Burmas järnväg
Burma järnväg | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Översikt | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Andra namn) |
Death Railway Nam Tok Line Siam–Burma Railway Thai–Burma Railway |
|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Inhemskt namn | 泰緬連接鉄道 ( japanska ) | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Plats | Ban Pong , Thailand till Thanbyuzayat , Burma | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Termini | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Tidigare förbindelser | Nam Tok Sai Yok Noi – Thanbyuzayat | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Service | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Typ | Tung räls | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Operatör(er) | Thailands statliga järnväg | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Historia | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Påbörjat | 1942–1947 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Öppnad | 25 oktober 1943 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Byggd av | Krigsfångar | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Stängd | 1 februari 1947 | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Öppnade igen | 1 juli 1958 | (Nong Pladuk–Nam Tok)|||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Teknisk | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Linjens längd | 415 km (258 mi) | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
Spårvidd | 1 000 mm ( 3 ft 3 + 3 ⁄ 8 tum ) meter | |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Burma Railway , även känd som Siam–Burma Railway , Thai–Burma Railway och liknande namn, eller som Death Railway , är en 415 km lång järnväg mellan Ban Pong , Thailand och Thanbyuzayat , Burma (nu kallad Myanmar ) . Det byggdes från 1940 till 1943 av civila arbetare imponerade eller rekryterade av japanerna och krigsfångar som tagits av japanerna, för att leverera trupper och vapen i Burma-kampanjen under andra världskriget . Det fullbordade järnvägsförbindelsen mellan Bangkok , Thailand och Rangoon , Burma. Namnet som användes av den japanska regeringen var Tai–Men Rensetsu Tetsudō ( 泰緬連接鉄道 ), vilket betyder Thailand-Burma-Link-Järnväg.
Mellan 180 000 och 250 000 civila i Sydostasien och över 60 000 allierade krigsfångar utsattes för tvångsarbete under byggandet. Omkring 90 000 civila dog, liksom mer än 12 000 allierade fångar.
Det mesta av järnvägen monterades ner kort efter kriget. Endast de första 130 kilometerna (81 mi) av linjen i Thailand återstod, med tåg som fortfarande går så långt norrut som Nam Tok .
Historia
En järnvägssträcka mellan Burma och Thailand, som korsar Three Pagodas Pass och följer dalen av floden Khwae Noi i Thailand, hade undersökts av den brittiska regeringen i Burma så tidigt som 1885, men den föreslagna linjen för linjen – genom kuperad djungelterräng delad av många floder – ansågs vara för svår att genomföra.
Thailand var ett neutralt land i början av andra världskriget. Den 8 december 1941 invaderade Japan Thailand som snabbt kapitulerade. Thailand tvingades acceptera en allians och användes som en mellanstation för attacken mot Singapore .
I början av 1942 invaderade japanska styrkor Burma och tog kontroll över kolonin från Storbritannien . För att förse sina styrkor i Burma var japanerna beroende av havet och förde förnödenheter och trupper till Burma runt den malaysiska halvön och genom Malackasundet och Andamansjön . Den här rutten var sårbar för attacker från allierade ubåtar, särskilt efter det japanska nederlaget vid slaget vid Midway i juni 1942. För att undvika en farlig 2 000 mil lång (3 200 km) sjöresa runt den malaysiska halvön verkade en järnväg från Bangkok till Rangoon vara en genomförbart alternativ. Japanerna påbörjade detta projekt i juni 1942.
Projektet syftade till att förbinda Ban Pong i Thailand med Thanbyuzayat i Burma, och ansluta till befintliga järnvägar på båda platserna. Dess väg gick genom Three Pagodas Pass på gränsen mellan Thailand och Burma. 69 miles (111 km) av järnvägen var i Burma och de återstående 189 miles (304 km) var i Thailand. Förflyttningen av krigsfångar norrut från Changi-fängelset i Singapore och andra fångläger i Sydostasien började i maj 1942. Den 23 juni 1942 anlände 600 brittiska soldater till Camp Nong Pladuk, Thailand för att bygga ett läger för att fungera som ett transitläger för arbetet läger längs järnvägen. Efter preliminärt arbete med flygfält och infrastruktur började byggandet av järnvägen i Burma och Thailand den 16 september 1942. Det beräknade slutdatumet var december 1943. Mycket av konstruktionsmaterialet, inklusive spår och slipers, kom från demonterade grenar av Malaysiska federala malaysiska förbundet. Statens järnvägsnät och Ostindiens olika järnvägsnät .
Järnvägen blev klar före schemat. Den 17 oktober 1943 mötte bygggäng med ursprung i Burma som arbetar söderut med bygggäng med ursprung i Thailand som arbetar norrut. De två delarna av linjen möttes vid kilometer 263, cirka 18 km (11 mi) söder om Three Pagodas Pass vid Konkoita (numera: Kaeng Khoi Tha, Sangkhla Buri District , Kanchanaburi Province ). En helgdag förklarades för den 25 oktober som valdes som den ceremoniella invigningen av linjen. Den japanska personalen skulle resa med tåg C56 31 från Nong Pladuk, Thailand till Thanbyuzayat, Burma. En kopparspett drevs vid mötesplatsen av befallande general Eiguma Ishida, och en minnestavla avslöjades.
