1979 val till Europaparlamentet

1979 val till Europaparlamentet

7–10 juni 1979 1984


Alla 410 platser i Europaparlamentet 206 platser behövs för en majoritet
Valdeltagande 114 340 366 / 184 414 900 (62,0 %)
  Första fest Andra festen Tredje part
  No image.svg Bundesarchiv B 145 Bild-F061785-0005, Hamburg, CDU-Bundesparteitag, Egon Klepsch (cropped).jpg
Ledare Ernest Glinne [ fr ] Egon Klepsch James Scott-Hopkins
Fest SOC EPP ED
Ledarplats Belgien (franska) Tyskland Hereford och Worcester
Platser vann
Populär röst 29,530,418 31,355,631 6,878,970
Procentsats 26,62 % 28,26 % 6,20 %

  Fjärde part Femte part Sjätte parten
  Giorgio Amendola 1972.jpg Bundesarchiv B 145 Bild-F052010-0020, Kiel, FDP-Bundesparteitag, Bangemann.jpg No image.svg
Ledare Giorgio Amendola Martin Bangemann Christian de La Malène
Fest COM ELDR EPD
Ledarplats Centrala Italien Tyskland Frankrike
Platser vann
Populär röst 14,908,281 11,520,616 4,114,969
Procentsats 13,44 % 10,38 % 3,71 %

European Parliament election, 1979.png

Europaparlamentets ordförande


Simone Veil ELDR

Europaparlamentet 1979 var en serie parlamentsval som hölls i alla 9 (vid den tiden) Europeiska gemenskapens medlemsländer . Det var det första valet till Europaparlamentet som hölls, vilket gav medborgarna möjlighet att välja 410 ledamöter till Europaparlamentet , och även det första internationella valet i historien.

Platser i parlamentet hade tilldelats staterna efter folkmängd, och i vissa fall var de indelade i valkretsar , men ledamöterna satt enligt politiska grupper.

Bakgrund

I Romfördraget som inrättade gemenskaperna fastställdes att Europaparlamentet måste väljas genom allmänna val med hjälp av ett gemensamt röstningssystem . Europeiska unionens råd var ansvarigt för att inrätta valen men det hade skjutit upp. Som en stoppåtgärd utsågs ledamöter till parlamentet av medlemsländerna från sina egna nationella parlament, som de hade gjort sedan den gemensamma församlingen. Parlamentet var missnöjt med detta och hotade att ställa rådet inför EG - domstolen . Rådet gick så småningom med på val och det första valet till Europaparlamentet hölls 1979 efter att förslag lagts fram i mitten av 1970-talet. Frågan om en gemensam röstningsmetod lämnades oavgjord, och än i dag varierar röstmetoderna från medlemsstat till medlemsstat, även om alla har använt någon form av proportionell representation sedan 1999.

Kampanjer

Helmut Schmidt på kampanjspåret 1979

Kampanjerna varierade. Den tidigare socialdemokratiska tyska förbundskanslern Willy Brandt tog en internationell kampanj till Frankrike, Italien, Luxemburg och Nederländerna för att stärka den socialistiska gruppen. Å andra sidan Frankrikes tidigare premiärminister Jacques Chirac valet för att mäta sin popularitet mot Frankrikes dåvarande president Valéry Giscard d'Estaing, i väntan på ett presidentval 1981.

Val

I juni valdes de 410 ledamöterna genom allmänna val. På den tiden fanns det inga regler om valsystemet som skulle användas. Storbritannien använde ett pluralitetsröstningssystem för flera små valkretsar i England, Wales och Skottland men de andra medlemsländerna använde proportionell representation för färre större valkretsar (vanligtvis själva medlemslandet som en enda valkrets), om än med olika metoder för tilldelning av platser.

Väljarna var lite intresserade men det genomsnittliga valdeltagandet var 63 %. Det lägsta valdeltagandet var i Storbritannien med 32,2 %: alla andra var över 50 % förutom Danmark. Bortsett från Belgien och Luxemburg, där det är obligatoriskt att rösta , var det högsta valdeltagandet i Italien med 84,9 %.

