Inom matematik , inom området funktionsanalys , är Cotlar –Stein nästan ortogonalitetslemma uppkallad efter matematikerna Mischa Cotlar och Elias Stein . Den kan användas för att erhålla information om operatörsnormen på en operatör, som verkar från ett Hilbert-utrymme till ett annat när operatören kan delas upp i nästan ortogonala delar. Den ursprungliga versionen av detta lemma (för självanslutande och ömsesidigt pendlande operatorer) bevisades av Mischa Cotlar 1955 och tillät honom att dra slutsatsen att Hilbert-transformen är en kontinuerlig linjär operator i
L
2
{\displaystyle L^{2}}
utan med Fouriertransformen . En mer allmän version bevisades av Elias Stein.
Cotlar–Stein nästan ortogonalitetslemma
Låt
E , F
{\displaystyle E,\,F}
vara två Hilbert-mellanslag . Betrakta en familj av operatorer
T
j
{\displaystyle T_{j}}
,
j ≥ 1
{\displaystyle j\geq 1}
, med varje
T
j
{\displaystyle T_{j}}
en avgränsad linjär operator från
E
{\displaystyle E }
till
F
{\displaystyle F}
.
Beteckna
a
j k
= ‖
T
j
T
k
∗
‖ ,
b
j k
= ‖
T
j
∗
T
k
‖ .
{\displaystyle a_{jk}=\Vert T_{j}T_{k}^{\ast }\Vert ,\qquad b_{jk}=\Vert T_{j}^{\ast }T_{k}\Vert .}
Familjen av operatorer
T
j
: E → F
{\displaystyle T_{j}:\;E\to F} ,
j
≥ 1 , {
\displaystyle j\geq 1,}
är nästan ortogonal om
A =
sup
j
∑
k
a
j k
< ∞ , B =
sup
j
∑
k
b
j k
< ∞ .
{\displaystyle A=\sup _{j}\sum _{k}{\sqrt {a_{jk}}}<\infty ,\qquad B=\sup _{j}\sum _{k}{\sqrt {b_{jk}}}<\infty .}
Cotlar–Stein-lemmat säger att om
T
j
{\displaystyle T_{j}}
är nästan ortogonala, så konvergerar serien
∑
j
T
j
{\displaystyle \sum _{j}T_{j}}
i den starka operatortopologin , och det
‖
∑
j
T
j
‖ ≤
A B
.
{\displaystyle \Vert \sum _{j}T_{j}\Vert \leq {\sqrt {AB}}.}
Bevis
Om R 1 , ..., R n är en finit samling av begränsade operatorer, då
∑
i , j
|
(
Riv
_
,
Rjv
_
)
|
_ _ ≤
(
max
i
∑
j
‖
R
i
∗
R
j
‖
1 2
)
(
max
i
∑
j
‖
R
i
R
j
∗
‖
1 2
)
‖ v‖
2
_
.
{\displaystyle \displaystyle {\sum _{i,j}|(R_{i}v,R_{j}v)|\leq \left(\max _{i}\summa _{j}\|R_{ i}^{*}R_{j}\|^{1 \över 2}\höger)\left(\max _{i}\summa _{j}\|R_{i}R_{j}^{* }\|^{1 \över 2}\right)\|v\|^{2}.}}
Så under lemmas hypoteser,
∑
i , j
|
(
T
i
v ,
T
j
v )
|
≤ A B ‖ v
‖
2
.
{\displaystyle \displaystyle {\sum _{i,j}|(T_{i}v,T_{j}v)|\leq AB\|v\|^{2}.}}
Det följer att
‖
∑
i = 1
n
T
i
v
‖
2
≤ A B ‖ v
‖
2
,
{\displaystyle \displaystyle {\|\sum _{i=1}^{n}T_{i}v\|^{2} \leq AB\|v\|^{2},}}
och det
‖
∑
i = m
n
T
i
v
‖
2
≤
∑
i , j ≥ m
|
(
T
i
v ,
T
j
v )
|
.
