Phra Aphai Mani

Phra Aphai Mani

Phra Aphai Mani (höger) och sjöjungfrun (vänster) statyn på Koh Samet
Författare	Sunthorn Phu
Originaltitel	พระอภัยมณี
Land	Thailand
Språk	Thai
Genre	Episk dikt
Publicerad	1870 (färdig 1844)
Mediatyp	samut thai
Sidor	1422 (oöverbryggad)

Phra Aphai Mani är en episk dikt på 48 700 rader komponerad av den thailändska poeten Sunthorn Phu ( thailändska : สุนทรภู่ ), som är känd som "barden från Rattanakosin" ( thailändska : กกกกเอกกกเอ งรัตนโกสินทร์ ). Det anses vara ett av Thailands nationella epos . Med 48 686 kupletter är den listad som den längsta thailändska singeldikten. Suthorn Phu började arbeta på denna episka fantasi 1822 och avslutade den 1844; det tog 22 år. Det är också en av de välkända thailändska folkloreserna som har anpassats kraftigt till filmer och serier. Huvudpersonerna är prins Aphai Mani, sjöjungfrun och Pisue Samutra; en kvinnlig ogress som kan förvandla sig själv till en vacker flicka.

Även om Phra Aphai Mani innehåller många mytiska varelser och övernaturliga huvudpersoner, är dess stora skillnad från andra thailändska epos att de ursprungligen skapades av Sunthorn Phu själv, till skillnad från de poetiska berättelser baserade på välkända folkhistorier som Khun Chang Khun Phaen . Dessutom komponerades Phra Aphai Mani under perioden av västerländsk kolonisering av Sydostasien, och som ett resultat inkluderar många delar av berättelsen karaktärer av europeisk härkomst, från legosoldater till pirater . Vissa thailändska litteraturkritiker tror att Sunthorn Phu komponerade Phra Aphai Mani som en antikolonialistisk berättelse, förklädd till en mångsidig berättelse om fantasyäventyr.

Synopsis

Phra Aphai Mani (พระอภัยมณี) (förkortat till Aphai) och hans bror, Sri Suwan (ศรีสุวรรณ), är Rattanas furstar. Deras far skickar dem för att studera utomlands och vill låta dem tronen efter att han gått bort. Sri Suwan behärskar kampsporten att slåss med svärd , medan Phra Aphai Mani behärskar att spela en magisk flöjt som heter Pi (ปี่) som antingen får människor att sova eller döda dem. När de kommer hem blir deras far upprörd över att det de lärt sig inte var användbart för härskare, som han förväntade sig, och därför förvisar han dem från kungariket.

De anlände vid stranden och blev vän med tre eremitbröder, Mora, Sanon och Vishian. En dag, medan Aphais följeslagare invaggades i sömnen av ljudet av hans flöjt, kom en kvinnlig trollkarl vid namn Nang Phisuea Samudra (นางผีเสื้อสมุทร) och tog Aphai bort till hennes grotta. Hon förklädde sig till en vacker jungfru för att leva med honom. Aphai visste hela tiden att kvinnan var en förklädd trollkarl, men han kunde inte fly. Aphai och Phisuea Samudr bodde tillsammans och födde sin son, Sin Samudr (สินสมุทร).

Å andra sidan kunde hans bror och kamrater inte hitta honom, så de gav sig ut på en resa för att söka efter Aphai. De anlände till ett kungarike som heter Romachakra som är fångat i ett krig med angränsande kungadömen. Sri Suwan blev snart kär i prinsessan av Romachakra, Ketsara (เกษรา). De två gifte sig efter att han räddat kungariket, och Sri Suwan blev kung av Romachakra. De hade en dotter tillsammans som hette Arun Ratsami (อรุณรัศมี)

I åtta år var han förseglad från omvärlden tills en dag hans halv-ogre-son flyttade stenblocket vid ingången till grottan för att leka utomhus. Sin Samudr tog hem en äldre sjöman. Den äldre sjömannen vädjade för sitt liv och lovade att han skulle komma tillbaka för att hjälpa honom att fly så länge de släppte honom. När han hörde detta avslöjade han sanningen om sin mor för sin son, och de planerade att fly tillsammans. Aphai lurade Phisuea Samudr att gå för att meditera på en avlägsen ö och fasta i tre dagar. Han fick hjälp av en familj av äldre sjömän, en far, mor och dotter. Fadern och mamman fångades och åts upp av trollkarlen. Sjöjungfrudottern tog Aphai och Sin Samudr till Koh Kaeo Phitsadan (tänd: Bisarra kristallön) där en ( ruesee )(ฤาษี: eremit) skyddade ogressan. Aphai uppvaktade sjöjungfrun, som delvis hjälpte honom att fly, och fick en son, som hette Sud Sakhon (สุดสาคร).