Resultat

Socialistiska partier som samarbetar under det Europaomfattande förbundet för socialistiska partier vann flest platser: den resulterande socialistiska gruppen hade 113 parlamentsledamöter. Kristdemokratiska partier förenade inom det paneuropeiska Europeiska folkpartiet kom på andra plats, och den resulterande gruppen hade 107 parlamentsledamöter. Den största tredjestyrkan var de konservativa europeiska demokraterna med 64, följt av kommunisterna med 44. Liberaldemokraterna hade 40 platser, även om deras kandidat valdes till president.

Grupperna som bildades var lösa koalitioner baserade på de grupper som grundades tidigare år, men de blev snart grunden för moderna europeiska politiska partier.

Nationell fördelning av platser
stat Säten stat Säten
 Frankrike 81  Västtyskland 81
 Italien 81  Storbritannien 81
 Nederländerna 25  Belgien 24
 Danmark 16  Irland 15
 Luxemburg 6  
Valet till Europaparlamentet 1979 – Slutresultatet den 17 juli 1979
Grupp Beskrivning Ledd av Europaparlamentariker
  SOC socialdemokrater Ernest Glinne 113 European Parliament Composition 1979.svg
  EPP Kristdemokraterna Egon Klepsch 107
  ED Konservativa James Scott-Hopkins 64
  COM Kommunister och yttersta vänstern Giorgio Amendola 44
  LD Liberaler och Liberaldemokrater Martin Bangemann 40
  EPD Nationalkonservativa Christian de La Malène 22
  CDI Heterogen

Marco Pannella Neil Blaney Jens-Peter Bonde
11
  NI Oberoende ingen 9 Totalt: 410 Källor: [1] [2] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine [3] [4] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine
Sammanfattning av platser
SOC
27,56 %
EPP
26,10 %
ED
15,61 %
COM
10,73 %
LD
9,76 %
EPD
5,37 %
CDI
2,68 %
NI
2,20 %

Resultat per land


Grupp Nation
SOC EPP ED COM LD EPD CDI NI Total
Belgien
4 PS 3 SP

7 CVP 3 PSC

2 PVV 2 PRL
1 VU 2 FDF 24
Danmark 3 A 1 D 2 C 1 SF 3 V 1 FP 4 N 16
Frankrike 22 PS + MRG 8 UDF 19 PCF 17 UDF 15 RPR 81
Irland 4 LAB 4 FG 1 Ind. 5 FF 1 Ind. 15
Italien
9 PSI 4 PSDI

29 DC 1 SVP
24 PCI
3 PLI 2 PRI


3 PR 1 PdUP 1 DP
4 MSI 81
Luxemburg 1 LSAP 3 CSV 2 DP 6
Nederländerna 9 PvdA 10 CDA 4 VVD 2 D66 25
Storbritannien
17 LAB 1 SDLP

60 CON 1 UUP
1 SNP 1 DUP 81
Västtyskland 35 SPD
34 CDU 8 CSU
4 FDP 81
Total 113 107 64 44 40 22 11 9 410

Efter valet

Simone Veil , vald till den första kvinnliga presidenten

Louise Weiss , som var 86 vid den tiden, befanns vara parlamentets äldsta ledamot och presiderade därför över kammaren medan valet av presidenten ägde rum (juli 1979). Innan det kunde hända var hon dock omedelbart tvungen att ta itu med Ian Paisleys ledamot av Europaparlamentet som i sessionens första tal protesterade mot att den brittiska flaggan utanför byggnaden vajade upp och ner. Hon hanterade avbrottet snabbt. Konfrontationen sågs som en av hennes bästa timmar och hon anförde senare att hon som mormor var van vid att hantera "motsträviga ungdomar".

Det fanns fem kandidater till Europaparlamentets talman : Giorgio Amendola , italiensk kommunist ; Emma Bonino , italiensk teknisk oberoende ; Christian de La Malène, fransk progressiv demokrat ; Simone Veil , fransk liberal , och Mario Zagari, italiensk socialist .

I den första omröstningen säkrade Veil 183 av de 380 avgivna rösterna – åtta mindre än den absoluta majoritet som behövs. Den näst närmaste utmanaren var Zagari med 118 röster, sedan Amendola med 44, de la Malène med 26 och Bonino med 9. Bonino och de la Malène hoppade av och Veil säkrade en absolut majoritet i den andra omröstningen med 192 av de 377 avgivna rösterna ( Zagari fick 128 och Amendola 47). Veil valdes till det valda parlamentets första ordförande och parlamentets första kvinnliga ordförande sedan det grundades 1952.

