Justitieombudsman
Riksdagens ombudsman ( finska : Eduskunnan oikeusasiamies , svenska : Riksdagens ombudsman , isländska : Umboðsmaður Alþingis , danska : Folketingets Ombudsmand , norska : Sivilombudet ) är namnet på de främsta ombudsmannainstitutionerna i Finland , Island , Danmark , och Sverige justitieombudsman – Justitieombudsmannen eller JO – används också). I varje enskilt fall avser villkoren både riksdagens ombudsmans ämbete och en enskild ombudsman.
Sverige
Riksdagen har haft en ombudsmansinstitution sedan 1809. Då styrdes Sverige av kungen och därför ansåg riksdagen, som då representerade de fyra stånden, att det behövdes någon institution som var oberoende av den verkställande makten för att säkerställa att lagar och stadgar iakttogs. Av denna anledning utsåg den en parlamentarisk ombudsman och fortsätter att göra det. Den första ombudsmannen tillsattes 1810 och riksdagens ombudsmän följer fortfarande de grundläggande principer som gällt sedan dess.
Jurisdiktion
Ett klagomål till JO ( Justitieombudsmannen ) – eller riksdagens ombudsman ( Riksdagens ombudsmän ), som är institutionens officiella namn – kan göras av vem som helst som anser att en enskild har blivit felaktigt eller orättvist behandlad av en myndighet eller en tjänsteman som är anställd. av den offentliga förvaltningen eller den lokala regeringen. En person behöver inte vara svensk medborgare eller ha uppnått en viss ålder för att kunna framföra ett klagomål.
Institutionen har dock ingen jurisdiktion över riksdagsledamöters, regeringens eller enskilda statsråds, justitiekanslerns eller landstings- eller kommunfullmäktiges agerande. Inte heller tidningar, radio- och tv-sändningar, fackföreningar, banker, försäkringsbolag, privatpraktiserande läkare, advokater m.fl. falla inom ombudsmännens område. tillsynsmyndigheter finns för dessa områden , såsom Pressens opinionsnämnd , Finansinspektionen , Socialstyrelsen ( Socialstyrelsen ) och Sveriges advokatsamfund .
En ombudsman är en person som väljs av riksdagen för att säkerställa att domstolar och andra myndigheter samt de tjänstemän som de anställer (och även alla andra vars arbete innebär myndighetsutövning) följer lagar och författningar och fullgör sina skyldigheter i alla andra avseenden. En ombudsman väljs för en fyraårsperiod och kan omväljas. Även om det inte finns något formellt krav på att en ombudsman ska vara jurist , har i praktiken alla utom de första genomgått juridisk utbildning.
1941 upphävdes stadgandet att endast män kunde väljas till ombudsmän; sedan dess har fem kvinnor valts till ämbetet. Idag finns fyra ombudsmän, två kvinnor och två män. Varje ombudsman har sitt eget ansvarsområde (tillsynsområde). En av ombudsmännen har titeln överste riksdagens ombudsman och ansvarar för förvaltningen och bestämmer bland annat vilka ansvarsområden som ska tilldelas övriga ombudsmän. Ombudsmannen kan dock inte ingripa i en annan ombudsmans utredning eller avgörande i något fall inom deras område. Varje ombudsman har ett direkt individuellt ansvar gentemot riksdagen för sitt agerande. Årsberättelsen – som är en av den svenska riksdagens officiella publikationer – överlämnas till konstitutionsutskottet, som sedan upprättar en egen skriftlig rapport och underrättar riksdagen.
Ombudsmännens utredningar (tillsyn) grundar sig på klagomål från allmänheten, ärenden som ombudsmännen själva initierat och på iakttagelser som gjorts under inspektioner. Varje år tar riksdagens ombudsmän emot nästan 5 000 klagomål – av vitt skilda slag. Merparten av ombudsmännens arbete består av att hantera klagomål.
Befogenheter och sanktioner
Riksdagens ombudsmän har rätt att inleda disciplinära förfaranden mot en tjänsteman för tjänstefel. Det vanligaste resultatet är dock en kritisk rådgivande kommentar från en ombudsman eller någon form av rekommendation. En ombudsmans yttrande är aldrig juridiskt bindande. Riksdagens ombudsmans ämbete är politiskt neutralt.
Den mest extrema utvägen tillåter en ombudsman att fungera som en särskild åklagare och väcka åtal mot tjänstemannen för tjänstefel eller någon annan oegentlighet. Detta händer mycket sällan, men blotta medvetenheten om denna möjlighet betyder mycket för ombudsmännens myndighet.
Historia
Riksdagens ombudsmans ämbete inrättades i samband med antagandet av den svenska regeringsformen som trädde i kraft efter den svenske kungens avsättning 1809 och som till viss del byggde på Montesquieus idéer om maktfördelningen. Med kung Gustav III :s envälde styre i färskt minne införde lagstiftarna i den nya grundlagen ett system som skulle ge riksdagen viss kontroll över utövandet av den verkställande makten. Konstitutionsutskottet fick därför i uppdrag att övervaka ministrarnas agerande och se till att en särskild parlamentarisk ombudsman valdes för att övervaka myndigheternas efterlevnad av lagen. I 1810 års riksdagslag fanns bestämmelser om de av riksdagen valda revisorerna för att granska statsförvaltningens, Riksbankens och Riksgäldskontorets gärningar . Bestämmelserna i 12 kap. i 1974 års regeringsform införlivade senare dessa tre tillsynsmyndigheter (dvs. Riksdagens ombudsmän, Konstitutionsutskottet och Riksdagens revisorer) i det nuvarande parlamentariska styrelsesättet.
