Fijis konstitution 1997: Kapitel 5

Kapitel 5: Social rättvisa. Kapitel 5 i Fijis konstitution har titeln Social rättvisa. Det är ett av de kortaste kapitlen i konstitutionen, som bara omfattar en sektion - sektion 44.

Avsnitt 44, den enda delen av kapitel 5, ålägger parlamentet ansvaret att sörja för "effektiv lika tillgång" till utbildning, mark och bostäder och deltagande i handel och offentliga tjänster, för grupper som anses vara missgynnade. Trots att Fiji i övrigt implicit bekräftar Fijis väsentligen kapitalistiska natur, erkänner konstitutionen att det finns vissa delar av befolkningen som inte har delat rättvist i Fijis ekonomiska, sociala och politiska utveckling, och att staten har ett ansvar att skapa en miljö av jämlikhet . möjlighet . Till skillnad från socialistiska konstitutioner eftersträvar inte Fijis konstitution lika resultat , men lika möjligheter förutsätts som en grundläggande mänsklig rättighet.

Etniska fijianer och indofijianer är båda avsedda att dra nytta av denna bestämmelse. Den mångrasliga huvudstaden Suva har utmärkta utbildningstjänster, men mer landsbygdsområden, som mestadels befolkas av etniska fijianer , är ofta dåligt betjänade. Indo-fijianer dominerar i handel och yrken, medan den offentliga tjänsten och de väpnade styrkorna är överväldigande etniska fijianska . Denna konstitutionella bestämmelse är avsedd att åtgärda orsakerna till dessa obalanser genom att tillåta lämplig lagstiftning. Det finns dock en varning: "Ett program som upprättats enligt detta avsnitt får inte, direkt eller indirekt, beröva någon person som inte är berättigad till dess förmåner: (a) någon befattning eller tjänstgöringstid i statens tjänst: (b) någon plats i en utbildnings- eller träningsinstitution; (c) ett stipendium eller annat ekonomiskt stöd; eller (d) en rätt att bedriva vilken verksamhet eller yrke som helst eller att åtnjuta någon annan möjlighet, bekvämlighet eller tjänst som den personen redan har blivit till, och annars skulle finnas kvar, berättigad." Med andra ord får ge av särskild hjälp till missgynnade grupper inte diskriminera en medlem i en annan grupp.

Ett program för positiv särbehandling får fastställas för högst tio år. Det ska ses över årligen för att bedöma om dess mål uppfylls eller inte, och i så fall om programmet fortfarande behövs. Vid utgången i slutet av tio år (eller tidigare, om den var avsedd att löpa för en kortare period), kan den förnyas genom lämplig lagstiftning om behovet av det fortfarande anses finnas.

Kapitel 5 erkänner att inte alla fall av proportionell underrepresentation nödvändigtvis är resultatet av missgynnande. I vissa fall kan vissa gruppers preferenser vara en faktor; religiösa eller kulturella invändningar mot vissa arbetsformer kan i vissa fall förklara underrepresentationen av ett visst samfund i en viss kategori av anställning. Vid utformningen av lagstiftning om positiv särbehandling ska sådana faktorer beaktas.