För fler satser som ibland kallas Riesz sats, se
Riesz sats .
M. Riesz förlängning teorem är ett teorem i matematik , bevisat av Marcel Riesz under hans studie av problemet med ögonblick .
Formulering
Låt
E
{\displaystyle E}
vara ett reellt vektorrum ,
F ⊂ E
{\displaystyle F\subset E}
vara ett vektordelrum , och
K ⊂ E
{\displaystyle K\subset E}
vara en konvex kon .
En linjär funktionell
ϕ : F →
R
{\displaystyle \phi :F\to \mathbb {R} }
kallas
K
{\displaystyle K}
- positiv , om den endast tar icke-negativa värden på konen
K
{\displaystyle K }
:
0
ϕ ( x ) ≥
för
x ∈ F ∩ K .
{\displaystyle \phi (x)\geq 0\quad {\text{för}}\quad x\in F\cap K.}
En linjär funktionell
ψ : E →
R
{\displaystyle \psi :E\to \mathbb {R} }
kallas en
K
{\displaystyle K}
-positiv förlängning av
ϕ
{\displaystyle \phi }
, om den är identisk med
ϕ
{\displaystyle \phi }
i domänen för
ϕ
{\displaystyle \phi }
, och returnerar även ett värde på minst 0 för alla punkter i konen
K
{\displaystyle K}
:
0
ψ
|
F
= ϕ
och
ψ ( x ) ≥
för
x ∈ K .
{\displaystyle \psi |_{F}=\phi \quad {\text{and}}\quad \psi (x)\geq 0\quad {\text{för}}\quad x\in K.}
I allmänhet kan en
K
{\displaystyle K}
-positiv linjär funktion på
F
{\displaystyle F}
inte utökas till en
K
{\displaystyle K}
-positiv linjär funktion på
E
{\displaystyle E}
. Redan i två dimensioner får man ett motexempel. Låt
0
0
0
E =
R
2
, K = { ( x , y ) : y > } ∪ { ( x , ) : x > } ,
{\displaystyle E=\mathbb {R} ^{2},\ K=\{( x,y):y>0\}\cup \{(x,0):x>0\},}
och
F
{\displaystyle F}
är
x
{\displaystyle x}
-axeln. Den positiva funktionella
0
ϕ ( x , ) = x
{\displaystyle \phi (x,0)=x}
kan inte utökas till en positiv funktion på
E
{\displaystyle E}
.
Förlängningen existerar dock under det ytterligare antagandet att
E ⊂ K + F ,
{\displaystyle E\subset K+F,}
nämligen för varje
y ∈ E ,
{\displaystyle y\in E,}
finns det en
x ∈ F
{ \displaystyle x\in F}
så att
y − x ∈ K .
{\displaystyle yx\in K.}
Bevis
Beviset liknar beviset för Hahn–Banach-satsen (se även nedan).
Genom transfinit induktion eller Zorns lemma är det tillräckligt att betrakta fallet dim
E
/
F = 1
{\displaystyle E/F=1}
.
Välj valfri
y ∈ E ∖ F
{\displaystyle y\in E\setminus F}
. Uppsättning
a = sup { ϕ ( x ) ∣ x ∈ F , y − x ∈ K } , b = inf { ϕ ( x ) ∣ x ∈ F , x − y ∈ K } .
{\displaystyle a=\sup\{\,\phi (x)\mid x\in F,\ yx\in K\,\},\ b=\inf\{\,\phi (x)\mid x \i F,xy\i K\,\}.}
Vi kommer att bevisa nedan att
− ∞ < a ≤ b
{\displaystyle -\infty <a\leq b}
. För nu, välj vilken
c
{\displaystyle c} som helst
som uppfyller
a ≤ c ≤ b
{\displaystyle a\leq c\leq b}
, och ställ in
ψ ( y ) = c
{\displaystyle \psi (y)=c}
,
ψ
|
F
= ϕ
{\displaystyle \psi |_{F}=\phi }
, och utöka sedan
ψ
{\displaystyle \psi }
till hela
E
{\displaystyle E}
med linjäritet. Vi måste visa att
ψ
{\displaystyle \psi }
är
K
{\displaystyle K}
-positiv. Antag att
z ∈ K
{\displaystyle z\in K}
. Då är antingen
z =
0
{\displaystyle z=0}
, eller
z = p ( x + y )
{\displaystyle z=p(x+y)}
eller
z = p ( x − y )
{\displaystyle z=p(xy )}
för vissa
p >
0
{\displaystyle p>0}
och
x ∈ F
{\displaystyle x\in F}
. Om
z =
0
{\displaystyle z=0}
, då
ψ ( z ) >
0
{\displaystyle \psi (z)>0}
. I det första återstående fallet
x + y = y − ( − x ) ∈ K
{\displaystyle x+y=y-(-x)\in K} ,
och så
ψ ( y ) = c ≥ a ≥ ϕ ( − x ) = ψ ( − x )
{\displaystyle \psi (y)=c\geq a\geq \phi (-x)=\psi (-x)}
per definition. Således
ψ ( z ) = p ψ ( x + y ) = p ( ψ ( x ) + ψ ( y ) ) ≥ 0.
