Vito Fazio-Allmayer

Vito Fazio-Allmayer

Vito Fazio-Allmayer ( Palermo , 21 november 1885 - Pisa , 14 april 1958 ) var en italiensk filosof , pedagog och universitetslärare .

Biografi

Han föddes i Palermo från Giuseppe Emanuele Fazio, härstammar från Alcamo (ex garibaldian och arbetade på Palermos nationalmuseum ) och från Felicina Allmayer, av tyskt ursprung men bosatt i Italien. Sedan en pojke var han intresserad av konstens historia; när han var 23 tog han examen i juridik , men eftersom han var förtjust i filosofi började han snart de filosofiska studierna och gick på det filosofiska biblioteket i Palermo, där han träffade Giovanni Gentile .

1910 tog Allmayer examen i filosofi och började sin karriär som lärare: 1914 flyttade han till liceo "Umberto I" i Palermo, där han startade sin rika essäsproduktion som gjorde honom känd i Italien .

Hans karriär fortsatte i Rom ; strax efter fascismens fall , i november 1943, stängdes Vito Fazio-Allmayer av från undervisningen och återintegrerades efter krigsslutet.

Efter en svår period av sitt liv återupptog han på 1950-talet sin mångsidiga verksamhet som essäist och kritiker , förutom att undervisa.

1915 hade han gift sig med Concettina Carta, som han fick tre barn med. Efter att ha blivit änka 1953 gifte han om sig med Bruna Boldrini, som har varit bland Fazios största kritiker och främjat en komplett upplaga av hans verk (I-XXII, Firenze 1969–1991).

Allmayer, som hade fått en hjärtinfarkt tre år tidigare, dog i Pisa 1958.

Till minne av denna framstående filosof och pedagog, med ursprung från Alcamo, har Liceo Statale som specialiserat sig på humanvetenskap, social ekonomi, främmande språk och musik (med auktorisation för dans) tillägnats honom.

Karriär

  • 1910: professor vid liceo of Matera .
  • 1911: professor vid liceo i Agrigento , samma år vann han ett stipendium för utbildning vid universitetet i Rom .
  • 1914 lärare vid liceo "Umberto I" i Palermo
  • 1918: Universitetslektor i filosofihistoria i Rom
  • 1919: överfördes till Palermo, han var meddirektör för Giornale critico della filosofia italiana , grundad av Giovanni Gentile och regisserad av honom innan han blev minister .
  • 1921–1922: professor i filosofi vid universitetet i Palermo
  • 1922–1924: professor i filosofihistoria (med kurser om bacon och sofister och Platon ) vid universitetet i Rom , i stället för hedning och lektor i pedagogik vid fakulteten för pedagogik i Rom.
  • 1924: Samarbetspartner av Gentile för skolreformen, med funktion som central inspektör för gymnasieskolor, med uppgift att skriva gymnasieskolans program.
  • 1925: prekär lärare i medeltida och modern filosofis historia.
  • 1929: fick professuren i teoretisk filosofi i stället för Pantaleo Carabellese .
  • 1939: Chef för brevavdelningen.
  • 1925–1931: kommissionär för den extraordinära administrationen av sektionen för dekorativ konst , ansluten till Palermos konst- och industriskola.
  • Sedan 1931: regeringskommissarie för konstskolor.
  • 1943: avstängd från undervisning och återintegrerad efter krigsslutet.
  • 1951: ordförande för filosofihistoria vid universitetet i Pisa .
  • 1954: chef för filosofiska institutet.

Filosofisk tanke

Slutet på positivismen , och vänskapen med icke-judarna, tog honom till ett ideologiskt engagemang till förmån för den verkliga idealismen som verkade kräva en kulturell och civil renovering; enligt faktisk idealism var det tänkandet som perception , och inte kreativt tänkande som fantasi , som definierar verkligheten .

Tillsammans med Giovanni Gentile och Guido De Ruggiero var han en av anhängarna av den faktiska idealismen som "hade all den romantiska förförelsen och allt det optimistiska självförtroendet att locka...de bästa missnöjda ungdomarna, de som inte rörde sig mot D'Annunzio eller Marinetti " , och 1914–15 stödde han öppet, även med föreläsningar , Italiens ingripande i världskriget, men han förklarades olämplig vid militärbesöket.