En dag bor kung Silarat (ท้าวสิลราช) och prinsessan Suwanmali (สุวรรณมาลี) av Phareuk (ผลลึก), där Aphai passerade. Prinsessan var på väg att gifta sig med en utländsk prins, Usaren (อุศเรน) av Lanka . Aphai blev kär i prinsessan vid första ögonkastet, så han uppmuntrade sin son att bli adopterad av henne så att de skulle vara närmare. Aphai och Sin Samudr bad om att få gå med i skeppet för att komma hem, men trollkarlen såg dem och blev arga, kallade fram stormar och andar, attackerade dem och dödade kung Silarat. Aphai lyckades fly och befann sig på en strand. Han spelade på sin magiska flöjt, som dödade trollkarlen genom att krossa hennes hjärta och förstena henne. Efteråt träffade han prins Usaren, som letade efter sin fästmö.

Samtidigt simmade Sin Samudr, som flydde trollkarlen, med prinsessan Suwanmali till en ö, där de sedan räddades av en flotta pirater. Kaptenen för piraterna, Surang (สุหรัง) ville ta Suwanmali som sin fru, så han försökte döda Sin Samudr flera gånger. Sin Samudr, rasande, halshögg honom med en yxa och blev den nya kaptenen på skeppet. Han bestämde sig för att plundra ett närliggande kungarike efter förnödenheter och stötte på sin farbror, Sri Suwan, och hans dotter. Tillsammans gick de på jakt efter Aphai. När de fann Aphai och Usaren i säkerhet vägrade prinsessan Suwanmali att förlovas med Usaren, vilket fick de två parterna att slåss, och prins Usaren flydde till sitt hemland Lanka.

Aphai flyttade senare till kungariket Pharuek, där drottningen bad honom att sätta nästa kung på tronen. Arg på Phra Aphai för att ha gett upp henne till Usaren flydde prinsessan Suwanmali och blev nunna i ett kloster. Men, med hjälp av sin egen piga; Walee (นางวาลี), Suwanmali bestämde sig för att lämna nunneskapet och gifta sig med Aphai. De hade tvillingdöttrar som hette Soisuwan (สร้อยสุวรรณ) och Chanthasuda (จันทสุดา).

Under tiden reste halvsjöjungfruns prins, Sud Sakhon, som var omkring 3 år gammal, till Phareuk på jakt efter sin far. Medan han fortfarande bodde på ön lärde en eremit honom magi och hjälpte honom att tämja en vild drakhäst innan han kallade den Ma Nil Mangkorn (ม้านิลมังกร). Sud Sakhon och Ma Nil Mangkorn reste tillsammans och besegrade onda andar och monster längs vägen, innan de mötte en naken eremit (ชีเปลือย) som tog in honom som sin lärling innan han lurade den stackars pojken och knuffade honom nerför en klippa. Den nakna eremiten stal hästen och hans stav och galopperade in i ett närliggande kungarike och hävdade att han var en stor visman som ägde denna drakhäst. Ma Nil Mangkorn, trött på denna eremits arrogans och knep, knuffade av honom och gick tillbaka till sin herre. Sud Sakhon, som hade svimmat i tre dagar och svälter, sa till sin häst att snabbt gå och be eremiten vid Koh Kaeo Phitsadan om hjälp. Eremiten kom för att rädda Sud Sakhon från klippan och föreläste honom och sa åt pojken att aldrig lita på människor eftersom man aldrig vet vad deras sanna avsikter kan vara. Han reste till kungariket eremiten vistades i för att avslöja sina lögner. Förvånad över pojken adopterade kungen honom som sin egen son. Några år senare, tillsammans med sina adoptivsyskon, Saowakon (เสาวคนธ์) och Hasachai (หัสไชย), fortsatte Sud Sakhon sin resa för att hitta sin länge förlorade far.

