Shidaiqu

Sångaren Zhou Xuan är fortfarande en ikon för Shidaiqu-eran
Bai Guang spelade en framträdande roll i Shidaiqu-musiken
Shanghai på 1930-talet representerade centrum för musikfenomenet Shidaiqu

Shidaiqu ( kinesiska : 時代曲 ; pinyin : shídàiqǔ ; Wade–Giles : shih 2 tai 4 chʻü 3 ; Jyutping : si4 doi6 kuk1 ) är en typ av kinesisk populärmusik som är en blandning av kinesisk filmmusik , amerikansk jazz och Hollywood uppstod i Shanghai, Kina på 1920-talet.

Terminologi

Termen shídàiqǔ betyder bokstavligen "epokens sånger" på mandarin. När det sjungs på kantonesiska kallas det ( 粵語時代曲 , Jyut Jyu Si Doi Kuk). När det sjungs i Amoy Hokkien kallas det ( 廈語時代曲) . Termen shidaiqu tros ha myntats i Hong Kong för att beskriva populär kinesisk musik som först dök upp i Shanghai.

Musikalitet

Shidaiqu är en sorts fusionsmusik som använder sig av jazzmusikinstrument (kastanetter, maracas). Sånger sjöngs i en högljudd barnslig stil. Denna tidiga stil skulle snart ersättas av mer sofistikerade framträdanden från bättre utbildade sångare. Periodens sånger använder ofta ABA- eller ABCA-formen, som var nya för den kinesiska publiken och fortfarande används av moderna kompositörer. Melodierna var enkla och sångerna sjungs fortfarande idag, som " Wishing You Happiness and Prosperity " (恭喜恭喜) framförd av Yao Lee och Yao Min .

Historia

Shidaiqu-musiken är rotad i både traditionell kinesisk folkmusik och introduktionen av västerländsk jazz under de år då Shanghai var under Shanghai International Settlement . På 1920-talet omfamnade den intellektuella eliten i Shanghai och Peking inflödet av västerländsk musik och filmer som kom in genom handel. De första jazzklubbarna i Shanghai riktade sig från början till den västerländska eliten, såg en tillströmning av musiker och fungerade som danslokaler. Med början på 1920-talet kom Shidaiqu in i populärmusikens mainstream. Den kinesiska poplåten "Drizzle" ("毛毛雨") komponerades av Li Jinhui omkring 1927 och sjöngs av hans dotter Li Minghui (黎明暉). Låten exemplifierar den tidiga shidaiqu i dess fusion av jazz och kinesisk folkmusik – låten är i stil med en traditionell pentatonisk folkmelodi, men instrumenteringen liknar den hos en amerikansk jazzorkester.

Inspelningsmetoderna för låtar på 78rpm grammofon shellac-skivor markerade en ny tid i kinesisk musikhistoria. Vanligtvis skulle inspelningen endast göras i en tagning. Därför var ljudtekniker tvungna att vara extremt försiktiga när de gjorde skivor. Steel stylus records (鋼針唱片), som var ett viktigt inspelningsmedium, har nu övergivits på grund av utvecklingen inom digital inspelning.

Shanghai shidaiqu-låtar sjungs på mandarin, betraktas som en symbol för mode och progressiv kultur. En stor del av publiken skulle inte vara flytande i mandarin. Shanghai dominerade den kinesiska filmindustrin på 1930-talet. Song of the Fishermen , en berömd film på 1930-talet, markerade början på sångfilmer eller musikaler (歌舞片). Popsångare som Zhou Xuan , Bai Guang och Gong Qiuxia bland andra deltog också i dessa filmer. [ citat behövs ]

Vanliga

Shidaiqu nådde topppopularitet under 1940-talet. Kända jazzmusiker från både USA och Kina spelade till fullsatta danssalar. Kinesiska sångerskor växte i kändisskap. Dessutom blev nattklubbar som Paramount Dance Hall en mötesplats för affärsmän från västländer och Kina skulle mötas. De västerländska jazzinfluenserna formades främst av den amerikanske jazzmusikern Buck Clayton . Nuförtiden har shidaiqu inspirerat Gary Lucas för hans album The Edge of Heaven och DJs som Ian Widgery och hans Shanghai Lounge Divas- projekt. Å andra sidan, om film var ursprunget till många låtar, använde Wong Kar-wai dem igen för att illustrera sin film " In the Mood for Love" ; Rebecca Pan , en av skådespelerskorna i den här filmen, var också en av dessa berömda shidaiqu-sångerskor. [ citat behövs ]

Politiska konnotationer

Shanghai delades upp i den internationella koncessionen och den franska koncessionen på 1930-talet och början av 1940-talet. På grund av skyddet av främmande nationer (t.ex. Storbritannien och Frankrike) var Shanghai en välmående och en ganska politiskt stabil stad. Vissa shidaiqu-låtar är relaterade till särskilda historiska händelser (t.ex. det andra kinesisk-japanska kriget) . Eufemismen att presentera kärlek, som alltid fanns i gamla kinesiska romaner, hålls i shidaiqu.

Nedgång

Under decennierna som ledde fram till det stora språnget var Shidaiqus rykte utanför sin målgrupp förnedrande. Trots några av låtarna som var avsedda att bygga nation, ansåg regeringen Shidaiqu som " gul musik " och beskrev den som "pornografisk och kommersiell". 1952 förbjöd det kinesiska kommunistpartiet nattklubbar och produktion av popmusik. Under denna tidsperiod sökte man upp instrument i västerländsk stil och förstördes. Kinesiska jazzmusiker rehabiliterades inte förrän decennier senare. Traditionen flyttade sedan till Hong Kong och nådde sin höjdpunkt från 1950-talet till slutet av 1960-talet, då den ersattes av taiwanesisk pop (sjungen på mandarin) och senare Cantopop (kantonesisk populärmusik). Även om det anses vara en prototyp, kan musikentusiaster se det som en tidig version av Mandopop (mandarin populärmusik). [ citat behövs ]

Väckelse

Medan traditionen fortsatte att frodas i Taiwan och Hong Kong, vann Shidaiqu popularitet på Kinas fastland igen under 1980-talet. Shanghai öppnade upp för första gången efter andra världskriget och intresset för vad som brukade vara förbjuden musik toppade. Överlevande musiker bjöds in att spela ännu en gång i hotelllobbyerna och popmusiker började skriva covers av kända låtar som Teresa Tengs cover från 1978 av Li Xianglans The Evening Primrose. På senare år har en grupp som heter Shanghai Restoration Project använder både 1980- och 1940-tals poplåtar för att skapa elektronisk musik. [ citat behövs ]

Representanter

Se även

Anteckningar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Shidaiqu&oldid=1134572673 "