En kvinna utan betydelse

white woman in Victorian day clothes standing by man in a suit clutching his face
Akt IV: Mrs Arbuthnot slår Lord Illingworth

A Woman of No Importance av Oscar Wilde är "en ny och originell pjäs av det moderna livet", i fyra akter, först given den 19 april 1893 på Haymarket Theatre , London. Liksom Wildes andra samhälle spelar, satiriserar det det engelska överklasssamhället. Den har återupplivats från tid till annan sedan hans död 1900, men har allmänt ansetts vara den minst framgångsrika av hans fyra salongspjäser .

Bakgrund och första produktion

Wildes första salongspel i West End , Lady Windermere's Fan , sprang på St James's Theatre för 197 föreställningar 1892. Han flyttade en kort stund bort från genren för att skriva sin bibliska tragedi Salome , varefter han accepterade en förfrågan från skådespelaren Herbert . Beerbohm Tree för en ny pjäs för Trees sällskap på Haymarket Theatre . Wilde arbetade på det medan han bodde i Norfolk på sommaren, och senare i en hyrd lägenhet i St James's , hindrad av ständiga avbrott av Lord Alfred Douglas .

Tree accepterade den färdiga pjäsen i oktober 1892. Den ledande kvinnliga rollen, Mrs Arbuthnot, var avsedd för Madge Kendal , men av avtalsmässiga skäl drog hon sig tillbaka och ersattes av Mrs Bernard Beere . Pjäsen framfördes första gången den 19 april 1893 på Haymarket Theatre, London, för en publik som inkluderade Arthur Balfour och Joseph Chamberlain ; prinsen av Wales deltog den andra natten. Verket spelades i 113 föreställningar och avslutades den 16 augusti.

Original rollbesättning

Program för första körningen, 1893
Källa: The London Stage .

Komplott

Pjäsen utspelar sig i "nutiden" (dvs. 1893).

Akt I

Terrassen på Hunstanton Chase
dandyish middle-aged white man, with dapper moustache in elegant summer suit
Herbert Beerbohm Tree som Lord Illingworth, väckelse 1907

Pjäsen inleds med en fest på en terrass i Lady Hunstantons gods. Överklassgästerna tillbringar större delen av akt I med att utbyta socialt skvaller och småprata. Lady Caroline Pontefract hyllar en amerikansk besökare, Hester Worsley, och fortsätter med att ge sin egen åsikt om alla i rummet (och hennes omgivande liv). Lady Caroline fördömer också Hesters entusiasm för Gerald Arbuthnot tills Gerald själv går in för att proklamera att Lord Illingworth, en mäktig, flirtig manlig politisk figur, tänker ta honom under sina vingar som sekreterare. Detta är goda nyheter för Gerald, eftersom att vara Lord Illingworths sekreterare skulle vara den unge mannens första steg till ett liv med ekonomisk/politisk framgång. Gästerna diskuterar sedan ryktena kring Lord Illingworths mål om att bli en utländsk ambassadör, medan Lady Hunstanton skickar ett brev genom sin skötare till Geralds mamma och bjuder in henne till festen.

