Var glänzt dort im Walde im Sonnenschein? Hör's näher und näher brausen. Es zieht sich herunter in düsteren Reihn Und gellende Hörner schallen darein, Erfüllen die Seele mit Grausen. Und wenn ihr die schwarzen Gesellen fragt: Das ist Lützows wilde, verwegene Jagd! Was zieht dort rasch durch den finsteren Wald Und streifet von Bergen zu Bergen? Es legt sich in nächtlichen Hinterhalt, Das Hurra jauchzt, die Büchse knallt, Es fallen die fränkischen Schergen. Und wenn ihr die schwarzen Jäger fragt Das ist Lützows wilde, verwegene Jagd! Wo die Reben dort glühen, dort braust der Rhein, Der Wütrich geborgen sich meinte. Da naht es schnell mit Gewitterschein Und wirft sich mit rüstigen Armen hinein Und springt an das Ufer der Feinde. Und wenn ihr die schwarzen Schwimmer fragt: Das ist Lützows wilde, verwegene Jagd! Was braust dort im Tale die laute Schlacht, Was schlagen die Schwerter zusammen? Wildherzige Reiter schlagen die Schlacht, Und der Funke der Freiheit ist glühend erwacht Und lodert in blutigen Flammen. Und wenn ihr die schwarzen Reiter fragt: Das ist Lützows wilde, verwegene Jagd! Var scheidet dort röchelnd vom Sonnenlicht Unter winselnde Feinde gebettet? Es zucket der Tod auf dem Angesicht, Doch die wackeren Herzen erzittern nicht, Das Vaterland ist ja gerettet! Und wenn ihr die schwarzen Gefall'nen fragt: Das ist Lützows wilde, verwegene Jagd. Die vilda Jagd und die deutsche Jagd Auf Henkersblut und Tyrannen! D'rum, die ihr uns liebt, nicht geweint und geklagt! Das Land ist ja frei, und der Morgen tagt, Wenn wir's auch nur sterbend vinna. Und von Enkel zu Enkel sei es nachgesagt: Das war Lützows wilde, verwegene Jagd.
|
Vad glittrar där i skogssolskenet? Hör det vråla närmare och närmare. Den kommer ner så här i mörka rader, och dånande horn ljuder i den, Och fyller själen med skräck. Och om man frågar de svarta: Det är Lützows vilda våghalsjakt. Vad rör sig snabbt där genom den mörka skogen Och strimlar från berg till berg? Det slår sig ner för ett nattbakhåll, Hurraen jublar och pistolen smäller, de franska blodhundarna faller. Och om man frågar de svarta jägarna: Det är Lützows vilda våghalsjakt. Där druvorna glittrar där, där brusar Rhen, Slyngeln tyckte sig gömd. Då närmar den sig hastigt, ser ut som ett åskväder, Och kastar sig in med kraftfulla armar, Och springer ut på fiendens flodstrand. Och om man frågar de svarta simmarna: Det är Lützows vilda våghalsjakt. Varför brusar där i dalen den höga striden, Varför slå svärden varandra? Vildhjärtade ryttare attackerar kampen, Och frihetens gnista har vaknat, glödande, Och glöder i blodiga lågor. Och om man frågar de svarta ryttarna: Det är Lützows vilda vågjakt. Vad avgår där, skramlande, från solljuset, Lägg till sängs bland gnällande fiender? Döden rycker i ansiktet; Ändå vacklar inte djärva hjärtan, Ty fäderneslandet är verkligen frälst! Och om man frågar de svarta fallna: Det var Lützows vilda våghalsjakt. Den vilda jakten och den tyska jakten, På bödelns blod och tyranner! Därför, de som älskar oss, ingen gråt och klagan; Ty landet är fritt, och morgonen gry, Även om vi bara vann detta genom att dö! Och från barnbarn till barnbarn må det sägas: Det var Lützows vilda våghalsjakt.
|
