¡Aj Carmela!

"Ay Carmela" omdirigerar här. För låten, se ¡Ay Carmela! (låt) . För pjäsen, se ¡Ay Carmela! (spela) .
¡Aj Carmela!
Ay Carmela, film poster.jpg
Biopremiäraffisch
Regisserad av Carlos Saura
Skriven av Rafael Azcona , José Sanchís Sinisterra (pjäs), Carlos Saura
Medverkande Carmen Maura , Andrés Pajares , Gabino Diego
Filmkonst José Luis Alcaine
Redigerad av Pablo González del Amo
Musik av Alejandro Massó
Levererad av Prestige filmer
Utgivningsdatum
  • 1990 ( 1990 )
Körtid
 102 minuter
Land Spanien
Språk spanska

¡Aj Carmela! är en spansk komedi-dramafilm från 1990 i regi av Carlos Saura och baserad på den självbetitlade pjäsen av José Sanchís Sinisterra . Filmen spelar Carmen Maura , Andrés Pajares och Gabino Diego som en trio av resande spelare som uppträder för republiken , som oavsiktligt befinner sig på den nationalistiska sidan under de sista månaderna av det spanska inbördeskriget . Filmen valdes ut som det spanska bidraget för bästa utländska film vid den 63:e Oscarsgalan , men accepterades inte som nominerad.

Komplott

Carmela, Paulino och Gustavete - som är stum till följd av en explosion - är en trio av resande vaudeville- artister. Mitt i det spanska inbördeskrigets kaos befinner de sig i staden Montejo och underhåller republikanska trupper med sin varieté. De är överlevande som motiveras, inte precis av patriotism, utan av en önskan om självbevarelsedrift. Deras show består av fyra akter. Det börjar med att Carmela sjunger och dansar en traditionell sång. Publiken är entusiastisk under hennes framträdande, men stämningen förändras totalt när ljudet av närmar sig nationalistiska plan hörs.

När planen flyger över huvudet läser Paulino en dikt av Antonio Machado som introducerar en ton av patriotisk glöd i enlighet med republikansk känsla 1938. Momentets allvar följs av en komisk rutin där Paulino vrider sig själv till en mängd löjliga ställningar. i ett försök att bryta vinden. Den fjärde och sista akten är en "tableau vivant" där Carmela representerar rättvisa medan Paulino viftar med den republikanska flaggan och de sjunger en sång om frihet.

De faror och förluster som de möter på den republikanska sidan uppmuntrar trion att åka till Valencia . För att få bensin för resan måste Carmela distrahera en republikansk lastbilschaufför medan Paulino och Gustavete stjäl bränslet. De gör denna svåra resa en dimmig natt och hamnar oavsiktligt på nationalistiskt territorium. De hålls fängslade av en nationalistisk officer och anklagas av den republikanska flaggan de bär bland sina rekvisita. De arresteras och förs som fångar till den lokala skolan, som fungerar som ett fångläger där republikanerna hålls fängslade. Carmela blir vän med en medfånge: en polsk soldat som är medlem i den internationella brigaden och är förvånad över att han har kommit för att slåss i Spanien, ett främmande land vars namn han inte ens kan uttala. I en atmosfär av tilltagande spänning och skräck förs några av fångarna bort för att bli skjutna. Carmela, Paulino och Gustavete körs iväg i en militärbil. De är övertygade om att de också kommer att dödas, men istället förs de till den lokala teatern där de möter en italiensk officer, löjtnant Amelio di Ripamonte. Överraskande nog vill löjtnanten, som får veta att de är artister, att de ska delta i en show som han har planerat för att underhålla de nationalistiska trupperna. De måste iscensätta en burlesk av republiken i utbyte mot sin frihet.

Till varietéen som de ska uppträda för nationalisterna skriver Paulino om deras gamla manus. Redan från början är den eldiga och patriotiska Carmela trotsig och ovillig att gå med på det, och visar sin sanna övertygelse som antifascist. Men Paulino övertalar henne att eftersom deras liv står på spel så måste hon samarbeta för att prestera de nu antirepublikanska numren.

På dagen för showen är båda artisterna indisponerade eftersom Carmela har mens och Paulino har en orolig mage av att äta en kanin som Gustavete, skriver på sin tavla, nu bekräftar att han var en katt. Närvaron av de polska fångarna, som har förts för att bevittna ett hån mot deras ideal, upprör Carmela mycket, och hon vägrar till en början att framföra ett nummer som involverar den republikanska flaggan. Strukturellt liknar föreställningen till stor del den de brukade uppträda för de republikanska trupperna. Musiknummer följs av en dikt, nu uppläst av löjtnanten. Den tredje akten involverar en komisk sketch, "Republiken går till doktorn". I denna förenklade parodi spelar Paulino en homosexuell republikansk läkare som får besök av en kvinnlig patient, den spanska republiken, spelad av Carmela. Hon hävdar att hon har blivit gravid av en rysk älskare, spelad av Gustavete. I ett nummer som ger fullt utrymme åt alla möjliga sexuella insinuationer publiken vill föreställa sig, uppmanar Carmela läkaren att sätta in sin termometer i henne, vilket han vägrar, med ursäkten att den är trasig.

