Vine mot London Borough of Waltham Forest

Vine mot London Borough of Waltham Forest
Domstol	hovrätt
Bestämt	5 april 2000
Citat(er)	[2000] EWCA Civ 106, [2000] BLGR 481, [2000] 4 All ER 169, [2000] 1 WLR 2383, [2000] RTR 270
Avskrift(er)	Fullständig text av domen
Fallhistorik
Tidigare åtgärd(er)	Vine mot London Borough of Waltham Forest, London County Court
Domstolsmedlemskap
Domare sitter	Roch LJ , Waller LJ och May LJ
Nyckelord
Skadestånd - Felaktigt ingrepp i varor - Orsak till åtgärd - Parkering på privat egendom utan myndighet - Immobilisering av ett fordon - Samtycke - Volenti non fit injuria .

Vine mot London Borough of Waltham Forest var ett mål som behandlades vid Court of Appeal i England och Wales 2000 och satte ny rättspraxis när det gäller användningen av hjulklämmor genom att etablera ett rättsligt prejudikat i förhållande till begreppet samtycke genom att utvidga avgörandet i målet Arthur & Another mot Anker & Another [1996] 3 AER 783.

Fakta & Inledande utfrågning

Fallet uppstod ur en incident som hade inträffat i mars 1997 när Ms Vine, klaganden , hade parkerat sin bil på en av fem parkeringsplatser strax utanför High Road, Leytonstone , i östra London på mark som ägdes av East London College. Vid den tiden utfärdade kollegiet licenser till ett begränsat antal personer att använda dessa utrymmen och använde i sin tur en tjänst som tillhandahålls av svaranden, London Borough of Waltham Forest, för att klämma eller bogsera bort obehöriga fordon från dem.

Den aktuella dagen hade Vine, som den morgonen genomgått medicinsk behandling på ett närliggande sjukhus och precis fått besked om att hon behövde en akut operation, plötsligt mått illa när hon körde hem från sjukhuset. Ovetande om att de befann sig på privat egendom parkerade hon skyndsamt på en av de fem platserna och klev ut och bort från sin bil utan att se skyltarna som varnade för möjligheten att klämma. Hon återvände bara tre eller fyra minuter senare för att upptäcka att hennes bil hade klämts fast av entreprenörer som verkade på uppdrag av London Borough of Waltham Forest.

Klämman togs bort efter cirka femton till tjugo minuter, när Vine hade betalat frisläppningsavgiften.

Senare samma år väckte Vine förfaranden mot London Borough på grundval av att de felaktigt hade klämt fast hennes bil. Till sitt försvar hävdade de i sin tur att det fanns riklig skyltning som varnade för fastklämning av otillåtna fordon och att deras frigivningsavgift inte representerade en orimlig avgift.

Fallet behandlades i London County Court i maj 1998 där inspelaren , även om den var mycket sympatisk mot Vine, fann till förmån för Londons stadsdel. Han var nöjd med att det fanns gott om skyltar som varnade för möjligheten att klämma fast och att dessa kunde ha setts av Vine.

Ms Vine överklagade och ärendet kom till hovrätten den 5 april 2000.

Dom

Klagandens fall handlade i huvudsak om att inspelaren vid den ursprungliga förhandlingen hade gjort sig skyldig till felaktigheter genom att även om han hade dragit slutsatsen att hon inte hade sett varningsskyltarna, så misslyckades han med att dra slutsatsen att fastklämningen av hennes bil som en följd av detta var ett intrång.

Svaranden anförde att det var rimligt att dra slutsatsen av inspelarens bedömning att eftersom tecknen var tydligt synliga, hade Vine därför sett dem och förstått deras innehåll.

Genom att godkänna Vines överklagande sa Roch LJ (punkt 19 i domen):

"Handlingen att klämma fast ratten på en annan persons bil, även när den bilen gör intrång, är en handling av intrång till den andras egendom om det inte kan visas att ägaren av bilen har samtyckt till, eller villigt tagit på sig, risken För att visa att bilägaren samtyckte eller frivilligt tog risken för att hans bil klämdes fast måste det fastställas att bilägaren var medveten om konsekvenserna av att han ställde sin bil så att den gjorde intrång på marken. av en annan. Det kommer att ske genom att fastställa att bilägaren sett och förstått betydelsen av ett varningsmeddelande eller meddelanden om att bilar på den platsen utan tillstånd riskerar att klämmas. Normalt förekomsten av anslag som sätts upp där de är bundna till ses, till exempel vid entrén till en privat parkering, som är av en typ som bilföraren måste ha läst, kommer att leda till att bilföraren hade kännedom om och uppskattade varningen. brännaren kan ha kommit till en sådan slutsats om kärandens kunskapsläge, men han gjorde det inte. Inspelaren gjorde ett tydligt konstaterande att käranden inte såg skylten. Detta konstaterande är inte förvånande med tanke på frånvaron av någon anteckning på väggen mittemot den södra parkeringsplatsen och kärandens nödställda tillstånd, anledningen till att käranden parkerade och lämnade sin bil i all hast. Det var målsägandens bevis för att hon inte såg skylten. Det fanns aldrig någon antydan om att målsäganden var annat än ett sanningsenligt vittne."

I punkt 20 fortsatte han med att tillägga:

"Inspelaren ansåg, med rätta, att käranden genom att parkera sin bil där hon gjorde intrång. Tyvärr hoppade inspelaren till slutsatsen att käranden hade samtyckt till, eller villigt antagit, risken för att hennes bil klämdes fast. språnget föll brännaren i fel, enligt min bedömning. Jag anser följaktligen att brännarens beslut i grundfrågan i detta fall måste upphävas."

— Lord Justice Roch

Sammanfattning

Sammanfattningsvis fastslog beslutet att applicering av en hjulklämma på ett fordon utgör ett intrång i gods och att det åligger klämman att visa att den som parkerade fordonet kände till riskerna och gladeligen tog på sig dessa vid den tidpunkt då han parkerade. fordonet. Även om det rimligen kan dras slutsatsen att en bilist såg och förstod skyltarna till följd av deras antal, storlek och placering var det otillräckligt att en klagande helt enkelt hade haft möjlighet att se varningsskyltar utan att de också måste ha läst och förstått dem och först då kunde de därigenom samtycka till klämhandlingen om de parkerade i strid med notiserna.

I förlängningen ansågs det att om avgiften var orimlig kunde samtycke till dess betalning inte antydas.

Fall som avses:

Lloyd v Director of Public Prosecutions [1992] 1 Alla ER 982 - brott Arthur & Another v Anker & Another [1997] QB 564 Rookes - v - Barnard [1964] AC 1129 - endast vad gäller skadestånd. Metropolitan Water Board -v- Johnson and Co [1913] 3KB 900 - endast om förseningar i domstolsförteckning. Mendelssohn v Normand Ltd [1970] 1 QB177 - avtalsvillkor Thornton v Shoe Lane Parking Ltd [1971] 2 QB 163 - avtal på parkeringsplatser

Se även

• engelsk avtalsrätt

externa länkar

• Fullständig text av domen British & Irish Legal Information Institute