1979 val till Europaparlamentet

1979 val till Europaparlamentet

7–10 juni 1979
Alla 410 platser i Europaparlamentet 206 platser behövs för en majoritet
Valdeltagande	114 340 366 / 184 414 900 (62,0 %)
Första fest Andra festen Tredje part   Ledare Ernest Glinne Egon Klepsch James Scott-Hopkins Fest SOC EPP ED Ledarplats Belgien (franska) Tyskland Hereford och Worcester Platser vann 113/410 107/410 64/410 Populär röst 29,530,418 31,355,631 6,878,970 Procentsats 26,62 % 28,26 % 6,20 %   Fjärde part Femte part Sjätte parten   Ledare Giorgio Amendola Martin Bangemann Christian de La Malène Fest COM ELDR EPD Ledarplats Centrala Italien Tyskland Frankrike Platser vann 44/410 40/410 22/410 Populär röst 14,908,281 11,520,616 4,114,969 Procentsats 13,44 % 10,38 % 3,71 %
Europaparlamentets ordförande Simone Veil ELDR

Europaparlamentet 1979 var en serie parlamentsval som hölls i alla 9 (vid den tiden) Europeiska gemenskapens medlemsländer . Det var det första valet till Europaparlamentet som hölls, vilket gav medborgarna möjlighet att välja 410 ledamöter till Europaparlamentet , och även det första internationella valet i historien.

Platser i parlamentet hade tilldelats staterna efter folkmängd, och i vissa fall var de indelade i valkretsar , men ledamöterna satt enligt politiska grupper.

Bakgrund

I Romfördraget som inrättade gemenskaperna fastställdes att Europaparlamentet måste väljas genom allmänna val med hjälp av ett gemensamt röstningssystem . Europeiska unionens råd var ansvarigt för att inrätta valen men det hade skjutit upp. Som en stoppåtgärd utsågs ledamöter till parlamentet av medlemsländerna från sina egna nationella parlament, som de hade gjort sedan den gemensamma församlingen. Parlamentet var missnöjt med detta och hotade att ställa rådet inför EG - domstolen . Rådet gick så småningom med på val och det första valet till Europaparlamentet hölls 1979 efter att förslag lagts fram i mitten av 1970-talet. Frågan om en gemensam röstningsmetod lämnades oavgjord, och än i dag varierar röstmetoderna från medlemsstat till medlemsstat, även om alla har använt någon form av proportionell representation sedan 1999.

Kampanjer

Helmut Schmidt på kampanjspåret 1979

Kampanjerna varierade. Den tidigare socialdemokratiska tyska förbundskanslern Willy Brandt tog en internationell kampanj till Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna för att stärka den socialistiska gruppen. Å andra sidan Frankrikes tidigare premiärminister Jacques Chirac valet för att mäta sin popularitet mot Frankrikes dåvarande president Valéry Giscard d'Estaing, i väntan på ett presidentval 1981.

Val

I juni valdes de 410 ledamöterna genom allmänna val. På den tiden fanns det inga regler om valsystemet som skulle användas. Storbritannien använde ett pluralitetsröstningssystem för flera små valkretsar i England, Wales och Skottland men de andra medlemsländerna använde proportionell representation för färre större valkretsar (vanligtvis själva medlemslandet som en enda valkrets), om än med olika metoder för tilldelning av platser.

Väljarna var lite intresserade men det genomsnittliga valdeltagandet var 63 %. Det lägsta valdeltagandet var i Storbritannien med 32,2 %: alla andra var över 50 % förutom Danmark. Bortsett från Belgien och Luxemburg, där det är obligatoriskt att rösta , var det högsta valdeltagandet i Italien med 84,9 %.

Resultat

Socialistiska partier som samarbetar under det Europaomfattande förbundet för socialistiska partier vann flest platser: den resulterande socialistiska gruppen hade 113 parlamentsledamöter. Kristdemokratiska partier förenade inom det paneuropeiska Europeiska folkpartiet kom på andra plats, och den resulterande gruppen hade 107 parlamentsledamöter. Den största tredjestyrkan var de konservativa europeiska demokraterna med 64, följt av kommunisterna med 44. Liberaldemokraterna hade 40 platser, även om deras kandidat valdes till president.

Grupperna som bildades var lösa koalitioner baserade på de grupper som grundades tidigare år, men de blev snart grunden för moderna europeiska politiska partier.