Tanken på att skapa något organ ansvarigt för riksdagen som kunde övervaka hur myndigheterna följde lagen var inte ny 1809. Faktum är att 1713 hade den ene monarken Karl XII skapat ämbetet som Hans Majestäts Högste Ombudsman. . Då var kung Karl XII i Turkiet och hade varit utomlands i nästan 13 år. I hans frånvaro hade hans administration i Sverige hamnat i oordning. Han inrättade därför den högsta ombudsmannen till att vara hans framstående representant i Sverige. Det uppdrag som anförtrotts honom var att se till att domare och tjänstemän i allmänhet handlade i enlighet med gällande lagar och skötte sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt i övrigt. Om ombudsmannen fann att så inte var fallet hade han befogenhet att inleda rättsliga förfaranden mot dem för åsidosättande av deras åligganden. 1719 fick högsta ombudsmannen titeln justitiekanslern ( Justitiekanslern ). Detta ämbete finns fortfarande kvar och i dag fungerar justitiekanslern som regeringens ombudsman. Efter Karl XII:s död 1718 åtnjöt Sverige decennier av mer eller mindre parlamentariskt styre (frihetstiden ) . 1766 valde riksdagen faktiskt för första gången justitiekanslern. I 1772 års regeringsform blev dock rätten att utse justitiekanslern återigen en kunglig prerogativ. Efter en period av förnyat autokratiskt styre under Gustaf III och hans son, Gustaf Adolf IV , avsattes denne 1809.
Enligt 1809 års regeringsform skulle makten delas mellan kungen och riksdagen. Kungen skulle utse justitiekanslern (dvs. han var kunglig ombudsman) och riksdagen skulle utse en egen riksdagsombudsman. Huvudsyftet med inrättandet av denna nya tjänst som ombudsman (riksdagens ombudsman) var att tillvarata medborgarnas rättigheter genom att inrätta en tillsynsmyndighet som var helt oberoende av den verkställande makten. Det föreföll dock ganska naturligt att förebilda detta nya ämbete efter justitiekanslerns. Liksom justitiekanslern skulle därför ombudsmannen vara en åklagare vars uppgift var att övervaka att lagarna tillämpas av domare och tjänstemän. Med ord i 1809 års regeringsform skulle riksdagen till riksdagens ombudsman utse en man "känd för sin rättskunnighet och exemplariska redlighet". Med andra ord var hans uppgifter att fokusera på skyddet av medborgarnas rättigheter. Till exempel skulle riksdagens ombudsman uppmuntra en enhetlig tillämpning av lagen och ange oklarheter i lagstiftningen. Hans arbete var att ta formen av inspektioner och utredningar av klagomål. Klagomål spelade en relativt obetydlig roll till att börja med. Under det första århundradet av kontorets existens uppgick det totala antalet klagomål till omkring 8 000.
Inledningsvis kunde rollen som en parlamentarisk ombudsman karakteriseras som en åklagare . Ärenden som ombudsmannen satte igång antingen lades ner utan att någon åtgärd vidtogs eller ledde till åtal. Så småningom utvecklades dock rutiner som gjorde att åtal efterskänktes för mindre överträdelser och en förmaning utfärdades istället. Denna utveckling erkändes av riksdagen 1915 genom att den i instruktionen för riksdagens ombudsman tog in en särskild rätt att avstå från åtal. Fram till antagandet av 1975 års instruktion utgjorde dessa bestämmelser om en ombudsmans rätt att efterge åtal i mål om överträdelser som inte var av större betydelse den enda formella grunden för att framföra kritik. I de fall en tjänsteman inte kunde åtalas för något straffbart fel och det därför inte fanns skäl att besluta om åtalsupphörande, baserades yttrandet av kritik eller råd från ombudsmannens sida enbart de bruk som utvecklats under åren. . Denna praxis utvärderades och godkändes av riksdagen 1964.
Beslutet 1975 att avskaffa den särskilda rätten att avstå från åtal var kopplat till den samtidiga reformen av myndighetsansvaret, som bland annat innebar en betydande inskränkning av offentliga tjänstemäns juridiska ansvar för sina handlingar. I detta sammanhang ansågs det inte längre finnas något behov av att riksdagens ombudsmän skulle ha rätt att efterge åtal. I stället föreskrevs att ombudsmännen vid utredningar i ärenden skulle omfattas av de föreskrifter som redan gällde för åklagare i fråga om åtal och rätt att efterge åtal. I 1986 års instruktion – lagen med instruktion för JO (1986:765) och de ändringar som lades till 1989 – anges i dag att ombudsmännen vid utövandet av rollen som åklagare även ska följa de andra lagbestämmelser som gäller för åklagare. . (Dessutom innefattade 1975 års anvisningar även en särskild föreskrift som ger ombudsmännen befogenhet att lämna kritiska eller rådgivande kommentarer och dessa har överförts till de anvisningar som nu gäller.)
