1980 års konvention om tillämplig lag på avtalsförpliktelser

Romkonventionen

Konventionen om tillämplig lag på avtalsförpliktelser
stater som tillämpar Rom-instrument  Rom I-förordningen, Romkonventionen  Romkonventionen
Signerad	19 juni 1980
Plats	Rom
Effektiv	1 april 1991
Skick	7 ratificeringar
Fester	alla medlemsstater i Europeiska unionen
Depositarie	Generaldirektör för Europeiska gemenskapernas råd
språk	danska, holländska, tyska, engelska, franska, irländska och italienska (original)

Konventionen om lag som är tillämplig på avtalsförpliktelser 1980, eller "Romkonventionen", är en åtgärd inom internationell privaträtt eller lagkonflikt som skapar ett gemensamt lagvalssystem i avtal inom Europeiska unionen . Konventionen bestämmer vilken lag som ska användas, men harmoniserar inte innehållet (den faktiska lagen). Det undertecknades i Rom , Italien den 19 juni 1980 och trädde i kraft 1991.

Den har nu ersatts av Rom I-förordningen (593/2008) förutom i Danmark , som har en opt-out från tillämpningsföreskrifter inom området för frihet, säkerhet och rättvisa, och de utomeuropeiska länderna och territorierna i EU:s medlemsländer . I det avseendet är konventionen tillämplig i Aruba, Karibiska Nederländerna, Curaçao, Sint Maarten (Kungariket Nederländerna), Faroer (Danmark), Saint-Pierre och Miquelon, Saint Barthélemy, Franska Polynesien, Wallis och Futuna och Nya Kaledonien ( Frankrike). Avtalet och förordningen tillämpades av Storbritannien under dess medlemskap i Europeiska unionen, och efter Brexit tillämpar man fortfarande förordningen som en del av sin inhemska lag.

Konventionens omfattning

Enligt artikel 1 ska konventionens regler tillämpas på alla lagvalsfrågor som involverar avtalsförpliktelser och, enligt artikel 10, kommer lex causae, när den väl har valts ut, att styra:

a) Tolkning.

b) fullgörande, men i förhållande till sättet för utförandet och de åtgärder som ska vidtas i händelse av bristfällig prestation, ska hänsyn tas till lex loci solutionis, dvs. lagen på den plats där fullgörandet äger rum;

(c) Inom gränserna för de befogenheter som tilldelats forumdomstolen genom dess processlagstiftning , konsekvenserna av överträdelsen, inklusive bedömningen av skadestånd i den mån det regleras av lagregler;

d) De olika sätten att avskaffa skyldigheter och begränsningen av åtgärder. och

(e) konsekvenserna av avtalets ogiltighet.

Artikel 15 utesluter driften av renvoi . Dessutom är ett antal problem med en separat karakterisering uteslutna, nämligen:

• fysiska personers ställning eller förmåga . _ Artikel 11 omfattar situationen då två personer som fysiskt befinner sig i samma stat sluter ett avtal och båda parter har kapacitet enligt lex loci contractus . En part kan inte åberopa oförmåga enligt annan lag om inte den andra parten var medveten om denna oförmåga vid tidpunkten för avtalets ingående eller inte var medveten om oförmågan till följd av försummelse .
• avtalsförpliktelser i samband med arv och alla rättigheter som görs anspråk på egendom i ett äktenskap eller familjeförhållande, särskilt när frågan om rätten för ett utomäktenskapligt barn tas upp .
• förpliktelser som uppstår under överlåtbara instrument inklusive växlar, checkar och skuldebrev och som är kopplade till deras överlåtbara karaktär;
• skiljeavtal och överenskommelser om val av domstol (se skiljedomsklausuler och forumvalsklausuler );
• frågor som regleras av lagen för bolag och andra organ som är juridiska eller oinkorporerade , såsom bildande, genom registrering eller på annat sätt, rättskapacitet, intern organisation eller avveckling av företag och andra organ som är juridiska eller juridiska personer, och det personliga ansvaret för tjänstemän och medlemmar för företagets eller organets skyldigheter;
• frågan huruvida ett ombud kan binda en huvudman eller ett organ för att binda ett företag eller en juridisk person till en tredje part;
• bildandet av truster och förhållandet mellan bosättare, förvaltare och förmånstagare (se truster (konflikt) ) ;
• bevis och förfarande förutom att, enligt artikel 14, den tillämpliga lagen är tillämplig i den mån den innehåller, i avtalsrätten, regler som ger upphov till rättspresumtioner eller bestämmer bevisbördan . Enligt artikel 14.2 kan således ett avtal eller en handling som är avsedd att ha rättsverkan bevisas genom vilket bevis som helst som erkänns av lex fori eller av någon av de lagar som avses i artikel 9 enligt vilka avtalet eller handlingen formellt är giltigt, förutsatt att sådant bevissätt kan administreras av forumdomstolen.
• Frågan om huruvida ett försäkringsavtal täcker en risk som är belägen inom någon av medlemsstaternas territorier avgörs enligt de relevanta staternas kommunallagstiftning. Detta undantag gäller inte återförsäkringsavtal .

