Karl Lachmann

Karl Lachmann.

Karl Konrad Friedrich Wilhelm Lachmann ( tyska: [ˈlaxman] ; 4 mars 1793 – 13 mars 1851) var en tysk filolog och kritiker . Han är särskilt känd för sina grundläggande bidrag till fältet av textkritik .

Biografi

Lachmann föddes i Brunswick , i nuvarande Niedersachsen . Han studerade i Leipzig och Göttingen och ägnade sig huvudsakligen åt filologiska studier. I Göttingen grundade han 1811 ett kritiskt och filologiskt sällskap, tillsammans med Dissen , Schulze och Bunsen . År 1815 gick han med i den preussiska armén som en frivillig chassör och följde med sin avdelning till Paris , men såg ingen aktiv tjänst. 1816 blev han assisterande mästare vid Friedrichswerder gymnasium i Berlin och privatdozent vid universitetet. Samma sommar blev han en av de främsta mästarna i Friedrichs-Gymnasium i Königsberg , där han bistod sin kollega, germanisten Friedrich Karl Köpke , med sin upplaga av Rudolf von Ems ' Barlaam und Josaphat (1818), och bistod även sin vän. i en övervägd utgåva av verk av Walther von der Vogelweide .

I januari 1818 blev han professor extraordinarius i klassisk filologi vid universitetet i Königsberg , och började samtidigt föreläsa om forntysk grammatik och de mellanhögtyska poeterna. Han ägnade sig under de följande sju åren åt en utomordentligt detaljerad studie av dessa ämnen och fick 1824 tjänstledighet för att söka i biblioteken i Mellan- och Sydtyskland efter ytterligare material.

År 1825 nominerades Lachmann till extraordinär professor i klassisk och tysk filologi vid Humboldt-universitetet i Berlin (ordinarie professor 1827); 1830 antogs han som medlem av Vetenskapsakademien . Han dog i Berlin .

Betydelse i stipendium

Lachmann är en gestalt av stor betydelse i den tyska filologins historia.

Tidigt i sin karriär översatte Lachmann den första volymen av PE Müllers Sagabibliothek des skandinavischen Altertums (1816). I sitt "Habilitationsschrift" über die ursprungliche Gestalt des Gedichts von der Nibelungen Noth (1816) och sin recension av Hagens Nibelungen och Beneckes Bonerius , bidragit 1817 till Jenaische Literaturzeitung , hade han redan fastställt reglerna [ av textkritik och klargjorde mellanhögtyskans fonetiska och metriska principer på ett sätt som markerade ett tydligt framsteg inom den undersökningsgrenen.

Den strikt vetenskapliga karaktären av hans metod blir allt tydligare i Auswahl aus den hochdeutschen Dichtern des dreizehnten Jahrhunderts ( 1820); i upplagan af Hartmanns Iwein (1827) ; i de av Walther von der Vogelweide (1827) och Wolfram von Eschenbach (1833); i tidningarna " Über das Hildebrandslied ", " Über althochdeutsche Betonung und Verskunst ", " Über den Eingang des Parzivals " och " Über drei Bruchstücke niederrheinischer Gedichte " publicerade i Berlinakademiens Abhandlungen ; och i Der Nibelunge Not und die Klage (1826), som 1836 följdes av en kritisk kommentar.

Lachmanns Betrachtungen über Homer's Iliaden , som först publicerades i Abhandlungen vid Berlin Academy 1837 och 1841, där han försökte visa att Iliaden består av arton oberoende "lager" olika förstorade och interpolerade , hade betydande inflytande på 19:e århundradets homeriska stipendium , även om hans åsikter inte längre accepteras.

Hans mindre upplaga av Nya testamentet utkom 1831, 3:e upplagan 1846 och den större andra upplagan, i två volymer, mellan 1842 och 1850. Planen för Lachmanns upplaga, som han förklarade i Theologische Studien und Kritiken (1830), är en modifiering av Richard Bentleys ofullbordade projekt (formulerat 1720) för att upprätta en mer tillförlitlig kritisk grekisk utgåva av Nya testamentet än Textus Receptus . Lachmann var den första stora redaktören som bröt från Textus Receptus och försökte återställa den äldsta läsströmmen i manuskript av den alexandrinska texttypen, med hjälp av de västerländska myndigheternas samtycke ( gamla latinska och grekiska västerländska uncialer ) som antikens främsta bevis på en läsning där de äldsta Alexandriska myndigheterna skiljer sig åt.

Lachmanns utgåva av Lucretius (1850), som var hans livs huvudsakliga sysselsättning från 1845, är kanske hans största vetenskapsprestation. Han visade hur de tre huvudmanuskripten alla härrörde från en arketyp , innehållande 302 sidor med 26 rader till en sida. Vidare kunde han visa att denna arketyp var en kopia av ett manuskript skrivet med en mycket liten hand, vilket i sin tur var en kopia av ett manuskript från 400- eller 500-talen skrivet med rustika versaler . Att säga att hans återskapande av texten "godkändes" är en underdrift; HAJ Munro karakteriserade denna prestation som "ett verk som kommer att vara ett landmärke för forskare så länge som det latinska språket fortsätter att studeras." Lachmann redigerade även Propertius (1816); Catullus (1829); Tibullus (1829); Genesius (1834); Terentianus Maurus (1836); Babrius (1845); Avianus (1845); Gaius (1841–1842); Agrimensores Romani (1848–1852); och Lucilius (redigerad efter hans död av Vahlen , 1876). Han översatte också Shakespeares sonetter (1820) och Macbeth (1829).

Se även

• Lachmanns lag

Anteckningar

• Den här artikeln innehåller text från en publikation som nu är allmän egendom : Chisholm, Hugh, ed. (1911). " Lachmann, Karl Konrad Friedrich Wilhelm ". Encyclopædia Britannica . Vol. 16 (11:e upplagan). Cambridge University Press. sid. 50.