Den gråtande borgaren
" The Weeping Burgher " är en dikt från Wallace Stevens första poesibok, Harmonium . Ursprungligen publicerad 1919, den är allmän egendom.
Det är med en märklig illvilja som jag förvränger världen. Ah! att ill humors Bör maskera sig som vita tjejer. Och ah! att Scaramouche borde ha en svart barouche. De ledsna sanningarna! Ändå i överflöd, ständigt, Det finns botemedel mot sorg. Tillåt att om som spöke jag kommer Bland människorna som fortfarande brinner i mig, kommer jag som belle design Av fiffig linje. Och jag, då, torterade för gammalt tal, En vit av vilt vävda ringar; Jag, gråtande i ett bränt hjärta, Mina händer så vassa, inbillade saker.
Tolkning
Enligt en läsning som naivt sätter likhetstecken mellan diktens talare och poeten, erkänner Stevens en märklig illvilja som förvränger världen som den ges av dikterna i Harmonium , och maskerar dålig humor och poser. Maskerna är överdrifter som är hans poetiska botemedel mot sorg. Poeten framställer sig själv för läsaren som ett spöke men ett tilltalande töntigt spöke av "belle design", helt annorlunda än den gråtande borgaren som skapade konstverket. Dikten, inom samlingen Harmonium , följer omedelbart efter " Solitärernas plats " som den lärorikt kan jämföras med. Händerna som skriver ses nu som "skarpa, inbillade saker" som är ansvariga för märkligt illvilliga förvrängningar.
Bates berättar om följande anekdot.
Två år efter att "The Weeping Burgher" dök upp i [tidskriften] Poetry , berättade Genevieve Taggard för Stevens om ryktet att hans dikter var "hemska spöken" av honom själv, som han svarade: "Det kan vara."
Se Marianne Moores kommentar om "skuggan av bitter, oprovocerad contumely" som hon upptäckte i Harmonium .
Anteckningar
- Bates, Milton. Wallace Stevens: A Mythology of Self . 1985: University of California Press.