Gerald erbjuder sig att ta med Hester på en promenad och lämnar de återstående gästerna att skvallra vidare om deras sociala liv. Lady Hunstanton och Lady Stutfield kommenterar den ännu osedda Lord Illingworths amoraliska egenskaper gentemot kvinnor när mannen själv går in på terrassen. Han avböjer deras tack för hans anställning av Gerald Arbuthnot och säger att han anlitat honom av personligt intresse. Lord Illingworth förblir nära Mrs Allonby under hela utbytet tills de två åker till konservatoriet tillsammans, efter en diskussion om Hesters bakgrund och rika far. En lagfarare kommer in med ett brev från Mrs Arbuthnot som säger att hon kommer till festen efter middagen. När Illingworth och Mrs Allonby kommer tillbaka har de återstående gästerna redan flyttat för att dricka te i ett annat rum. De två karaktärerna har en kvick konversation som involverar äktenskap och kvinnor och män tills Gerald och Hester kommer in i rummet. De har några korta småprat och Lord Illingworth och Mrs Allonby är återigen lämnade ensamma. Deras diskussion vänder sig mot Hester när Mrs Allonby förkastar den unga amerikanen för hennes slentrianmässiga prat om att vara arton och puritan. Lord Illingworth uttrycker att han snarare beundrar Hesters skönhet och faktiskt använder konversationen för att hävda sina flirter mot Mrs Allonby, och hävdar att han aldrig har träffat en kvinna så puritansk som Hester att hon orubbligt skulle motstå alla framsteg. Mrs Allonby hävdar att Hester är uppriktig i sin önskan att bli lämnad ensam, men Illingworth tolkar hennes kommentarer som en lekfull utmaning. Lord Illingworth lägger märke till att fru Arbuthnots brev ligger på ett bord och påpekar att handstilen på kuvertet verkar bekant. När fru Allonby frågar vem handstilen påminner honom om nämner han slarvigt "en kvinna utan betydelse".

Akt II

Salongen i Hunstanton
Elderly white man, clean shaven, in clergyman's clothing, standing, in conversation with an elderly white woman in elaborate evening dress, seated
Akt II: Dr Daubeny och Lady Hunstanton

Geralds mamma kommer till slutet av ett gräl mellan Hester och överklasskvinnorna. Lord Illingworth kommer in strax efter, och Gerald använder tillfället för att presentera honom för Mrs Arbuthnot. De tre delar ett obekvämt utbyte, eftersom fru Arbuthnot (till Geralds bestörtning) bara delvis kan uttrycka sitt ogillande av Illingworths erbjudande. Lord Illingworth ursäktar sig själv, och Lady Hunstanton kallar in alla i sitt musikrum strax efter. Illingworth ber dock att få stanna kvar för att prata med fru Arbuthnot.

Vad som följer är avslöjandet att Gerald är det oäkta barnet till Mrs Arbuthnot och Lord Illingworth, en gång känd som George Harford. För år sedan födde fru Arbuthnot och George Harford ett barn, men Harford vägrade att gifta sig med Arbuthnot. Harford hade erbjudit sig att ge ekonomisk trygghet genom sin mor, men enligt Mrs Arbuthnot var det hans vägran att gifta sig som tvingade henne att lämna honom och leva ett mödosamt liv som en skandalös ensamstående mamma. Mrs Arbuthnot behåller en stark bitterhet mot Illingworth, men ber honom också att lämna sin son ifred, och uttrycker att efter tjugo år som mamma, är Gerald allt hon har. Hon vägrar att låta Gerald stanna hos sin far, men Illingworth ifrågasätter hur hon ska tvinga Gerald att göra vad hon vill. Han säger till Mrs Arbuthnot att Gerald borde kunna välja sin egen framtid. Gerald kommer sedan in, och Lord Illingworth försäkrar honom och hans mor att Gerald har de högsta egenskaperna som mannen hade hoppats på hos en sekreterare. Illingworth kräver någon annan anledning för fru Arbuthnot att protestera mot Geralds möjlighet. Fru Arbuthnot är ovillig att avslöja sin sons sanna arv och säger att hon inte har någon annan anledning.

Akt III

Hallen på Hunstanton Chase
two men in evening clothes standing and between them a woman in evening clothes sinking to the ground
Akt III: "Han är din egen far!"

