Oldham mot Kyrris

Oldham mot Kyrris
Domstol	hovrätt
Citat(er)	[2003] EWCA Civ 1506, [2004] BCC 111
Nyckelord
Administration

Oldham v Kyrris [2003] EWCA Civ 1506 är ett brittiskt insolvensrättsfall som rör administrationsförfarandet när ett företag inte kan betala tillbaka sina skulder.

Fakta

Michael Oldham utsågs av domstolen till administratör av Jack Kyrris partnerskap. Kyrris hade drivit 13 Burger King- restauranger, inklusive två på Angel Row och Upper Parliament Street, Nottingham . Mario Royle var en anställd som begärde en säkrad skälig avgift, beviljad av Kyrris, för arbete han hade utfört men ännu inte fått betalt. Det uppgick till 270 000 pund. En summarisk dom gavs till Mr Oldham, och Mr Royle överklagade att Mr Oldham hade brutit mot en omsorgsplikt och att det fanns tillräcklig närhet till honom om han var en osäkrad borgenär. Han sa att misslyckandet med att säkerställa att belopp betalades ut till honom var ett pliktbrott.

Behrens J sa att den rättvisa åtalspunkten var tillräckligt bra för att gå till rättegång och gav en summarisk dom för Oldham om vårdplikten.

Dom

Jonathan Parker LJ sa att alla skäliga anklagelser var en rättegångsfråga och att det inte fanns någon tillräcklig närhet mellan administratörer och fordringsägare utan säkerhet. Förvaltningsskyldighet åligger bolaget och någon särskild plikt har inte åtagits. Så under inget av de ledande skadeståndsmålen, Caparo mot Dickman eller Henderson mot Merrett , skulle ställningen skilja sig åt. Detta var analogt med det bolagsrättsliga fallet om styrelseuppdrag , Peskin v Anderson , där Mummery LJ sa att förtroendeuppdrag uteslutande åligger bolagets styrelseledamöter och inte till aktieägare individuellt. Utomstående uppgifter kan uppstå, men "är beroende av att det upprättas ett särskilt sakligt förhållande mellan styrelseledamöterna och aktieägarna i det särskilda fallet." Han noterade också Insolvency Act 1986 , sektion 212, som tillåter domstolen att tvinga en administratör att betala tillbaka pengar som domstolen anser rättvist, eller bidra med summor till företagets tillgångar för missbruk, eller strand av förtroendeplikt eller annan skyldighet som domstolen anser rättvist.

Alternativanspråket i oaktsamhet

141 Enligt min bedömning spelar det ingen roll om man använder House of Lords tillvägagångssätt i Caparo Industries plc mot Dickman, eller synsättet "antagande av ansvar" som det antog i målet Henderson v Merrett Syndicates : på båda tillvägagångssätten är resultatet detsamma. nämligen att, i avsaknad av något särskilt förhållande, en förvaltare som utsetts enligt 1986 års lag inte är skyldig någon allmän sedvanerättslig aktsamhet gentemot borgenärer utan säkerhet i förhållande till sitt skötsel av förvaltningen.

142 I punkterna 31–34 i sin dom i målet Peskin v Anderson sade Mummery LJ detta:

”31 … [styrelseledamöternas ombud] godtog att de förtroendeuppdrag som styrelseledamöterna har gentemot bolaget inte nödvändigtvis utesluter, under särskilda omständigheter, samexistens av ytterligare skyldigheter som styrelseledamöterna åligger aktieägarna. I sådana fall kan enskilda aktieägare väcka en direkt talan, till skillnad från en härledd talan, mot styrelseledamöterna för brott mot förtroendeuppdraget.

32. En dualitet av uppgifter kan förekomma. I Stein v Blake [1998] BCC 316 på s. 318 och 320 erkände Millett LJ att det kan finnas särskilda omständigheter under vilka en förtroendeuppdrag är skyldig en styrelseledamot till en aktieägare personligen och där brott mot en sådan skyldighet har orsakat förlust för honom direkt (t.ex. genom att av en styrelseledamot förmås att lämna sina aktier i bolaget till ett undervärde), till skillnad från förlust som han lider av en minskning av värdet på hans aktier (t.ex. på grund av förskingring av en styrelseledamot i bolaget). bolagets tillgångar), för vilka han (till skillnad från bolaget) inte skulle ha talan mot direktören personligen.

33. De förtroendeuppdrag som åligger bolaget härrör från det rättsliga förhållandet mellan styrelseledamöterna och det bolag som styrs och kontrolleras av dem. De förtroendeuppdrag som åligger aktieägarna härrör inte från detta rättsförhållande. De är beroende av att upprätta ett särskilt sakförhållande mellan styrelseledamöterna och aktieägarna i det särskilda fallet. Händelser kan äga rum som för bolagets styrelseledamöter i direkt och nära kontakt med aktieägarna på ett sätt som kan generera förtroendeförpliktelser, såsom en skyldighet att avslöja väsentliga fakta för aktieägarna eller en skyldighet att använda konfidentiell information och värdefull information. kommersiella och finansiella möjligheter, som har förvärvats av styrelseledamöterna i det ämbetet, till förmån för aktieägarna, och inte att föredra och främja sina egna intressen på bekostnad av aktieägarna.