Som en amerikansk ingenjör sa efter att ha sett projektet, "Det som gör detta till en ingenjörsbragd är helheten av det, ackumuleringen av faktorer. Den totala längden av miles, det totala antalet broar - över 600, inklusive sex till åtta långa spann. broar – det totala antalet människor som var inblandade (en kvarts miljon), den mycket korta tid under vilken de lyckades åstadkomma det, och de extrema förhållanden de åstadkom det under. De hade väldigt lite transportmedel att ta sig till och från arbetarna, de hade nästan inga mediciner, de kunde inte få mat än mindre material, de hade inga verktyg att arbeta med förutom grundläggande saker som spadar och hammare, och de arbetade under extremt svåra förhållanden – i djungeln med dess värme och luftfuktighet. Allt detta gör den här järnvägen till en extraordinär prestation."
Den japanska armén transporterade 500 000 ton gods [ citat behövs ] över järnvägen innan den föll i allierade händer.
Efterkrigstiden
Den 16 januari 1946 beordrade britterna japanska krigsfångar att ta bort en fyra kilometer lång järnvägssträcka mellan Nikki (Ni Thea) och Sonkrai . Järnvägsförbindelsen mellan Thailand och Burma skulle åter separeras för att skydda brittiska intressen i Singapore. Därefter togs Burma-sektionen av järnvägen bort, rälsen samlades i Mawlamyine och vägbädden återfördes till djungeln.
I oktober 1946 såldes den thailändska delen av linjen till Thailands regering för £1 250 000 (50 miljoner baht). Pengarna användes för att kompensera grannländer och kolonier för material som stulits av Japan under byggandet av järnvägen. dödades två personer inklusive Momluang Kri Dechatiwong , den thailändska transportministern , på en inspektionsturné eftersom bron nära Konkoita hade kollapsat. Efter olyckan beslutades det att avsluta linjen vid Nam Tok och återanvända resten för att rehabilitera linjen.
Efter kriget var järnvägen i dåligt skick och behövde rekonstruktion för att användas av Royal Thai Railway- systemet. Den 24 juni 1949 var delen från Kanchanaburi till Nong Pla Duk ( thailändska หนองปลาดุก) färdig; den första april 1952 gjordes nästa avsnitt fram till Wang Pho (Wangpo). De två böjda spännvidden av bron som kollapsade på grund av den brittiska flygattacken ersattes av kantiga fackverksspännvidder från Japan som en del av deras reparationer efter kriget, och bildade därmed den ikoniska bron som nu ses idag. Slutligen, den 1 juli 1958, färdigställdes järnvägslinjen till Nam Tok ( thailändska น้ำตก, "vattenfall", med hänvisning till det närliggande Sai Yok Noi-vattenfallet ) Den del som används idag är cirka 130 km (81 mi) lång. Linjen övergavs bortom Nam Tok Sai Yok Noi ; stålskenorna räddades för återanvändning vid utbyggnaden av Bang Sues järnvägsgård, förstärkning av dubbelspåret Bangkok – Ban Phachi Junction , rehabilitering av spåret från Thung Song Junction till Trang och konstruktion av både Nong Pla Duk – Suphan Buri och Ban Thung Pho – Khiri Rat Nikhom grenlinjer. Delar av den övergivna rutten har gjorts om till en vandringsled .
Sedan 1990-talet har olika förslag lagts fram för att bygga om hela järnvägen, men från och med 2021 hade dessa planer inte förverkligats. Eftersom den övre delen av Khwae-dalen nu är översvämmad av Vajiralongkorn-dammen och den omgivande terrängen är bergig, skulle det krävas omfattande tunnelarbete för att återförena Thailand med Burma med järnväg.
Arbetare
japanska
Japanska soldater, 12 000 av dem, inklusive 800 koreaner, var anställda på järnvägen som ingenjörer, vakter och övervakare av arbetarna som fångar krigsfången och rōmusha . Även om arbetsförhållandena var mycket bättre för japanerna än krigsfångarna och rōmusha -arbetarna, dog cirka 1 000 (åtta procent) av dem under konstruktionen. Många minns japanska soldater som grymma och likgiltiga inför de allierade krigsfångarnas och den asiatiska rōmushas öde . Många män inom järnvägsarbetsstyrkan fick bära bördan av skoningslösa eller vårdslösa vakter. Grymhet kan ta sig olika former, från extremt våld och tortyr till mindre fysiska bestraffningar, förnedring och försummelse.
Civila arbetare
Antalet sydostasien arbetare som rekryterats eller imponerats för att arbeta på Burmas järnväg har uppskattats till mer än 180 000 civila arbetare i sydost ( rōmusha ). Javaneser, malaysiska tamiler av indiskt ursprung, burmeser, kineser, thailändare och andra sydostasiater, tvångsuppdragna av den kejserliga japanska armén för att arbeta på järnvägen, dog i dess konstruktion. Under de inledande stadierna av byggandet av järnvägen var burmeser och thailändare anställda i sina respektive länder, men framför allt thailändska arbetare skulle troligen fly från projektet och antalet burmesiska arbetare som rekryterades var otillräckligt. Burmeserna hade välkomnat invasionen av Japan och samarbetade med Japan för att rekrytera arbetare.