Akt III inleds med att Gerald och Lord Illingworth pratar om Mrs Arbuthnot. Gerald talar om sin beundran och skyddande attityd mot sin mamma, uttrycker att hon är en fantastisk kvinna och undrar varför hon aldrig har berättat för honom om sin far. Lord Illingworth håller med om att hans mamma är en fantastisk kvinna, men han förklarar vidare att stora kvinnor har vissa begränsningar som hämmar unga mäns önskningar. För att leda samtalet till ett cyniskt samtal om samhället och äktenskapet säger Lord Illingworth att han aldrig har varit gift och att Gerald kommer att få ett nytt liv under sina vingar. Snart kommer de andra gästerna in, och Lord Illingworth underhåller dem med sina uppiggande åsikter om en mängd olika ämnen, som komedi och tragedi, vildar och världssamhället. Allt Lord Illingworth har att säga motsätter sig normen och upphetsar hans företag, vilket ger Mrs Arbuthnot utrymme att säga att hon skulle vara ledsen över att ha hans åsikter. Under en diskussion om syndiga kvinnor motsätter hon sig även Lady Hunstantons senare åsikt genom att säga att det är oförlåtligt att förstöra en kvinnas liv. När Lady Hunstantons sällskap slutligen bryter upp, lämnar Lord Illingworth och Mrs Allonby för att titta på månen. Gerald försöker följa efter, men hans mamma protesterar och ber honom ta henne hem. Gerald säger att han först måste säga hejdå till Lord Illingworth och avslöjar också att han kommer att åka till Indien med honom i slutet av månaden.

Mrs Arbuthnot lämnas sedan ensam med Hester, och de återupptar det tidigare samtalet om kvinnor. Mrs Arbuthnot är äcklad av Hesters uppfattning att föräldrarnas synder lider av deras barn. Hester inser att Mrs Arbuthnot väntar på att hennes son ska komma tillbaka, och bestämmer sig för att hämta Gerald. Men Gerald kommer snart tillbaka ensam, och han blir frustrerad över sin mammas fortsatta ogillande för vad han ser som en möjlighet att förtjäna sin mammas respekt och kärleken till Hester. Hon minns Hesters åsikter och bestämmer sig för att berätta sanningen för sin son om hans ursprung och hennes tidigare liv med Lord Illingworth, men hon gör det i tredje person och är säker på att beskriva den förtvivlan som svikna kvinnor möter. Gerald förblir dock oberörd, så Mrs Arbuthnot drar tillbaka sina invändningar. Hester går sedan in i rummet i ångest och kastar sig i Geralds famn och utropar att Lord Illingworth har "hemskt förolämpat" henne. Han har tydligen försökt kyssa henne. Gerald attackerar nästan Illingworth i raseri när hans mamma stoppar honom på det enda sättet hon vet hur: genom att tala om för honom att Lord Illingworth är hans far. Med denna uppenbarelse tar Gerald med sig sin mamma hem, och Hester går själv.

Aktiv

Vardagsrum i Mrs Arbuthnots hus i Wrockley
1893 press caricature of woman in Victorian dress slapping a man's face
Mrs Arbuthnot slår Lord Illingworth

Akt IV inleds med att Gerald skriver ett brev i sin mors vardagsrum, vars innehåll kommer att be hans far att gifta sig med fru Arbuthnot. Lady Hunstanton och Mrs Allonby visas i, med avsikt att besöka Mrs Arbuthnot. De två kommenterar hennes uppenbara goda smak och går snart när hembiträdet berättar att Mrs Arbuthnot har huvudvärk och inte kommer att kunna träffa någon. Gerald säger att han har gett upp att vara sin fars sekreterare, och han har skickat bud efter Lord Illingworth att komma till sin mors gods klockan 4 för att be om hennes hand i äktenskap. När Mrs Arbuthnot kommer in berättar Gerald för henne allt han har gjort och att han inte kommer att vara sin fars sekreterare. Mrs Arbuthnot utropar att hans far inte får komma in i hennes hus, och de två bråkar om att hon ska gifta sig med Geralds far. Gerald hävdar att äktenskapet är hennes plikt, medan Mrs Arbuthnot behåller sin integritet och säger att hon inte kommer att håna äktenskapet genom att gifta sig med en man som hon föraktar. Hon berättar också om hur hon ägnade sig åt vanhedern att vara ensamstående mamma och har gett sitt liv för att ta hand om sin son. Hester hör detta samtal och springer till Mrs Arbuthnot. Hester säger att hon har insett att Guds lag är kärlek och erbjuder sig att använda hennes rikedom för att ta hand om mannen hon älskar och mamman hon aldrig haft. Efter att ha sett till att Mrs Arbuthnot måste bo hos dem, lämnar Gerald och Hester för att sitta i trädgården.

