Re Harris Simons Construction Ltd
| Re Harris Simons Construction Ltd | |
|---|---|
 | |
| Domstol | Högsta domstolen |
| Citat(er) | [1989] 1 WLR 368 |
| Fallutlåtanden | |
| Hoffmann J | |
| Nyckelord | |
| Administration | |
Re Harris Simons Construction Ltd [1989] 1 WLR 368 är ett brittiskt insolvensrättsfall som rör administrationsförfarandet när ett företag inte kan betala tillbaka sina skulder.
Fakta
Harris Simons Construction Ltd var ett byggföretag. Från april 1985 till 1988 ökade dess omsättning från £830 000 till £27 miljoner. Allt kom från en kund som heter Berkley House plc. De hade en nära relation men det blev surt, och Berkley påstod sig säga upp dem. Den höll inne flera miljoner pund i betalningar. Harris Simons kunde inte betala skulder när de förföll eller fortsatte med handel. Rapporten från den föreslagna administratören sa att det skulle vara mycket svårt att sälja någon del av verksamheten. Berkley sa att om en administrativ order gjordes skulle det ge tillräckligt med finansiering för att låta företaget slutföra fyra kontrakt under förutsättning att det tar bort sig från de webbplatser som var i tvisten. Företaget föreslog därför ett förvaltningsbeslut enligt Insolvency Act 1986 , avsnitt 8(3) (nu Insolvency Act 1986, Schedule B1, para 12(1)(a)). Frågan var om domstolen skulle utöva sin jurisdiktion och om beslutet sannolikt skulle uppnå de angivna administrationssyften (finns nu i Insolvency Act 1986, Schedule B1, para 3).
Dom
Hoffmann J ansåg att ett förvaltningsbeslut borde göras eftersom det fanns en rimlig möjlighet att ett syfte med förvaltningen, det vill säga rädda företaget eller verksamheten, skulle uppnås. Detta kan också betecknas som en "verklig prospekt" eller ett "bra argument som kan diskuteras". Man behövde inte vara övertygad om att administrationen skulle lyckas på " sannolikhetsbalansen ", även om det behövde finnas större utsikter till framgång än bara en "bara möjlighet". Hans dom gick enligt följande.
Avsnitt 8(1) ger domstolen behörighet att fatta ett förvaltningsbeslut om den "(a) är övertygad om att ett företag är eller sannolikt kommer att bli oförmöget att betala sina skulder" och den "(b) anser att ett beslut … sannolikt skulle uppnå” ett eller flera av de syften som anges i avsnitt 8(3) [se nu Insolvency Act 1986, Schedule B1, punkterna 11 och 3]. Jag är nöjd med beviset att företaget inte kan betala sina skulder. Huruvida ordern sannolikt skulle uppnå något av de angivna målen är inte så lätt att svara på. När stadgan säger att jag måste anse det som troligt, vilken grad av sannolikhet innebär detta? I In re Consumer and Industrial Press Ltd [1988] BCLC 177, 178 sa Peter Gibson J.:
"Som jag läser 8 § måste domstolen på grundval av de bevis som lagts fram förvissa sig om att åtminstone ett av syftena i 8 § tredje stycket sannolikt kommer att uppnås om den ska fatta ett förvaltningsbeslut. Det betyder inte att det bara är möjligt att ett sådant syfte kommer att uppnås; bevisen måste gå längre än så för att domstolen ska kunna fastställa att syftet i fråga med största sannolikhet kommer att uppnås.”
