Lag om förfalskning av mynt 1741
| |
| Lång titel | En handling för att på ett mer effektivt sätt förhindra förfalskning av det nuvarande myntet i detta rike, och uttalande eller betalning av falska eller förfalskade mynt. |
|---|---|
The Counterfeiting Coin Act 1741 (15 Geo.2 c.28) var en lag från Storbritanniens parlament som gjorde det till högförräderi att förfalska silver- , koppar- eller mässingsmynt , där brottet att förfalska sådana mynt tidigare hade varit ett förseelse . Dess långa titel var En handling för att på ett mer effektivt sätt förhindra förfalskning av det nuvarande myntet i detta kungarike, och uttalande eller betalning av falska eller förfalskade mynt. Den har sedan dess upphävts .
Skäl till lagen
2 § lagen inleddes med en förklaring till varför lagen var nödvändig:
...och att uttalandet av falska pengar, som vet att de är falska, är ett brott som ofta begås över hela riket, och förövarna däri avskräcks inte, på grund av att det bara är ett förseelse, och straffet är mycket ofta men liten, även om det finns stor anledning att tro att de vanliga som yttrar sådana falska pengar antingen själva är myntare eller i förbund med myntarna därav...
Avsättningar
Förseelser
1, 2, 6, 7 och 8 §§ lagen trädde i kraft den 29 september 1742.
Avsnitt 1 gjorde det till högförräderi att "tvätta, förgylla eller färga något av det lagliga silvermyntet som kallas en shilling eller en sixpence , eller falsk eller falsk shilling eller sixpence", eller ändra ett sådant mynt för att få det att se ut som ett "lagligt guldmynt". kallas en guinea " eller halv-guinea, eller att fila, ändra, tvätta eller färglägga "någon av de mässingspengar som kallas halfpennies eller farthings , eller för att få dessa mynt att se ut som en shilling eller sixpence. Den sista delen av detta avsnitt ändrades av lagen om förfalskning av mynt 1797 för att utvidga den till alla kopparmynt som genom kunglig kungörelse beordrats att vara aktuella i riket, inte bara halvpennies och farthings.
Efter de ovan citerade orden fortsatte § 2 att utdöma ett obligatoriskt minimistraff på 6 månaders fängelse för att ha uttalat ett falskt mynt, i vetskap om att det var falskt. Vid frigivningen var gärningsmannen sedan tvungen att ställa borgen för att vara gott uppförande i ytterligare sex månader. För ett andra brott var straffet 2 års fängelse följt av ytterligare 2 års gott uppförande under borgen. Ett tredje brott var ett grovt brott , bestraffat med döden genom hängning .
3 § föreskrivs att den som begått ett brott enligt 2 § och sedan begått samma brott igen inom 10 dagar, eller inom 10 dagar befunnits i besittning av fler förfalskade pengar, skulle anses vara "en vanlig utsägande av falska pengar" och dömas. till 1 års fängelse och sedan ställa borgen för sitt goda uppförande i ytterligare 2 år. Om en person som dömts för detta brott någonsin yttrat eller lämnat ut falska mynt som betalning igen, gjorde han sig skyldig till grovt brott utan förmån för präster .
Avsnitt 6 gjorde det till ett brott att "göra, mynta eller förfalska några mässings- eller kopparpengar, vanligen kallade en halvpenny eller en farthing", att straffas med 2 års fängelse följt av att ställa borgen för ytterligare 2 års gott uppförande.
Övriga ärenden
4 § föreskrivs att det inte fick förekomma förfalskning av blod för brott enligt lagen.
I 5 § angavs att samma ordningsregler och bevis som gällde för redan förekommande brott av myntförfalskning skulle gälla för brott enligt denna lag, förutom att en tidsfrist på 6 månader gällde för att inleda åtal för landsförräderi eller grovt brott enligt lagen.
Avsnitt 7 angav att den som gripit någon för förräderi eller grovt brott mot lagen, eller för ett brott enligt 6 §, skulle ges en belöning för varje person som dömdes: 40 pund för varje förrädare eller brottsling och 10 pund för varje förbrytande person. mot 6 §. Belöningen skulle utgå av länsmannen inom en månad från den fällande domen. Om sheriffen inte betalade skulle han förlora dubbla belöningspengarna plus tredubbla kostnaderna för att stämma honom, som alla skulle betalas till informatören.
Avsnitt 8 sade att den som begått ett brott mot lagen men som sedan lämnat uppgifter som leder till fällande av två eller flera andra lagöverträdare skulle benådas .
Generellt sett var bevis- och behörighetsreglerna på 1700-talet att det som hände i ett län inte kunde bevisas i en domstol i ett annat län. Enligt 9 § fick dock en tidigare fällande dom enligt lagen i ett län styrkas i en domstol i ett annat län genom intyg undertecknat av hovmästaren.
Avsnitt 10 ökade fonden för lagföring av förfalskare från £400 till £600 per år . (Denna fond hade inrättats genom lagen av 7 Anne c.24, avsnitt 4, 1708.)
Förlängning av lagen
År 1797 utvidgades bestämmelserna i denna lag som gällde halvpennies och farthings till alla kopparmynt genom 1797 års förfalskningsmyntlagen .