lämnar honom ensam på gården. Rybak stirrar ut genom den öppna dörren och börjar skratta och gråta.

Kasta

Produktion

Förproduktion

Alla filmer är personliga men önskan att filma The Ascent var nästan ett fysiskt behov. Om jag inte hade tagit den här bilden hade det varit en katastrof för mig. Jag kunde inte hitta något annat material med vilket jag kunde förmedla mina åsikter om livet, om meningen med livet.

— Larisa Shepitko

Innan The Ascent spelade regissören Larisa Shepitko in filmen You and Me . Produktionen skedde under en atmosfär av svår stress. Tekniska och organisatoriska svårigheter ledde till att det var nödvändigt att tillkalla ambulans för direktörens hälsa. Utgivningen av filmen var inte lättare; censorerna raderade kritiska scener och Shepitko fick kämpa för varenda en av dem. Denna kamp var inte alltid framgångsrik. Trots det faktum att filmen var en av pristagarna på filmfestivalen i Venedig var de borttagna scenerna ett fruktansvärt slag för Shepitko, som trodde att förändring av ett viktigt ögonblick leder till förlust av huvudidéer.

För Shepitko var det en svår tid efter filmens premiär. Enligt hennes eget erkännande var regissören under en period av fyra månader i "en monstruös mental och fysisk utmattning". Insikten om vad som senare var nödvändigt kom till henne plötsligt när hon återhämtade sig på ett sanatorium i Sotji , men hennes kreativa planer undergrävdes av ett katastrofalt fall, vilket resulterade i en allvarlig hjärnskakning och en ryggradsskada. Under några veckor var Shepitko sängbunden. Situationen förvärrades också av att hon var gravid, men hon kände att hon under graviditeten kom att förstå livets komplexitet bättre. Varje dag hemsöktes hon av möjligheten att dö; att läsa romanen Sotnikov av Vasil Býkaŭ under denna period hjälpte Shepitko att uttrycka detta tillstånd på duken.

Manus

För det mesta följer manuset skrivet av Yuri Klepikov romanen. Shepitko vände sig till Klepikov på rekommendation av sin klasskamrat Natalia Ryazantseva men han var redan upptagen med att arbeta på ett annat manus. Klepikov tackade inte nej till uppdraget, men han bad att få skjuta upp arbetet med The Ascent i en vecka. Shepitko uppmanade honom att börja arbeta omedelbart och ett enda telefonsamtal med henne övertygade honom att lägga ner allt han gjorde. Klepikov, som han själv erkänner, "kunde inte motstå energin från tyfonen vars namn var Larisa", och påbörjade uppgiften att revidera den litterära grunden som han senare beskrev som "en rörande filosofisk liknelse som kombinerade människans höga ande med hans uppenbar önskan att behålla kroppen som en behållare för anden." Resultatet av arbetet blev ett 70-sidigt manus som Shepitko sedan minutiöst redigerade. Shepitko praktiserade "ingenjörens" tillvägagångssätt: hon tolererade inte osäkerhet eller oklarhet i arbetet och förlitade sig inte på regissörens improvisation eller kreativ inspiration. Varje bildruta, varje anmärkning, varje scen kontrollerades noggrant och planerades i förväg. Enligt Yuri Klepikov berodde till och med "den fruktsamma spontaniteten på själva miljön i inspelningen", vilket säkerställdes av det noggrant utformade manuset.

När man anpassade manuset från Sotnikov var regissörens huvudsakliga angelägenhet att inte förlora det djupare filosofiska innehållet i berättelsen. Medan Býkaŭs litterära verk var fullt av sensuella detaljer som "isande kyla", "svält", "fara", avrådde Shepitko starkt försök att nöja sig med yttre handlingar och krävde en "inre motivering" av varje rörelse, gest och blick av hjältarna. För att uttrycka de andliga tillstånden var hon ofta tvungen att avvika från den litterära grunden. Till exempel, i finalen av originalberättelsen bestämmer sig Rybak för att hänga sig själv i latrinen men upptäcker att han glömde att be om bältet tillbaka som hade tagits av poliserna en kväll innan. Teoretiskt sett skulle filmen kunna skildra frånvaron av bältet, men då skulle scenen – enligt författarna – begränsas till beteckningen av omständigheterna: informativ men föga imponerande förnekelse i termer av konstnärlig mening. Författarna "lämnade tillbaka" bältet till Rybak men han fråntogs förmågan att hänga sig; antyder att även döden vägrar en förrädare. Deras idé var att lämna Rybak ensam med vetskapen om hans fall. Följande långa närbild av majestätisk natur betecknade den frihet som Rybak desperat önskar och var avsedd att understryka den yttersta förtvivlan "om en person som förlorade sig själv".

