Acanthostomatops
|
Acanthostomatops Tidsintervall: Tidig perm ~ |
|
|---|---|
|
|
| Restaurering av Acanthostomatops vorax | |
| Vetenskaplig klassificering | |
| Rike: | Animalia |
| Provins: | Chordata |
| Klass: | Amfibier |
| Beställa: | † Temnospondyli |
| Familj: | † Zatracheidae |
| Släkte: |
† Acanthostomatops Kuhn, 1961 |
| Typ art | |
|
† Acanthostoma vorax Credner, 1883
|
|
| Synonymer | |
|
Melanerpeton spiniceps |
|
Acanthostomatops är ett utdött släkte av zatracheidid temnospondyl från Nedre Permiska Döhlenbassängen i Sachsen.
Studiens historia
Acanthostomatops hette ursprungligen typarten Acanthostoma vorax, 1883. Släktnamnet Acanthostoma användes dock tidigare för en polychaete mask redan 1813, och det nuvarande namnet gavs 1961. Detaljerade beskrivningar av taxonet gavs av Steen & Brough (1937), med tonvikt på taxonets ontogeni baserat på den stora urvalsstorleken som ges av Boy (1989) och Witzmann & Schoch (2006). Werneburg (1998) beskrev ett larvexemplar av A. vorax , men detta visade sig senare vara ett exemplar av mikromelerpetid Branchierpeton amblystomum .
Anatomi
Acanthostomatops diagnostiseras av sex egenskaper: (1) lacrimal och prefrontal projicering in i orbital; (2) quadratojugal med två laterala spikar; (3) choana i sidled förträngd av palatal bete sockets; (4) liten, rektangulär mellanklavikel; (5) stor och robust humerus närvarande i larvstadier; (6) 21-22 presakrala kotorpositioner. Jämfört med de andra zatracheididerna har den den proportionellt bredaste skallen och den minsta inre fontanellen, som bara delar näsorna något. den saknar även posteriort omfattande tablåhorn och postparietala horn. Det är också den enda zatraheididen med definitivt känt postkraniellt material.
Utveckling
Över 30 exemplar av A. vorax är kända från typorten nära Dresden. De ontogenetiska förändringarna har beskrivits i detalj senast av Witzmann & Schoch (2006). Bland de förändringar som sker är en proportionell förkortning av lårbenet och bålen i förhållande till skallen och en distinkt ombyggnad av hyobranchialapparaten, med resorption av larvformens ceratobranchials och bildandet av en komplex apparat av hypobranchials som författarna föreslog var för stödja tungan. Baserat på förändringarna i skelettet och fördelningen av storleksklasser inom orten, föreslog Witzmann & Schoch (2006) att A. vorax hade en bifasisk livshistoria, med en akvatisk larv till juvenil form och en landlevande vuxen form.
