Teletank

Shot-up TT-26, en fjärrstyrd T-26 lätt stridsvagn med TOZ-IV telematik, från 217:e oberoende stridsvagnsbataljonen av 30:e stridsvagnsbrigaden. Två antennledningar på torntaket och tvåfärgat kamouflage på fordonet är synliga. Karelska näset , februari 1940.

Teletanks var en serie trådlösa fjärrstyrda obemannade stridsvagnar som tillverkades i Sovjetunionen på 1930-talet och början av 1940-talet för att minska stridsrisken för soldater. De såg sin första stridsanvändning i vinterkriget, i början av andra världskriget . En teletank styrs av radio från en kontrolltank på ett avstånd av 500–1 500 meter (0,31–0,93 mi), de två utgör en telemekanisk grupp . Telestridsvagnar användes av den sovjetiska röda armén i vinterkriget mot Finland och ställde upp med minst två teletankbataljoner i början av östfrontfälttåget i andra världskriget .

Design

Telestridsvagnar var utrustade med DT-kulsprutor , eldkastare , rökkanistrar och ibland en speciell tidsinställd bomb på 200–700 kg i en pansarlåda, släpptes av stridsvagnen nära fiendens befästningar och användes för att förstöra bunkrar upp till fyra nivåer under marken. . Teletanks designades också för att kunna använda kemiska vapen , även om de inte användes i strid Varje teletank, beroende på modell, kunde känna igen sexton till tjugofyra olika kommandon som skickades via radio på två möjliga frekvenser för att undvika störningar och störningar. Teletanks byggdes baserade på T-18 , T-26 , T-38 , BT-5 och BT-7 lätta tankar.

Standardtaktiken var att TU:s kontrolltank (med radiosändare och operatör) skulle hålla sig tillbaka så långt det var praktiskt möjligt medan teletanken (TT) närmade sig fienden. Kontrolltanken skulle ge brandstöd samt skydd för radiostyrningsoperatören. Om fienden lyckades gripa teletanken, instruerades kontrolltankens besättning att förstöra den med sin huvudpistol. När den inte var i strid kördes teletanken manuellt.

Förutom teletankar fanns det även fjärrstyrda teleskärare och teleplan i Röda armén.

Se även

externa länkar