Shepitkos make Elem Klimov föreslog filmens titel. Långt innan, 1963, etablerades en tradition mellan de framtida makarna att för en bra idé skulle de få tio rubel . När de precis började dejta kom Klimov på namnet på Shepitkos examensfilm – Heat . Shepitko och Klimov bestämde sig för att fortsätta detta lekfulla tillvägagångssätt att belöna varandra men efter alla år av deras förening fick Klimov ensam belöningen på tio rubel och bara två gånger: för Heat och för The Ascent .

Början av produktion

Nästa steg var behovet av manusets godkännande från State Committee for Cinematography . Vid den tiden hade Shepitko redan fått ett rykte om att vara en obekväm regissör. 1973, när hon tog upp ämnet om att göra filmen, var svaret från en tjänsteman från den statliga kommittén för filmografi ett bestämt negativt. Regissören utlöste ingen konfrontation men hon erbjöd inte heller några andra projekt. Under hela sin regikarriär började Shepitko bara arbeta på en film om hon kände att "om hon inte gör det, då dör hon."

För att få hjälp med att övervinna motståndet från myndigheterna och det statliga politiska direktoratet vände sig Shepitko till Gemma Firsova som hon hade studerat med vid VGIK . Firsova var administratör för en sammanslutning av militärpatriotiska filmer. Hon påverkades mycket mer av manuset än av romanen och samma dag som hon träffade Shepitko gick hon för att träffa filmministern Philippe Ermash. I ett samtal med Ermashs ersättare (i hennes memoarer kallade Firsova inte Boris Pavlenok vid hans namn) sa Firsova att hon tog manuset under sitt ansvar, med en lögn om att "allt kommer att bli bra med det statliga politiska direktoratet". Ermashs ersättare reagerade skeptiskt på vädjanden, och den efterföljande processen från manusgodkännande till acceptans av filmens skådespelare åtföljdes av betydande svårigheter. Huvudanklagelsen var att Shepitko påstås ha gjort en religiös liknelse med en mystisk ton från partisanberättelsen; detta ansågs vara ett uppror i den ateistiska sovjetiska biografen. Shepitko svarade att hon inte var religiös och att en berättelse om svek var antediluviansk. Enligt henne hade Judas och Jesus alltid funnits och att om legenden förknippade med människor så betyder detta att den var levande i varje människa. Tjänstemän mötte Schnittkes partitur med motstånd och de beordrade att anspelningarna på bibliska texter skulle tas bort.

Från det ögonblick hon läste berättelsen Sotnikov tog det Larisa Shepitko fyra år att förbereda sig och att få tillstånd från myndigheterna för att börja ta bilden.

Gjutning

Shepitko bestämde sig för att använda okända eller föga kända skådespelare vars tidigare roller inte skulle kasta en skugga på deras karaktärer i The Ascent . På grund av detta avvisade hon Andrey Myagkov , som ville agera i bilden. Samma öde drabbade Nikolai Gubenko. Vladimir Vysotsky , som längtade efter att spela Rybakov, klarade inte heller urvalet. Vid den tidpunkt då castingarna till The Ascent ägde rum, var Vysotsky med i filmen The Negro of Peter the Great . Produktionen av den filmen ägde rum på Mosfilms ljudscene, i anslutning till där auditionerna hölls, och under sina pauser gick Vysotsky ofta för att se vad som hände på Shepitkos ljudscen.

Från början av sökandet efter skådespelaren som skulle spela Sotnikov, instruerade Larisa Shepitko Emma Baskakova, hennes castingassistent, att hålla bilden av Kristus i åtanke, även om det var omöjligt att nämna detta högt. Boris Plotnikov, en 25-årig skådespelare vid Sverdlovsk-teatern, visade sig vara den bästa kandidaten för rollen enligt regissören, men Goskinos tjänstemän såg i Shepitkos plan avsikten att sätta upp Jesus på den sovjetiska skärmen. Plotnikov, vars repertoar dittills till stor del omfattade rollerna som magiska djur, måste till och med göras upp i syfte att öka karaktären förhärligande så att det konstnärliga rådet skulle godkänna honom för rollen. Skådespelaren gick igenom sju testbilder totalt för vilka han alltid var tvungen att flyga till Moskva från Sverdlovsk.