Carmela, som blir alltmer irriterad över republikens hån och enerverad av de polska soldaternas närvaro, tappar gradvis modet i sin prestation, och hennes frustration över hånandet av de ideal hon håller kärt sjuder till ytan och äventyrar parodins trovärdighet. Skissen sönderfaller snabbt när de polska soldaterna börjar göra uppror på gallerierna och fascisterna blir upprörda. Scenen når en klimax när Carmela börjar sjunga "Ay Carmela" och sänker den republikanska flaggan för att avslöja sina bröst i trots av de tidigare ropen "Hora!" från publiken. En nationalistisk officer dyker sedan upp ur båsen, höjer en pistol och skjuter Carmela i pannan. Gustavete återställer plötsligt sin röst och ropar i ångest, men Carmela faller ner på golvet död.

Nästa scen visar Paulino och Gustavete som besöker Carmelas rudimentära grav som de dekorerar med blommor och den senares kritatavla, nu överflödigt sedan Gustavete återfick sin röst när Carmela sköts. De enda orden här uttalas av Gustavete – "Kom igen, Paulino" – när han leder bort honom. De två männen ger sig ut på vägen igen och låten " Ay Carmela! " stiger upp i bakgrunden och stänger filmen när den hade börjat och tar med den till krediterna.

Kasta

Produktion

Tillverkad 1990, ¡Ay Carmela! var regissören Carlos Sauras tjugotredje långfilm och, med hans egna ord, den första där han kunde behandla ämnet inbördeskriget med någon form av humor: "Jag skulle ha varit oförmögen ett par år sedan för att behandla vårt krig med humor... men nu är det annorlunda, för det har gått tillräckligt med tid för att anta ett bredare perspektiv, och här råder det ingen tvekan om att genom att använda humor är det möjligt att säga saker som det skulle vara svårare, om inte omöjligt, för att säga på annat sätt”.

I Sauras tidigare filmer präglades anspelningarna på kriget och dess konsekvenser av våld och brutalitet, och om det överhuvudtaget fanns någon humor var den bister och ironisk. Trots att handlingen i ¡Ay Carmela! utspelar sig helt och hållet i kriget, Sauras behandling av det använder komiska effekter, inklusive fars.

Filmen är baserad på pjäsen med samma namn av den valencianska dramatikern José Sanchís Sinisterra . Pjäsen gjorde succé i Spanien och översattes till engelska och sattes upp i London . Pjäsen fokuserar helt på de två huvudkaraktärerna, Carmela och Paulino, och berättar deras historia till stor del i flashback. När det börjar är Paulino ensam och deprimerad, för Carmela är redan död, offer för en fascistisk kula vid deras senaste framträdande som varietéartist. I den första delen av pjäsen återvänder Carmela som ett spöke för att samtala med Paulino och skyller på honom för allt som har hänt, och i den andra delen frammanar den ödesdigra föreställningen i detalj. Pjäsen innehåller bara två karaktärer och en enda inställning. Saura anpassade pjäsen med hjälp av manusförfattaren Rafael Azcona som hade arbetat med honom många gånger tidigare men som han hade brutit med 1975 innan Cria Cuervos skapades .

Saura öppnade upp historien och presenterade den inte i flashback utan på ett linjärt sätt. Detta gjorde det möjligt för Saura att följa Carmelas och Paulinos resa under de två dagar då de reser från republikanskt till nationalistiskt territorium och utförde sin handling i båda lägren. Det gav också mycket mer utrymme för relationen och karaktärerna av Carmela och Paulino att utvecklas och i förhållande till de händelser som de hamnar i. Det gör det också möjligt för Saura att avbilda andra karaktärer och platser som nämns i pjäsen, i synnerhet Gustavette, Carmelas och Paulinos reskamrat, och den italienske officeren och teaterchefen, löjtnant Amelio di Ripamonte. Staden där handlingen utspelar sig och teatern där den sista tredjedelen av filmen är belägen finns också avbildade. Viss konstnärlig resonans väcker minnen av Ernst Lubitschs komedi To Be or Not to Be från 1942 .

Filmen hämtar sin titel från låten "Ay Carmela", som börjar och avslutar filmen. Ursprungligen en låt från frihetskriget mot Napoleon, den hade anpassats och blev favoritlåten för de republikanska soldaterna och den internationella brigaden under det spanska inbördeskriget.

DVD-släpp

¡Aj Carmela! finns tillgänglig i region 2 DVD på spanska med engelska och franska undertexter.

Utmärkelser

Vinnare av 1990 års Goya Awards för:

Se även

Anteckningar

  •   Edwards, Gwynne, Indecent Exposures , PMarion Boyars, 1995, ISBN 0-7145-2984-2
  •   Schwartz, Ronald, The Great Spanish Films: 1950 - 1990 , Scarecrow Press, London, 1991, ISBN 0-8108-2488-4

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=¡Ay_Carmela!&oldid=1112582340 "