Symfoni nr 62 (Haydn)

Joseph Haydn

Symfonin nr 62 i D-dur , Hoboken I/62, är en symfoni skriven av Joseph Haydn för orkestern i Esterháza 1780 eller 1781 , en lång tid efter att symfoni nr 61 skrivits.

Rörelser

Symfonin är noterad för flöjt , två oboer , fagott , två horn och stråkar . Det finns fyra rörelser:

1. Allegro
2. Allegretto
3. Meny och trio: Allegretto ,
   ³ ₄
4. Final: Allegro

Den första satsen innehåller material som Haydn omarbetade från en tidigare Sinfonia (Overtura) i D, Hob. Ia/7. Denna sats verkar vara anmärkningsvärt anpassad till harmonierna i finalen i hans 53:e symfoni, förutom att den senare symfonin har en final i många versioner. De skrevs båda vid en tidpunkt då Haydn integrerade sina symfoniska verk med de operor han skrev för teatern i Esterhaza, med resultatet att många av de symfonier som skrevs från 1774 till 1781 har stämningen av scenverk han skrev under period.

Den långsamma satsen har ett barcarole -liknande ackompanjemang, men istället för den typiska venetianska gondoliermelodin över toppen, presenterar Haydn bara melodiska fragment, som retar lyssnaren till att tro att en melodi är nära att alltid avbryta innan en tar form.

Menuettens trio har violiner och fagotter och tappar ofta nedtakten, ett trick som Haydn senare skulle spela med större effekt i motsvarande trio i hans Oxford Symphony .

Finalen öppnar piano med tvetydig tonalitet för de första sex takterna innan hela tutti etablerar D-dur forte i den sjunde takten. Finalen fortsätter i italiensk stil. Den andra temagruppen innehåller lombardiska rytmer som bearbetas mycket i utvecklingen. Den tvetydiga tonaliteten återkommer för de sex takterna i rekapitulationen, denna gång accentuerad av kontrapunkt, innan D-dur återvänder och symfonin driver mot sitt slut.

LP Burstein har noterat Haydns användning av ♯ VII-ackordet och ♯ VII → V-progressionen i fjärde satsen.