År 1957 fick riksdagens ombudsmans institution också befogenhet att övervaka lokala myndigheter.
Arv
Utvecklingen av ombudsmannainstitutionens roll har resulterat i en gradvis förskjutning av inriktningen av denna verksamhet från en bestraffande till en rådgivande och rådgivande funktion. Uppgiften att förebygga misstag och allmänna strävanden att säkerställa en korrekt tillämpning av lagen har haft företräde framför rollen som åklagare.
Utgångspunkten för riksdagens ombudsmäns arbete i dag bygger – som det var för snart två sekel sedan – på enskildas önskemål om att all behandling de får av myndigheterna ska vara laglig och korrekt i alla andra avseenden. De parlamentariska ombudsmännens institution i dag är en viktig del i det grundlagsskyddade skyddet av varje individs grundläggande fri- och rättigheter.
Den tillsyn som utövas av riksdagens ombudsmän består huvudsakligen av utredningar om klagomål som lämnas av allmänheten. Dessutom gör de fyra ombudsmännen inspektioner och andra utredningar som de anser nödvändiga. Ombudsmännen är dock – till skillnad från vanliga officiella myndigheter – aldrig skyldiga att ta hänsyn till omständigheterna i varje ärende som lämnas till dem. Istället gör ombudsmännen en egen bedömning av vilka klagomål som ska utredas och vilka som inte kräver ytterligare åtgärder. Detta förutsätter dock en ovillig inställning från ombudsmännens sida till de klagomål de får in så att alla som ger anledning att misstänka att något fel har begåtts utreds. Det kan också hända att även om en ombudsman inte finner anledning att själv utreda ett klagomål, så kommer andra aspekter av en myndighets agerande istället att bedömas.
Liksom 1810 – då Lars Augustin Mannerheim utsågs till förste ombudsman – är de fyra riksdagsombudsmännen idag helt oberoende av regeringen och den offentliga förvaltningen som de övervakar. Av denna anledning sägs institutionen ofta vara av extraordinär karaktär. Det innebär till exempel att ombudsmännens verksamhet inte är avsedd att ersätta den tillsyn och tillämpning av den lag som åligger andra organisationer i samhället.
Även om övervakningen av myndigheternas rättstillämpning ur grundlagssynpunkt är riksdagens behörighet, har det av principiella skäl ansetts oacceptabelt att ta in några politiska hänsyn i denna tillsyn. Av denna anledning har riksdagens ombudsmäns självständiga inställning gällt även deras förhållande till riksdagen. Exempelvis anses riksdagen inte kunna ge föreskrifter till ombudsmännen i något enskilt ärende och kan inte heller i efterhand uttala sig om hur ett ärende handlagts eller den slutliga avgörandet. I stället kommer riksdagens befogenhet över ombudsmännens verksamhet till uttryck i de instruktioner som ges till riksdagens ombudsmän och i de medel som tilldelats ämbetet. Det är riksdagen som beslutar om budgeten för riksdagens ombudsmän – inte regeringen eller finansdepartementet.
Finland
Finland har haft institutionen parlamentarisk ombudsman (finska: eduskunnan oikeusasiamies , svenska: riksdagens justitieombudsman ) sedan 1920. Justitieombudsmannens ämbete har en ombudsman och två biträdande ombudsmän (finska: apulaisoikeusasiamies , svenska: bibudsandeom justitieombudsman ). Tjänstemännen väljs för en period av fyra år och deras arbetsuppgifter liknar deras svenska motsvarigheters jurisdiktion. Den andra finländska tjänsteman som har till uppgift att övervaka den offentliga makten är justitiekanslern . De två ämbetsverkens jurisdiktion överlappar varandra, men riksdagens ombudsman är den myndighet som särskilt har till uppgift att hantera klagomål från militärtjänstemän, värnpliktiga , fångar och andra personer på slutna anstalter. Han inspekterar också regelbundet fängelser, garnisoner och finska fredsbevarande uppdrag utomlands. Riksdagens ombudsmans andra särskilda uppgift är att övervaka polisens hemliga och avlyssningsverksamhet.
Norge
Det norska parlamentets ombud har funnits sedan 1962.
Danmark
Den danska parlamentariska ombudsmannen har funnits sedan 1955. Den utreder klagomål mot offentliga myndigheter och kan även ta upp ärenden på eget initiativ.
Island
Den isländska parlamentariska ombudsmannen inrättades 1987. Den övervakar statliga och lokala myndigheters agerande.
Se även
- ombudsman
- Europeiska ombudsmannen (EU)
- Parlamentary and Health Service Ombudsman (Storbritannien)
- Lokayukta
- Wieslander, Bengt, Riksdagens ombudsman i Sverige (översatt av David Jones), Stockholm: Sveriges Banks Jubileumsstiftelse, 1994. ISBN 91-7844-226-5 .