Bruna Boldrini, filosofens hustru, som försökte skissera Fazios väsentliga autonomi från hedningarnas metafysik , bekräftade att Fazio-Allmayer anländer för att rättfärdiga den historiska erfarenheten som konkret liv, där de mångfaldiga och olika formerna flyter in i en intersubjektiv relation, etisk - estetisk syntes, in i var och ens specificitet (s. 35).

Å andra sidan har till och med Benedetto Croce sedan 1922 , i en recension av essän Contributo alla teoria della storia dell'arte (senare i Opere, IV, s. 103–113), tvivlat på att vi fortfarande kunde tala om verklig idealism i Fazio.

Under det andra efterkrigstiden , i ett förnedrande ögonblick av idealism, och mestadels av faktisk idealism, anklagad för samförstånd med fascismen, var Fazios ståndpunkt ett öppet försvar av den faktiska idealismen och en trogen utveckling av hans eget tänkande.

Undervisning är inte döende

Undervisning är inte att dö, utan att gå in i en livsprocess som föregår oss och följer oss över tid: på denna förvissning hos Vito och Bruna Fazio-Allmayer bygger den på en pedagogisk drift av sokratisk typ, därför känner mästaren sig som en man bland människorna, som mer expert, medan de är yngre, men tenderar mot det nya.

Läraren förvandlas i sin tillblivelse till en persons historiker , i relationen till sina elever måste han erkänna dem i deras individualitet , snarare än att jämna ut dem. Att öppna sig för andra är bidraget till att leva: eftersom denna känsla av solidaritet misslyckas med allt, kommer vi att ha besväret av ångest inom oss.

Så meningen med livet är hopp och kärlek: de andra individerna är inte antitetiska till sitt ego , utan en nödvändig utveckling av sitt ego. Var och en av oss blir kompatibla med andra för vad han ger och vad han tar tillbaka från andra, så det speciella resulterar i universaliteten och detta i det särskilda.

Tack vare Vito Fazio-Allmayer finns hoppet i vissheten om att framtiden är i nuet: därför är gamla lärare de som, hämtade från det förflutna, finner föraktligt allt produceras i nuet, och unga människor är dumma, och alla nya tankar är fel. Old school kan inte se den nya världen och dess renovering; läraren som drar sig tillbaka i förflutnas minnen, visar den dödliga sjukdomen som kallas ålderdom.

fundament

Fondazione Nazionale "Vito Fazio-Allmayer skapades i Palermo 1975 av Fanny Giambalvo och Bruna Fazio-Allmayer, som kom till Sicilien från Toscana för att undervisa i etik och pedagogiks historia; denna institution grundades för att hedra hans makes minne och väcka intresse i filosofi av de nya generationerna.