För rollen som Rybak granskade regissören 20 kandidater. Skådespelaren som valdes för rollen var den okände skådespelaren Vladimir Gostyukhin . Gostyukhin, som hade arbetat i sex år i den sovjetiska arméns teater som möbel- och rekvisitatillverkare, hade en gång ersatt en sjuk skådespelare i pjäsen Okänd soldat. Hans prestation uppmärksammades av Svetlana Klimova, som var den andra enhetsdirektören för Vasiliy Ordynski. Gostyukhin fick en inbjudan att agera i serien Vägen till Golgata , där han spelade rollen som anarkisten och banditen Krasilnikov för vilken karisma och ett starkt temperament krävdes. Det var när han arbetade med den uppsättningen som han uppmärksammades av Larisa Shepitkos assistenter. Gostyukhin blev inbjuden att provspela för rollen som Rybak, men kunde till en början inte likställa "en kvinna av stor skönhet [Sheptiko] med den supermaskulina, tuffa och tragiska historien av Vasil Býkaŭ." Men efter ett 20-minuters samtal med regissören var han övertygad om att bara hon kunde filma bearbetningen av denna tunga bok. Trots det hade Shepitko initialt tvivel om kandidaten, som även med sin skådespelares utbildning fortfarande bara var en scenarbetare. Plotnikov hade omedelbart attraherat regissören med sin konstitution, leende, utseende och plasticitet medan Gostyukhins utseende inte överensstämde med hur Shepitko såg Rybak: den unge skådespelaren kom till sin audition med "useriösa" smällar som var okarakteristiska för en partisan. Gostyukhins oförskämda sätt fjärmade till en början andra medlemmar i urvalskommittén men Shepitko förklarade bort sitt beteende som blyghet och bestämde sig för att provspela kandidaten som redan vid den första repetitionen hade gjort ett starkt intryck på alla med sitt engagemang för att förverkliga karaktären.

Skådespelaren för rollen som Portnov valdes baserat på bilden av Sotnikov. Larisa Shepitko ville hitta någon som liknar Plotnikov i yttre egenskaper och sa: "De är lika, men Portnov är en motpod till Sotnikov baserad på inre övertygelser. Det här borde vara en mycket bra skådespelare. Deras duell, ja, ja, kampen med Sotnikov - den eviga konflikten, den eviga kampen mellan ande och brist på andlighet ... Döende, lidande Sotnikov vinner för att han är stark i anden. Han dör och reser sig över sin plågoande."

Anatoly Solonitsyn såg till en början inget intressant i vad han tänkte på som en "biroll", och som han ansåg vara en "upprepning" av det som filmats tidigare. Inledningsvis förstod skådespelaren inte ens vad som önskades av honom trots att han flitigt spelade "fienden", en "man med ett blåslaget hjärta" eller en "man utan framtid" som krävdes. Men han kände att karaktären skulle visa sig vara lite annat än en karikatyr, som i billig populärlitteratur. Endast ett långt samtal med regissören tillät honom att förstå hennes vision av Portnov: personifieringen av den negativa sidan i den eviga historien om människans kamp med djuret inom sig själv i det högsta värdets namn - nämligen andens värde. Regissören insisterade på att det stora fosterländska kriget vanns av det sovjetiska folket på grund av deras höga medvetenhetsnivå, så Portnovs roll som "antihjälte" var särskilt viktig eftersom karaktären var tänkt att betona överlägsenheten hos den mänskliga andens makt över materia.

Filma

Inspelningen började den 6 januari 1974 - regissören Shepitkos födelsedag (enligt andra källor började inspelningen den 5 januari) - i närheten av staden Murom . De första scenerna spelades in på plats mitt bland åkrar, skogar och raviner trots att vädret var fyrtio minusgrader. Enligt Boris Plotnikov var frosten och den oskuldsfulla snön obligatoriska förhållanden som Vasil Býkaŭ hade angett i sin berättelse. Detta tillvägagångssätt stöddes av Larisa Shepitko, enligt vilken skådespelarna var tvungna att "känna vintern ända ner till sina celler" för ett mer tillförlitligt sätt att komma in i karaktären. Tillsammans med detta planerades inspelningsprocessen på ett sådant sätt att skådespelarna började med det enklaste skådespeleriet i psykologisk mening, och scener som gjorde att de gradvis kunde sjunka in i sina karaktärer.

