Tjänster för fastställande av funktionshinder
Disability Deermination Services , vanligen kallad DDS, är statliga myndigheter som finansieras av den amerikanska federala regeringen . Deras syfte är att göra handikappfynd för Social Security Administration .
Sökande till Social Security Disability Insurance (SSDI) eller Supplemental Security Income (SSI) lämnar in ansökningar om invaliditetsförmåner på lokala socialförsäkringskontor.
Om ansökan godkänns skickas den till DDS i den stat som sökanden bor för att få anspråket på funktionshinder bedömt.
Anspråket är antingen godkänt eller nekat vid DDS för funktionshinderskvalificering. Anspråket returneras sedan till det ursprungliga SSA-kontoret för att avsluta behandlingen.
Metoder som används
Följande metoder används för att fastställa ett funktionshinder.
Sökandens eget utlåtande
Sökanden ombeds lämna uppgifter om funktionsnedsättningen. Under ansökningsprocessen uppmanas den sökande att lista alla förhållanden som bidrar till funktionsnedsättningen och hur de förhindrar anställning.
Sökanden får också ett frågeformulär som innehåller frågor som rör sökandens verksamhet före och efter sökandens funktionshinder, inklusive dagliga aktiviteter och hur funktionsnedsättningen har påverkat förmågan att utföra dem. Sådana aktiviteter inkluderar aktiviteter som påklädning, bad, skötsel, matinköp, matlagning, hushållning, tvätt och transport.
Godkännandet baseras på hur den sökandes medicinska tillstånd påverkar förmågan att skaffa en inkomst. Medan en sökandes egna ord vanligtvis inte är tillräckliga för att kvalificera sig för godkännande, kan de spela en viktig roll.
Personliga uttalanden kan vara av tveksam giltighet. Sökande som har expertis i systemet eller kan få hjälp av en expert kan ha möjlighet att påverka beslutet genom att använda särskilda ord och fraser.
Journaler
Sökandens journaler hämtas från läkare som är involverade i den aktuella behandlingen av sökanden. Läkarna ger information om de tillstånd som den sökande behandlas för och hur de försvårar den sökandes arbetsförmåga.
I många fall kommer DDS att skicka den sökande till en eller flera läkare för en läkarundersökning, som betalas av DDS. Det sker oftast i frånvaro av en läkare med en befintlig behandlande relation med sökanden som kan verifiera en funktionsnedsättning som påstås av sökanden.
Granskningen verifierar informationen från andra källor och ger en mer uppdaterad dokumentation för att fatta ett beslut.
Studie av sökandes liv
Personalen på DDS kommer ofta att kontakta sökanden eller andra personer som känner sökanden för att få beskrivningar av "Activities of Daily Living" (ADL). De kan kombineras med det objektiva läkarutlåtandet och medicinska källors åsikter för att bygga upp en bedömning av vad den sökande kan eller inte kan göra under en vanlig dag.
Sällan, på endast ett begränsat antal platser, kan en extern utredning utföras av en DDS som hänvisar till en enhet för "Cooperative Disability Investigations" (CDI). En sådan remiss görs endast när bedrägeri misstänks. Syftet är att bekräfta att sökandens uttalanden återspeglar verkliga aktiviteter. Det finns till exempel fall av personer som ansöker om funktionshinder och felaktigt hävdar att de inte kan delta i olika former av fysisk aktivitet. De bedrägliga sökandena observeras sedan utföra uppgifter utanför en arbetsmiljö som kräver samma kompetens. Sådan information skulle kunna användas för att sedan neka förmåner.
Examinator och ombud kan även ringa eller på annat sätt inhämta utlåtanden från personer som är kända för sökanden såsom släktingar, vänner, bekanta, grannar, arbetskamrater och lärare. Frågorna kommer att ställas på ett sätt där bevis kan styrkas.
Val gjort
Beslutet fattas utifrån huruvida sökanden kan utföra arbete som tidigare utförts eller som sökanden är utbildad för att utföra och sannolikt kommer att kunna utföra och få anställning inom funktionsnedsättningen. Det är av den anledningen som två personer med identiska funktionsnedsättningar kan ha väldigt olika utfall i sina ansökningar.
Den juridiska definitionen av ett funktionshinder som berättigar en sökande till förmåner är "oförmåga att ägna sig åt någon betydande förvärvsverksamhet på grund av någon medicinskt bestämbar fysisk eller psykisk funktionsnedsättning som kan förväntas leda till döden eller som har varat eller kan förväntas bestå under en sammanhängande period av minst 12 månader." För vuxna sökande anger socialförsäkringsförvaltningens regler en femstegsprocess för att fatta beslut. En modifierad process används när det gäller barn för vilka det begärs ersättning för kompletterande trygghetsinkomst (eftersom barn inte förväntas arbeta).
För vuxna är en del av handikappbestämningsprocessen att bedöma den sökandes "restfunktionsförmåga": vad den sökande kan göra trots funktionsnedsättningen. Faktorer som kan beaktas vid bestämning av den "återstående funktionella kapaciteten" kan innefatta följande:
- Kända begränsningar orsakade av diagnostiserade medicinska tillstånd, som måste dokumenteras av en läkare. Många medicinska tillstånd kan vara försvagande hos en person men inte hos en annan. Nästan alla ansökningar som saknar läkardokumentation om känt tillstånd avslås.
- Symtom på odiagnostiserade medicinska tillstånd dokumenterade av en läkare. Liksom med diagnostiserade medicinska tillstånd måste en läkare dokumentera hur symtomen faktiskt är försvagande.
- Biverkningar och andra begränsningar orsakade av behandling som erhålls av de medicinska tillstånden. Behovet av att spendera en betydande tid i sitt liv för att få kontinuerlig vård i stället för anställning kan vara en kvalificerande faktor.
I motsats till vad många tror, att bara "att vara funktionshindrad" av någon definition kvalificerar inte enbart en att automatiskt godkännas. Medan en som kan gå, prata och sköta sitt eget liv kan betraktas som funktionshindrad om det inte finns någon lämplig sysselsättning för ens förmågor, kanske en med nedsatt rörlighet eller mental kapacitet inte kvalificerar sig om det finns gott om sysselsättning med ens förmåga.
En eller flera diagnostiserade medicinska tillstånd kanske inte automatiskt kvalificerar en sökande, och avsaknaden av en eller flera kanske inte diskvalificerar sökanden. I vissa fall kan en sökande kvalificera sig enbart på grund av symtom.
För att fastställa ett fysiskt handikapp är vanliga faktorer förmågan att sitta, stå, lyfta, böja och böja sig. Psykiska funktionsnedsättningar bestäms utifrån förmågan att kommunicera med andra, förstå muntliga och/eller skriftliga instruktioner från andra och komma överens med andra. En som kan sitta under långa perioder men inte stå, lyfta, böja eller böja sig kan diskvalificeras genom att kunna utföra någon typ av skrivbordsarbete, och man kan kvalificera sig utan en sådan förmåga på grund av intellektuell kapacitet, utbildningsnivå eller tidigare arbetslivserfarenhet. På samma sätt kan en person med begränsad mental kapacitet som har förmågan att utföra fysiskt arbete inte kvalificeras som "handikappad".
Sådan kompetens används också för sökande som aldrig har arbetat och för vilka påståendet är att de aldrig kan arbeta.