I början av 1943 annonserade japanerna efter arbetare i Malaya, Singapore och Nederländska Ostindien och lovade bra löner, korta kontrakt och bostäder för familjer. När det inte lyckades locka tillräckligt med arbetare, tillgrep de mer tvångsmetoder, samlade arbetare och imponerade på dem, särskilt i Malaya. Cirka 90 000 burmeser och 75 000 malayaner arbetade på järnvägen. Andra nationaliteter och etniska grupper som arbetade på järnvägen var tamiler, kineser, karener, javaneser och singaporeanska kineser. Andra dokument tyder på att mer än 100 000 malaysiska tamiler togs in i projektet och att omkring 60 000 omkom.
Vissa arbetare lockades av de relativt höga lönerna, men arbetsförhållandena för rōmusha var dödliga. Den brittiske läkaren Robert Hardie skrev:
"Förhållandena i coolielägren nerför floden är fruktansvärda," säger Basil, "De hålls isolerade från japanska och brittiska läger. De har inga latriner. Särskilda brittiska fångpartier i Kinsaiyok begraver omkring 20 coolier om dagen. Dessa coolier har tagits med. från Malaya under falska förevändningar – 'lätt arbete, bra lön, bra hus!' Vissa har till och med tagit med sig fruar och barn. Nu befinner de sig dumpade i dessa karnelhus , drivna och brutalt omkörda av japanerna och de koreanska vakterna, oförmögna att köpa extra mat, förvirrade, sjuka, rädda. Ändå har många av dem visat extraordinär vänlighet till sjuka brittiska fångar som passerar nerför floden, ger dem socker och hjälper dem in i järnvägsbilarna i Tarsao ."
Krigsfångar
De första krigsfångarna, 3 000 australiensare, som åkte till Burma lämnade Changi-fängelset i Singapore den 14 maj 1942 och reste till sjöss till nära Thanbyuzayat (သံဖြူဇရပ် på burmesiska språket ; på engelska 'Tin Shelter-vägen'), terminus of the northern. . De arbetade på flygfält och annan infrastruktur först innan de började bygga järnvägen i oktober 1942. De första krigsfångarna som arbetade i Thailand, 3 000 brittiska soldater, lämnade Changi med tåg i juni 1942 till Ban Pong, järnvägens södra ändstation . Fler krigsfångar importerades från Singapore och Nederländska Ostindien allt eftersom konstruktionen gick framåt. Byggläger med minst 1 000 arbetare vardera etablerades var 5–10 miles (8–17 km) av rutten. Arbetare flyttades upp och ner längs järnvägen efter behov.
Bygglägren bestod av öppna baracker byggda av bambupålar med halmtak. Barackerna var cirka 60 m (66 yd) långa med sovplattformar höjda över marken på varje sida av ett jordgolv. Tvåhundra man inhystes i varje barack, vilket gav varje man ett två fot brett utrymme att leva och sova i. Läger döptes vanligtvis efter den kilometer där de låg.
Grymheter
Förhållanden under bygget
Krigsfångarna "fann sig i botten av ett socialt system som var hårt, bestraffande, fanatiskt och ofta dödligt". Levnads- och arbetsförhållandena på Burma Railway beskrevs ofta som "hemska", med misshandel, sjukdom och svält. Det uppskattade antalet civila arbetare och krigsfångar som dog under byggnationen varierar avsevärt, men den australiensiska regeringens siffror tyder på att av de 330 000 personer som arbetade på linjen (inklusive 250 000 asiatiska arbetare och 61 000 allierade krigsfångar) cirka 90 000 av arbetarna och cirka 16, fångar dog.
Livet i krigsfångslägren spelades in under stor risk av artister som Jack Bridger Chalker , Philip Meninsky , John Mennie , Ashley George Old och Ronald Searle . Människohår användes ofta för penslar, växtjuice och blod för färg, och toalettpapper som "canvas". Några av deras verk användes som bevis i rättegångarna mot japanska krigsförbrytare. Många hålls nu av Australian War Memorial , State Library of Victoria och Imperial War Museum i London.
En av de tidigaste och mest respekterade berättelserna är ex-POW John Coasts Railroad of Death , publicerad först 1946 och återutgiven i en ny upplaga 2014. Coasts arbete är känt för sina detaljer om brutaliteten hos vissa japanska och koreanska vakter samt andras mänsklighet. Den beskriver också de levnads- och arbetsförhållanden som krigsfångarna upplevde, tillsammans med kulturen i de thailändska städerna och landsbygden som blev många fångars hem efter att ha lämnat Singapore med de arbetsgrupper som skickades till järnvägen. Coast beskriver också kamratskapet, tidsfördriv och humorn hos krigsfångarna inför motgångar.
I sin bok Last Man Out skriver H. Robert Charles, en amerikansk marinöverlevande från USS Houstons förlisning , på djupet om en holländsk läkare, Henri Hekking , en krigsfångekollega som förmodligen räddade livet på många som arbetade på järnvägen . I förordet till Charles bok sammanfattar James D. Hornfischer: "Dr. Henri Hekking var ett torn av psykologisk och känslomässig styrka, nästan shamanistisk i sin makt att hitta och improvisera mediciner från djungelns vilda fängelse". Hekking dog 1994. Charles dog i december 2009.
Förutom de värsta månaderna av byggperioden, känd som "Speedo" (mitten av våren till mitten av oktober 1943), var ett av sätten som de allierade krigsfångarna höll humöret uppe på att be en av musikerna i deras mitt att spela. hans gitarr eller dragspel, eller leda dem i en grupp allsång, eller be deras lägerkomiker att berätta några skämt eller sätta på en sketch.