De enhetliga reglerna

Expressval

Artikel 3 anger den allmänna regeln att parterna i ett avtal har frihet att välja över tillämplig lag. För att utöva detta val kan antingen uttryckliga ord användas eller så bör avsikten visas med rimlig säkerhet genom villkoren i kontraktet eller omständigheterna i fallet.

Den lag som väljs kan gälla hela eller bara en del av avtalet, och valet är inte oåterkalleligt. Parterna kan när som helst komma överens om att ändra tillämplig lag och sådana ändringar kommer inte att påverka avtalets formella giltighet och inte heller påverka tredje parts rättigheter negativt.

Om alla delar av ett avtal, vid tidpunkten för dess ingående, är kopplade till endast ett land, får artikel 3 inte användas för att kringgå den statens tvingande bestämmelser (artikel 3.4).

För att fastställa ett val som påvisats med rimlig säkerhet måste det ha funnits ett "riktigt val". Att parterna skulle ha valt en viss lag är inte tillräckligt. Domstolen kommer att ta hänsyn till både villkoren i kontraktet och omständigheterna i målet.

Guiliano-Lagarde-rapporten ger tre exempel på situationer där ett verkligt val kan påvisas med rimlig säkerhet:

• Standardavtal Rapporten ger som ett exempel en Lloyd's policy för sjöförsäkring.
• Jurisdiktion och skiljedomsavtal
• Handlingsförlopp

Underförstått urval

Om det inte finns något uttryckligt val föreskrivs i artikel 4 att avtalet ska regleras av lagen i det land som det har närmast anknytning till. Om avtalet är avskiljbart kan två tillämpliga lagar väljas. För dessa ändamål förutsätts att avtalet har närmast samband med lex loci solutionis , det vill säga lagen på den plats där avtalet ska fullgöras, eller lagen i den person som ska utföra sitt hemvist , eller , i fallet med en juridisk person eller icke-inkorporerad, där dess centrala administration är belägen. Men om det är ett affärs- eller yrkesavtal kommer tillämplig lag att vara lagen på den plats där den huvudsakliga affärsorten är belägen eller, där enligt villkoren i kontraktet fullgörandet ska ske genom ett affärsställe. annat än det huvudsakliga affärsstället, det land där det andra affärsstället är beläget, förutom att det finns en motbevisbar presumtion :

Om föremålet för avtalet är fast egendom kommer lex situs att gälla. och

avtal om godstransport och certepartier regleras av lagen på den plats där transportören vid tidpunkten för avtalets ingående har sitt huvudsakliga verksamhetsställe om det också är den plats där lastning eller lossning sker inträffa eller den plats där avsändaren har sitt huvudsakliga verksamhetsställe.

Konsumentavtal

Artikel 5 är tillämplig på avtal om tillhandahållande av varor eller tjänster till en konsument för ett icke-kommersiellt syfte, eller på ett avtal om tillhandahållande av kredit för detta ändamål. Även om artikel 3 ger parterna ett fritt lagval, kan detta val inte beröva konsumenten något skydd som är tillgängligt enligt den tvingande lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort om konsumenten svarade på reklammaterial eller en specifik inbjudan och gör avtalet i det landet, eller om den andra parten eller dennes ombud tagit emot konsumentens beställning i det landet, eller om avtalet avser försäljning av varor och konsumenten rest från det landet till ett annat land och där gav sin beställning, förutsatt att konsumentens resa arrangerades av säljaren i syfte att förmå konsumenten att köpa. För dessa syften definierar artikel 7 "obligatoriska regler" som regler som måste tillämpas oavsett tillämplig lag. Vid bedömningen av om regler är tvingande i lex fori eller en lag som avtalet har ett nära samband med ska hänsyn tas till deras art och syfte och till konsekvenserna av att de tillämpas eller inte tillämpas.

Om avtalet är tyst om lagval, kommer det att regleras av lagen om hemvist om det ingås under de omständigheter som beskrivs ovan. Men denna artikel gäller inte för:

(a) ett transportavtal;

b) ett avtal om tillhandahållande av tjänster där tjänsterna endast ska tillhandahållas konsumenten i ett annat land än det där han har sin vanliga vistelseort.