{\displaystyle \displaystyle {\|\sum _{i=m}^{n}T_{i}v\|^{2}\leq \sum _{i,j\geq m}|(T_{i} v,T_{j}v)|.}}
Därav delsummorna
s
n
=
∑
i = 1
n
T
i
v
{\displaystyle \displaystyle {s_{n}=\summa _{i=1}^{n}T_{i}v}}
bilda en Cauchy-sekvens .
Summan är därför absolut konvergent med gräns som uppfyller den angivna ojämlikheten.
För att bevisa ojämlikheten ovan
R = ∑
a
i j
R
i
∗
R
j
{\displaystyle \displaystyle {R=\sum a_{ij}R_{i}^{*}R_{j}}}
med | a ij | ≤ 1 vald så att
( Rv , v ) =
|
_ ( Rv , v )
|
_ = ∑
|
(
Riv
_
,
Rjv
_
)
|
_ _ .
{\displaystyle \displaystyle {(Rv,v)=|(Rv,v)|=\summa |(R_{i}v,R_{j}v)|.}}
Sedan
‖ R
‖
2 m
= ‖ (
R
∗
R
)
m
‖ ≤ ∑ ‖
R
i
1
∗
R
i
2
R
i
3
∗
R
i
4
⋯
R
i
2 m
‖ ≤ ∑
(
▗
R
i
1
_
_ _
_
_
_
∗
R
i
2
‖ ‖
R
i
2
R
i
3
∗
‖ ⋯ ‖
R
i
2 m − 1
∗
R
i
2 m
‖ ‖
R
i
2 m
‖
)
1 2
.
{\displaystyle \displaystyle {\|R\|^{2m}=\|(R^{*}R)^{m}\|\leq \sum \|R_{i_{1}}^{*}R_ {i_{2}}R_{i_{3}}^{*}R_{i_{4}}\cdots R_{i_{2m}}\|\leq \sum \left(\|R_{i_{1} }^{*}\|\|R_{i_{1}}^{*}R_{i_{2}}\|\|R_{i_{2}}R_{i_{3}}^{*}\ |\cdots \|R_{i_{2m-1}}^{*}R_{i_{2m}}\|\|R_{i_{2m}}\|\right)^{1 \över 2}.} }
Därav
‖ R
‖
2 m
≤ n ⋅ max ‖
R
i
‖
(
max
i
∑
j
‖
R
i
∗
R
j
‖
1 2
)
2 m
m (
max
i
∑
j
‖
R
i
R
j
∗
‖
)
_
12
_ _ _
_
{\displaystyle \displaystyle {\|R\|^{2m}\leq n\cdot \max \|R_{i}\|\left(\max _{i}\summa _{j}\|R_{i }^{*}R_{j}\|^{1 \över 2}\höger)^{2m}\left(\max _{i}\summa _{j}\|R_{i}R_{j} ^{*}\|^{1 \över 2}\höger)^{2m-1}.}}
Att ta 2 m :e rötter och låta m tendera att ∞,
‖ R ‖ ≤
(
max
i
∑
j
‖
R
i
∗
R
j
‖
1 2
)
(
max
i
∑
j
‖
R
i
R
j
∗
‖
1 2
)
,
{\displaystyle \displaystyle {\|R\|\leq \left (\max _{i}\summa _{j}\|R_{i}^{*}R_{j}\|^{1 \över 2}\höger)\left(\max _{i}\summa _{j}\|R_{i}R_{j}^{*}\|^{1 \över 2}\höger),}}
vilket omedelbart innebär ojämlikheten.
Generalisering
Det finns en generalisering av Cotlar–Stein-lemmat med summor ersatta av integraler. Låt X vara ett lokalt kompakt utrymme och μ ett Borelmått på X . Låt T ( x ) vara en avbildning från X till avgränsade operatorer från E till F som är likformigt avgränsad och kontinuerlig i den starka operatortopologin. Om
A =
sup
x
∫
X
‖ T ( x
)
∗
T ( y )
‖
1 2
d μ ( y ) , B =
sup
x
∫
X
‖ T ( y ) T ( x
)
∗
‖
1 2
d μ ( y ) ,
{\displaystyle \displaystyle {A=\sup _{x}\int _{X}\|T(x)^{*}T(y)\|^{1 \över 2}\,d\mu (y ),\,\,\,B=\sup _{x}\int _{X}\|T(y)T(x)^{*}\|^{1 \över 2}\,d\mu (y),}}
är finita, då är funktionen T ( x ) v integrerbar för varje v i E med
‖
∫
X
T ( x ) v d μ ( x ) ‖ ≤
A B
⋅ ‖ v ‖ .