Efter att järnvägen var klar hade krigsfångarna fortfarande nästan två år på sig att överleva innan befrielsen. Under denna tid flyttades de flesta av krigsfångarna till sjukhus och omplaceringsläger där de kunde vara tillgängliga för underhållsbesättningar eller skickades till Japan för att lindra bristen på arbetskraft där. I dessa läger blomstrade underhållning som en väsentlig del av deras rehabilitering. Teatrar av bambu och attap (palmblad) byggdes, uppsättningar, belysning, kostymer och smink skapades och en mängd underhållning producerades som inkluderade musiksalar, varietéer, kabaréer, pjäser och musikaliska komedier – till och med pantomimer. Dessa aktiviteter engagerade många krigsfångar som skådespelare, sångare, musiker, designers, tekniker och kvinnliga imitatorer.
Fångar och asiatiska arbetare användes också för att bygga Kra Isthmus Railway från Chumphon till Kra Buri , och Sumatra eller Palembang Railway från Pekanbaru till Muaro .
Byggandet av Burma Railway räknas som ett krigsbrott som begåtts av Japan i Asien.
Efter att järnvägen var klar, transporterades över 10 000 krigsfångar till Japan. De som lämnades för att upprätthålla linjen led fortfarande av skrämmande levnadsförhållanden samt ökande allierade flyganfall.
Dödssiffror och orsaker
Ursprungsland | POWs | Antal dödsfall | Dödstal |
---|---|---|---|
Storbritannien, Brittiska Indien eller kronkoloni | 30,131 | 6,904 | 23 % |
Nederländerna eller Nederländska Ostindien |
17 990 | 2,782 | 15 % |
Australien | 13 004 | 2,802 | 22 % |
Förenta staterna | 686 | 133 | 19 % |
Total | 61,811 | 12,621 | 20 % |
Förutom undernäring och fysisk misshandel var malaria , kolera , dysenteri och tropiska sår vanliga bidragande orsaker till döden av arbetare på Burma Railway.
Uppskattningarna av dödsfall bland civila i Sydostasien som utsätts för tvångsarbete, ofta känd som rōmusha , varierar kraftigt, eftersom statistiken är ofullständig och fragmenterad. Myndigheterna är dock överens om att andelen dödsfall bland rōmusha var mycket högre än bland de allierade militärerna. Det totala antalet rōmusha som arbetar på järnvägen kan ha nått 300 000 och enligt vissa uppskattningar var dödstalen bland dem så hög som 50 procent. De arbetare som drabbades av flest offer var burmeser och indiska tamiler från Malaysia och Myanmar, samt många javaneser.
En lägre dödsfrekvens bland nederländska krigsfångar och internerade, jämfört med de från Storbritannien och Australien, har kopplats till det faktum att många personal och civila som tagits till fånga i Nederländska Ostindien hade fötts där, var långtidsboende och/eller hade eurasiska anor ; de tenderade därför att vara mer motståndskraftiga mot tropiska sjukdomar och att vara bättre acklimatiserade än annan västallierad personal.
Kvaliteten på den sjukvård som olika grupper av fångar fick varierade enormt. En faktor var att många europeiska och amerikanska läkare hade liten erfarenhet av tropiska sjukdomar. Till exempel, en grupp på 400 holländska fångar, som inkluderade tre läkare med lång erfarenhet av tropisk medicin, led inga dödsfall alls. En annan grupp, med 190 amerikansk personal, till vilken löjtnant Henri Hekking, en holländsk medicinsk officer med erfarenhet av tropikerna tilldelades, led endast nio dödsfall. En annan kohort på 450 amerikansk personal led 100 dödsfall.
Viktminskningen bland allierade officerare som arbetade med konstruktion var i genomsnitt 9–14 kg (20–30 lb) mindre än för värvad personal.
Arbetare i mer isolerade områden led en mycket högre dödlighet än andra.
Rättegångar om krigsförbrytelser
I slutet av andra världskriget ställdes 111 japanska militärtjänstemän inför rätta för krigsförbrytelser för deras brutalitet under byggandet av järnvägen. Trettiotvå av dem dömdes till döden. Den viktigaste rättegången var mot generalstaben. Generallöjtnant Eiguma Ishida, överbefälhavare för Burma Railway, dömdes till 10 års fängelse. Hans underordnade överste Shigeo Nakamura, överste Tamie Ishii och överstelöjtnant Shoichi Yanagita dömdes till döden. Major Sotomatsu Chida dömdes till 10 års fängelse. Hiroshi Abe , en premierlöjtnant som övervakade byggandet av järnvägen vid Sonkrai där 600 brittiska fångar av 1 600 dog av kolera och andra sjukdomar, dömdes till döden, senare pendlades till livstids fängelse, som en krigsförbrytare av klass B/C. Han tjänade 11 år. Ingen kompensation eller skadestånd har lämnats till sydostasiatiska offer.