Nationell fördelning av platser
stat	Säten	stat	Säten
Frankrike	81	Västtyskland	81
Italien	81	Storbritannien	81
Nederländerna	25	Belgien	24
Danmark	16	Irland	15
Luxemburg	6

Valet till Europaparlamentet 1979 – Slutresultatet den 17 juli 1979
Grupp		Beskrivning	Ledd av	Europaparlamentariker
	SOC	socialdemokrater	Ernest Glinne	113
	EPP	Kristdemokraterna	Egon Klepsch	107
	ED	Konservativa	James Scott-Hopkins	64
	COM	Kommunister och yttersta vänstern	Giorgio Amendola	44
	LD	Liberaler och Liberaldemokrater	Martin Bangemann	40
	EPD	Nationalkonservativa	Christian de La Malène	22
	CDI	Heterogen	Marco Pannella Neil Blaney Jens-Peter Bonde	11
	NI	Oberoende	ingen	9	Totalt: 410	Källor: [1] [2] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine [3] [4] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine

Sammanfattning av platser SOC   27,56 % EPP   26,10 % ED   15,61 % COM   10,73 % LD   9,76 % EPD   5,37 % CDI   2,68 % NI   2,20 %

Resultat per land

Grupp Nation	SOC	EPP	ED	COM	LD	EPD	CDI	NI	Total
Belgien	4 PS 3 SP	7 CVP 3 PSC			2 PVV 2 PRL		1 VU	2 FDF	24
Danmark	3 A	1 D	2 C	1 SF	3 V	1 FP	4 N		16
Frankrike	22 PS + MRG	8 UDF		19 PCF	17 UDF	15 RPR			81
Irland	4 LAB	4 FG			1 Ind.	5 FF	1 Ind.		15
Italien	9 PSI 4 PSDI	29 DC 1 SVP		24 PCI	3 PLI 2 PRI		3 PR 1 PdUP 1 DP	4 MSI	81
Luxemburg	1 LSAP	3 CSV			2 DP				6
Nederländerna	9 PvdA	10 CDA			4 VVD			2 D66	25
Storbritannien	17 LAB 1 SDLP		60 CON 1 UUP			1 SNP		1 DUP	81
Västtyskland	35 SPD	34 CDU 8 CSU			4 FDP				81
Total	113	107	64	44	40	22	11	9	410

Efter valet

Simone Veil , vald till den första kvinnliga presidenten

Louise Weiss , som var 86 vid den tiden, befanns vara parlamentets äldsta ledamot och presiderade därför över kammaren medan valet av presidenten ägde rum (juli 1979). Innan det kunde hända var hon dock omedelbart tvungen att ta itu med Ian Paisleys ledamot av Europaparlamentet som i sessionens första tal protesterade mot att den brittiska flaggan utanför byggnaden vajade upp och ner. Hon hanterade avbrottet snabbt. Konfrontationen sågs som en av hennes bästa timmar och hon anförde senare att hon som mormor var van vid att hantera "motsträviga ungdomar".

Det fanns fem kandidater till Europaparlamentets talman : Giorgio Amendola , italiensk kommunist ; Emma Bonino , italiensk teknisk oberoende ; Christian de La Malène, fransk progressiv demokrat ; Simone Veil , fransk liberal , och Mario Zagari, italiensk socialist .

I den första omröstningen säkrade Veil 183 av de 380 avgivna rösterna – åtta mindre än den absoluta majoritet som behövs. Den näst närmaste utmanaren var Zagari med 118 röster, sedan Amendola med 44, de la Malène med 26 och Bonino med 9. Bonino och de la Malène hoppade av och Veil säkrade en absolut majoritet i den andra omröstningen med 192 av de 377 avgivna rösterna ( Zagari fick 128 och Amendola 47). Veil valdes till det valda parlamentets första ordförande och parlamentets första kvinnliga ordförande sedan det grundades 1952.

Följande valdes till vicepresidenter: Danielle De March, Basil de Ferranti , Bruno Friedrich, Guido Gonella, Gérard Jacquet, Hans Katzer, Poul Møller, Pierre Pflimlin , Bríd Rodgers , Marcel Albert Vandewiele, Anne Vondeling och Mario Zagari .