Pigan meddelar ankomsten av Lord Illingworth, som tvingar sig förbi dörröppningen och in i huset. Han närmar sig Mrs Arbuthnot och berättar för henne att han har bestämt sig för att tillhandahålla ekonomisk säkerhet och en del egendom åt Gerald. Mrs Arbuthnot visar honom bara Gerald och Hester i trädgården och säger till Lord Illingworth att hon inte längre behöver hjälp från någon annan än sin son och hans älskare. Illingworth ser sedan Geralds oförseglade brev och läser det. Lord Illingworth hävdar att även om det skulle innebära att ge upp sin dröm som utländsk ambassadör, är han villig att gifta sig med Mrs Arbuthnot för att vara med sin son. Mrs Arbuthnot vägrar att gifta sig med honom och säger till Lord Illingworth att hon hatar honom, och tillägger att hennes hat mot Illingworth och kärlek till Gerald skärper varandra. Hon försäkrar också Lord Illingworth att det var Hester som fick Gerald att förakta honom. Lord Illingworth erkänner sedan sitt nederlag med den kalla föreställningen att Mrs Arbuthnot bara var hans leksak för en affär och kallade henne sin älskarinna. Mrs Arbuthnot slår honom sedan med sin egen handske innan han kan kalla Gerald för sin jävel.

Lord Illingworth, omtumlad och förolämpad, samlar sig och går därifrån efter en sista blick på sin son. Mrs Arbuthnot faller snyftande ner i soffan. När Gerald och Hester kommer in, ropar hon efter Gerald, kallar honom sin pojke, och frågar sedan Hester om hon vill ha henne som mamma. Hester försäkrar henne att hon skulle göra det. Gerald ser sin fars handske på golvet, och när han frågar vem som har besökt svarar Mrs Arbuthnot: "En man utan betydelse."

Produktionshistorik

young white couple in Edwardian dress; they are clasping hands lovingly
Viola Tree (Hester Worsley) och Charles Quartermaine (Gerald Arbuthnot), återupplivning 1907 på His Majesty's

En produktion turnerade i de brittiska provinserna under senare delen av 1893, med en rollbesättning ledd av Lewis Waller som Lord Illingworth. Efter det första Londonloppet sågs pjäsen nästa gång i West End när Tree satte upp en nypremiär på His Majesty's Theatre . Produktionen spelade i 45 föreställningar från den 22 maj 1907; Tree spelade igen Illingworth, Marion Terry spelade Mrs Arbuthnot, och skådespelarna inkluderade Kate Cutler , Viola Tree , Charles Quartermaine och Ellis Jeffreys . The Liverpool Playhouse company presenterade pjäsen under en London-säsong 1915. En nypremiär på Savoy Theatre 1953 var, enligt kritikern JC Trewin , fördärvad av nedskärningar och oäkta tillägg till Wildes text; Clive Brook var Illingworth och i rollerna fanns Athene Seyler , Jean Cadell , Isabel Jeans och William Mervyn . Det var väckelser på Vaudeville Theatre , London (1967), Chichester Festival (1978), Abbey Theatre , Dublin (1996), Barbican , London (1991) och Haymarket (2003). En nypremiär i Vaudeville 2017, med Dominic Rowan och Eve Best i huvudrollerna , pågick från oktober till december.

Internet Broadway Database registrerar två New York-produktioner av A Woman of No Importance . Maurice Barrymore och Rose Coghlan spelade Illingworth och Mrs Arbuthnot i en produktion 1893–94, och Holbrook Blinn och Margaret Anglin spelade i rollerna 1916. Robert Brough och hans sällskap presenterade den första australiska produktionen 1897. Les Archives du spectacle record no performance av pjäsen i Frankrike, i motsats till Wildes andra tre salongspjäser, som alla har satts upp i översättning vid olika tillfällen.