Följande valdes till vicepresidenter: Danielle De March, Basil de Ferranti , Bruno Friedrich, Guido Gonella, Gérard Jacquet, Hans Katzer, Poul Møller, Pierre Pflimlin , Bríd Rodgers , Marcel Albert Vandewiele, Anne Vondeling och Mario Zagari .

Tidigare var parlamentet en svag rådgivande församling, vars ledamöter var deltidsanställda. Med valen var den nya parlamentsledamoten heltid , energisk och mer mångsidig. Så snart parlamentet inrättades försökte ledamöterna i "gamla gardet" från de större partierna höja ribban för att en politisk grupp i Europaparlamentet skulle kunna bildas (statusen gav ekonomiskt stöd och representation i utskotten). Detta drag blockerades snabbt av mindre grupper som arbetade tillsammans och filibuserade förslaget. De band som bildades vid denna tid lade grunden till Rainbow- gruppen: en allians av vänster- och gröna partier som senare blev gruppen European Greens–European Free Alliance .

Statistik

Europaparlamentsval, 1979 – Valkarta den 17 juli 1979
European Parliament election, 1979 - electoral map
Nyckel Grupp Beskrivning
  SOC socialdemokrater
  EPP Kristdemokraterna
  ED Konservativa
  COM Kommunister och yttersta vänstern
  LD Liberaler och Liberaldemokrater
  EPD Nationalkonservativa
  CDI Heterogen
  NI Oberoende
Europaparlamentsval, 1979 - Statistik
Område Datum Säten Väljarkår Valdeltagande Tidigare Nästa Valmetoder Källor

Europeiska gemenskapen (EC-9)

7, 10 juni 1979
410 191,783,528 63 % Öppnings 1981
All PR , utom Storbritannien (inte NI ) som använde FPTP
[5] Arkiverad 25 mars 2009 på Wayback Machine [6] [7]
Europaparlamentsval, 1979 - Tidslinje
Utnämnd parlament 1979 års val Omgruppering Första parlamentet
Grupper
Förval 13 februari 1978
Förändra
Resultat 7 juli
Förändra
Resultat 17 juli