Tidigare var parlamentet en svag rådgivande församling, vars ledamöter var deltidsanställda. Med valen var den nya parlamentsledamoten heltid , energisk och mer mångsidig. Så snart parlamentet inrättades försökte ledamöterna i "gamla gardet" från de större partierna höja ribban för att en politisk grupp i Europaparlamentet skulle kunna bildas (statusen gav ekonomiskt stöd och representation i utskotten). Detta drag blockerades snabbt av mindre grupper som arbetade tillsammans och filibuserade förslaget. De band som bildades vid denna tid lade grunden till Rainbow- gruppen: en allians av vänster- och gröna partier som senare blev gruppen European Greens–European Free Alliance .

Statistik

Europaparlamentsval, 1979 – Valkarta den 17 juli 1979

Nyckel	Grupp	Beskrivning
	SOC	socialdemokrater
	EPP	Kristdemokraterna
	ED	Konservativa
	COM	Kommunister och yttersta vänstern
	LD	Liberaler och Liberaldemokrater
	EPD	Nationalkonservativa
	CDI	Heterogen
	NI	Oberoende

Europaparlamentsval, 1979 - Statistik

Område	Datum	Säten	Väljarkår	Valdeltagande	Tidigare	Nästa	Valmetoder	Källor
Europeiska gemenskapen (EC-9)	7, 10 juni 1979	410	191,783,528	63 %	Öppnings	1981	All PR , utom Storbritannien (inte NI ) som använde FPTP	[5] Arkiverad 25 mars 2009 på Wayback Machine [6] [7]

Europaparlamentsval, 1979 - Tidslinje

Utnämnd parlament			1979 års val		Omgruppering		Första parlamentet
Grupper		Förval 13 februari 1978	Förändra	Resultat 7 juli	Förändra	Resultat 17 juli	Nya grupper		Första sessionen 17 juli
	SOC	63	+48	111	+2	113		SOC	113
	CD	52	+54	106	+1	107		EPP	107
	C	18	+45	63	+1	64		ED	64
	COM	17	+27	44	+0	44		COM	44
	LD	24	+17	41	-1	40		LD	40
	EPD	19	+2	21	+1	22		EPD	22
	NI	3	+21	24	+11	11		CDI	11
					-15	9		NI	9
Total		196	+214	410	+0	410	Total		410
Källor: [8] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine [9] [10] [11] [12] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine

Europaparlamentsval, 1979 - Delegation den 17 juli 1979

Grupp		Beskrivning	Detaljer	%	Europaparlamentariker
	SOC	socialdemokrater	Västtyskland 35, Belgien 7, Danmark 4, Frankrike 22, Irland 4, Italien 13, Luxemburg 1, Nederländerna 9, Storbritannien 18	28 %	113
	EPP	Kristdemokraterna	Västtyskland 42, Belgien 10, Frankrike 8, Irland 4, Italien 30, Luxemburg 3, Nederländerna 10	26 %	107
	ED	Konservativa	Danmark 3, Storbritannien 61	16 %	64
	COM	Kommunister och yttersta vänstern	Danmark 1, Frankrike 19, Italien 24	11 %	44
	LD	Liberaler och Liberaldemokrater	Västtyskland 4, Belgien 4, Danmark 3, Frankrike 17, Irland 1, Italien 5, Luxemburg 2, Nederländerna 4	10 %	40
	EPD	Nationalkonservativa	Danmark 1, Frankrike 15, Irland 5, Storbritannien 1	5 %	22
	CDI	Heterogen	Belgien 1, Danmark 4, Irland 1, Italien 5	3 %	11
	NI	Oberoende	Belgien 2, Italien 4, Nederländerna 2, Storbritannien 1	2 %	9
Källor: [13] [14] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine [15] [16] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine				100 %	410

