Greklands kommuner och samhällen
| Den här artikeln är en del av en serie om |
| Greklands politik |
|---|
 |
Greklands kommuner : ( grekiska δήμοι , romaniserad : dímoi [ ˈðimi] ) är den lägsta nivån av regering inom statens organisationsstruktur. Från och med 2021 finns det 332 kommuner , vidare uppdelade i 1036 kommunala enheter och 6136 samhällen. Tretton administrativa regioner utgör den andra nivån i regeringen. Regionerna består av 74 regionala enheter , som till största delen motsvarar de gamla prefekturerna . Regionala enheter delas sedan in i kommuner. De nya kommunerna kan delas in i kommunala enheter (δημοτικές ενότητες, dimotikés enótites ), bestående av kommunerna före Kallikratis . Dessa delades ytterligare in i kommunala samhällen (δημοτικές κοινότητες, dimotikés koinótites ) och lokala samhällen (τοπικές κοινότηóτs helt enkelt gemenskaper, enligt gemenskaper, topp , ) ties (κοινότητες, koinótites ) sedan Kleisthenis I-programmet trädde i kraft den 1 september 2019.
Författningsbestämmelser för samfälligheter och kommuner
Artikel 102 i den grekiska konstitutionen beskriver mandatet för kommuner och samhällen och deras förhållande till den större staten:
- Kommuner och samhällen utövar självständig förvaltning av lokala angelägenheter.
- Ledarskap för kommuner och samhällen väljs genom allmän och sluten omröstning.
- Kommuner kan frivilligt eller ha mandat enligt lag att arbeta tillsammans för att tillhandahålla vissa tjänster, men förtroendevalda från de deltagande grupperna styr dessa partnerskap.
- Den nationella grekiska regeringen övervakar lokala myndigheter, men får inte blanda sig i några lokala initiativ eller åtgärder.
- Staten är skyldig att tillhandahålla medel som är nödvändiga för att uppfylla de lokala myndigheternas uppdrag.
Organisation av samhällen och kommuner
Samhällen styrs av ett råd (συμβούλιο, symvoúlio ) som består av 7 till 11 medlemmar och leds av en president (πρόεδρος κοινότητας, próedros koinótitas ). En vice ordförande från ett kommunalt kvarter (om samfälligheten har splittrats ytterligare) kan också delta i fullmäktiges sammanträden när särskilda frågor av gemensamt intresse diskuteras.
Kommunerna styrs av ett kommunalråd (δημοτικό συμβούλιο, dimotikó symvoúlio ) och en kommunal samrådskommitté (δημοτική επιτροπή δοςαημοτική επιτροπή δου í diavoúlefsis ), ledd av en borgmästare (δήμαρχος, dímarchos ). Beroende på kommunens storlek består kommunfullmäktige av allt från 11 till 41 fullmäktigeledamöter som representerar "kommunala avdelningar" (av vilka många var små samhällen som hade slagits samman till kommunen). Dessutom väljer fullmäktige 2 till 6 rådhusutskottsledamöter. I fallet med sammanslagningar kan lokala by- eller stadsråd (som kommunala kvarter) fortfarande finnas för att ge feedback och idéer till det större styrande organet.
Fullmäktigeledamöter väljs genom offentliga val vart fjärde år utifrån ett partisystem. Tre femtedelar av alla mandat går till det parti som vinner flertalet röster och de återstående två femtedelar av platserna går till andra partier baserat på deras andel av rösterna på proportionell basis. Kommunfullmäktige väljer kommunhusnämnden för en tid av två år.
Staten övervakar i slutändan de lokala myndigheternas agerande, men kommunallagen och kommunallagen ger fortfarande samhällen och kommuner laglig kontroll över administrationen av deras utsedda områden.
Medborgarnas deltagande i det lokala beslutsfattandet
Medborgarna har mycket få möjligheter till direkt deltagande i beslutsfattande utanför de val som hålls vart fjärde år. Utöver nationella folkomröstningar som kan krävas för kritiska frågor kan medborgarna inte begära lokala folkomröstningar. Den enda andra möjligheten för direkt input från medborgarna är om den lokala kommunen inrättar distriktsråd eller om kommunchefen kallar till en folkförsamling för att diskutera oroande frågor. Organiseringen av dessa offentliga möjligheter är dock enbart av samhällets eller den kommunala ledningens beslut.