Redan från början lyckades Shepitko inspirera alla medarbetare med sin idé; de förstod att filmen handlade om heliga ting: fosterland, högre värden, samvete, plikt och andlig hjältemod. Hennes förmåga att trollbinda sina kollegor hade redan visat sig tidigare: Yuri Vizbor (huvudrollsinnehavare i filmen You and Me ) sa: "Vi arbetade för Larisa, specifikt, personligen för henne. Hon hade tro och det var anledningen. Tro på godhet och behovet av vårt arbete, och det är denna tro som absolut var en materiell substans, som kan vara mycket verklig att lita på."

Under de svåra förhållanden som skjutningen ägde rum var denna faktor mycket viktig: statister och besättningsmedlemmar var frostbitna, men ingen klagade. Shepitko själv bad inte om eller krävde särskild behandling och hennes kollegor kom ihåg henne som ett exempel på mod, tro, tålamod och extraordinär omsorg. Till exempel var Boris Plotnikov väldigt lättklädd och blev snabbt avtrubbad av kylan och de genomträngande vindarna på det öppna fältet; men efter kommandot "Stopp! Klipp!" direktören kom fram till honom för att värma honom och tacka honom. Hon var också tvungen att värma upp Vladimir Gostyukhin som senare skrev: "Det var värt det "att dö" i scenen för att kunna känna hennes tacksamhet." Han sa att nästan ingen visste vilken ansträngning Shepitko gjorde när han fotograferade varje bild. Ibland var Gostyukhin tvungen att bära direktören från bilen till hotellrummet själv: Shepitko var ibland inte särskilt bra fysiskt och ibland försvagades hennes styrka. Långt innan The Ascent blev Shepitko sjuk i hepatit på inspelningen av filmen Heat . Hon ignorerade rådet att åka till Moskva och fortsatte med att ta bilden från en bår på vilken hon fördes från den smittsamma barackern. Dessutom återhämtade sig Shepitko inte tillräckligt, och konsekvenserna av sjukdomen påverkade hennes välbefinnande negativt i framtiden, särskilt på uppsättningen av The Ascent . Dessutom upplevde hon extrem smärta som orsakades av hennes senaste ryggradstrauma. Men Shepitko reste sig fortfarande två till tre timmar före besättningen för att hinna förbereda sig, varefter hon arbetade till maxgränsen för sina förmågor under hela dagen. Till exempel, i en lång scen springer partisanerna iväg med svårighet genom den tjocka snön från sina förföljare. På skärmen var det nödvändigt att visa de rodnade, flämtande människornas dödliga trötthet. För att förhindra hyckleri i scenerna sprang regissören tillsammans med skådespelarna medan han filmade och upplevde deras utmattade tillstånd med dem. Med denna dedikation skedde skjutningen utan avbrott och slutfördes en månad före schemat.

För att uppnå önskad prestation från skådespelarna pratade Shepitko ibland länge med dem ute i kylan. Till exempel, trots besättningens fulla beredskap, skulle regissören prata länge med Boris Plotnikov, vars karaktär hon noggrant regisserade under inspelningen. Shepitkos vana att tydligt uttrycka sina tankar bidrog till en framgångsrik överföring av information; hon använde inte absurda termer som kunde dölja otydligheten. Hon väntade på det nödvändiga uttrycket av känslor, på det rätta ansiktsuttrycket och gesterna och skulle sedan plötsligt ge order om att börja filma. Boris Plotnikov sa senare att han skulle ha velat upprepa denna upplevelse i andra filmer, men det gjorde han aldrig. När han arbetade med Shepitko talade Plotnikov om "ett möte med ett levande geni." Vasil Býkaŭ delade också en liknande åsikt om filmens regissör, ​​han kallade henne " Dostojevskij i kjol." Býkaŭ värderade Larisa Shepitko mycket högt och när han en gång erkände att om han hade träffat henne tidigare, skulle han ha skrivit Sotnikov annorlunda.

