HIV/AIDS i Elfenbenskusten
Infektionsfrekvensen av hiv/aids i Elfenbenskusten uppskattas till 2,70 % hos vuxna i åldrarna 15–49. Elfenbenskusten har en generaliserad hiv- epidemi med den högsta prevalensen i den västafrikanska regionen. Prevalensen tycks ha hållit sig relativt stabil under det senaste decenniet, med den senaste tidens minskningar bland gravida kvinnor i stadsområden. Inbördeskonflikter i landet fortsätter att hindra insamlingen av nya nationella hiv-relaterade data.
Under 2005 slutfördes en nationell AIDS-indikatorundersökning, som gav korrekta uppgifter om olika aspekter av epidemin, inklusive prevalensfrekvenser bland olika demografiska undergrupper. Populationer med jämförelsevis hög risk för HIV-infektion inkluderar kvinnor i åldrarna 20–24, personer i prostitution, ungdomar och militären. Den utdragna politisk-militära krisen, utöver att förvärra sårbarheten för dessa grupper, kommer sannolikt att ha skapat ytterligare riskbefolkningar med tanke på den storskaliga militära utplaceringen, den massiva befolkningsförflyttningen och den ökade fattigdomen.
Politisk instabilitet, förseningar i nedrustningsprocessen och hotet om väpnade uppror fortsätter att vara stora utmaningar och hinder för externt bistånd. Den utdragna sociopolitiska krisen har stört och begränsat tillgången till hälso- och sjukvård och andra offentliga tjänster, samtidigt som hiv-överföringen och sårbarheten har ökat bland många delpopulationer. Elfenbenskusten har ett mer utvecklat folkhälso- och utbildningssystem vad gäller mänskliga resurser och infrastruktur än många av dess grannar, men det övergripande hälsosystemet är svagt, och hälso- och ekonomiska vinster har vänts av krisen.
Blodundersökningar och behandling för sexuellt överförbara infektioner och tuberkulos är mycket begränsade. Regioner i norr och väster, som inte har varit under statlig kontroll, har upplevt en fullständig och långvarig störning av den offentliga sektorns tjänster och en exodus av kunniga yrkesverksamma. Det finns stora skillnader mellan hälso- och sjukvård i städer och på landsbygden, med ett fåtal vårdpersonal och privatpraktiserande läkare utanför de större städerna.
