Europeiska unionens solidaritetsfond

Europeiska unionens solidaritetsfond (EUSF) grundades 2002. Dess mål är att ge stöd till EU:s medlemsländer när storskaliga katastrofer inträffar. Katastrofer anses vara storskaliga om den beräknade direkta kostnaden för skador överstiger 3 miljarder euro eller 0,6 % av bruttonationalinkomsten i det berörda landet. Sedan starten har fonden gett stöd till medlemsländer som ett resultat av 56 katastrofer inklusive jordbävningar, skogsbränder, torka, stormar och översvämningar. Enligt en från EU-kommissionen har Italien och Tyskland varit de främsta mottagarna av dessa katastrofmedel, även om totalt 23 stater har fått stöd.

Omfattning och behörighet

Solidaritetsfonden tjänar huvudsakligen till att ge bistånd i händelse av en större naturkatastrof med allvarliga återverkningar på levnadsvillkoren, den naturliga miljön eller ekonomin i en eller flera regioner i en medlemsstat eller i ett land som ansöker om anslutning. En naturkatastrof betraktas som "stor" om: i fallet med en stat orsakar den skada vars beräknade kostnad antingen överstiger 3 miljarder euro (2002 års priser) eller mer än 0,6 % av den mottagande statens bruttonationalinkomst ; i undantagsfall, i fallet med en region (med särskild uppmärksamhet ägnad åt avlägsna och isolerade delar av EU, såsom yttersta randområden och öregioner), orsakar det skador som drabbar en majoritet av befolkningen, med allvarliga och bestående återverkningar på levnadsvillkoren och den ekonomiska stabilitet, i vilket specifika fall det tillgängliga årliga stödet inte får överstiga 7,5 % av det årliga belopp som tilldelas solidaritetsfonden (dvs. 75 miljoner euro).

Åtgärder

Stödet från fonden har formen av ett bidrag för att komplettera mottagarstatens offentliga utgifter och är avsett att finansiera åtgärder för att lindra skador som i princip inte är försäkringsbara. Brådskande åtgärder som är berättigade till finansiering är: omedelbart återställande till funktionsdugligt skick av infrastruktur och anläggningar som tillhandahåller energi, dricksvatten, bortskaffande av avloppsvatten, telekommunikation, transport, hälsa och utbildning; tillhandahållande av tillfälligt boende och finansiering av räddningstjänster för att möta de omedelbara behoven hos den drabbade befolkningen; omedelbar konsolidering av förebyggande infrastruktur och skydd av kulturarv; omedelbar sanering av katastrofdrabbade områden, inklusive naturområden.

Inlämning av ansökan

Den drabbade staten måste lämna in en ansökan om stöd från Solidaritetsfonden till kommissionen senast 12 veckor efter att de första effekterna av katastrofen har klarlagts. Den ska uppskatta kostnaderna för de åtgärder som krävs och ange eventuella andra finansieringskällor.

Genomförande

Förfarandet för att fördela ett bidrag, följt av ett budgetförfarande, kan ta flera månader. När anslagen har gjorts tillgängliga sluter kommissionen ett avtal med mottagarstaten och ger ett bidrag. Mottagarstaten är ansvarig för att använda bidraget och granska hur det används. Nödåtgärder kan finansieras i efterhand för att täcka insatser från den första dagen av katastrofen. Det är inte möjligt att dubbelfinansiera åtgärder genom att ur Solidaritetsfonden täcka kostnader som redan täcks av strukturfonderna, Sammanhållningsfonden, Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ), instrumentet för strukturpolitik inför anslutningen (ISPA) eller det särskilda anslutningsprogrammet för jordbruk och landsbygdsutveckling (SAPARD).

Användning av bidraget

Solidaritetsfondsbidraget ska användas inom 18 månader från det datum då det tilldelades. Mottagarstaten måste betala tillbaka all del av bidraget som förblir outnyttjat. Sex månader efter utgången av ettårsperioden ska den lägga fram en genomföranderapport till kommissionen. Detta dokument måste innehålla detaljer om de utgifter som är berättigade till stöd från Solidaritetsfonden och om alla andra medel som erhållits, inklusive försäkringsuppgörelser och ersättning från tredje part.

Årsrapport och kontroller av revisionsrätten

Kommissionen lägger fram en årlig rapport om fondens verksamhet. I juni 2008 presenterade Europeiska revisionsrätten resultaten av en effektivitetsrevision av fonden och drog slutsatsen att även om den hade uppnått sitt mål att visa solidaritet med medlemsstaterna vid katastrofer, var villkoren för godkännande av ansökningar ganska vaga , särskilt för regionala katastrofer. Revisionsrätten var också kritisk till den långsamma takten i tilldelningsprocessen. En särskild rapport från revisionsrätten 2012 handlade om jordbävningen i L'Aquila 2009 i Abruzzo-regionen i Italien. Detta var den allvarligaste naturkatastrofen som Solidaritetsfonden har varit tvungen att ta itu med sedan den skapades. Stödet uppgick till över 500 miljoner euro. Rapporten konstaterade att alla finansierade projekt, med undantag för ett särskilt komplext projekt (CASE), överensstämde med förordningen.

Kommissionens förslag lades fram i juli 2013 om ändring av förordning (EG) nr 2012/2002

Under 2005 lade kommissionen fram förslag för att bredda fondens insatser och sänka de interventionströsklar som utlöser finansieringen. Sedan dess har dessa förslag blockerats av en majoritet av medlemsstaterna. För att undanröja situationen föreslog kommissionen i sitt meddelande om framtiden för Europeiska unionens solidaritetsfond av den 6 oktober 2011 sätt att förbättra fondens funktion, men detta ledde inte till att debatten startade om. Den 25 juli 2013 lade kommissionen fram ett nytt lagstiftningsförslag, inklusive följande föreslagna ändringar: påskynda betalningar; införandet av möjliga förskottsbetalningar (10 % av förväntan, maximerad till 30 miljoner euro); en tydligare definition av utrymmet för ingripande genom solidaritetsfonden, både i allmänna termer och i händelse av långsamt utvecklande katastrofer som torka; en ny och förenklad definition av "regionala katastrofer", som inför en skadegräns på 1,5 % av BNP. en förenkling av de administrativa förfarandena genom att kombinera beslut om beviljande av bidrag med genomförandeavtalet. Förslaget, som förhandlats fram enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet, ledde till att ändringsförordningen (EU) nr 661/2014 av den 15 maj 2014 trädde i kraft.