Nya grupper

Första sessionen 17 juli
  SOC 63 +48 111 +2 113   SOC 113
  CD 52 +54 106 +1 107   EPP 107
  C 18 +45 63 +1 64   ED 64
  COM 17 +27 44 +0 44   COM 44
  LD 24 +17 41 -1 40   LD 40
  EPD 19 +2 21 +1 22   EPD 22
  NI 3 +21 24 +11 11   CDI 11
-15 9   NI 9
Total 196 +214 410 +0 410 Total 410
Källor: [8] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine [9] [10] [11] [12] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine
Europaparlamentsval, 1979 - Delegation den 17 juli 1979
Grupp Beskrivning Detaljer % Europaparlamentariker
  SOC socialdemokrater Västtyskland 35, Belgien 7, Danmark 4, Frankrike 22, Irland 4, Italien 13, Luxemburg 1, Nederländerna 9, Storbritannien 18 28 % 113
  EPP Kristdemokraterna Västtyskland 42, Belgien 10, Frankrike 8, Irland 4, Italien 30, Luxemburg 3, Nederländerna 10 26 % 107
  ED Konservativa Danmark 3, Storbritannien 61 16 % 64
  COM Kommunister och yttersta vänstern Danmark 1, Frankrike 19, Italien 24 11 % 44
  LD Liberaler och Liberaldemokrater Västtyskland 4, Belgien 4, Danmark 3, Frankrike 17, Irland 1, Italien 5, Luxemburg 2, Nederländerna 4 10 % 40
  EPD Nationalkonservativa Danmark 1, Frankrike 15, Irland 5, Storbritannien 1 5 % 22
  CDI Heterogen Belgien 1, Danmark 4, Irland 1, Italien 5 3 % 11
  NI Oberoende Belgien 2, Italien 4, Nederländerna 2, Storbritannien 1 2 % 9
Källor: [13] [14] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine [15] [16] Arkiverad 11 september 2008 på Wayback Machine 100 % 410
Europaparlamentsval, 1979 - Röster per nationellt parti vid okänt datum 1979
Land Fest Abbr. Grupp Röster % (nat.) Säten
 Italien Kristen demokrati DC EPP 12,753,708 36,45 29
 Västtyskland Tysklands socialdemokratiska parti SPD SOC 11 370 045 40,83 35
 Västtyskland Kristdemokratiska unionen CDU EPP 10,883,085 39,08 34
 Italien Italienska kommunistpartiet PCI COM 10,345,284 29,57 24
 Storbritannien Konservativa partiet CP ED 6,508,493 48,40 60
 Frankrike Union för fransk demokrati UDF LD 5,666,984 27,87 25
 Frankrike Socialistpartiet Vänsterradikala rörelsen PS-MRG SOC 4,763,026 23.43 22
 Storbritannien Arbetarparti LP SOC 4,253,207 31,63 17
 Frankrike franska kommunistpartiet PCF COM 4,153,710 20.43 19
 Italien italienska socialistpartiet PSI SOC 3,858,295 11.03 9
 Frankrike Rally för republiken RPR EPD 3,301,980 16.24 15
 Västtyskland Christian Social Union of Bayern CSU EPP 2,817,120 10.12 8
 Nederländerna Kristdemokratiskt upprop CDA EPP 2 017 743 35,60 10
 Italien Italienska sociala rörelsen MSI NI 1,907,880 5,45 4
 Nederländerna Arbetarparti PvdA SOC 1,722,240 30,39 9
 Storbritannien Liberalt parti L 1,691,531 12.58
 Västtyskland Fria demokratiska partiet FDP LD 1,662,621 5,97 4
 Belgien Kristligt folkparti CVP EPP 1,607,941 29,54 7
 Italien Italienska demokratiska socialistpartiet PSDI SOC 1,512,425 4,32 4
 Italien Radikalt parti PR CDI 1,283,512 3,67 3
 Italien Italienska liberala partiet PLI LD 1,270,152 3,63 3
 Nederländerna Folkpartiet för frihet och demokrati VVD LD 914,787 16.14 4
 Italien Italienska republikanska partiet PRI LD 895 558 2,56 2
 Västtyskland De gröna GRÜNE 893,683 3.21
 Frankrike Ekologiska Europa VERTS 891,683 4,39
 Belgien Socialistpartiet SP SOC 698 889 12,84 3
 Frankrike Arbetarkamp Revolutionära kommunistförbundet LO-LCR 623,663 3.07
 Belgien Socialistpartiet PS SOC 575,824 10,58 4
 Belgien Parti för frihet och framsteg PVV LD 512,363 9,41 2
 Nederländerna Demokrati 66 D66 NI 511,967 9.03 2
 Irland Fianna Fail FF EPD 464,451 34,68 5
 Belgien Kristna sociala partiet PSC EPP 445,912 8.19 3
 Irland Fina Gael FG EPP 443,652 33.13 4
 Belgien Demokratiska fronten för frankofoner FDF NI 414,603 7,62 2
 Italien Proletärt enhetsparti PdUP CDI 406 007 1.16 1
 Danmark socialdemokrater S SOC 382,487 21.80 3