Europaparlamentsval, 1979 - Röster per nationellt parti vid okänt datum 1979

Land	Fest	Abbr.	Grupp	Röster	% (nat.)	Säten
Italien	Kristen demokrati	DC	EPP	12,753,708	36,45	29
Västtyskland	Tysklands socialdemokratiska parti	SPD	SOC	11 370 045	40,83	35
Västtyskland	Kristdemokratiska unionen	CDU	EPP	10,883,085	39,08	34
Italien	Italienska kommunistpartiet	PCI	COM	10,345,284	29,57	24
Storbritannien	Konservativa partiet	CP	ED	6,508,493	48,40	60
Frankrike	Union för fransk demokrati	UDF	LD	5,666,984	27,87	25
Frankrike	Socialistpartiet – Vänsterradikala rörelsen	PS-MRG	SOC	4,763,026	23.43	22
Storbritannien	Arbetarparti	LP	SOC	4,253,207	31,63	17
Frankrike	franska kommunistpartiet	PCF	COM	4,153,710	20.43	19
Italien	italienska socialistpartiet	PSI	SOC	3,858,295	11.03	9
Frankrike	Rally för republiken	RPR	EPD	3,301,980	16.24	15
Västtyskland	Christian Social Union of Bayern	CSU	EPP	2,817,120	10.12	8
Nederländerna	Kristdemokratiskt upprop	CDA	EPP	2 017 743	35,60	10
Italien	Italienska sociala rörelsen	MSI	NI	1,907,880	5,45	4
Nederländerna	Arbetarparti	PvdA	SOC	1,722,240	30,39	9
Storbritannien	Liberalt parti	L		1,691,531	12.58
Västtyskland	Fria demokratiska partiet	FDP	LD	1,662,621	5,97	4
Belgien	Kristligt folkparti	CVP	EPP	1,607,941	29,54	7
Italien	Italienska demokratiska socialistpartiet	PSDI	SOC	1,512,425	4,32	4
Italien	Radikalt parti	PR	CDI	1,283,512	3,67	3
Italien	Italienska liberala partiet	PLI	LD	1,270,152	3,63	3
Nederländerna	Folkpartiet för frihet och demokrati	VVD	LD	914,787	16.14	4
Italien	Italienska republikanska partiet	PRI	LD	895 558	2,56	2
Västtyskland	De gröna	GRÜNE		893,683	3.21
Frankrike	Ekologiska Europa	VERTS		891,683	4,39
Belgien	Socialistpartiet	SP	SOC	698 889	12,84	3
Frankrike	Arbetarkamp – Revolutionära kommunistförbundet	LO-LCR		623,663	3.07
Belgien	Socialistpartiet	PS	SOC	575,824	10,58	4
Belgien	Parti för frihet och framsteg	PVV	LD	512,363	9,41	2
Nederländerna	Demokrati 66	D66	NI	511,967	9.03	2
Irland	Fianna Fail	FF	EPD	464,451	34,68	5
Belgien	Kristna sociala partiet	PSC	EPP	445,912	8.19	3
Irland	Fina Gael	FG	EPP	443,652	33.13	4
Belgien	Demokratiska fronten för frankofoner	FDF	NI	414,603	7,62	2
Italien	Proletärt enhetsparti	PdUP	CDI	406 007	1.16	1
Danmark	socialdemokrater	S	SOC	382,487	21.80	3
Frankrike	5:e listan: Sysselsättning. Jämlikhet. Europa	5-EEE		373,259	1,84
Belgien	Liberala reformistiska partiet	PRL	LD	372,904	6,85	2
Danmark	Folkrörelsen mot EU	FolkeB	CDI	365,760	20,85	4
Luxemburg	Kristna sociala folkpartiet	CSV	EPP	352,296	36.12	3
Belgien	Folkförbundet	VU	CDI	324,540	5,96	1
Frankrike	Interprofessionell union för ett självständigt Frankrike i ett solidariskt Europa	UDIP-FIDES		290 555	1,43
Luxemburg	demokratiskt parti	DP	LD	274,307	28.12	2
Frankrike	Nya krafternas parti	PFN		265,911	1,31
Danmark	Venstre	V	LD	252,767	14.41	3
Italien	Proletär demokrati	DP	CDI	251,927	0,72	1
Storbritannien	Scottish National Party	SNP	EPD	247,836	1,84	1
Danmark	Det konservativa folkpartiet	K F	EPP	245 309	13,98	2
Luxemburg	Luxemburgs socialistiska arbetarparti	LSAP	SOC	211,106	21,64	1
Italien	Sydtyrolska folkpartiet	SVP	EPP	196,277	0,56	1
Irland	irländska arbetarpartiet	ILP	SOC	193,898	14.48	4
