Strategi för att möta utvecklingsbehov
Utvecklingsbehovsmötesstrategin ( DNMS ) är en psykoterapimetod som utvecklats av Shirley Jean Schmidt. Den är utformad för att behandla vuxna med psykologiska traumasår (som de som orsakats av verbala, fysiska och sexuella övergrepp) och med anknytningssår (som de som orsakats av föräldrarnas avvisande, försummelse och ingrepp). DNMS är en ego-tillståndsterapi som bygger på antagandet att den grad i vilken utvecklingsbehov inte tillgodoses på ett adekvat sätt är i vilken grad en klient kan ha fastnat i barndomen. Denna modell syftar till att identifiera egotillstånd som har fastnat i det förflutna och hjälpa dem att lossna genom att åtgärda dessa ouppfyllda utvecklingsbehov. Bearbetningen börjar med att DNMS-terapeuten vägleder en patient att mobilisera tre interna resursegotillstånd: ett vårdande vuxenjag, ett skyddande vuxenjag och ett andligt kärnjag. Terapeuten vägleder sedan dessa tre resurser för att försiktigt hjälpa sårade barns egotillstånd att lossna från det förflutna genom att möta deras otillfredsställda utvecklingsbehov, hjälpa dem att bearbeta smärtsamma känslor och genom att etablera ett känslomässigt band. Relationen sårade barndelar har med dessa resurser anses vara den primära förändringsagenten.
Alternerande bilateral stimulering (som gjorts populär genom EMDR- terapi) tillämpas på nyckelpunkter i protokollet för att förbättra processen. DNMS fokuserar särskild uppmärksamhet på att läka maladaptiva introjekt (skadade egotillstånd som efterliknar missbrukande, försumliga eller dysfunktionella vårdgivare. Modellen antar att dessa egotillstånd orsakar mest problem för klienterna, så att hjälpa dem att läka kan resultera i en betydande fördel – vilket leder till en minskning av oönskade beteenden, övertygelser och känslor.
Egotillstånd / delar av jaget
Enligt Daniel Siegel kan ett sinnestillstånd fastna när en positiv händelse upplevs upprepade gånger; när en negativ händelse upplevs upprepade gånger; eller när en traumatisk händelse är överväldigande. DNMS antar att invanda sinnestillstånd kan bli delpersonligheter, delar av jaget eller egotillstånd med en synvinkel. Vissa delar bildas genom att reagera på andra, medan andra bildas genom att introjicera andra.
Introjektion är den omedvetna internaliseringen av en annan persons beteenden, idéer, värderingar eller synpunkter. Ett introjekt är en intern representation av en annan person. DNMS antar att ett introjekt kan bildas när spegelneuroner avfyras under signifikant positiva eller negativa relationshändelser. Neuroimaging-studier har visat att vissa neurala kretsar aktiveras hos en person som utför en handling, uttrycker en känsla eller upplever en känsla, och hos en person som observerar den personens handling, känsla eller känsla.
Vittorio Gallese , en av upptäckarna av spegelneuroner, kallar detta delad aktivering . Han tror att delad aktivering av neurala kretsar leder till förkroppsligad simulering . Förkroppslig simulering innebär att interna representationer av kroppstillstånd som är förknippade med de observerades handlingar, känslor och förnimmelser framkallas i observatören, "som om" han eller hon gjorde en liknande handling eller upplevde en liknande känsla eller förnimmelse. Gallese tror att denna process är en grundläggande funktionell mekanism i hjärnan, som engagerar sig automatiskt och omedvetet, inte resultatet av en viljemässig eller medveten kognitiv ansträngning, som inte syftar till att tolka andras avsikter. Detta tyder på att bildandet av introjekt av betydelsefulla personer i våra liv är en biologisk reflex som vi – på gott och ont – inte har någon kontroll över.
Delar av jaget kan interagera med varandra som familjemedlemmar - till exempel i samarbete, antagonistiskt eller båda. De kan ha konkurrerande agendor, vilket kan leda till interna konflikter. DNMS är en egotillståndsterapi . Liksom andra egotillståndsterapier syftar den till att hjälpa individuella sårade egotillstånd att läka och uppmuntra samarbete och integration mellan egotillstånd. (Andra egotillståndsterapier inkluderar psykosyntes , gestaltterapi , transaktionsanalys , intern familjesystemterapi , röstdialog och psykoterapi för inre barn .)
Friska delar av mig själv
Enligt denna hypotes bildas friska delar av jaget som svar på positiva, bekräftande relationer med förebilder som är kärleksfulla och anpassade. De lever i nuet; känna och hantera hela spektrumet av känslor; ha positiva föreställningar om sig själv och världen; engagera sig i lämpliga, önskvärda beteenden; och har en adaptiv synvinkel. Vissa friska delar av jaget kan vara adaptiva introjekt eller interna representationer av omtänksamma, stödjande människor. En DNMS-terapeut kommer att hjälpa en patient att mobilisera friska, interna, Resursego-tillstånd som kan reparera skadade delar av sig själv för att hjälpa dem att läka.