 Frankrike 5:e listan: Sysselsättning. Jämlikhet. Europa 5-EEE 373,259 1,84
 Belgien Liberala reformistiska partiet PRL LD 372,904 6,85 2
 Danmark Folkrörelsen mot EU FolkeB CDI 365,760 20,85 4
 Luxemburg Kristna sociala folkpartiet CSV EPP 352,296 36.12 3
 Belgien Folkförbundet VU CDI 324,540 5,96 1
 Frankrike Interprofessionell union för ett självständigt Frankrike i ett solidariskt Europa UDIP-FIDES 290 555 1,43
 Luxemburg demokratiskt parti DP LD 274,307 28.12 2
 Frankrike Nya krafternas parti PFN 265,911 1,31
 Danmark Venstre V LD 252,767 14.41 3
 Italien Proletär demokrati DP CDI 251,927 0,72 1
 Storbritannien Scottish National Party SNP EPD 247,836 1,84 1
 Danmark Det konservativa folkpartiet K F EPP 245 309 13,98 2
 Luxemburg Luxemburgs socialistiska arbetarparti LSAP SOC 211,106 21,64 1
 Italien Sydtyrolska folkpartiet SVP EPP 196,277 0,56 1
 Irland irländska arbetarpartiet ILP SOC 193,898 14.48 4
 Irland Oberoende Ind. NI 189 499 14.15 2
 Storbritannien Demokratiska unionistpartiet DUP NI 170,688 1,27 1
 Italien Valdostan Union Sardinian Action Party UV-PSd'Az 166,194 0,47
 Belgien Belgiens kommunistiska parti PCB-KPB 145,796 2,68
 Italien Nationell demokrati DN 142,354 0,41
 Storbritannien Socialdemokraterna och arbetarpartiet SDLP SOC 140,622 1,05 1
 Nederländerna reformerade politiska partiet SGP 126,412 2.23
 Storbritannien Ulster Unionist Party UUP ED 125,169 0,93 1
 Storbritannien Oberoende Ind. 112,366 N/A
 Västtyskland tyska kommunistpartiet DKP 112 055 0,40
 Belgien Konfedererade ekologer ECOLO 107,833 1,98
 Danmark Centerdemokrater CD ED 107 790 6.14 1
 Danmark Framstegspartiet FP EPD 100 702 5,74 1
 Nederländerna Nederländernas kommunistiska parti CPN 97,343 1,72
 Nederländerna Pacifistiska socialistpartiet PSP 97,243 1,72
 Nederländerna Radikalernas politiska parti PPR 92 055 1,62
 Storbritannien Pläd Cymru PC 83 399 0,62
 Danmark Socialistiska folkpartiet SF COM 81 991 4,67 1
 Belgien Ett annat sätt att leva AGALEV 77 986 1,43
 Luxemburg Socialdemokratiska partiet SDP 68,289 7.00
 Nederländerna reformerade politiska förbundet GPV 62,610 1.10
 Danmark rättvisans liga DR 60 954 3,47
 Danmark Vänstersocialister MOT 59,379 3,38
 Danmark Radikal vänster RV 56,944 3,25
 Luxemburg Luxemburgs kommunistiska parti KPL 48,813 5.00
 Belgien All makt till arbetarna TPO-AMADA 45,423 0,83
 Västtyskland Kristna bayerska folkpartiet CBV 45,311 0,16
 Irland Sinn Féin – Arbetarpartiet SFWP 43,942 3,28
 Storbritannien Alliance Party of Northern Ireland A 39 026 0,29
 Belgien det flamländska folkpartiet VVP 34,706 0,64
 Västtyskland Europeiska arbetarpartiet EAP 31,822 0,11
 Västtyskland tyska centerpartiet ZENTRUM 31,367 0,11
 Danmark Kristligt folkparti KrF 30 985 1,77
 Storbritannien Enade mot den gemensamma marknaden UACM 27 506 N/A
 Nederländerna Leschot Lista LL 24,903 0,44
 Belgien E-NON E-NON 22,187 0,41
 Storbritannien Ekologifesten EP 17 953 0,13
 Belgien PLW-PLE PLW-PLE 17,566 0,32
 Belgien Arbetarnas revolutionära förbund LRT-RAL 16,911 0,31
 Storbritannien Mebyon Kernow MK 10 205 N/A
 Luxemburg Alternativ lista AL 9,845 1.01
 Belgien PPB PPB 9,704 0,18
 Belgien PFU PFU 7,273 0,13
 Storbritannien Förenade arbetarpartiet ULP 6,122 1.1
 Luxemburg Liberalt parti LP 5,610 0,58
 Luxemburg Revolutionära socialistpartiet RSP 5 085 0,52
 Belgien POE POE 4,617 0,08
 Storbritannien Arbetarpartiet WP 4,418 0,8
 Storbritannien Unionist Party of Northern Ireland UPNI 3,712 0,6
 Irland CDI CDI 3,630 0,27
 Storbritannien Internationella marxistiska gruppen IMG 1 635 N/A
 Storbritannien Ulsters liberala parti ULP 932 0,2
 Storbritannien EFP EFP 497 N/A
 Frankrike Europa – Självförvaltningslista PSU 382 0,00
 Frankrike Regioner-Europa RE 337 0,00
Källa: [17] , med undantag för vissa resultat från Storbritannien

Se även

externa länkar