Anmärkningsvärda strukturer
Bron över floden Kwai
En av de mest anmärkningsvärda delarna av hela järnvägslinjen är bro 277, den så kallade "Bron på floden Kwai", som byggdes över en sträcka av floden som då var känd som en del av Mae Klong- floden . Större delen av den thailändska delen av flodens rutt följde dalen av Khwae Noi-floden ( khwae , 'ström, flod' eller 'biflod'; noi , 'liten'. Khwae uttalades ofta fel av icke-thailändska talare som kwai , eller "buffel" på thailändska). Detta gav upphov till namnet "River Kwai" på engelska. 1960, på grund av diskrepanser mellan fakta och fiktion, döptes den del av Mae Klong som passerar under bron till Khwae Yai (แควใหญ่ på thailändska språket ; på engelska, "big biflod"). Den 26 oktober 1942 anlände brittiska krigsfångar till Tamarkan för att bygga bron. Till en början arbetade 1 000 fångar på bron och kommenderades av överste Philip Toosey . I februari 1943 lades 1 000 holländska krigsfångar till Tamarkan. Ett okänt antal malaysiska arbetare inhystes i ett närliggande läger.
Bron gjordes känd av Pierre Boulles roman Bron över floden Kwai och dess filmatisering, Bron över floden Kwai . Men filmen och boken innehåller många historiska felaktigheter, och bör betraktas som skönlitterära verk.
En första träjärnvägsbro över Khwae Yai färdigställdes i februari 1943, som snart åtföljdes av en modernare ferro-betongbro i juni 1943, med båda broarna som löpte i NNE–SSW-riktning över floden. Den nyare stål- och betongbron bestod av elva böjda fackverksbrospann som de japanska byggherrarna tog med från Java i Nederländska Ostindien 1942. Detta är den bro som finns kvar än idag. Träbron återanvändes för fotgängare och bilar. Det var denna Bridge 277 som skulle attackeras med hjälp av ett av världens första exempel på en precisionsstyrd ammunition , den amerikanska VB-1 AZON MCLOS -styrda 1 000 pund ammunition, den 23 januari 1945. Dåligt väder tvingade avbokning av uppdraget och AZON sattes aldrig ut mot bron.
De två broarna bombades och skadades framgångsrikt den 13 februari 1945 av bombplan från Royal Air Force ( RAF). Reparationer utfördes av tvångsarbete av krigsfångar kort efter och i april var träjärnvägsbocken i drift igen. Den 3 april skadade en andra bombräd, denna gång av Liberator tunga bombplan från US Army Air Forces (USAAF), träjärnvägsbron igen. Reparationsarbetet påbörjades snart efteråt och fortsatte igen och båda broarna var i drift igen i slutet av maj. En andra flyganfall av RAF den 24 juni skadade och förstörde till slut järnvägsbroarna och satte hela järnvägslinjen ur drift för resten av kriget.
Den nya järnvägslinjen anslöt inte helt till det burmesiska järnvägsnätet eftersom det inte byggdes några järnvägsbroar som korsade floden mellan Moulmein och Martaban (den förra på flodens södra strand och den senare till motsatt på norra stranden). Således behövdes färjor som ett alternativt anslutningssystem. En bro byggdes inte förrän Thanlwin-bron (som transporterar både vanlig väg- och järnvägstrafik) byggdes mellan 2000 och 2005.
Hellfire Pass
Hellfire Pass i Tenasserim Hills var en särskilt svår del av linjen att bygga: det var den största stenhuggningen på järnvägen, det låg i ett avlägset område och arbetarna saknade ordentliga konstruktionsverktyg under byggandet. De australiensiska, brittiska, holländska och andra allierade krigsfångarna, tillsammans med kinesiska, malaysiska och tamilska arbetare, krävdes av japanerna att slutföra skärningen. Sextio-nio män misshandlades till döds av japanska vakter under de tolv veckorna det tog att bygga skäret, och många fler dog av kolera , dysenteri , svält och utmattning .
Betydande broar
Längd | namn | Typ och var | km | refs |
---|---|---|---|---|
322 m (1 056 fot) | Kwae Yai-bron | Järnbro över Kwae Yai River vid Tha Makham | 56 | |
400 m (1 300 fot) | Wang Pho-viadukten | Träbock som kantar Khwae Noi River | 114 | |
okänd | Tre-nivå bro | Träbock | 155 | |
90 m (300 fot) | Songkurai-bron | Träbock över floden Songkalia | 294 | |
56 m (184 fot) | Träbock över Mekazafloden | 319 | ||
75 m (246 fot) | Träbock över Zamithi River | 329 | ||
50 m (160 fot) | Apalon | Stålbro över floden Apalong | 332 | |
60 m (200 fot) | Träbock över floden Anakui | 369 |
Kyrkogårdar och minnesmärken
1946 flyttades kvarlevorna av de flesta krigsdöda från tidigare fångläger, gravfält och ensamma gravar längs järnvägen till officiella krigskyrkogårdar.
Tre kyrkogårdar som underhålls av Commonwealth War Graves Commission ( CWGC) innehåller den stora majoriteten av allierad militär personal som dog på Burma Railway.
Kanchanaburi krigskyrkogård , i staden Kanchanaburi, innehåller gravarna för 6 982 personal som omfattar:
- 3 585 britter
- 1 896 holländska
- 1 362 australiensare
- 12 medlemmar av den indiska armén (inklusive brittiska officerare)
- 2 nyazeeländare
- 2 danskar
- 8 kanadensare
Ett minnesmärke på Kanchanaburi-kyrkogården listar 11 andra medlemmar av den indiska armén, som är begravda på närliggande muslimska kyrkogårdar.