{\displaystyle \displaystyle {\|\int _{X}T(x)v\,d\mu (x)\|\leq {\sqrt {AB}}\cdot \|v\|.}}
Resultatet kan bevisas genom att ersätta summor med integraler i föregående bevis eller genom att använda Riemanns summor för att approximera integralerna.
Exempel
Här är ett exempel på en ortogonal familj av operatorer. Betrakta de oändliga dimensionella matriserna
T =
[
0
0
1
⋮
0
0
1
⋮
0
0
1
⋮
⋯
⋯
⋯
⋱
]
{\displaystyle T=\left[{\begin{array}{cccc}1&0&0&\vdots \\0&1&0&\vdots \\0&0&1&\vdots \\\vdots cdots &\cdots &\ddots \end{array}}\right]}
och även
T
1
=
[
0
0
1
⋮
0
0
0
⋮
0
0
0
⋮
⋯
⋯
⋯
⋱
]
,
T
2
=
[
0
0
0
⋮
0
0
1
⋮
0
0
0
⋮
⋯
⋯
⋯
⋱
]
,
T
3
=
[
0
0
0
⋮
0
0
0
⋮
0
0
1
_
_
_
⋯
]
_
_ _ _
{\displaystyle \qquad T_{1}=\left[{\begin{array}{cccc}1&0&0&\vdots \\0&0&0&\vdots \\0&0&0&\vdots \\\cdots &\cdots &\cdots &\ddots \end {array}}\right],\qquad T_{2}=\left[{\begin{array}{cccc}0&0&0&\vdots \\0&1&0&\vdots \\0&0&0&\vdots \\\cdots &\cdots &\cdots &\ddots \end{array}}\right],\qquad T_{3}=\left[{\begin{array}{cccc}0&0&0&\vdots \\0&0&0&\vdots \\0&0&1&\vdots \\\cdots & \cdots &\cdots &\ddots \end{array}}\right],\qquad \dots .}
Sedan
‖
T
j
‖ = 1
{\displaystyle \Vert T_{j}\Vert =1}
för varje
j
{\displaystyle j}
, därav serien
∑
j ∈
N
T
j
{\displaystyle \sum _{j\in \ mathbb {N} }T_{j}}
konvergerar inte i den enhetliga operatortopologin .
Men eftersom
‖
T
j
T
k
∗
‖ =
0
{\displaystyle \Vert T_{j}T_{k}^{\ast }\Vert =0}
och
‖
T
j
∗
T
k
‖ =
0
{\displaystyle \Vert T_{ j}^{\ast }T_{k}\Vert =0}
för
j ≠ k
{\displaystyle j\neq k}
, Cotlar–Stein nästan ortogonalitetslemma berättar att
T =
∑
j ∈
N
T
j
{\displaystyle T=\sum _{j\in \mathbb {N} }T_{j}}
konvergerar i den starka operatortopologin och begränsas av 1.
Anteckningar
Cotlar, Mischa (1955), "En kombinatorisk ojämlikhet och dess tillämpning på L 2 mellanslag", Math. Cuyana , 1 :41–55
Hörmander, Lars (1994), Analysis of Partial Differential Operators III: Pseudodifferential Operators (2nd ed.), Springer-Verlag, s. 165–166, ISBN 978-3-540-49937-4
Knapp, Anthony W.; Stein, Elias (1971), "Flätning av operatörer för semisenkla Lie-grupper", Ann. Matematik. 93 : 489-579
Stein, Elias (1993), Harmonic Analysis: Real-variable Methods, Orthogonality and Oscillatory Integrals , Princeton University Press, ISBN 0-691-03216-5
Mellanslag
Satser
Operatörer
Algebras
Öppna problem
Ansökningar
Avancerade ämnen