europeisk konsumentlagstiftning

Europeisk konsumentlagstiftning rör konsumentskydd inom Europa, särskilt genom EU-lagstiftningen och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter .

Allmän

Se även: Konsumentskydd

fördraget om Europeiska unionens funktionssätt gör det möjligt för EU att följa det ordinarie lagstiftningsförfarandet för att skydda konsumenternas "hälsa, säkerhet och ekonomiska intressen" och främja rätten till "information, utbildning och att organisera sig för att skydda sina intressen" . Alla medlemsländer kan ge ett högre skydd och en "hög nivå av konsumentskydd" betraktas som en grundläggande rättighet. Konsumenter har rätt till en lagstadgad "rättighetsstadga" till säkra och hälsosamma produkter, rättvisa villkor, korrekt information fri från vilseledande reklam och marknadsföring, och ångerrätt. Utöver dessa allmänna principer, och utanför specifika sektorer, finns det fyra huvuddirektiv: produktansvarsdirektivet 1985 , direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal 1993 , direktivet om otillbörliga affärsmetoder 2005 och direktivet om konsumenträttigheter 2011 , som kräver information och ångerrätt för konsumenter. Som helhet är lagen utformad för att säkerställa att konsumenter i EU har rätt till samma minimirättigheter var de än fattar sina transaktionsbeslut, och följer till stor del inspiration från teorier om konsumentskydd som utvecklats i Kalifornien och Consumer Bill of Rights som proklamerats av John F. Kennedy i maj 1962. Europeiska domstolen har ständigt bekräftat vikten av att säkerställa fler konsumenträttigheter än i kommersiella avtal, både på grund av informationsasymmetri och ojämlikhet i förhandlingsstyrka .

På grund av sin ojämlika förhandlingsstyrka har konsumenter rätt till en lagstiftande "rättighetsstadga" till säkra och hälsosamma produkter, rättvisa villkor, korrekt information fri från vilseledande reklam och marknadsföring, och ångerrätt.

Produktansvarsdirektivet 1985 var den första konsumentskyddsåtgärden. Det skapar strikt företagsansvar för alla producenter och återförsäljare för eventuell skada på konsumenter från produkter, som ett sätt att främja grundläggande standarder för hälsa och säkerhet. Varje tillverkare, eller leverantör om den slutliga tillverkaren är insolvent , av en produkt är strikt skyldig att ersätta en konsument för eventuell skada som orsakas av en defekt produkt. Ett "defekt" är allt som faller under vad en konsument har rätt att förvänta sig, och detta betyder i huvudsak att produkterna ska vara säkra för sitt ändamål. Ett snävt försvar är tillgängligt om en producent kan visa att en defekt inte kunde kännas till med någon vetenskaplig metod, trodde att detta aldrig har åberopats med framgång, eftersom det i allmänhet anses att ett vinstdrivande företag inte ska kunna externisera riskerna med sin verksamhet .

Direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal från 1993 var den andra huvudåtgärden. Enligt artikel 3.1 är ett villkor oskäligt och inte bindande om det inte är "individuellt förhandlat| och "om det, i strid med kravet på god tro, orsakar en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter som uppstår enligt avtal, till nackdel för konsumenten". EG-domstolen har ständigt slagit fast att direktivet, som det anges i skäl 16, "baseras på tanken att konsumenten har en svag ställning gentemot säljaren eller leverantören. när det gäller både hans förhandlingsstyrka och hans kunskapsnivå ". Villkor som är mycket snedställda, ska definitivt anses strida mot " god tro " och därför orättvisa. Till exempel i RWE AG mot Verbraucherzentrale NRW eV , klausuler i gasförsörjning Avtal som gör det möjligt för det tyska energiföretaget RWE att variera priserna ensidigt rekommenderades av EG-domstolen att vara otillräckligt transparenta och därför orättvisa.I Brusse v Jahani BV meddelade Europeiska unionens domstol att klausuler i ett hyreskontrakt som kräver hyresgäster betala 25 euro per dag var sannolikt orättvisa och skulle behöva vara helt ogiltiga utan ersättning, om de inte ersattes med mer exakta obligatoriska villkor i nationell lagstiftning. I Aziz v Caixa d'Estalvis de Catalunya , efter finanskrisen 2007–2008, meddelade EU -domstolen att även villkor för återtagande av bostäder i Spanien måste bedömas för rättvisa av nationella domstolar. I målet Kušionová mot SMART Capital as ansåg Europeiska unionens domstol att konsumentlagstiftningen skulle tolkas mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna, inklusive rätten till bostad , i händelse av att en bostad skulle kunna återtas. Eftersom konsumentlagstiftningen fungerar genom direktiv, har nationella domstolar sista ordet när det gäller att tillämpa de allmänna principer som anges i EG-domstolens rättspraxis .

Historia

Europeiska kommissionen tillkännagav planer i april 2018 för att stärka konsumentlagstiftningen och samordningen av nationella myndigheters upprätthållande av konsumenträttigheter.

Mänskliga rättigheter

Produktsäkerhet

Rättvisa avtalsvillkor

Orättvisa villkor

Information och uttag

  • Konsumenträttsdirektivet 2011/83/EU
  • Gebr. Weber GMBH mot Jürgen Wittmer och Ingrid Putz mot Medianess Electronics GmbH (2011) C-65/09 & C -87/09 enligt det tidigare konsumentförsäljnings- och garantidirektivet 1999/44/EG

Marknadsföring

Specifika sektorer

Övrig verksamhetsreglering

Se även

externa länkar

Hämtad från " https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=European_consumer_law&oldid=1084940830 "