Re Charnley Davies Ltd (nr 2)
| Re Charnley Davies Ltd (nr 2) | |
|---|---|
 | |
| Domstol | Högsta domstolen |
| Citat(er) | [1990] BCLC 760 |
| Fallutlåtanden | |
| Millett J | |
| Nyckelord | |
| Administration | |
Re Charnley Davies Ltd (nr 2) [1990] BCLC 760 är ett brittiskt insolvensrättsfall som rör administrationsförfarandet när ett företag inte kan betala tillbaka sina skulder . Den ansåg att en förvaltare endast skulle bryta mot en aktsamhetsplikt (här vid försäljning av egendom, förmodligen för för lite) om en vanlig, skicklig läkare skulle ha agerat annorlunda.
Fakta
Charnley Davies Ltd var ett av 17 försäkringsmäklare som kollapsade 1987 och verkade från Leeds , Wakefield och Hull . Charnley Davies fordringsägare hävdade att administratören, AJ Richmond, agerade med onödig brådska med att sälja verksamheten. Han sålde verksamheten för totalt £50 000, plus £7500 för möbler och utrustning, enligt uppgift ett kraftigt undervärderat pris . Borgenärerna hävdade att de borde ha rådfrågats, eftersom de var i försäkringsbranschen . Borgenärerna hävdade att administratörerna bröt mot Insolvency Act 1986 , avsnitt 27, eftersom de hade blivit orättvist skadade av administratörens agerande (se nu Insolvency Act 1986 , Schedule B1, paragraf 74, som använder frasen "otillbörlig skada").
Dom
Millett J ansåg att administratören inte hade skadat borgenärerna på ett orättvist sätt och avvisade att vårdstandarden hade brutits. Det rörde sig i sak om en talan om vårdslöshet. Förvaltaren var skyldig ett företag att erhålla ett korrekt pris för tillgångar, på samma sätt som för alla med befogenhet att sälja egendom som inte tillhör honom (såsom en panthavare, som i målet Cuckmere Brick Co Ltd v Mutual Finance Ltd [ 1971] kap 949). Han måste vara rimlig noggrann när han väljer tidpunkt för att sälja fastigheten. Hans plikt är "att iaktta rimlig försiktighet för att erhålla det bästa priset som omständigheterna tillåter, som i Standard Chartered Bank Ltd v Walker [1982] 1 WLR 1410. Men det betydde bara "de bästa priserna som omständigheterna som han rimligen uppfattar dem vara tillåta. Han är inte ansvarig för att hans uppfattning är felaktig, om det inte är orimligt.' Professionell oaktsamhetsprinciper gällde för professionella insolvensutövare, vilket administratörer måste vara. Detta skulle bedömas utifrån standarden för "en vanlig, skicklig utövare". För att vinna framgång måste käranden fastställa att förvaltaren har gjort ett fel som en rimligt skicklig och noggrann insolvensförrättare inte skulle ha gjort.' Millett J sa också följande.
En administratör måste vara en professionell insolvensutövare. Ett klagomål om att han har underlåtit att iaktta skälig försiktighet vid försäljningen av bolagets tillgångar är därför ett klagomål om yrkesmässig vårdslöshet och enligt min bedömning är de fastställda principer som gäller för fall av yrkesmässig vårdslöshet lika tillämpliga i ett sådant fall. Härav följer att administratören ska bedömas, inte efter normerna hos den mest noggranna och samvetsgranna medlemmen av hans yrke, utan efter normerna hos en vanlig, skicklig utövare. För att vinna framgång måste käranden konstatera att förvaltaren har gjort ett fel som en rimligt skicklig och noggrann insolvensförrättare inte skulle ha gjort. Inget av detta var i tvist inför mig.
[...]
Herr Richmond uppmanades att avyttra verksamheten under mycket ogynnsamma omständigheter. Han var tvungen att sluta en affär innan verksamheten gick sönder; han var inblandad i en triangelförhandling med mäklarna och köparna; och varje annan intresserad part skulle behöva få information om verksamheten från just de personer som konkurrerade med Mr Richmond om att sälja goodwillen. Han hade en mycket svag hand. Han kan mycket väl ha uppnått ingenting. I själva verket fick han ett verkligt värde för verksamheten. Jag är nöjd med att priset han uppnådde var det bästa priset som rimligen kunde erhållas under omständigheterna.
Se även
Anteckningar
- L Sealy och S Worthington, Cases and Materials in Company Law (9:e utgåvan OUP 2010)
- R Goode, Principles of Corporate Insolvency Law (4th edn Sweet & Maxwell 2011)