Han krävde därför att på en sannolikhetsskala från 0 (omöjlighet) till 1 (absolut säkerhet) skulle sannolikheten för framgång vara mer än 0,5. Jag tvekar givetvis att inte hålla med Peter Gibson J. , särskilt eftersom han hade fördelen av motstridiga argument. Men detta är en ny stadga där domarna i Bolagsdomstolen fortfarande känner sig fram till en fast praxis och jag tycker därför att jag ska säga att han enligt min uppfattning satte sannolikhetsnormen för högt. Mina skäl är följande. För det första betyder "sannolikt" sannolikhet, men den specifika grad av sannolikhet som avses måste samlas in från kvalificerande ord (mycket troligt, ganska troligt, mer troligt än inte) eller sammanhang. Det kan inte vara ett språkmissbruk att säga att något är troligt utan att ha för avsikt att antyda att sannolikheten för att det inträffar överstiger 0,5, som i "Jag tror att favoriten, Golden Spurs med 5–1, sannolikt kommer att vinna Derbyt." För det andra kräver paragrafen att domstolen ska vara ”nöjd” med företagets faktiska eller sannolika insolvens men endast att ”anse” att föreläggandet sannolikt skulle uppnå ett av de angivna syftena. Det måste ha funnits en anledning till detta språkbyte och jag tror att det var för att indikera att det behövdes en lägre tröskel för övertalning i det senare fallet än i det förra. Den första av de meningar jag har citerat från Peter Gibson J.s dom antyder att han inte tog hänsyn till denna variation. För det tredje är några av de angivna syftena ömsesidigt uteslutande och sannolikheten för att något av dem ska uppnås kan vara mindre än 0,5 men sannolikheten för att det ena eller andra av dem ska uppnås kan vara mer än 0,5. Jag tvivlar på om parlamentet hade för avsikt att domstolarna skulle inleda sådana beräkningar av kumulativa sannolikheter. För det fjärde, som Peter Gibson J. sade, anger § 8(1) endast de villkor som ska uppfyllas innan domstolen är behörig. Det behåller fortfarande ett utrymme för skönsmässig bedömning om beställningen ska göras eller inte. Det är därför inte osannolikt att lagstiftaren hade för avsikt att sätta en blygsam sannolikhetströskel för att fastställa domsrätt och att förlita sig på domstolens utrymme för skönsmässig bedömning att inte ge förelägganden i fall där det, mot bakgrund av alla omständigheter, föreföll olämpligt att göra så. För det femte, rapporten från granskningskommittén för insolvensrätt och praxis (1982), (Cmnd. 8558), para. 508, som rekommenderade *371 införandet av administratörsskap, sa att det nya förfarandet sannolikt skulle vara fördelaktigt
"endast i de fall där det finns en verksamhet av tillräcklig substans för att motivera kostnaden för en administration, och där det finns en verklig utsikt att återgå till lönsamhet eller sälja i fortsättningen."
På andra ställen talar rapporten om att en order görs om det finns en "rimlig möjlighet" för ett återuppbyggnadsschema. Jag tror att denna typ av frasologi var tänkt att återspeglas i den lagstadgade frasen "bedömer att [det] skulle vara troligt" i 8 § 1 b).
För min del anser jag därför att kraven i 8 § 1 b är uppfyllda om domstolen anser att det finns en verklig utsikt att ett eller flera av de angivna syftena kan uppnås. Man kan säga att fraser som "real prospect" saknar precision jämfört med 0,5 på sannolikhetsskalan. Men domstolarna är vana vid att i andra sammanhang hantera sådana indikationer på graden av övertygelse de måste känna. "Prima facie case" och "good argumentable case" är välkända exempel. Sådana fraser är som tempomarkeringar i musik; även om det oundvikligen finns en viss grad av subjektivitet i hur de tolkas, är de ändå meningsfulla och användbara.
Med hänsyn till de faktiska omständigheterna som de framgår av bevisningen jag har framför mig, tror jag att det finns en verklig utsikt att ett förvaltningsbeslut, tillsammans med avtalet med Berkley House, kommer att göra det möjligt för hela eller delar av företagets åtagande att överleva eller åtminstone göra det möjligt för administratören att åstadkomma en mer fördelaktig realisation av tillgångarna än vad som skulle ske vid en avveckling. Visst ser utsikterna för företaget, dess anställda och borgenärer dystra ut om inget förvaltningsbeslut görs och det måste ske en likvidation. Följaktligen, även om jag inte kan säga att det är mer sannolikt än inte att något av de angivna syftena kommer att uppnås, accepterar jag den presumtiva handläggarens uppfattning att ”att göra en förvaltningsorder erbjuder de bästa förutsättningarna för att bevara företagets framtid och maximera realisationen av bolagets tillgångar till förmån för dess borgenärer.” Jag gjorde därför beställningen.
Se även
Anteckningar
- L Sealy och S Worthington, Cases and Materials in Company Law (9:e utgåvan OUP 2010)
- R Goode, Principles of Corporate Insolvency Law (4th edn Sweet & Maxwell 2011)