kritisk mottagning

Pjäsen mottogs väl av allmänheten, pågick från april till augusti 1893 – ansett som en bra upplaga för sin tid – men fick blandade recensioner. Recensenten i Teatern tyckte att det var "Inte en pjäs, utan en stodge av Wilde, syrad av en nypa mänsklig natur", förlöst endast av suveränt skådespeleri som "utför ett mirakel och ger en kompensation som nästan är tillräcklig för pjäsens besvikelser ". The Era sa: "Om Lady Windermeres fan visade oss Mr Oscar Wilde som dramatiker när han är som bäst, visar A Woman of No Importance alla laster i hans metod med irriterande klarhet". The Pall Mall Gazette klagade över "mycket brist på originalitet i materien, och vissa vill ha originalitet i sättet", men tyckte att det var "en pjäs med många starka situationer, med mycket - ja med för mycket - underhållande dialog". The Times kommenterade:

Även om det är överviktigt med dialog, enligt de vedertagna formlerna, är pjäsen fräsch i idé och utförande och är dessutom skriven med en litterär polering som är alltför ovanlig på den engelska scenen. … Skickligt skrivet som det är, skulle pjäsen vinna genom komprimering både i sina flippiga och allvarliga passager.

WB Yeats granskade pjäsen 1934 och citerade Walter Paters kommentar att Wilde "skrev som en utmärkt talare"; Yeats höll med och tyckte att den verbala kvickheten var förtjusande, men dramat faller tillbaka på populära scenkonventioner. När han recenserade en produktion från 1953 JC Trewin , "Denna väckelse bevisade ännu en gång att Wilde skrev en ihållande pjäs och bara en: The Importance of Being Earnest. Ingenting annat, jag fruktar, spelar roll". Wildes biograf Richard Ellmann har beskrivit A Woman of No Importance som den "svagaste av pjäserna Wilde skrev på nittiotalet". Efter en nypremiär 1991 The Times pjäsen "en lika obehaglig melodrama som någonsin framstående dramatiker skrivit". 1997 kommenterade Wildes biograf Peter Raby:

Det finns något tjekhoviskt i denna studie av England, som avslöjar de engelska härskande klassernas omoral och hyckleri och den oerhörda självtillfredsställelsen, och som ändå försöker visa glimtar av charmen och elegansen, lockelsen hos ett sätt att liv som inte har någon framtid. Pjäsen har en höstlig känsla, med sina ledmotiv av shetlandsjalar och ljuddämpare; och den enda vita handsken av den åldrande aristokratiska dandyn ger en passande slutbild.

Anpassningar

Pjäsen har biobearbetats i minst fyra versioner: brittisk (1921) , tysk (1936) , fransk (1937) och argentinsk (1945) . BBC har sänt sex anpassningar av pjäsen: en för TV (1948) och fem för radio (1924, 1949, 1955, 1960 och 1992) . En TV-anpassning från 1960 som sändes av Independent Television med Griffith Jones och Gwen Watford i huvudrollerna som Illingworth och Mrs Arbuthnot.

Anteckningar, referenser och källor

Anteckningar

Referenser

Källor

  •   Ellmann, Richard (1988). Oscar Wilde . London: Hamish Hamilton. ISBN 978-0-24-112392-8 .
  •   Parker, John, red. (1939). Vem är vem på teatern (nionde upplagan). London: Sir Isaac Pitman and Sons. OCLC 1036973910 .
  •   Raby, Peter (1997). "Wildes komedier av samhället". I Raby, Peter (red.). The Cambridge Companion till Oscar Wilde . London: Cambridge University Press. ISBN 978-0-52-147987-5 .
  •   Wearing, JP (1976). The London Stage, 1890–1899: En kalender med pjäser och spelare . Metuchen: Scarecrow Press. ISBN 978-0-81-080910-9 .
  •   Wearing, JP (1981). The London Stage, 1900–1909: En kalender med pjäser och spelare . Metuchen: Scarecrow Press. OCLC 1245534136 .
  •    Wilde, Oscar (1964). Rupert Hart-Davis (red.). De Profundis . New York: Avon Books. ISBN 9780380007011 . OCLC 1029021460 .
  •   Wilde, Oscar (1966). Spelar . London: Penguin. OCLC 16004478 .

externa länkar