Thanbyuzayat krigskyrkogård , vid Thanbyuzayat , 65 kilometer söder om Moulmein , Myanmar (Burma) har gravarna för 3 617 krigsfångar som dog på den burmesiska delen av linjen.
- 1 651 britter
- 1 335 australiensare
- 621 holländska
- 15 indiska armén
- 3 nyazeeländare
- 1 kanadensisk
Chungkais krigskyrkogård , nära Kanchanaburi, har ytterligare 1 693 krigsgravar.
- 1 373 britter
- 314 holländska
- 6 indiska armén
Resterna av amerikansk personal repatrierades . Av de 668 amerikanska personal som tvingades arbeta på järnvägen dog 133. Detta inkluderade personal från USS Houston och 131st Field Artillery Regiment av Texas Army National Guard . Amerikanerna kallades för den förlorade bataljonen eftersom deras öde var okänt för USA i mer än två år efter deras tillfångatagande.
Flera museer är tillägnade de som omkom vid byggandet av järnvägen. Den största av dessa är vid Hellfire Pass (norr om den nuvarande ändstationen vid Nam Tok ), en skärning där det största antalet människor dog. Ett australiskt minnesmärke finns vid Hellfire Pass. Ett museum är på Myanmar-sidan Thanbyuzayat, och två andra museer finns i Kanchanaburi : Thailand–Burma Railway Centre , öppnade i januari 2003, och JEATH War Museum . Det finns en minnesplatta vid själva Kwai-bron, och ett historiskt ånglok från krigstid visas.
En bevarad linjesektion har byggts om vid National Memorial Arboretum i England.
Anmärkningsvärda arbetare
- Sir Harold Atcherley , affärsman, offentlig person och konstadministratör i Storbritannien
- Idris James Barwick, författare till In the Shadow of Death , dog 1974
- Theo Bot (1911–1984), holländsk politiker och diplomat, minister och ambassadör
- Leo Britt , brittisk teaterproducent i Chungkai, Kachu Mountain och Nakhon Nai
- Sir John Carrick , australiensisk senator
- Norman Carter, australiensisk teaterproducent i Bicycle Camp, Java, i många läger på Burmas sida av konstruktionen, och senare i Tamarkan , Thailand
- Jack Bridger Chalker , artist mest känd för sitt arbete med att spela in krigsfångarnas liv under andra världskriget
- Anthony Chenevix-Trench (1919–1979), rektor för Eton College , 1964–1970 och Fettes College 1972–1979
- Sir Albert Coates , australiens överläkare på järnvägen
- John Coast (1916–1989), brittisk författare och musikpromotor . Han skrev en av de tidigaste och mest respekterade memoarerna för krigsfången, Railroad of Death (1946).
- Överste John Harold Henry Coombes , grundare och den första rektor vid Cadet College Petaro i Pakistan
- Sir Ernest Edward "Weary" Dunlop , australiensisk kirurg känd för sitt ledarskap av krigsfångar på järnvägen
- Ringer Edwards , australiensisk soldat som överlevde korsfästelsen i händerna på japanska soldater medan han arbetade på linjen
- Arch Flanagan (1915–2013), australisk soldat och far till författaren Richard Flanagan och Martin Flanagan
- Keith Flanagan (d. 2008) australisk soldat, journalist och förkämpe för erkännande av Weary Dunlop
- William Frankland , brittisk immunolog vars prestationer inkluderar populariseringen av pollenräkningen som en del väderrelaterad information till den brittiska allmänheten och förutsägelsen av ökade nivåer av allergi mot penicillin
- Ernest Gordon , den tidigare presbyterianska dekanen för kapellet vid Princeton University
- RM Hare , filosof
- Wim Kan , holländsk komiker och kabaréproducent på Burmas sida av järnvägen under byggtiden och senare i Nakhon Pathom Hospital Camp i Thailand
- Hamilton Lamb (1900–1943), australisk politiker och medlem av den viktorianska lagstiftande församlingen, dog av sjukdom och undernäring i järnvägsläger 131 kilo i Thailand
- Eric Lomax , författare till The Railway Man , en självbiografi baserad på dessa händelser, som har gjorts till en film med samma namn med Colin Firth och Nicole Kidman i huvudrollerna
- Jacob Markowitz, rumänskfödd kanadensisk läkare (1901–1969), alias "Jungle Surgeon", som tog värvning med RAMC
- Tan Sri Professor Sir Alexander Oppenheim , brittisk matematiker, startade ett POW-universitet för sina arbetskamrater
- Frank Pantridge , brittisk läkare
- Donald Purdie (d. 1943), brittisk kemiprofessor och avdelningschef vid Raffles College, Singapore; Purdie dog under byggandet av järnvägen
- Rowley Richards , australiensisk läkare som förde detaljerade anteckningar om sin tid som medicinsk officer på järnvägen. Han skrev senare en bok som beskriver sina upplevelser
- Rohan Rivett , australiensisk krigskorrespondent i Singapore; fångad efter att ha rest 700 km, huvudsakligen med roddbåt, från Singapore; Rivett tillbringade tre år med att arbeta på Burmas järnväg och skrev senare en bok som krönikerade händelserna.
