Re Atlantic Computer Systems plc (nr 1)

Re Atlantic Computer Systems plc (nr 1)
Domstol hovrätt
Citat(er) [1990] EWCA Civ 20 , [1992] Ch 505
Nyckelord
Administration

Re Atlantic Computer Systems plc (nr 1) [1990] EWCA Civ 20 är ett brittiskt insolvensrättsfall som rör administrationsförfarandet när ett företag inte kan betala tillbaka sina skulder.

Fakta

Atlantic Computer Systems plc , som nyligen togs över av British and Commonwealth Holdings , hade hyrt en uppsättning datorer. Det gick på obestånd. Företaget som lånade ut datorerna försökte återta dem. Administratörerna hävdade att detta var otillåtet.

Dom

Hovrätten ansåg att datorerna inte kunde återtas direkt. Hyresvärdarna och hyresköpssäljarna kunde inte heller få pengar som en utgift för administrativ konkurs, eftersom "leasegivaren eller ägaren av varor har sina rättsmedel." Nicholls LJ gav vägledning om utövande av säkerhetsrättigheter mot företag inom administration. Med hänvisning till den gamla s 11 sa han följande.

Vanligtvis, när en bank lånar ut pengar till ett företag, tar en bank som säkerhet en avgift för alla eller de flesta av företagets tillgångar, nuvarande och framtida, varvid avgiften är en fast avgift på mark och vissa andra tillgångar, och en flytande avgift över de återstående tillgångarna. Genom handlingen bemyndigas banken att utse konkursförvaltare och förvaltare av bolagets åtagande med befogenhet att driva bolagets verksamhet. En sådan mottagare benämns i lagen från 1986 som en "administrativ mottagare".

[...]

Vi känner oss därför skyldiga att göra några allmänna iakttagelser beträffande fall där man söker tillstånd för att utöva befintliga äganderätter, inklusive säkerhetsrättigheter, mot ett företag i förvaltning.

(1) Det ankommer i varje fall på den som söker permission att göra ett ärende för att han ska få permission.

Förbudet i 11 § 3 c och d syftar till att hjälpa bolaget, under förvaltarens ledning, att uppnå det ändamål för vilket förvaltningsbeslutet meddelades. Om det är osannolikt att beviljande av tillstånd till en uthyrare av mark eller hyresgäst av varor (en "uthyrare") att utöva sina äganderätter och återta hans mark eller gods kommer att hindra uppnåendet av det syftet, bör tillstånd normalt ges.

(3) I andra fall när en uthyrare söker besittning måste domstolen genomföra en avvägning, där man avväger uthyrarens legitima intressen och de legitima intressena hos företagets övriga borgenärer: se Peter Gibson J. i Royal Trust Bank v Buchler [1989] BCLC 130, 135. Den metafor som används här, i brist på en bättre, är den om vågar och vikter. Lord Wilberforce påpekade begränsningarna hos denna metafor i Science Research Council v Nassé [1980] AC 1028, 1067. Man måste komma ihåg att övningen under avsnitt 11 inte är en mekanisk; varje mål kräver en övning i domstolsavgörande, där domstolen söker verkställa syftet med lagbestämmelserna med hänsyn till parternas intressen och alla omständigheter i målet. Som redan anmärkts är syftet med förbudet att möjliggöra eller bistå bolaget att uppnå det ändamål för vilket förvaltningsbeslutet har meddelats. Syftet med befogenheten att ge permission är att göra det möjligt för domstolen att mildra förbudet där det skulle vara orättvist att förbudet skulle gälla.

(4) Vid genomförandet av avvägningen ska stor vikt, eller vikt, normalt tillmätas uthyrarens äganderättsintressen. Sir Nicolas Browne-Wilkinson V.-C. observerad i Bristol Airport Plc v Powdrill [1990] Ch. 744, 767D-E att förvaltningsförfarandet så långt det är möjligt inte bör användas för att skada dem som var säkrade borgenärer när förvaltningsbeslutet fattades i stället för ett beslut om likvidation. Detsamma gäller för en uthyrares äganderättsintressen. Den bakomliggande principen här är att en förvaltning till förmån för osäkra borgenärer inte bör bedrivas på bekostnad av dem som har äganderätt som de söker utöva, utom i den mån detta kan vara oundvikligt och även då kommer detta vanligtvis att ske. acceptabelt endast i strikt begränsad omfattning.

(5) Det kommer därför normalt att vara en tillräcklig grund för beviljande av ledighet om en betydande förlust skulle orsakas uthyraren genom ett avslag. För detta ändamål omfattar förlust varje form av ekonomisk förlust, direkt eller indirekt, inklusive förlust på grund av försening, och kan sträcka sig till förlust som inte är ekonomisk. Men om avsevärt större förluster skulle orsakas andra genom beviljandet av ledighet, eller förlust som inte står i proportion till den förmån som semestern skulle ge uthyraren, kan detta uppväga förlusten för uthyraren orsakad av ett avslag. Vår formulering kritiserades under diskussionens gång, och vi hävdar verkligen inte att den är en regel i dessa termer. För närvarande säger vi bara att det förefaller oss vara det närmaste vi kan komma en formulering av vad parlamentet hade i åtanke.