År senare attackerade Usaren och hans far kungariket Pharuek. Usarens far dödades, liksom Usaren, som dog av att han var förkrossad när han fick veta att Suwanmali gifte sig med Aphai. Lankas tron ​​föll senare till Usarens yngre syster, Laweng (นางละเวง). Den vackra blonda Laweng bestämde sig för att hämnas för sin far och bror efter att ha blivit övertalad av vismännen. Hon förkunnade för alla närliggande städer; den som dödar Aphai av Phareuk, hon kommer att ge dem en son och hennes kungarike Lanka, och använder sin mörka magi för att charma dem med sin bild som ges till kungen av varje kungarike. Familjen, som nu återförenats, bekämpade inkräktarna. Aphai kom över den förvirrade bilden av Laweng och blev charmad av henne, vilket gjorde att han inte kunde slåss och gick med på hennes sida. Laweng såg detta som sin chans och låg med Aphai innan hon skickade sina adoptivdöttrar Rampasahari (รำภาสะหรี), Yupaphaka (ยุพาผกา) och Sulaliwan (สุวลุาุลุ) till Aphais charm. s armé som skickades för att rädda honom. Sri Suwan, Sin Samudr och Sud Sakhon var alla under förtrollning och kunde inte lämna Lanka. Kvinnorna fick sedan ta över rollen som befälhavare och gav sig iväg för att rädda dem, innan problemet löstes av Hasachai, som kom och befriade dem från förbannelsen. Kungarna var alla överens om att leva i fred efter att eremiten kom och stoppade kriget mellan kungadömena. Ett äktenskap mellan Sin Samudr och Arun Ratsami arrangerades. Saowakon vägrade dock fortfarande att gifta sig med Sud Sakhon eftersom hon kände sig förödmjukad över att gifta sig med en man som redan hade legat med en annan kvinna och flytt till ett närliggande kungarike. Sud Sakhon jagade efter henne och efter att ha försonats förlovade de sig.

Många år senare dog Aphais far, kungen av Rattana. En begravning hölls innan Rattana Kingdom blev en del av Phareuk. Aphai och Lawengs son, Mangkala, blev den nya kungen av Lanka. Mangkala lurades av rådgivarna att hämnas på sin farfar och farbror genom att starta ett uppror mot sin far. Han kidnappade några familjemedlemmar och höll dem fångna, inklusive Suwanmali. Efter att Sin Samudr, Sud Sakhon och Hasachai försökte stoppa honom, klev Aphai och Sri Suwan in för att stoppa honom. I slutet av kriget delade Aphai landet lika mellan alla sina arvingar innan han blev munk, tillsammans med sina två fruar: Suwanmali och Laweng.

När det gäller sjöjungfrun finns det en version av berättelsen där hon blev en människa efter att ha mediterat och flitigt samlat på god karma. När hon såg hennes beslutsamhet, gav Indra (พระอินทร์) henne en välsignelse och förvandlade henne till en kvinna. Eremiten gav henne sedan namnet "Chantawadee" (จันทวดีพันปีหลวง) och slutligen gick Chantawadee med sin son och levde lyckligt på landet.

Komposition, innovationer och (möjliga) influenser

Omslaget till Phra Aphai Mani publicerat av Nationalbiblioteket 1963 (förkortat)

Den episka berättelsen om Phra Aphai Mani är ett verkligt massivt diktverk i klon suphap ( thailändska : กลอนสุภาพ ). Den oförkortade versionen som publiceras av Nationalbiblioteket är 48 686 Bāt (2-raders kuplett) lång, sammanlagt över 600 000 ord och spänner över 132 samut thailändska böcker - den överlägset längsta dikten på det thailändska språket, och är världens näst längsta epos dikt skriven av en enda poet (den längsta är det iranska eposet Shahnameh ). Sunthorn Phu avsåg dock ursprungligen att avsluta historien vid den punkt där Phra Aphai abdikerar tronen och drar sig tillbaka till skogen. Detta lämnar hans ursprungliga vision av verket på 25 098 rader poesi - som spänner över 64 samut thai -böcker. Men hans litterära beskyddare ville att han skulle fortsätta att komponera, vilket han gjorde i många år tills det nådde slutgiltig längd. Idag betraktas den förkortade versionen - dvs hans ursprungliga 64 samut-thailändska volymer, totalt 25 098 kupletter av poesi - som eposets auktoritativa text. Det tog Sunthorn Phu mer än 20 år att komponera (från omkring 1822 eller 1823 till 1844).