{\displaystyle \psi (z)=p\psi (x+y)=p(\psi (x)+\psi (y))\geq 0.}
I det andra fallet,
x − y ∈ K
{\displaystyle xy\in K}
, och så liknande
ψ ( y ) = c ≤ b ≤ ϕ ( x ) = ψ ( x )
{\displaystyle \psi (y)=c\leq b\leq \phi (x)=\psi (x)}
per definition och så
ψ ( z ) = p ψ ( x − y ) = p ( ψ ( x ) − ψ ( y ) ) ≥ 0.
{\displaystyle \psi (z)=p\psi (xy)=p(\psi (x) )-\psi (y))\geq 0.}
I alla fall är
ψ ( z ) >
0
{\displaystyle \psi (z)>0}
, och så är
ψ
{\displaystyle \psi }
K
{\displaystyle K}
-positiv.
Vi bevisar nu att
− ∞ < a ≤ b
{\displaystyle -\infty <a\leq b}
. Meddelande genom antagande att det finns minst en
x ∈ F
{\displaystyle x\in F}
för vilken
y − x ∈ K
{\displaystyle yx\in K} ,
och så
− ∞ < a
{\displaystyle -\infty <a}
. Det kan dock vara så att det inte finns några
x ∈ F
{\displaystyle x\in F}
för vilka
x − y ∈ K
{\displaystyle xy\in K}
, i vilket fall
b = ∞
{\displaystyle b=\ infty }
och ojämlikheten är trivial (märk i det här fallet att det tredje fallet ovan inte kan hända). Därför kan vi anta att
b < ∞
{\displaystyle b<\infty }
och det finns minst en
x ∈ F
{\displaystyle x\in F}
för vilken
x − y ∈ K
{\displaystyle xy\in K}
. För att bevisa olikheten räcker det att visa att när
x ∈ F
{\displaystyle x\in F}
och
y − x ∈ K
{\displaystyle yx\in K}
, och
x ′
∈ F
{\displaystyle x'\in F }
och
x ′
− y ∈ K
{\displaystyle x'-y\in K}
, sedan
ϕ ( x ) ≤ ϕ (
x ′
)
{\displaystyle \phi (x)\leq \phi (x')}
. Verkligen,
x ′
− x = (
x ′
− y ) + ( y − x ) ∈ K
{\displaystyle x'-x=(x'-y)+(yx)\in K}
eftersom
K
{\displaystyle K}
är en konvex kon, och så
0
≤ ϕ (
x ′
− x ) = ϕ (
x ′
) − ϕ ( x )
{\displaystyle 0\leq \phi (x'-x)=\phi (x')-\phi (x)}
eftersom
ϕ
{\displaystyle \phi }
är
K
{\displaystyle K}
-positiv.
Följd: Kreins förlängningssats
Låt E vara ett reellt linjärt rum och låt K ⊂ E vara en konvex kon . Låt x ∈ E \(− K ) vara sådan att R x + K = E . Då finns det en K -positiv linjär funktionell φ : E → R så att φ ( x ) > 0.
Koppling till Hahn–Banachs sats
Hahn–Banach-satsen kan härledas från M. Riesz förlängningssats.
Låt V vara ett linjärt rum och låt N vara en sublinjär funktion på V . Låt φ vara en funktion på ett delrum U ⊂ V som domineras av N :
ϕ ( x ) ≤ N ( x ) , x ∈ U .
{\displaystyle \phi (x)\leq N(x),\quad x\in U.}
Hahn–Banach-satsen hävdar att φ kan utökas till en linjär funktional på V som domineras av N .
För att härleda detta från M. Riesz förlängningssats, definiera en konvex kon K ⊂ R × V med
K =
{
( a , x ) ∣ N ( x ) ≤ a
}
.
{\displaystyle K=\left\{(a,x)\,\mid \,N(x)\leq a\right\}.}
Definiera en funktionell φ 1 på R × U by
ϕ
1
( a , x ) = a − ϕ ( x ) .
{\displaystyle \phi _{1}(a,x)=a-\phi (x).}
Man kan se att φ 1 är K -positiv, och att K + ( R × U ) = R × V . Därför φ 1 utökas till en K -positiv funktionell ψ 1 på R × V . Sedan
0
ψ ( x ) = −
ψ
1
( , x )
{\displaystyle \psi (x)=-\psi _{1}(0,x)}
är den önskade förlängningen av φ . Faktum är att om ψ ( x ) > N ( x ), har vi: ( N ( x ), x ) ∈ K , medan
0
ψ
1
( N ( x ) , x ) = N ( x ) − ψ ( x ) < ,
{\displaystyle \psi _{1}(N(x),x)=N(x)-\psi (x) <0,}
leder till en motsägelse.
Anteckningar
Castillo, Reńe E. (2005), "A note on Krein's theorem" (PDF) , Lecturas Matematicas , 26 , arkiverad från originalet (PDF) 2014-02-01 , hämtad 2014-01-18
Riesz, M. (1923), "Sur le problème des moments. III.", Arkiv för Matematik, Astronomi och Fysik (på franska), 17 (16), JFM 49.0195.01
Akhiezer, NI (1965), Det klassiska ögonblicksproblemet och några relaterade frågor i analys , New York: Hafner Publishing Co., MR 0184042
Mellanslag
Satser
Operatörer
Algebras
Öppna problem
Ansökningar
Avancerade ämnen