- Ronald Searle , brittisk serietecknare, skapare av karaktärerna från St Trinian's School
- EW Swanton (1907–2000), cricketförfattare och programledare. Nämnd i hans självbiografi - En sorts cricketperson
- Arie Smit (1916–2016), holländsk konstnär och litograf från kolonialarmén; fångades i östra Java av japaner i mars 1942, skickades till Changi-fängelset och arbetade på den thailändska järnvägssektionen
- Philip Toosey , senior allierad officer vid bron vid floden Kwai
- Reg Twigg (1913–2013), brittisk författare Survivor on the River Kwai: Life on the Burma Railway , menig i Leicestershire Regiment
- Tom Uren , vice ledare för Australian Labour Party; Minister för stads- och regionalutveckling i Whitlams regering
- Alistair Urquhart , före detta Gordon Highlander, född i Aberdeen, Skottland. (1919–2016), författare till boken The Forgotten Highlander där han minns hur han överlevde sina tre år på järnvägen
- Ian Watt (1917–1999), litteraturkritiker, litteraturhistoriker och professor i engelska vid Stanford University
- David Neville Ffolkes (1912–1966), film- och teatersceneri och kostymdesigner. Han vann ett Tony-pris 1947 för sina kostymer för pjäsen Henry VIII.
Kulturella referenser
Byggandet av järnvägen har varit föremål för en roman och en prisbelönt film, Bron över floden Kwai (själv en anpassning av den franskspråkiga romanen Bron över floden Kwai ); en roman, The Narrow Road to the Deep North av Richard Flanagan , och ett stort antal personliga berättelser om krigsfångarupplevelser. På senare tid ger filmen Järnvägsmannen (baserad på boken med samma namn ) också en inblick i de barbariska förhållanden och lidande som tillfogades arbetarna som byggde järnvägen. Flanagans bok 2013 The Narrow Road to the Deep North handlar om en grupp australiensiska krigsfångar och deras erfarenheter av att bygga järnvägen som slavarbete, och belönades med 2014 års Man Booker-pris . Boken Through the Valley of the Kwai och filmen To End All Wars från 2001 är en självbiografi om den brittiska arméns kapten Ernest Gordon .
Se även
Anteckningar
Källor
- Blair, Clay, Jr.; Joan Blair (1979). Återvänd från floden Kwai . New York: Simon & Schuster. ISBN 978-0671242787 .
- Boulle, Pierre (1954). Bro över floden Kwai . London: Secker & Warburg.
- Bradden, Russell (2001) [1951]. Den nakna ön . Edinburgh: Birlinn.
- Bradley, James (1982). Towards The Setting Sun: En flykt från Thailand–Burma Railway, 1943 . London och Chichester: Phillimore & Co. Ltd. ISBN 0850334675 .
- Charles, H. Robert (2006). Last Man Out: Surviving the Burma-Thailand Death Railway: A Memoir . Minneapolis, MN: Zenith Press. ISBN 978-0760328200 .
- Kusten, John; Noszlopy, Laura; Nash, Justin (2014). Railroad of Death: The Original, Classic Account of the "River Kwai" Railway . Newcastle: Myrmidon. ISBN 978-1905802937 .
- Commonwealth War Graves Commission (2000). Burma-Siam Railway och dess kyrkogårdar . England: Informationsblad.
- Davies, Peter N. (1991). Mannen bakom bron: Överste Toosey och floden Kwai . London: Athlone Press.
- Daws, Gavan (1994). Japanernas fångar: krigsfångar från andra världskriget i Stilla havet . New York: William Morrow & Co.
- Dunlop, EE (1986). The War Diaries of Weary Dunlop: Java and the Burma-Thailand Railway . Ringwood, Victoria, Aus: Penguin Books.
- Eldredge, Sears (2010). Captive Audiences/Captive Performers: Music and Theatre as Strategies for Survival på Thailand-Burma Railway 1942–1945 . Saint Paul, Minnesota: Macalester College.
- Flanagan, Martin ; Arch Flanagan (2005). Linjen: En mans upplevelse av Burma Railway; En sons strävan att förstå . Melbourne: One Day Hill. ISBN 978-0975770818 .
- Flanagan, Richard (2013). Den smala vägen till djupa norr . North Sydney, NSW: Random House Australien. ISBN 978-1741666700 .
- Gordon, Ernest (1962). Through the Valley of the Kwai: From Death-Camp Despair to Spiritual Triumph . New York: Harper & Bros.
- Gordon, Ernest (2002). Att avsluta alla krig . HarperCollins. ISBN 0007118481 .
- Hardie, Robert (1983). The Burma-Siam Railway: The Secret Diary of Dr. Robert Hardie, 1942–1945 . London: Imperial War Museum.
- Harrison, Kenneth (1982) [1996]. The Brave Japanese (originaltitel, The Road To Hiroshima) . Guy Harrison. ASIN B003LSTW3O .
- Henderson, W. (1991). Från Kina Burma Indien till Kwai . Waco, Texas: Texian Press.
- Hornfischer, James D. (2006). Spökens skepp . New York: Bantam. ISBN 978-0553384505 .
- Kandler, Richard (2010). The Prisoner List: En sann berättelse om nederlag, fångenskap och frälsning i Fjärran Östern 1941–45 . London: Marsworth Publishing. ISBN 978-0956488107 .
- Kinvig, Clifford (1992). River Kwai Railway: The Story of the Burma–Siam Railway . London: Brassey's. ISBN 0080373445 .