(6) Vid bedömningen av dessa respektive förluster kommer domstolen att ta hänsyn till frågor som: företagets ekonomiska ställning, dess förmåga att betala efterskottshyran och de fortsatta hyrorna, förvaltarens förslag, den period för vilken förvaltningsbeslutet redan har varit i kraft och förväntas förbli i kraft, effekten på förvaltningen om ledighet gavs, effekten på sökanden om ledighet avslogs, det slutresultat som förvaltningen eftersträvade att uppnå, utsikterna att detta resultat uppnås, och förvaltningens historia hittills.

(7) Vid övervägande av dessa frågor kommer det ofta att vara nödvändigt att bedöma hur sannolika de föreslagna konsekvenserna är. Om förlust för sökanden är så gott som säker om ledighet vägras, och förlust för andra en avlägsen möjlighet om ledighet beviljas, kommer detta att vara en stark faktor för att bevilja ledighet.

(8) Detta är inte en uttömmande lista. Till exempel kan parternas uppträdande också vara ett väsentligt övervägande i ett särskilt fall, som det var i fallet Bristol Airport. Tillståndet avslogs med motiveringen att sökandena hade accepterat förmåner under förvaltningen och att de först hade försökt upprätthålla sin säkerhet i ett senare skede: de hade faktiskt bara förvärvat sin säkerhet som ett resultat av handläggarnas verksamhet. Det ankommer på en uthyrare att i början av förvaltningen klargöra sin ståndpunkt för förvaltaren och, om det skulle bli nödvändigt, skyndsamt vända sig till domstolen.

(9) Ovanstående överväganden kan vara relevanta inte bara för beslutet om ledighet ska beviljas eller vägras, utan också för ett beslut om villkor om ledighet beviljas.

(10) Ovanstående överväganden kommer också att gälla för ett beslut om huruvida villkor ska införas som villkor för att vägra ledighet. Avsnitt 11(3)(c) och (d) innehåller inga bestämmelser om att villkor kan åläggas om ledighet vägras, men domstolen har befogenhet att uppnå detta resultat. Den kan göra det direkt genom att ge anvisningar till administratören: till exempel enligt 17 § eller som svar på en ansökan från administratören enligt 14 § 3 mom., eller under utövande av sin kontroll över en administratör som tjänsteman för domstol. Eller så kan den göra det indirekt genom att förelägga att sökanden ska ha permission om inte handläggaren är beredd att vidta ett eller annat steg i förvaltningens uppförande. Fall där ledighet vägras men villkor ställs kan förväntas dyka upp ofta. Till exempel kommer den permanenta förlusten för en uthyrare till följd av dennes oförmåga att återfå sin egendom normalt sett vara liten om förvaltaren är skyldig att betala den aktuella hyran. I de flesta fall torde detta vara möjligt, eftersom om förvaltningsbeslutet har skett på ett riktigt sätt bör verksamheten i allmänhet vara tillräckligt lönsam för att hålla nere löpande utgifter. Ett sådant villkor kan därför vara ett normalt villkor att ställa.

(11) Ovanstående iakttagelser riktar sig mot ett fall som det aktuella där en uthyrare av mark eller ägare av varor försöker återta sin mark eller varor på grund av utebliven betalning av hyror. Ett i stort sett liknande tillvägagångssätt kommer att vara tillämpligt på många ansökningar om att utmäta en säkerhet: till exempel en ansökan från en panthavare om innehav av mark. Vid sådana ansökningar blir en viktig övervägande ofta om sökanden är helt säkerställd. Om han är det, är dröjsmålet med verkställigheten sannolikt mindre skadligt än i fall där hans säkerhet är otillräcklig.

(12) I vissa fall kommer det att uppstå en tvist om existensen, giltigheten eller arten av den säkerhet som sökanden ansöker om tillstånd att verkställa. Det ankommer inte på domstolen i ansökan om tillstånd att pröva den frågan, såvida inte (som i detta fall, om den fasta eller flytande laddningspunkten) frågan ger upphov till en kort rättsfråga som det är lämpligt att avgöra utan vidare väsen. I annat fall behöver domstolen bara vara övertygad om att sökanden har ett allvarligt argument som kan diskuteras.

Se även

Anteckningar

  • L Sealy och S Worthington, Cases and Materials in Company Law (9:e utgåvan OUP 2010)
  • R Goode, Principles of Corporate Insolvency Law (4th edn Sweet & Maxwell 2011)
Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Re_Atlantic_Computer_Systems_plc_(No_1)&oldid=1113145449 "