34. Dessa skyldigheter kan uppstå under särskilda omständigheter som replikerar de framträdande dragen i väletablerade kategorier av förtroenderelationer. Förtroenderelationer, såsom byrå, innebär förtroendeplikter, förtroende och lojalitet. Dessa skyldigheter är i allmänhet attraherade av och knutna till en person som åtar sig, eller som, beroende på alla omständigheter, anses ha tagit på sig ansvaret att agera för eller till förmån för en annan person. Den andra personen kan ha anförtrott eller, beroende på alla omständigheter, kan anses ha anförtrott honom vården av sin egendom, angelägenheter, transaktioner eller intressen. Det finns till exempel tillfällen där styrelseledamöterna i ett företag direkt vänder sig till och hanterar aktieägarna i samband med en specifik transaktion och står sig som ombud för dem i samband med förvärv eller avyttring av aktier; eller göra materiella framställningar till dem; eller underlåter att lämna väsentligt avslöjande till dem av insiderinformation i samband med förhandlingar om ett övertagande av företagets verksamhet; eller tillhandahålla dem specifik *146 information och råd som de har förlitat sig på. Dessa händelser kan utgöra särskilda omständigheter och skapa förtroendeförpliktelser, särskilt i de fall där styrelseledamöterna, för egen vinning, försöker använda sin position och speciella insiderkunskap som de förvärvat för att dra otillbörlig eller orättvis fördel av aktieägarna. '

143 Det har inte föreslagits (det kan inte heller vara enligt min bedömning) att det finns någon relevant distinktion för nuvarande syften mellan en förtroendeplikt och en sedvanerättslig omsorgsplikt. Vidare godtar jag Miss Hilliards påstående att ställningen för en förvaltare utsedd enligt 1986 års lag gentemot borgenärer är direkt analog med den som en direktör har gentemot aktieägare.

144 Section 8(2) of the 1986 Act definierar en administrationsorder som:

"... ett beslut som föreskriver att bolagets angelägenheter, verksamhet och egendom under den tid som föreläggandet gäller ska förvaltas av en person (”förvaltaren”) som utsetts för ändamålet av domstolen."

145 Section 14(1) i 1986 års lag ger en administratör ett antal särskilda förvaltningsbefogenheter som anges i Sch. 1, inklusive (i punkt 14) en befogenhet att driva företagets verksamhet, tillsammans med en allmän befogenhet:

"...att göra allt som kan vara nödvändigt för förvaltningen av bolagets angelägenheter, affärer och egendom".

146 Med hänsyn till arten och omfattningen av en förvaltares befogenheter och skyldigheter kan jag för min del inte se någon grund för att dra slutsatsen att en förvaltare har en aktsamhetsplikt gentemot borgenärer under omständigheter då en styrelseledamot inte skulle vara skyldig en sådan skyldighet gentemot aktieägarna. I varje enskilt fall åligger de berörda skyldigheterna, i avsaknad av särskilda omständigheter, uteslutande bolaget.

147 Det är också viktigt, enligt min bedömning, att överväga arten av det gottgörelse som tillhandahålls genom s.212 i 1986 års lag. I § ​​212(3) föreskrivs att domstolen på en ansökan enligt paragrafen kan ålägga en förvaltare (bland annat):

”(a) att återbetala, återställa eller redogöra för pengarna eller egendomen eller någon del därav, med ränta till den räntesats som domstolen anser rättvist, eller (b) att bidra med sådan summa till bolagets tillgångar som kompensation i fråga om om förseelse eller brott mot förtroende eller annan plikt som domstolen anser rättvist.'

148 Enligt min mening är detta ytterligare en indikation på att en förvaltare, i avsaknad av något speciellt förhållande av det slag som beskrivs av Mummery LJ i målet Peskin v Anderson, inte har någon allmän skyldighet gentemot borgenärer.

149 Min slutsats överensstämmer också med Romer J:s beslut i Knowles v Scott [1891] 1 Ch 717, där han ansåg att en likvidator inte är en förvaltare för borgenärer eller bidragsgivare till ett bolag i likvidation. På s.723 sa Romer J detta:

”Jag anser att en frivillig likvidator mer korrekt beskrivs som bolagets ombud – en ombud som utan tvekan har ålagt honom genom lag eller på annat sätt särskilda plikter … Om detta är en likvidators verkliga ställning, och jag tror i alla fall byrån närmare definierar hans verkliga ställning än förvaltarskap, är det uppenbart att han som agent inte skulle kunna stämmas av en tredje part för vårdslöshet förutom förseelser eller personligt förseelse.'

Dyson LJ och Thorpe LJ kom överens.

Se även

• Storbritanniens insolvenslagstiftning

Anteckningar

• L Sealy och S Worthington, Cases and Materials in Company Law (8th edn OUP 2007) 635
• R Goode, Principles of Corporate Insolvency Law (4th edn Sweet & Maxwell 2011)