Irland	Oberoende	Ind.	NI	189 499	14.15	2
Storbritannien	Demokratiska unionistpartiet	DUP	NI	170,688	1,27	1
Italien	Valdostan Union – Sardinian Action Party	UV-PSd'Az		166,194	0,47
Belgien	Belgiens kommunistiska parti	PCB-KPB		145,796	2,68
Italien	Nationell demokrati	DN		142,354	0,41
Storbritannien	Socialdemokraterna och arbetarpartiet	SDLP	SOC	140,622	1,05	1
Nederländerna	reformerade politiska partiet	SGP		126,412	2.23
Storbritannien	Ulster Unionist Party	UUP	ED	125,169	0,93	1
Storbritannien	Oberoende	Ind.		112,366	N/A
Västtyskland	tyska kommunistpartiet	DKP		112 055	0,40
Belgien	Konfedererade ekologer	ECOLO		107,833	1,98
Danmark	Centerdemokrater	CD	ED	107 790	6.14	1
Danmark	Framstegspartiet	FP	EPD	100 702	5,74	1
Nederländerna	Nederländernas kommunistiska parti	CPN		97,343	1,72
Nederländerna	Pacifistiska socialistpartiet	PSP		97,243	1,72
Nederländerna	Radikalernas politiska parti	PPR		92 055	1,62
Storbritannien	Pläd Cymru	PC		83 399	0,62
Danmark	Socialistiska folkpartiet	SF	COM	81 991	4,67	1
Belgien	Ett annat sätt att leva	AGALEV		77 986	1,43
Luxemburg	Socialdemokratiska partiet	SDP		68,289	7.00
Nederländerna	reformerade politiska förbundet	GPV		62,610	1.10
Danmark	rättvisans liga	DR		60 954	3,47
Danmark	Vänstersocialister	MOT		59,379	3,38
Danmark	Radikal vänster	RV		56,944	3,25
Luxemburg	Luxemburgs kommunistiska parti	KPL		48,813	5.00
Belgien	All makt till arbetarna	TPO-AMADA		45,423	0,83
Västtyskland	Kristna bayerska folkpartiet	CBV		45,311	0,16
Irland	Sinn Féin – Arbetarpartiet	SFWP		43,942	3,28
Storbritannien	Alliance Party of Northern Ireland	A		39 026	0,29
Belgien	det flamländska folkpartiet	VVP		34,706	0,64
Västtyskland	Europeiska arbetarpartiet	EAP		31,822	0,11
Västtyskland	tyska centerpartiet	ZENTRUM		31,367	0,11
Danmark	Kristligt folkparti	KrF		30 985	1,77
Storbritannien	Enade mot den gemensamma marknaden	UACM		27 506	N/A
Nederländerna	Leschot Lista	LL		24,903	0,44
Belgien	E-NON	E-NON		22,187	0,41
Storbritannien	Ekologifesten	EP		17 953	0,13
Belgien	PLW-PLE	PLW-PLE		17,566	0,32
Belgien	Arbetarnas revolutionära förbund	LRT-RAL		16,911	0,31
Storbritannien	Mebyon Kernow	MK		10 205	N/A
Luxemburg	Alternativ lista	AL		9,845	1.01
Belgien	PPB	PPB		9,704	0,18
Belgien	PFU	PFU		7,273	0,13
Storbritannien	Förenade arbetarpartiet	ULP		6,122	1.1
Luxemburg	Liberalt parti	LP		5,610	0,58
Luxemburg	Revolutionära socialistpartiet	RSP		5 085	0,52
Belgien	POE	POE		4,617	0,08
Storbritannien	Arbetarpartiet	WP		4,418	0,8
Storbritannien	Unionist Party of Northern Ireland	UPNI		3,712	0,6
Irland	CDI	CDI		3,630	0,27
Storbritannien	Internationella marxistiska gruppen	IMG		1 635	N/A
Storbritannien	Ulsters liberala parti	ULP		932	0,2
Storbritannien	EFP	EFP		497	N/A
Frankrike	Europa – Självförvaltningslista	PSU		382	0,00
Frankrike	Regioner-Europa	RE		337	0,00
Källa: [17] , med undantag för vissa resultat från Storbritannien

Se även

• Ledamöter av Europaparlamentet 1979–1984
• Europeiska gemenskapernas historia (1973–1993)

externa länkar

• Valet av ledamöter av Europaparlamentet CVCE
• Fullständig information om valet Europe Politique (på franska)
• Tal av Simone Veil under den första sessionen CVCE