Pekazin
Kliniska data | |
---|---|
Handelsnamn | Pacatal, Pacatol, Paxital, Lacumin, Nothiazine |
Administreringsvägar _ |
Oralt, parenteralt |
ATC-kod |
|
Rättslig status | |
Rättslig status | |
Identifierare | |
| |
CAS-nummer | |
PubChem CID | |
IUPHAR/BPS | |
ChemSpider | |
UNII | |
KEGG | |
ChEBI | |
ChEMBL | |
CompTox Dashboard ( EPA ) | |
ECHA InfoCard | 100.000.446 |
Kemiska och fysikaliska data | |
Formel | C19H22N2S _ _ _ _ _ _ |
Molar massa | 310,46 g·mol -1 |
3D-modell ( JSmol ) | |
| |
|
Pekazin ( INN ), även känd som mepazin (handelsnamn Pacatal ), är ett fenotiazin som tidigare använts som ett neuroleptiskt läkemedel eller ett stort lugnande medel .
Pekazin syntetiserades första gången 1953 av Wilhelm Schuler och Otto Nieschulz och införlivades snabbt i psykiatrisk praktik som en atarctic , dvs ett verkligt lugnande medel snarare än ett hypnotiskt eller depressivt medel. Det ansågs utbytbart med klorpromazin , om än med en annan biverkningsprofil, som inkluderade mindre sedering och en lägre risk för extrapyramidala symtom på grund av dess potenta parasympatiska och antikolinerga effekt.
Redan 1958 rapporterade dock studier om underlägsenhet gentemot andra fenotiaziner vid behandling av schizofreni och ifrågasatte dess plats på kliniken; 1960 fann en dubbelblind, randomiserad kontrollerad studie att pekazin inte var mer effektivt än placebo. Efterföljande forskning fann att, liksom det strukturellt besläktade prometazinet , är pekazin i huvudsak saknar antipsykotisk aktivitet.
Pekazin var inblandat i ett antal fall av agranulocytos och drogs därefter tillbaka från marknaden. På senare tid har det blivit föremål för forskningsintresse som MALT1- och RANKL -hämmare.