15,5 cm bandkanon 1


15,5 cm bandkanon 1 Bofors VK 155 L/50
Bandkanon 1 (cropped).jpg
Bkan 1C på militärhistoriska museet i Boden.
Typ Självgående artilleri
Härstamning Sverige
Servicehistorik
I tjänst 1967–2003
Produktionshistorik
Designer Bofors
Nej byggd 26
Varianter 1A, IC
Specifikationer
Massa


52 ton (114 639 lbs) (bkan 1A) 53 ton (116 843 lbs) (bkan 1C)
Längd
6,55 m (21 fot 6 tum) 11 m (36 fot 1 tum) inklusive pistol
Bredd 3,37 m (11 fot 1 tum)
Höjd
3,55 m (11 fot 8 tum) 3,85 m (12 fot 8 tum) inklusive AAMG
Besättning 5

Rustning Högst 20 mm (0,78 tum).

Huvudbeväpning _
155 mm kanon m/60

Sekundär beväpning
7,62 mm ksp 58
Motor Diesel:
  • Rolls-Royce K60; 240 hk (180 kW) (bkan 1A)
  • Detroit 6V-53T; 290 hk (220 kW) (bkan 1C)

Gasturbin:

  • Boeing 502-10MA; 300 hk (220 kW) (båda)
Effekt/vikt
10,38 hk/ton (bkan 1A) 11,13 hk/ton (bkan 1C)
Suspension hydro-pneumatisk

Driftsområde _
230 km (143 mi)
Maxhastighet 28 km/h (17 mph)

15,5 cm bandkanon 1 ( 15,5 cm bkan 1 , uttalas "b-kan"), vilket betyder "15,5 cm (6,1 tum) bandkanon 1", var ett svenskt självgående artillerifordon i bruk med svenska armén från 1967 till 2003, utvecklad av Aktiebolaget Bofors . Dess produktnamn var Bofors Vagnkanon 155 mm L/50 ( VK 155 L/50 ), vilket betyder ungefär "Råd fordonspistol 155 mm L/50" ( bokstavlig översättning : "Wagon Cannon 155 mm L/50"). Bkan 1 var ett av världens tyngsta och mest kraftfulla (i termer av brandvolym ) självgående artillerifordon som användes under dess tjänst.

Den hade en 155 mm autokanon med en exceptionellt hög eldhastighet , som kunde avfyra 15 granater på 45 sekunder med en förspänd runda och fullt magasin med två rader om sju skott i ett klipp. Magasinet kunde sedan laddas om med en inbyggd hiss på cirka 2 minuter.

Varje skal hade en vikt på 47 kg och en taktisk räckvidd på 28 km.

Dess chassi var baserat på en förlängd Stridsvagn 103 med ett extra väghjul. Den första varianten, Bkan 1A, använde samma motor som de första Strv 103:orna och var alltså något underdriven eftersom den motorn var konstruerad för att driva en 30-tons tank, medan Bkan 1 vägde över 50 ton. Trots detta var dess rörlighet mer än tillräcklig för sin roll som artilleripjäs.

Använda sig av

Planen var att producera cirka 70 fordon, men på grund av nedskärningar i försvarsbudgeten tillverkades endast 26 bandkanon 1:or. De användes som divisionsartilleri i Norrland , användes av Bodens artilleriregemente och senare Norrbottens regemente . De var organiserade i två bataljoner om 12 fordon vardera fram till slutet av 1980-talet och efter det tre bataljoner om 8 fordon vardera tills bandkanon 1 lades ner 2003.

Historia

Utvecklingen av det som skulle bli bkan 1 startade i slutet av 1940-talet, men det var inte förrän på 1950-talet när utvecklingen tog fart på riktigt. När KRV-stridsvagnsprojektet avbröts beslutades att ett av prototypchassierna (utvecklade av AB Landsverk ) skulle återanvändas som prototyp för den nya självgående pistolen under beteckningen Artillerikanonvagn 151 ( Akv 151 ), översatt till "Artilleri". kanonvagn 151", siffran 151 betyder 1:a fordon med en pistol i kategorin 15 cm kaliber. Chassit var omvänt så baksidan blev den nya fronten och ett oscillerande kanontorn konstruerat av AB Bofors monterades bak (före fram). Eftersom konceptet verkade lovande designades den självgående pistolen om av Landsverk under överinseende av Kungliga Arméns Materielverk för att använda samma drivlina som S-stridsvagnen för att få fart på produktionen. Bandkanon 1 dök upp i två versioner; den ursprungliga versionen var Bandkanon 1 (senare benämnd Bandkanon 1A ). Efter modifiering av fordonet under 1980-talet fick den nya versionen namnet Bandkanon 1C . Den största skillnaden var introduktionen av en drivlina mer lik den som introducerades på den nya "C"-versionen av Stridsvagn 103 ; andra modifieringar var borttagandet av den inbyggda ammunitionskranen för att spara vikt och införandet av POS 2-systemet för navigering, positionering och styrning.

Atomkanon

Ihållande rykten om att Bandkanon 1 var avsedd att avfyra kärnvapengranater kan lätt avfärdas. USA hade redan 1959–1960 klargjort att export av W48-skalet, de enda 155 mm med en kärnstridsspets som tillverkades, inte var aktuellt. Det svenska kärnvapenprogrammet kom snabbt fram till att mängden tillgängligt plutonium var den begränsande faktorn, och mindre lågavkastande ammunition användes lika mycket som de större flygbomberna som var prioritet för programmet. Arméövningarna på hög nivå som gjordes på 1960-talet innehöll inga planer för eget bruk av taktiska kärnvapen. Slutligen skulle den exceptionellt höga eldhastigheten från Bkan 1, om den inte är direkt skadlig, tjäna föga eller inget syfte när den är utrustad med atomvapen. Denna egenskap stämmer å andra sidan väl med påståendet att Bkan 1 skulle stänga av attackvägarna i norra Sverige nära den finska gränsen med hjälp av kemiska vapen.

Fotnoter

  1. ^ 15,5 cm bandkanon 1, Beskrivning del 1, Inledning (på svenska). Sverige: Försvarets materielverk . 1980.
  2. ^ "Schwere Rohrwaffen". Jahrbuch der Wehrtechnik (på tyska) (8): 105, 107, 109. 1974.
  3. ^ a b Williams, Anthony G. "BOFORS AUTOMATISK KANON" . Arkiverad från originalet den 28 december 2012 . Hämtad 22 augusti 2016 .
  4. ^ "Ointresse Bandkanon 1" . Arkiverad från originalet den 21 mars 2022 . Hämtad 11 januari 2023 .
  5. ^ Agrell, Wilhelm (2002). Svenska förintelsevapen: utvecklingen av kemiska och nukleära stridsmedel 1928-1970. Lund: Historiska media. sid. 290-294. Libris 8415678. ISBN 91-89442-49-0
  6. ^ Zetterberg, Kent, red (2001). Totalförsvar och atomvapen: tre studier kring uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret och kärnvapendimensionen 1950-1970. Försvarshögskolans acta. B, 1402-7593; 21. Stockholm: Försvarshögsk. sid. 135. Libris 8415863. ISBN 91-87136-88-0
  7. ^ Andersson, Lennart (2010). ÖB:s klubba: flygvapnets attackeskader under kalla kriget. Publikation / Försvaret och det kalla kriget (FOKK), 1652-5388 ; 24. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt bibliotek. sid. 73. Libris 11958220. ISBN 978-91-85789-74-0

Källor