Arbetar

  • På: La Sicile illustrée, articoli e saggi (1905–1908)
  • På: Rassegna d'arte, articoli e saggi (1905–1908)
  • Studi sul pensiero antico; Sansoni , 1974
  • Galileo Galilei ; R. Sandron, 1911
  • Galileo Galilei, Palermo 1912, poi i Opere, X, s. 51–209;
  • Galileo Galilei; Sansoni, 1975
  • Novum organum: Bacon, Francis; Laterza & Figli, 1912
  • Dell'anima Aristoteles; Laterza, 1912
  • la formazione del problema kantiano, i Annali della Bibl. filosofica di Palermo, 1912, fasc. I, s. 43–89, poi i Opere, IV, s. 191–235)
  • La scuola popolare e altri discorsi ai maestri: 1912 e 1913; Francesco Battiato, 1914
  • Introduzione allo studio della storia della filosofia; Zanichelli; 1921
  • Materia e sensazione (Sandron, Palermo 1913, poi i Opere, II)
  • Materia e sensazione; Sansoni, 1969
  • Introduzione alla filosofia; Sansoni, 1970
  • La teoria della libertà nella filosofia di Hegel (Messina 1920, poi i Opere, XIV)
  • Saggio su Francesco Bacone (Palermo 1928, poi i Opere, XI)
  • Saggio su Francesco Bacone; 1979
  • Il problema morale come problema della costituzione del soggetto, e altri saggi (Firenze, Le Monnier, 1942, poi i Opere, IV, s. 952)
  • Il problema morale come problema della costituzione del soggetto e altri saggi; Sansoni, 1971
  • Il significato della vita; Sansoni, 1955
  • Il significato della vita; 1988
  • Divagazioni e capricci su Pinocchio; GC Sansoni, 1958
  • Divagazioni e capricci su Pinocchio; Fondazione nazionale Vito Fazio-Allmayer, 1989
  • Ricerche hegeliane; GC Sansoni, 1959
  • Ricerche hegeliane; Fondazione nazionale Vito Fazio-Allmayer, 1991
  • Storia della filosofia; GB Palumbo, 1942
  • Storia della filosofia; Sansoni, 1981
  • I vigenti programmi della scuola elementare: Commento e interpretazione; Firenze, F. Le Monnier, 1954
  • Moral e diritto; Sansoni, 1955
  • Discorsi, lezioni; Sansoni, 1983
  • Saggi e problemi; Sansoni, 1984
  • Recensioni e varie, 1986
  • La Pinacoteca del Museo di Palermo e altri saggi; notizie dei pittori palermitani, Palermo 1908
  • Prolusioni e discorsi inaugurali; Sansoni, 1969
  • Alcune lezioni edite e inedite; Sansoni, 1982
  • Alcune lezioni edite e inedite; Sansoni, 1983
  • Spunti di storia della pedagogia
  • Moralita dell'arte: rievocazione estetica e rievocazione suggestiva (con 53 postille); Sansoni, 1953
  • Moralita dell'arte e altri saggi; Sansoni. 1972
  • Logica e metafisica; Sansoni, 1973
  • La storia; Sansoni, 1973
  • Lettere a Bruna; Fondazione nazionale Vito Fazio-Allmayer, 1992
  • Lettere en hedning; Fondazione nazionale Vito Fazio-Allmayer, 1993
  • Introduzione allo studio della storia della filosofia e della pedagogia; Sansoni, 1979
  • La teoria della liberta' nella filosofia di Hegel; Giuseppe Principato, 1920
  • opera; Sansoni, 1969
  • Kommentar till Pinocchio; GC Sansoni, 1945
  • Il problema Pirandello; Firenze, Belfagor, 1957

Se även

Källor

  • "FAZIO-ALLMAYER, Vito i "Dizionario Biografico"" . treccani.it . Hämtad 22 november 2016 .
  • "Fondazione "Vito Fazio-Allmayer"" . fazio-allmayer.it . Hämtad 22 november 2016 .
  • Vita e pensiero di VF, Firenze 1960; 2 ediz., Palermo 1975, con bibliografia degli scritti del e sul F., alle s. 205–224;
  • A. Massolo: Fazio e la logica della compossibilità, i Giornale critico della filosofia italiana, XXXVI (1957), s. 478–487;
  • C. Luporini, Ricordo di VF, i Belfagor, XIII (1958), s. 360 s.;
  • Giardina Francesco: Intenzionalità ermeneutica e compossibilità nell'attualismo comunicazionale di Vito Fazio-Allmayer: implicazioni pedagogiche; Edizioni della Fondazione nazionale Vito Fazio-Allmayer - 1996
  • A. Guzzo, VF e Guido Rossi, i Filosofia, IX (1958), s. 494–499;
  • Giornale critico della filosofia italiana, XXXVII (1958), s. 425–465 (scritti di G. Saitta, A. Massolo, S. Caramella, F. Albeggiani, MF Mineo Fazio, B. Fazio-Allmayer Boldrini);
  • A. Santucci: Estistenzialismo e filosofia italiana, Bologna 1959, s. 169 s.;
  • A. Negri, In ricordo di VF, i Filosofia, XIII (1962), s. 527–530;
  • E. Garin, Cronache di filosofia italiana ... , I-II, Bari 1966, ad Indicem;
  • B. Fazio-Allmayer: Essistenza e realtà nella fenomenologia di VF, Bologna 1968;
  • L. Sichirollo, Filosofia e storia nella più recente evoluzione di F., i Per una storiografia filosofica, II, Urbino 1970, s. 461–484;
  • E. Giambalvo, La metafisica come esigenza i Bergson e l'esigenza della metafisica i VF, Palermo 1972;
  • Carlo Sini: Studi e prospettive sul pensiero di VF Allmayer; estratto da "il Pensiero" ist. editoriale Cisalpino, Milano-Varese
  • Atti del 1º Congresso nazionale di filosofia "VF, oggi", Palermo 1975.
  • Atti del Convegno nazionale su l'estetica come ricerca e l'impegno dell'artista nel suo mondo, Palermo 1984 (con interventi di L. Lugarini, U. Mirabelli, L. Russo)

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Vito_Fazio-Allmayer&oldid=1142825111 "