Sårade delar av sig själv
Siegel hävdar att sårade delar av jaget bildas som svar på trauman; och till negativa, sårande relationer med förebilder som är kränkande, försumliga, avvisande och ingripande . De lever i det förflutna; har fastnat i smärtsamma känslor; ha negativa, irrationella föreställningar om sig själv och världen; delta i oönskade eller olämpliga beteenden; och har en missanpassad synvinkel. DNMS-modellen förutsätter två kategorier av sårade egotillstånd – reaktiva delar och maladaptiva introjekt.
Reaktiva delar
Enligt Siegel bildas reaktiva delar av jaget som reaktion på väsentligt sårande upplevelser. Människor är vanligtvis mycket medvetna om problembeteenden, föreställningar eller känslor hos reaktiva delar. Det finns många typer av reaktiva delar. Vissa har råa känslor, som ångest, skräck, ilska, sorg, sorg, förtvivlan, skam och hopplöshet. Vissa har reaktioner på specifika traumatiska upplevelser. Vissa hanterar smärtsamma känslor med smärtundvikande beteenden som att dra sig tillbaka, dricka eller äta för mycket. Vissa hanterar smärtsamma känslor med självbestraffande beteenden som att skära, svälta eller isolera. Vissa gör uppror med riskfyllda eller självdestruktiva beteenden som att dricka, röka eller ägna sig åt oskyddat sex. Vissa försöker hantera sårande människor med strategiska tilltalande beteenden som att följa efter eller överprestera. Vissa försöker förhindra attacker från andra genom att engagera sig i aggressiva beteenden – att sätta upp en fasad av styrka, hot, kontroll eller makt. Och vissa försöker kontrollera andra delar av sig själv med varningar, hot, kommandon eller förmaningar som är avsedda att uppmuntra beteenden som tillfredsställer andra eller avskräcka beteenden som kan uppröra andra.
Felanpassade introjekt
Enligt denna hypotes är maladaptivt introjekt en del av jaget som bildas när spegelneuroner avfyras i närvaro av en betydande förebild som är fysiskt eller känslomässigt sårad (som en missbrukande eller avvisande förälder.) I DNMS-modellen är ett maladaptivt introjekt konceptualiserad som en del av jaget med en inneboende god sann natur som ovilligt bär en mask eller kostym som förmedlar förebildens sårande budskap. Masken är spegelneuronens fördjupade inspelning av en tidigare sårupplevelse.
När masken aktiveras (eller när inspelningen spelas) riktas det sårande meddelandet till reaktiva delar som uppfattar att sårupplevelsen från det förflutna fortfarande sker i nuet. (Relationen mellan maladaptiva introjekt och reaktiva delar i DNMS-modellen liknar förhållandet mellan top dog- och underdog -delar i gestaltmodellen.)
Interventioner
DNMS strävar efter att få maladaptiva introjekt lösa från det förflutna. Detta är avsett att stoppa den interna konflikten som genereras mellan sårade introjektmasker och sårade reaktiva delar.
Bearbetningen börjar med Resursutvecklingsprotokollet. Detta protokoll stärker en klients koppling till tre hälsosamma delar av jaget – ett vårdande vuxenjag, ett skyddande vuxenjag och ett andligt kärnjag. Dessa resurser är baserade på verkliga upplevelser som en patient har haft av att vårda och skydda en älskad, och andliga toppupplevelser – så att patienter förstår att deras resurser är verkliga delar av sig själv, inte bara imaginära hjälpare.
Därefter används en serie steg för att identifiera en grupp viktiga maladaptiva introjekt kopplade till ett gemensamt tema, såsom avslag, missbruk eller intrång. Stegen inkluderar ett frågeformulär för attachment Needs Ladders, ett Conference Room Protocol och ett Switching the Dominance Protocol.
När de väl har identifierats bjuds dessa introjekt in att ansluta till resurserna. En DNMS-terapeut kommer att vägleda resurserna för att möta deras utvecklingsbehov, bearbeta sina smärtsamma känslor och stärka ett känslomässigt band. Enligt DNMS-modellen kommer dessa interaktioner med resursdelar av jaget att hjälpa introjekt att läka. När de läker rapporterar patienter om oönskade beteenden, övertygelser och känslor minskar.
Forskning
Två DNMS fallstudieartiklar har publicerats i peer-reviewade tidskrifter. Den ena är en fallstudie om en patient med dissociativ identitetsstörning. Den andra är åtta fallstudier som representerar tre DNMS-terapeuters arbete. Även om dessa publicerade fallstudier tenderar att stödja påståendet att DNMS är effektivt, uppfyller de inte kriterierna för empirisk forskning. DNMS har ännu inte testats i kontrollerade kliniska prövningar och kan inte kallas en evidensbaserad terapi.