- La Forte, Robert S. (1993). Building the Death Railway: The Ordeal of American POWs in Burma . Wilmington, Delaware: SR Books.
- La Forte, Robert S.; et al., red. (1994). Med bara viljan att leva: Berättelser om amerikaner i japanska fångläger 1941–1945 . Wilmington, Delaware: Scholarly Resources.
- Latimer, Jon (2004). Burma: Det glömda kriget . London: John Murray.
- Lomax, Eric (1995). Järnvägsmannen: En krigsfångas brännande redogörelse för krig, brutalitet och förlåtelse . New York: WW Norton. ISBN 0393039102 .
- MacArthur, Brian (2005). Surviving the Sword: Prisoners of the Japanese in the Far East, 1942–1945 . New York: Random House. ISBN 978-1400064137 .
- McLaggan, Douglas (1995). Viljan att överleva, en menigs syn som en krigsfånge . NSW, Australien: Kangaroo Press.
- Peek, Ian Denys (2003). En fjortondedel av en elefant . Macmillan . ISBN 0732911680 .
- Rees, Laurence (2001). Skräck i öst: Japan och andra världskrigets grymheter . Boston: Da Capo Press.
- Reminick, Gerald (2002). Death's Railway: A Merchant Mariner på floden Kwai . Palo Alto, CA: Glencannon Press.
- Reynolds, E. Bruce (2005). Thailands hemliga krig: The Free Thai, OSS och SOE under andra världskriget . New York: Cambridge University Press.
- Richards, Rowley; Marcia McEwan (1989). Överlevnadsfaktorn . Sydney: Kangaroo Press. ISBN 086417246X .
- Rivett, Rohan D. (1992) [1946]. Bakom bambu . Sydney: Angus & Robertson (senare Penguin). ISBN 0140149252 .
- Searle, Ronald (1986). To the Kwai and Back: War Drawings . New York: Atlantic Monthly Press.
- Teel, Horace G. (1978). Våra dagar var år: Historia om "den förlorade bataljonen", 2:a bataljonen, 36:e divisionen . Quanah, TX: Nortex Press.
- Thompson, Kyle (1994). A Thousand Cups of Rice: Surviving the Death Railway . Austin, TX: Eakin Press.
- Urquhart, Alistair (2010). The Forgotten Highlander – Min otroliga berättelse om överlevnad under kriget i Fjärran Östern . London: Little, Brown. ISBN 978-1408702116 .
- Van der Molen, Evert (2012). Berichten van 612 aan het thuisfront – Zuidoost-Azië, 1940–1945 [ Memoires of a Dutch POW who överlevde 15 läger på Java, i Thailand och i Japan] ( på holländska). Leiden, Nederländerna: Lucas. ISBN 978-9081912914 .
- Velmans, Loet (2003). Long Way Back to the River Kwai: Memories of World War II . New York: Arcade Publishing.
- Waterford, Van (1994). Japanernas fångar under andra världskriget . Jefferson, NC: McFarland & Co. Inc., Publishers.
- Webster, Donovan (2003). The Burma Road: Den episka berättelsen om Kina-Burma-Indien-teatern under andra världskriget . New York: Straus & Giroux.
- Wigmore, Lionel (1957). The Japanese Thrust – Australien i kriget 1939–1945 . Canberra: Australian War Memorial.
externa länkar
- Fånglistan . Kort onlinefilm om japanernas fångar under andra världskriget. Visar livet på Burmas järnväg.
- Burma järnvägsreserapport 2012
- Captive Audiences/Captive Performers: Music and Theatre as Strategies for Survival on the Thailand-Burma Railway 1942–1945
- Verk av Ashley George Old som innehas av State Library of Victoria
- Australiens regerings dödsstatistik
- Allied POWS under japanska endast för referens
- 2/3:e maskingevärsbataljonen AIF endast för referens
- TurismThailand
- EAN
- Prisoner of War FX Larkin NX43393 AIF – Detaljerad webbplats med dokumentation och fotografier som relaterar till Frank Larkins krigsfångsupplevelser i Malaya, Singapore, Thailand och Japan.
- Artiklar om australiensisk medicinsk personal som arbetar på järnvägen. Även skisser av krigsfångar.
- The Will to Live Arkiverad 12 februari 2011 på Wayback Machine , av Len (Snowie) Baynes, en förstahandsskildring av arbetet på järnvägen.
- Kanchanaburi War Cemetery CWGC endast för referens
- Kanchanaburi Memorial CWGC endast för referens
- Chungkai War Cemetery CWGC endast för referens
- Thanbyuzayat War Cemetery CWGC endast för referens
- Death Railway lista för gottgörelse endast för referens
- Byggandet av Burmas järnväg
- Burmas järnväg
- Historia om järnvägstransporter i Thailand
- Japanska krigsfångar och interneringsläger
- japanska krigsförbrytelser
- Logistikvägar under andra världskriget
- Mätare järnvägar i Myanmar
- Förbindelserna mellan Myanmar och Thailand
- Järnvägslinjer stängdes 1947
- Järnvägslinjer i Thailand
- Järnvägslinjer öppnade 1943
- Järnvägslinjer öppnade 1957
- Sydostasiatiska teatern under andra världskriget
- Strategiska järnvägar
- Thailand i andra världskriget
- Turistattraktioner i Thailand
- Andra världskrigets platser i Burma