Vladimir Gostyukhin beskrev inspelningsprocessen inte som skådespeleri utan som "döden i varje bildruta". För honom och Plotnikov var det oerhört viktigt att bekräfta regissörens förtroende, eftersom hon hade behövt försvara deras castingval länge och hårt inför de sovjetiska filmmyndigheterna. Gostyukhin talade om Shepitkos förmåga att förmedla en idé till skådespelarna, besläktad med hypnos , under vilken han med Plotnikov - nykomlingarna till filmstudion - kunde producera "förvandlingens mirakel". Under den första repetitionen besprutade Shepitko till och med deras ansikten med snö. Genom de senares förslag gjordes det för att samla deras uppmärksamhet och vilja och även för att ge textur och trovärdighet till deras karaktärer. Senare blev det en slags ritual, ofta före nästa inspelning av filmuppsättningen. Gostyukhin mindes att han förvandlades till Rybak i en sådan grad att till och med det påhittade blåmärket föll från hans ansikte först efter tre veckor. Efter att filmen spelades in försökte skådespelaren under så lång tid lämna sin roll bakom sig och bli sig själv igen att han vägrade att spela i Shepitkos nästa planerade film, med titeln Farväl , trots hennes ihärdiga förfrågningar.

Produktionsdesignern Yuriy Raksha talade senare om situationen enligt följande:

Vi började jobba och började vår unika tillvaro tillsammans med karaktärerna. Jag kan säga att filmen mognade oss också. När vi talade om de heliga sakerna, om kategorier av hög andlighet, var vi skyldiga att tillämpa höga krav på oss själva också. Det var omöjligt att vara en person på inspelningsplatsen och att vara en annan i verkliga livet.

Släpp

Filmen var nästan förbjuden: tillsynsmyndigheter trodde att en "religiös liknelse med en mystisk drag" spelades in istället för en partisanstor berättelse. Chansen var mycket stor att filmen skulle läggas på hyllan, tills Elem Klimov (make till Larisa Shepitko och även filmregissör till yrket) bestämde sig för att ta ett desperat steg. Medan Klimov förberedde sig för inspelningen av filmen Kill Hitler (som släpptes under titeln Come and See 1985), träffade han Pyotr Masherov , den första sekreteraren för Vitrysslands kommunistiska parti, som starkt stödde regissören och till och med fungerat som historisk konsult. Under kriget var den höga tjänstemannen själv partisan och dessutom hängde de tyska ockupanterna 1942 hans mor för att ha samarbetat med partisanerna.

När Klimov, förbi Mosfilm , bjöd in Masherov till en speciell förhandsvisning av The Ascent , var Masherov till en början skeptisk och förväntade sig att få se "kvinnligt regiarbete". Den fortfarande något blöta filmen fördes till Minsk direkt från labbet och Larisa Shepitko satt själv vid mixerbordet. Tjugo eller trettio minuter efter att Masherov hade börjat titta upptäckte han att han inte kunde slita sig ifrån filmduken, och mitt i filmen grät han, utan att gömma sig undan republikens ledare som var närvarande i salen. I slutet av filmen kom Masherov - tvärtemot traditionen (vanligtvis vid sådana premiärer hördes åsikter först från de lägre leden och sedan från de högsta) - upp på scenen och talade i cirka fyrtio minuter. Hans ord spelades inte in av någon men Elem Klimov vittnade för sin fru att hans upphetsade tal var ett av de bästa han någonsin hört talas om. Den vitryska författaren och veteranen från det stora fosterländska kriget, Ales Adamovich, som var närvarande vid visningen, beskrev Masherov som någon som frågade: "Var kom den här tjejen ifrån, som naturligtvis inte upplevde något sådant, men vet allt om det , hur kunde hon uttrycka det så här?" Efter några dagar accepterades The Ascent formellt utan några ändringar.

I juli 2018 valdes den ut för visning i Venedigs klassikersektion vid den 75:e Venedigs internationella filmfestival .

Se även

Litteratur

  • Klimov, Elem (1987). Лариса: книга о Ларисе Шепитько [ Larisa: bok om Larisa Shepitko ] (på ryska). Moskva: Iskusstvo. sid. 290.
  •   Klimov, Hermann; Murzina, Marina; Plahov, Andrei; Fomina, Raisa (2008). Элем Климов. Неснятое кино [ Elem Klimov. Unshot cinema ] (på ryska). Moskva: Chroniqueur. sid. 384. ISBN 978-5-901238-52-3 .

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=The_Ascent_(1977_film)&oldid=1144669849 "