Kommunernas ansvar
Kommunal- och kommunallagen (art. 24) säger att kommuner och samhällen har ansvar för förvaltningen av sin lokala jurisdiktion eftersom det avser medborgarnas sociala, ekonomiska, kulturella och andliga intressen. Mer specifikt har samhällen och kommuner ansvar för följande:
- Säkerhet och polis
- Brandbekämpning
- Civilskydd
- Daghem och dagis
- Reparation och underhåll av alla skolor, inklusive utfärdande av tillstånd
- Vuxenutbildning
- Sjukhus och hälsoavdelningar
- Familje- och ungdomstjänst
- Vilohem
- Allmänt boende och stadsplanering
- Vatten- och avfallsbehandling
- Begravningsplatser
- Miljöskydd
- Teatrar, museer, bibliotek
- Parker, sport- och fritidsanläggningar
- Stadsvägsystem
- Gasförsörjning
- Bevattning
- Jordbruk och fiske
- Handel och turism
- Licensiering av vissa företag
Kommunernas ekonomi
Intäkterna kommer från både vanliga och extraordinära källor.
Vanliga intäkter härrör från statsbudgeten, fastighetsinkomster och fastställda skatter och avgifter. Enligt lag finansierar staten regeringar på första nivån på grundval av en fast formel: 20 % av juridiska personers inkomstskatt, 50 % av trafikavgifter och 3 % av fastighetsöverlåtelseavgifter. För mindre befolkade samhällen och kommuner har staten även avsatt ytterligare intäkter baserade på andra utgifter (t.ex. kostnader för vattenförsörjning, underhåll av vägnät och klimat). Lokala myndigheter är skyldiga att styra alla fastighets- eller resursavgifter till relaterade utgifter (t.ex. dricksvattenavgifter måste gå till underhåll och förbättring av vattensystemet). Andra former av beskattning eller böter (t.ex. parkeringsavgifter) kan användas varhelst regeringen anser det nödvändigt.
Extraordinära intäkter härrör från källor som lån, arv, auktioner, hyror och böter.
Inkomstgenerering är inte begränsad till traditionella tjänstekällor. Lokala myndigheter kan också initiera eller delta i entreprenörsaktiviteter som inkluderar ett brett utbud av möjliga partnerskap.
Varje år formulerar samhällen och kommuner sina budgetar i termer av förväntade intäkter och kostnader. Ekonomistyrning och revision bygger sedan på denna plan.
Samhällets och kommunala myndigheters historia
- År 1831 omorganiserade den första guvernören i det oberoende Grekland, Ioannis Kapodistrias administrativt Peloponnesos till sju departement och öarna till sex. Dessa avdelningar delades sedan in i provinser och i sin tur i städer och byar. Motståndare till dessa reformer mördade senare Capodistrias.
- I grundlagen från 1952 (artikel 99) fastställdes tydligt kommunala och kommunala myndigheters administrativa roll.
- Den grekiska republikens konstitution fastställdes 1975 och i artikel 102 fastställdes att den första nivån av regering var samhällenas och kommunernas.
- Lag 1416 antogs 1984 för att stärka den kommunala makten över lokalförvaltningen.
- 1986 modifierades konstitutionen med tillägget av artiklarna 101 och 102 som fastställde lokala myndigheters parametrar och relationer.
- Presidentdekret 410 (kommunal och kommunal lag) kodifierade lagstiftningen om kommuner och samhällen 1995.
- Lag 2539 från 1997, kallad "Ioannis Kapodistrias", tog 441 kommuner och 5382 samhällen och slog samman dem till 900 kommuner och 133 samhällen. Nyligen sammanslagna kommuner och samhällen skulle kunna dela upp sitt territorium ytterligare i kommunala eller kommunala avdelningar för att ge någon lokal myndighet till sammanslagna områden.
- Lag 2647 1998 överförde ansvaret från staten till lokala myndigheter.
- Lag 3852 från 2010, kallad "Kallikratis", tog de 900 kommunerna och de 133 samhällena och slog ihop dem till 325 kommuner. De nya kommunerna kan dela in sitt territorium i kommunala eller lokala samhällen.