Phra Aphai Mani är Sunthorn Phus Chef-d'œuvre . Det bryter traditionen från tidigare thailändska poetiska romaner eller nithan kham-klon ( thailändska : นิทานคำกลอน ) genom att inkludera västerländska samtida uppfinningar, såsom ångdrivna fartyg ( endast thailändska : ฀ำภ: ฀ำ ) började dyka upp i Europa. Sunthorn Phu skriver också om en mekanisk musikspelare på den tiden då en grammofon eller ett självspelande piano ännu inte hade uppfunnits. Detta gjorde Phra Aphai Mani överraskande futuristisk för tiden. Dessutom, till skillnad från andra klassiska thailändska episka dikter, Phra Aphai Mani olika bedrifter av vita legosoldater och pirater som återspeglade den pågående koloniseringen av Sydostasien i början av 1800-talet. Phra Aphai sägs själv ha lärt sig "att tala Farang (europeiska), kinesiska och Cham-språk." Dessutom är placeringen av städer och öar i Phra Aphai Mani inte föreställda utan motsvarar faktiskt verkliga geografiska platser i Andamansjön såväl som öster om Indiska oceanen . Sunthorn Phu ger också en korrekt kunskap om modern sjöresa i den delen av världen. Detta tyder på att den thailändska barden (Sunthorn Phu) måste ha förvärvat dessa kunskaper från utländska sjöfolk på egen hand. Phra Aphai Manis mångkulturella och halvt mytiska, halvrealistiska miljö - i kombination med Sunthorn Phus poetiska briljans - gör Phra Aphai Mani till ett unikt litterärt mästerverk.

Phra Aphai Mani som Siamese Odyssey

Europeiska kolonialmakter hade utökat sitt inflytande och sin närvaro till Sydostasien när Sunthorn Phu komponerade Phra Aphai Mani . Många thailändska litteraturkritiker har alltså föreslagit att Sunthorn Phu kan ha tänkt att hans episka mästerverk skulle vara en antikolonialistisk berättelse, förklädd till en mångsidig berättelse om fantasyäventyr. I litterär mening har Phra Aphai Mani dock föreslagits av andra thailändska akademiker som inspirerad av grekiska epos och persisk litteratur , särskilt Iliaden , Odysséen , Argonauterna och Tusen och en natt .

Strukturen hos Phra Aphai Mani överensstämmer med monomytstrukturen , som delas av andra stora episka berättelser i den grekiska och persiska traditionen. Det är möjligt att Sunthorn Phu kan ha lärt sig dessa episka berättelser från europeiska missionärer , katolska präster eller lärda individer som reste till Siam under tidigt 1800-tal. Phra Aphai, huvudpersonen, liknar Orpheus - Argonauternas berömda musiker - snarare än en Akilles -liknande krigare. Dessutom frammanar Phra Aphais odyssiska resa likheter med kungen av Ithacas berömda resa över Egeiska havet .

Pii Sue Samut ("havsfjärilen"), en kärlekssjuk kvinnlig titan som kidnappar hjälten, påminner om nymfen Calypso . Dessutom, precis som Odysseus, gör Phra Aphais långa resa det möjligt för honom att tala många språk och att urskilja sinnen och seder hos många främmande raser. Phra Aphais namn ( thailändska : อภัย : 'förlåta') uttalas ganska likt hur " Orfeus " ( grekiska : Ὀρφεύς ) uttalas på grekiska. Dessutom verkar Nang Lawengs förtrollande skönhet, så fängslande att det driver nationer till krig, matcha Helen av Trojas rykte . Andra har föreslagit att Nang Laweng kan ha inspirerats av en berättelse om en kristen prinsessa, som berättas i Persiens Tusen och en natt , som blir kär i en muslimsk kung.

Allt detta tyder på att Sunthorn Phu var en siamesisk bard med ett ljust och nyfiket sinne som absorberade, inte bara kunskapen om samtida sjöfart och västerländska uppfinningar, utan också berättelser om grekiska klassiska epos från lärda européer. Genom att komponera Phra Aphai Mani visar Sunthorn Phu en storslagen poetisk ambition. Han blev den första thailändska författaren att hämta inspiration från västerländska litterära källor och producerar ett epos baserat, löst, på en sammanslagning av dessa myter och legender. Således, snarare än att skriva med ett politiskt motiv, kunde Sunthorn Phu helt enkelt ha velat likställa sin litterära skicklighet med de mest berömda poeterna och författarna i väst.

Phra Aphai Mani i modern populärkultur

Det har funnits några thailändska filmer som är baserade på denna populära legend, inklusive The Adventure of Sudsakorn och Legend of Sudsakorn . Det har också funnits en thailändsk serieserie producerad med namnet Apaimanee Saga , också baserad på sagan. I vissa regioner i Thailand, som ön Ko Samet och Cha-am , finns statyer uppförda som är relaterade till Phra Aphai Mani- historien. En ballad med någon slags liknande historia finns i Sverige: Herr Mannelig .

Se även

• Sudsakorn , son till Phra Aphai Mani och en sjöjungfru.

externa länkar

• Media relaterade till Phra Aphai Mani på Wikimedia Commons

• Tomtöversikt
• Berättelsen om Phra Abhai Mani