Artikeln är dock tillämplig på ett avtal som till ett inkluderande pris ger en kombination av resa och boende.

Anställningsavtal

Se även: Direktivet om utstationerade arbetstagare

Enligt artikel 6 kan inget val av lagval som ingår i ett anställningsavtal beröva arbetstagaren det skydd som ges honom genom de tvingande lagar som skulle vara tillämpliga i avsaknad av detta val. Om det inte finns något uttryckligt urval, regleras ett anställningsavtal,

(a) enligt lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete för att fullgöra avtalet, även om han är tillfälligt anställd i ett annat land; eller

(b) om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i något land, enligt lagen i det land där den verksamhetsort genom vilken han var anställd är belägen;

såvida det inte framgår av omständigheterna som helhet att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, i vilket fall avtalet skall regleras av det landets lag.

Bestämmelserna får endast gälla till förmån för arbetstagaren.

Materiell giltighet

Enligt artikel 8 ska den materiella giltigheten av ett avtal, eller för något villkor i ett avtal, bestämmas av den lag som skulle styra det enligt konventionen om avtalet eller villkoret var giltigt (dvs. den förmodade tillämpliga lagen). Men om detta skulle leda till ett uppenbart orättvist resultat, kan en part förlita sig på lagen på orten där han har hemvist för att fastställa att han inte gav ett fritt samtycke.

Formell giltighet

Enligt artikel 9 är ett avtal som ingåtts mellan personer som befinner sig i samma land formellt giltigt om det uppfyller de formella kraven i antingen den tillämpliga lagen eller lagen i det land där det ingås. Ett avtal som ingåtts mellan personer som befinner sig i olika länder är formellt giltigt om det uppfyller de formella kraven i antingen den tillämpliga lagen eller lagen i ett av dessa länder. Om ett avtal ingås av en agent är det land där agenten agerar det land som är relevant för de tidigare testerna. Men ett avtal som avser fast egendom omfattas alltid av de tvingande bestämmelserna i lex situs .

Överlåtelser av förpliktelser

Artikel 12 handlar om ett frivilligt uppdrag eller novation . Huruvida rättigheterna och/eller skyldigheterna kan överlåtas, arten av förhållandet mellan överlåtaren och gäldenären som följer av en överlåtelse, under vilka förutsättningar överlåtelsen kan åberopas mot gäldenären samt eventuella frågor om gäldenärens skyldigheter har varit avvecklas, bestäms av den tillämpliga lagen i det ursprungliga avtalet. Överlåtarens och överlåtarens ömsesidiga skyldigheter gentemot tredje part, dvs. "gäldenären", avgörs av den tillämpliga lagen för överföringen. Artikel 13 handlar om subrogation så att huruvida en tredje person kan utmäta ett befintligt ansvar som en "gäldenär" är skyldig en "borgenär" avgörs med hänvisning till den lag som reglerar gäldenärens skyldighet att tillfredsställa borgenären.

Ordre offentlig

Enligt artikel 16 får domstolen åberopa sin egen allmänna ordning som motivering för att vägra att tillämpa lex causae .

Sammansatta eller federerade stater

Enligt artikel 19, där lagvalsreglerna pekar på ett land med mer än ett rättssystem, väljer konventionen den lämpligaste kommunala lagen (inte lagvalsreglerna i den lagen med tanke på att renvoi är uteslutet).

Underskrift, ratificering och ändring

Konventionen undertecknades av Belgien, Tyskland, Frankrike, Irland och Italien, Luxemburg och Nederländerna den 19 juni 1980, följt av Danmark och Förenade kungariket 1981, och omfattar således alla medlemmar av Europeiska gemenskaperna . Den trädde i kraft 1991 för 8 av dessa länder och ett år senare för Irland. Under utvidgningen av gemenskaperna med Grekland (1984), Spanien och Portugal (1992) och Sverige, Finland och Österrike (1996) och de 10 länderna 2004 slöts fördrag om utvidgning av konventionen till dessa länder. Dessa förlängningskonventioner ratificerades dock inte alla av Förenade kungariket, Danmark och Irland, vilket hindrade ikraftträdandet av konventionen mellan dessa tre länder och de anslutande länderna. Med Rumäniens och Bulgariens anslutning fick Europeiska unionens råd befogenhet att genomföra anslutningen till fördraget, som ägde rum 2008.

Se även

• Brysselregimen , angående jurisdiktion.
• Rom II-förordningen . Den analoga EU-förordningen för skadeståndsbrott till följd av utomobligatoriska förpliktelser.

externa länkar

• Konventionstext om EUR-Lex